Motioner i Första kammaren, nr 188

Motion 1944:188 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 188.

1

Nr 188.

Av herr Lindström, örn inrättande av en professur i stadsbyggnad vid
tekniska högskolan.

i mars 1929 gjorde byggnadsstyrelsen framställning örn utredning angående
ordnande av undervisningen i stadsplanekonst jämte därmed sammanhängande
ämnen. Oaktat stadsplaneväsendet i vårt land genom gällande bestämmelser
numera kan anses i princip hava nått en hög ståndpunkt, äro.
yttrade byggnadsstyrelsen, förhållandena på detta område dock långt ifrån
tillfredsställande, vilket väsentligen beror på den knappa tillgången på verklig
sakkunskap på området. Styrelsen förklarade sig under sin verksamhet
såsom den centrala statliga myndigheten inom stadsplaneväsendet hava förvärvat
erfarenhet om, att de få fackmän, som specialiserat sig på området,
icke närmelsevis räcka till för de många och i alltjämt stegrat tempo ökade
arbetsuppgifterna. Under de 15 år, som gått sedan dess, har detta förhållande
ytterligare accentuerats, och byggnadsstyrelsen har också under denna tid
upprepade gånger framhållit, att undervisningen i stadsbyggnad måste utvidgas.

Vid tillsättande av sakkunniga för utredning av frågan örn förbättrad undervisning
i stadsplanekonst anför även statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
den 20 juni 1930 följande till statsrådsprotokollet:
”Av den lämnade redogörelsen torde framgå, alt ett bättre ordnande av utbildningen
för stadsplanetekniker allmänt anses vara en angelägenhet av stor
vikt. Jag delar denna uppfattning. Vid varje stadsmässig planering och bebyggelse
gäller det att tillvarataga betydande värden bland annat i ekonomiskt,
socialt och estetiskt hänseende, och det är då naturligen av ej ringa
betydelse, att stadsplanerna i möjligaste mån bliva goda organisationsplaner
för samhällenas byggnadsutveckling. Att den sakkunskap på området, som
härför kräves, för närvarande ej är till finnandes i erforderlig omfattning,
har i det föregående påvisats. Det måste anses önskvärt, att åtgärder snarast
vidtagas för avhjälpande av detta missförhållande.” Ehuru bristerna nu,
13 år senare, äro ännu mer påtagliga, ha erforderliga åtgärder uteblivit.

1 1936 års statsverksproposition upptages frågan örn förbättrad undervisning
i stadsplanekonst, varvid statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anför, att han ”av den föreliggande omfattande utredningen funnit
framgå, att den utbildning på området, som nu meddelades vid våra högre
tekniska undervisningsanstalter, icke tillnärmelsevis motsvarar behovet av
sådan undervisning. Från alla håll, ej minst från den kommunala sakkunskapens
sida, har vitsordats behovet, för att icke säga nödvändigheten av en
Mildrig till riksdagens protokoll 1944. sami. Nr 188—194.

t

2

Motioner i Första kammaren, nr 188.

komplettering av den högre tekniska undervisningen med en avsevärt utvidgad
fackutbildning i stadsplanekonst. På grund härav, och sedan genom
beslut av 1935 års riksdag länsarkitektorganisationen blivit ordnad, torde det
vara erforderligt att vidtaga åtgärder i den angivna riktningen.” Av skäl, som
senare skola beröras, var man emellertid då ej beredd att vidtaga annat än
provisoriska åtgärder. Dessa blevo dessutom av synnerligen blygsam omfattning.

Krav på bättre utbildning för fackmän, som arbeta på stadsplaneuppgifter,
har också därefter mångfaldiga gånger kommit till uttryck. Här skall endast
hänvisas till ett yttrande av ett antal arkitekter,1 som anmodats av 1940 års
sakkunniga för den högre tekniska undervisningen, att delge dessa sina synpunkter
på arkitektutbildningen vid kungl, tekniska högskolan. De uttala
att ”i intet avseende torde undervisningen inom avdelningen vara i större
behov av en snar och omfattande utbyggnad än beträffande stadsplaneringen”.
Med hänsyn till att behovet varit så starkt manifesterat, och att
vederbörande statsråd så oförbehållsamt erkänt detta, som framgår av citaten
häi ovan, torde man nog på många håll ha räknat med att frågan skulle ha
fått sin lösning. Men så har inte skett.

Stadsplaneutredningen 1942 har i sitt första betänkande behandlat frågan
om snabbare handläggning av stadsplaneärenden. Utredningen påvisar, att
under två år, som blivit särskilt undersökta, inte ens hälften av de stadsplaneförslag,
som behandlats av Kungl. Maj:t, fastställts i obeskuret skick, och att
i 30 % av alla fall fastställelse vägrats eller endast meddelats med väsentligt
undantag. Detta är en chockerande hög kassationsprocent. Redan denna
företeelse i och för sig borde leda till en allvarlig prövning av orsakerna. Den
mest betydelsefulla orsaken torde dock ligga i öppen dag; stadsplanerna upprättas
ofta ej av tillräckligt sakkunniga fackmän. Stadsplaneutredningen
framhöll också, att den långa tid, som brukar åtgå för ett stadsplaneärendes
behandling fram till fastställelse^ icke endast berodde på gällande regler för
byggnadsärendens behandling utan även på att såsom stadsplaneförfattare
anlitades personer, vilka icke kunna anses vara därtill tillräckligt kvalificerade.
Man kan tillägga, att säkerligen avsevärt mycket större tidsbesparingar
kunna uppnås genom en höjning av kvaliteten på stadsplanearbetet
än med de nu redan beslutade förenklingarna i det administrativa förfarandet.
Stadsplaneutredningen framhöll emellertid, att ”även med god vilja
sakna kommunerna många gånger möjlighet att komma till rätta med ifrågf
varande problem redan av den anledningen, att kompetent, sakkunnig
hjälp icke står till förfogande”. Utredningen finner också åtgärder påkallade
för att råda bot på ifrågavarande missförhållanden.

Situationen karakteriseras av att statsmakterna funnit nödvändigt att ge 1

Herrar Hakon Ahlberg, Moje Bergström, Paul Hedqvist, Ragnar Hjorth, Sven Ivar Lind,
Gustaf Linden, Sune Lindström och Eskil Sundahl.

Motioner i Första kammaren, nr 188.

3

nom stadsplanelagen och byggnadsstadgan ålägga kommunerna omfattande
skyldigheter för att trygga en ändamålsenlig och planmässig ordning vid
samhällenas utbyggande, medan statsmakterna å andra sidan sedan länge
underlåtit att vidtaga en av de åtgärder, som äro nödvändiga för att kommunernas
insatser på detta område skola kunna bliva effektiva och framgångsrika.
Och detta trots att kostnaderna härför skulle bliva försvinnande
små för statsverket vid jämförelse med de utgifter kommunerna bära för
sitt stadsplaneväsende.

Under kriget har den bostadsreserv, som förefanns på hyresmarknaden,
smultit samman och bostadsbrist uppstått på många håll. Man kan därför
räkna med en betydande bostadsproduktion efter kriget för att undanröja
de brister, som härvidlag uppstått genom produktionens inriktning åt annat
håll under kriget. Härtill kommer att intresset för en höjd bostadsstandard
i framtiden sannolikt kommer att bli allt större. Detta kommer att bli en
kraft som driver fram nyproduktion liksom ombyggnader och saneringar.
Bostadsbyggandet kan också väntas bli en av de viktigaste faktorerna i såväl
socialpolitiken som arbetsmarknadspolitiken.

Den byggnadsverksamhet, som sålunda väntas, kan emellertid endast i
begränsad omfattning med fördel tillkomma inom och i enlighet med nu
gällande stadsplaner. I stor utsträckning motsvara nämligen dessa planer
icke nutida bebyggelsesätt och nutida kvalitetskrav. Att bygga i enlighet med
dem kan därför ofta innebära både ökade kostnader och att man erhåller
en kvalitativt sämre bebyggelse eller endast endera av dessa olägenheter. För
att undvika riskerna härför är ett omfattande planeringsarbete nödvändigt.
Härtill kommer det faktum, att de planer, som finnas, ofta icke blivit väl
avvägda till sin omfattning med tanke på de sannolika framtida markbehoven.
På sina ställen ha alltför små områden planlagts, på andra håll ha alltför
stora områden öppnats för bebyggelse.

Men icke endast bebyggelsefrågorna göra stadsplanearbetet aktuellt nu och
efter kriget. Även trafikfrågorna anmäla sig här. Det torde stå klart att trafiken
efter kriget kommer att bereda stora svårigheter. Cykeltrafikens omfattning
kan visserligen beräknas minska något, men sannolikt ingalunda
ned till den beskedliga storleksordning den hade i början och mitten av 1930-talet. Lättviktsmotorcyklarna torde komma i gång. Biltrafiken ökar. Det
väsentligaste i allt detta är att hela befolkningen ökar sin rörlighet. Man kan
mycket tydligt iakttaga en tendens i denna riktning, och med höjd levnadsstandard
lära vi få räkna nied en accentuering av denna tendens. Många nu
gällande stadsplaner lia utarbetats under 1920-talet, då man ännu icke hade
förutsättningar att överblicka de konsekvenser, som trafikutvecklingen skulle
komma att medföra. Under 1930-talet voro kraven på trafikledernas utformning
i .ständigt stigande, och del är påtagligt att gator och trafikplatser sådana
de utformats i gällande stadsplaner ofta framstå som beit otillfredsställande

4

Motioner i Första kammaren, nr 188.

sedda i belysning av den utveckling 30-talet medförde och ännu mer med
tanke på den kommande. Faran består främst i att riskerna för trafikolyckor
öka, men därjämte också i att trafikapparaten blir ineffektiv och obekväm.
Översyn och omarbetning av många stadsplaner äro därför påkallade.

Tidigare har dokumenterats, hur starkt behovet av sakkunnig arbetskraft
till planläggningsarbetet har varit och att detta behov icke tillnärmelsevis
kunnat täckas. I en nära framtid kommer sannolikt såväl bebyggelseutvecklingen
som trafikutvecklingen att ställa ännu mycket större kvalitativa och
kvantitativa krav på stadsplaneringen än hittills. Dessa krav torde aldrig
kunna komma att helt tillmötesgås, så som situationen redan utvecklat sig.

I många fall lära väl nya kapitalinvesteringar i bebyggelse, gator och vägar
komma att ske enligt gamla planer i mindre lämpliga eller olämpliga former.
I andra fall kommer det uppenbart olämpliga i de fastställda formerna
att fördröja eller förhindra genomförandet av eljest önskvärda arbeten. Men
mycket, ja kanske det väsentliga, skulle ännu kunna uppnås om man snart
kunde genomföra en vidgad utbildning av stadsplanefackmän. En sådan utbildning
måste då inriktas både på att frambringa nya årskullar av väl
skolade yngre fackmän och på att genom speciella kurser ge de på stadsplaneområdet
redan verksamma fackmännen tillfälle att förnya och berika
sina kunskaper.

Det förslag till ordnande av utbildningen i stadsplanekonst, som framlades
1933 av inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga, ledde
icke till frågans lösning. Mot förslaget gjordes den erinran, att undervisningen
i stadsplanekonst blivit alltför omfattande för att på föreslaget sätt kunna
inordnas i undervisningen vid tekniska högskolan. I fråga om lärarkrafter
innebar förslaget att ämnet skulle företrädas närmast av en professor och
en speciallärare. Högskolan ansåg sig med hänsyn till de erinringar, som
gjorts, ej böra framlägga förslag till definitiv lösning av frågan utan föreslog
1935 en provisorisk utbyggnad av undervisningen, varigenom viss erfarenhet
kunde vinnas. Enligt högskolans mening var det dock önskvärt, att en professur
kunde komma till stånd inom en tämligen nära framtid. Detta högskolans
förslag ledde dock i fråga om ämnet stadsbyggnad endast till en
ganska blygsam justering uppåt av undervisningsskyldigheten för speciallärare
i ämnet. Tidigare arvode om 3 600 kronor om året höjdes 1936 med
1 400 kronor. Samtidigt inrättades också en speciallärartjänsl i tillämpad
stadsbyggnadsrätt med ett arvode om 1 800 kronor om året. Det starkt omvittnade
behovet av bättre utbildning i stadsbyggnad hade alltså denna gång
icke kunnat framtvinga en lösning därför att de lämpliga formerna härför
ej syntes klarlagda.

Senare upptages denna fråga ånyo till utredning, denna gång inom tekniska
högskolan. Som resultat härav föreslås, att utbildningen i stadsbyggnad
till en del inordnas i den ordinarie undervisningen vid högskolan och till en

Motioner i Första kammaren, nr 188.

5

del meddelas i tilläggskurser, som inhämtas efter avlagd examen, strax därefter
eller längre fram. I fråga om lärarkrafter föreslås inrättande av professur,
till vilken även skulle knytas biträdande (adjungerade) lärare i samhällslära
samt i gatu-, vatten- och avloppsteknik. Under hänvisning bl. a. till
denna utredning begär högskolan inrättande av professur i ämnet och upptar
denna i riksdagspetita för 1943/44. -

1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen ha sedermera
i sitt förslag upptagit en likartad anordning för undervisningen i stadsbyggnad,
ehuru adjungerade lärare i ämnet icke inrymts i organisationsplanen.
Ett antal arkitekter, som av sakkunniga anmodats delgiva sina synpunkter
på arkitektutbildningen vid tekniska högskolan, hava också föreslagit en
principlösning, som helt svarar mot resultatet av den inom högskolan gjorda
utredningen.

Ehuru vissa detaljspörsmål givetvis kunna bliva föremål för skilda meningar
och fortsatt diskussion, torde man alltså nu kunna utgå ifrån, att
huvuddragen i stadsbyggnadsundervisningens lämpliga ordnande utretts och
vunnit erkännande. De sakskäl, som tidigare kunnat motivera att man åtnöjts
med provisoriska anordningar, ha sålunda bortfallit.

Genom den uppdelning av stadsbyggnadsundervisningen, som föreslagits,
i en del som inrymmes i den obligatoriska undervisningen vid tekniska högskolan
och en som frivilligt kan inhämtas senare, vinnes att undervisningen
i ämnet under de obligatoriska studieåren kan ges en allmän och grundläggande
karaktär medan den i tilläggskurserna kan specialiseras i olika grad
och givas olika inriktning allt efter föreliggande behov. Man bör även räkna
med två typer av tilläggskurser, dels sådana som syfta till en allsidig påbyggnad
av den grundläggande kursen, dels sådana som syfta till att belysa vissa
aktuella problem. De av 1940 års sakkunniga omnämnda ”avancerade” föreläsningarna
torde med fördel kunna ingå som kärnan i dylika kurser avolika
slag.

Utan vidare utläggningar torde sålunda vara klart, att den ifrågasatta organisatoriska
ramen först och främst skulle kunna bereda möjlighet för
yrkesmän, som nu äro verksamma inom stadsplanefacket, att följa föreläsningsserier
och kurser, som upptogo särskilt angelägna problem till behandling.
Man är berättigad att räkna med att en ganska omedelbar effekt kunde
ernås härav för det praktiska stadsplanearbetet. Därnäst skulle de fackmän,
väl närmast yngre, som önska specialisera sig på stadsbyggnadsområdet,
kunna få en allsidigare och fördjupad utbildning, och stadsplaneväsendet i
landet inom relativt kort tid kunna få tillgång till arbetskraft med avsevärt
bättre skolning och förutsättningar för arbetsuppgifterna än hittills.

Vad ovan sagts torde tillräckligt belysa behovet av alt en professur i stadsbyggnad
snarast möjligt inrättas vid tekniska högskolan. Jag tillåter mig
därför hemställa,

6

Motioner i Första kammaren, nr 188.

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
begära inrättande av en professur i stadsbyggnad vid kungl,
tekniska högskolan.

Stockholm den 22 januari 1944.

Rickard Lindström.