Motioner i Första kammaren, Nr 191 (Motion 1941:191 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 191.

Nr 191.

Av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. samt
12 och 30 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr
212) m. m.

I kungl, proposition nr 94 föreslås vissa betydande förändringar i förordningen
angående skogsvårdsstyrelser. Av propositionen framgår, att
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund tidigare i remissyttrande till
Konungen angående förslag avgivna av 1936 års skogsordning bland annat
föreslagit, att skogsvårdsstyrelsernas största tjänstemannakår, länsskogvaktare,
måtte tilldelas tjänstetiteln skogskonsulenter, samt att dessa tjänstemän
tillförsäkras besvärsrätt hos skogsstyrelsen, resp. Konungen, i alla administrativa
ärenden.

Som motiv för önskemålet örn en förändrad tjänstetitel för länsskogvaktare
har denna tjänstemannagrupp bland annat anfört:

Benämningen länsskogvaktare är så likalydande med titeln »skogvaktare»,
vartill den i dagligt tal vanligen förkortas, att namnen på två helt skilda
och olikartade yrkesmannagrupper i realiteten blir ett och samma.

Namnet skogvaktare utgör icke någon erkänd benämning på en fackligt
utbildad och kvalificerad skogstjänsteman, emedan ett mycket stort antal
personer tillägnat sig denna titel utan att därför vara i besittning av vare
sig sakkunskap, fackutbildning eller jämförlig tjänsteställning, och har följaktligen
endast titeln gemensamt med länsskogvaktarna. Härvidlag hänvisas
till bifogade yttranden av skogssakkunnigen i 1936 års skogsutredning,
J. W. Jansén, samt Stockholms läns skogsvårdsstyrelse. Bil. 1 och 2.

Länsskogvaktarna utöva en praktisk pedagogisk verksamhet som skogliga
instruktörer och konsulenter. De biträda den skogsägande allmänheten
med planläggning och ledning av skogsvårdande företag samt genom praktiska
anvisningar och råd i skogliga angelägenheter. De äro härvidlag vårdare
av mycket .stora och nationellt betydelsefulla ekonomiska värden.
Tjänsten ställer bevisligen mycket höga krav på självständigt initiativ, sakkunskap
och omdöme. 1936 års skogsutredning har framhållit, att arbetsuppgifternas
natur uppdelar den skogsskoleutbildade personalen i två särskilda
grupper, av vilka den ena innesluter »skogvaktare i egentlig bemärkelse,
kronojägare m. fl., medan den andra utgöres av skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän, länsskogvaktarna».

Länsskogvaktarna utöva det största personliga fackmannainflytandet på
landets bondeskogsbruk och härmed på cirka 50 procent av Sveriges bästa
skogsmarker. Den förtroendeställning länsskogvaktarna därvid böra intaga

Motioner i Första kammaren, Nr 191.

i sitt förhållande till skogsägarna kräver en social ställning, som i allmänhetens
ögon motsvarar det ansvarsfulla arbete de hava sig ålagt.

Länsskogvaktarna kunna utan tvekan betecknas som en elitkår, som efter
lång och mycket omsorgsfull prövning utvalts av skogsvårdsstyrelsema bland
det stora rekryteringsmaterial som skogsskolorna lämna.

Benämningen länsskogvaktare är missvisande och felaktig. Dessa tjänstemän
utöva ingen vakttjänstgöring såsom namnet angiver. Det måste betecknas
som en absurditet att en tjänstemannakår med rådgivande, instruerande
och konsulterande verksamhet bland självägande svenska lantbrukare
skall benämnas »vaktare».

Länsskogvaktarna arbeta hos myndigheter av statskommunal karaktär
och äro till stor del avlönade med statsmedel. De äro underkastade ämbetsmannaansvar
och utöva en verksamhet av tydligt statsintresse. Det synes
då vara självfallet, att de böra bära ett namn, som täcker arbetsuppgiften
och utesluter förblandning med privatpersonal av helt ovidkommande slag.

Från och med 1937 bär skogsundervisningen vid statens skogsskolor
undergått en betydande förbättring och intensifiering. Ett betydande antal
länsskogvaktare har dessutom avlagt skogsmästareexamen vid statens skogsfortsättningsskola.
Även fackmän, utbildade vid skogshögskolans forstmästarkurs,
inneha ordinarie länsskogvaktartjänst.

Den föreslagna titeln skogskonsulent ger på ett utmärkt sätt uttryck för
här ifrågavarande tjänstemäns arbetsuppgift, varjämte de genom sagda benämning
skulle befrias från den förklenande belastning i fackligt avseende,
som följer med den nuvarande titeln. Även befattningshavarnas fackutbildning
motsvarar enligt de anställdas mening tillfullo vad som skäligen kan
krävas av denna titels bärare. Som bekant innehas titeln av hushållningssällskapens
kvinnliga »hemkonsulenter», och olika firmor lia numera ofta
»konsulenter», som tillhandagå kunderna med råd, anvisningar och demonstrationer
vid inköp. Även ungdomssammanslutningar på landsbygden lia
anställt »konsulenter», som biträda inom verksamheten. För övrigt synes
det som om arbetsuppgiftens art och beskaffenhet snarare bör prägla tjänstetiteln
än viss examen. Örn emellertid titeln skogskonsulent icke anses lämplig,
föreslås i stället titeln »skogsinstruktör».

Beträffande önskemålen örn besvärsrätt och statligt reglerade anställningsförhållanden
åberopas vad ovan anförts i denna skrivelse samt dessutom,
att länsskogvaktarnas rättssäkerhet, enligt vad erfarenheten visat,
hittills icke varit den bästa eller stått i paritet med skyldigheter och ansvar.

Med stöd av det anförda hemställes,

att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj''.te proposition
nr 94 måtte taga hänsyn till vad ovan anförts.

Stockholm den 11 mars 1941.

Ruben Wagnsson.

Motioner i Första kammaren, Nr 191.

Bilaga 1.

Transumt av skogsvårdsstyrelsens i Stockholms län
svar å 1936 års skogsutrednings frågeformulär av december
1936.

I detta sammanhang vill styrelsen även fästa uppmärksamheten på önskvärdheten
av att de ordinarie länsskogvaktarnas tjänsteställning åtminstone
till namnet blir ändrad att mera motsvara det arbete som länsskogvaktarna
numera verkställa. Dessa tjänstemän äro sålunda i mycket ringa grad att
jämföra med skogvaktare. I stället består deras arbete i huvudsak i att vara
rådgivare åt skogsägarna. Genom sin gedigna skogsskoleutbildning och
många års träning under länsjägmästares ledning äro de även kvalificerade
för att på ett tillfredsställande sätt lämna dylika råd.

Man torde vidare kunna påstå att framgången av en skogsvårdsstyrelses
verksamhet till mycket väsentlig del beror på, hur länsskogvaktarna fullfölja
och utveckla dem lämnade direktiv. För att helt lyckas härmed måste
emellertid dessa tjänstemän i allmänhetens ögon intaga en social ställning
motsvarande det ansvarsfulla arbete de hava sig ålagt. Detta kan nog även
sägas vara fallet i sådana län, där länsskogvaktarna huvudsakligen arbeta å
bondeskogar. I ett län sådant som Stockholms, där länsskogvaktarna i stor
utsträckning förordnas verkställa förrättningar å herrgårdsskogar, har det
däremot visat sig, att ägarna av dylika — speciellt när desamma varit eller
äro stockholmare — endast med viss tvekan mottagit biträde av personer,
vilka de av okunnighet örn verkliga förhållandena trott tillhöra en lägre
tjänstemannaklass.

På grund av det anförda vill skogsvårdsstyrelsen föreslå att benämningen
länsskogvaktare i förordningen angående skogsvårdsstyrelser utbytes mot
exempelvis namnet skogsvårdskonsulenter.

Stockholm den 23 januari 1937.

SKOGSVÅRDSSTYRELSEN I STOCKHOLMS LÄN.
Carl Beck-Friis.

I E. Hedemann-Gade.

ttihuiuj lill riksdagens protokoll loit. ,‘l sand. Xr 190—191.

Motioner i Första kammaren, Nr 191.

Bilaga 2.

Avskrift av särskilt yttrande av herr Jansén, bifogat
1936 års skogsutrednings betänkande nr 2 av den 26
november 1938. Statens offentliga utredningar 1938: 58.

Särskilt yttrande av herr Jansén.

I skrivelse från Sveriges länsskogvaktareförbund har framställning gjorts,
att 1936 års skogsordning måtte medverka till att länsskogvaktaretiteln
utbytes mot benämningen skogskonsulent. Även skogsvårdsstyrelsen i Stockholms
län har gjort uttalande i samma riktning.

Ursprungligen har skogvaktaretiteln använts för personer, som haft till
uppgift alt bevaka skogen mot åverkan och obehörig jakt. Även fasta skogsarbetare,
som erhållit i uppdrag att som bisyssla övervaka och förhindra
tjuvskytte och åverkan, bruka benämnas skogvaktare. Länsskogvaktarna,
som i regel benämnas enbart skogvaktare, bliva i många fall jämställda med
dessa ofta oskolade skogvaktare, vilket menligt inverkar på det förtroende
varav länsskogvaktarna äro beroende vid sin tjänsteutövning. Skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län har gjort den erfarenheten, att vid upprepade tillfällen
inträffat, att länsskogvaktare, som förordnats att handlägga sökt biträde,
icke fått verkställa uppdraget, då en skogvaktare ansågs inkompetent.

Av det anförda torde framgå det motiverade i en titelförändring för länsskogvaktarna.
Den föreslagna titeln, skogskonsulent, täcker på ett tillfredsställande
sätt länsskogvaktarnas arbetsuppgift. Det vore därför lämpligt,
att länsskogvaktareförbundets framställning bifölles och att titeln »länsskogvaktare»
sålunda utbytes mot »skogskonsulent» i skogsvårdsstyrelseförordningen.

J. W. Jansén.

kluns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1941

116661