Motioner i Första kammaren, Nr 182

Motion 1939:182 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 182.

3

Nr 182.

Av herrar Andrén och Domö, om viss åtgärd för åvägabringande
av större enhetlighet i fråga örn måltidstider.

Det är allom bekant, att måltidstimmarna i vårt land äro förlagda till
mycket olika tider. Vid en undersökning, som gjordes av husmodersförbundet
redan år 1933, visade det sig, att det enbart inom folkskolan fanns
närmare 70 variationer för måltidsraster mellan klockan 9—14.15 och att
det även inom den högre skolan, inom industrien och inom affärsvärlden
fanns en förvirrande mångfald av måltidstider.

Det är uppenbart, att stora sociala olägenheter äro förenade med denna
brist på system. Husmödrar, husföreståndarinnor och hembiträden — de
kategorier alltså, som minst varit föremål för socialpolitikens omtanke och
som kanske mer än andra äro pressade av ett hårt och nervpåfrestande
arbete — äro de, som mest få lida av den brist på enhetlighet, som utmärker
våra måltidstider. De få finna sig i att vid de mest skilda klockslag ha
måltider i beredskap åt olika familjemedlemmar, allt på bekostnad av andra
husliga arbeten, av barnens fostran eller av en eljest möjlig vila. Måltiderna
bli under sådana förhållanden kanske icke heller alltid beredda med
den omsorg, som varit fallet om hela familjen på en gång kunnat samlas
till desamma. Värdefulla närings- och smakämnen taga skada genom en
ofta upprepad uppvärmning, bränsleförbrukningen blir onödigt stor o. s. v.
Vad allt detta betyder för hemmens hälsa och ekonomi är omöjligt att
beräkna, men uppenbart är, att det här är fråga örn betydande värden. Härtill
komma emellertid vissa psykologiska och sociala skadeverkningar, förorsakade
genom hemkvinnomas onödigt omfattande slit med matlagning
och genom familjens splittring under måltiderna, skadeverkningar, som
skulle kunna undvikas genom en mera rationell organisation av måltidsrasterna
i det svenska samhällslivet. Dessa olägenheter drabba framför allt de
större familjerna, de familjer alltså, som modem socialpolitik främst har
anledning att skydda.

Dessa olägenheter lia länge varit observerade, och genom en motion 1935
drogs frågan inför riksdagen. I Betänkande nied förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln och butikstängningslag, avgivet av sakkunniga 1937 (s.
159 ff.), har problemet också blivit berört. På sina håll har nian också sökt
råda bot på dessa olägenheter genom att i viss utsträckning genomföra
enhetliga måltidstimmar.

Full enhetlighet över hela riket i fråga örn måltidstimmarna skulle visserligen
vara förenad med åtskilliga fördelar; det är emellertid tydligt alt
detta mål icke kan uppnås. Även på varje särskild plats är det stundom svårt

4

Motioner i Första kammaren, Nr 182.

eller omöjligt att uppnå en sådan enhetlighet. I de skolor, där av utrymmesskäl
duplicering är nödvändig, och i de industrier, där av olika anledningar
arbetet måste organiseras med ett strängare utnyttjande av lokaler
och maskiner, kunna måltidstimmarna knappast förläggas till sådana tider,
att dessa passa samman med dem, som eljest äro vanliga. Med hänsyn till
lunchrestaurangernas kapacitet torde det icke heller vara önskvärt, att alla
anställda intaga sina måltider på samma tider. För den kategori av anställda,
som intager sina måltider på restauranger och andra förtäringsställen,
äro ju icke heller olägenheterna av den nuvarande ordningen särskilt
stora. Det är ju framför allt med hänsyn till hemmens trevnad och
ekonomi, som det är en social angelägenhet av stor betydelse att genomföra
mera enhetliga måltidstimmar. Även andra undantag bli helt visst nödvändiga.
Inom vissa branscher i affärsvärlden skulle säkerligen en stängning
av butikerna mitt på dagen medföra sådana olägenheter för köparna,
att man måste hysa vissa betänkligheter mot en sådan åtgärd.

Men om alltså en fullständig enhetlighet icke kan uppnås och örn å
andra sidan vissa mått och steg redan vidtagits till en större enhetlighet, så
återstår emellertid ännu mycket att göra. Med hänsyn till olika lokala förhållanden
och traditioner är det uppenbarligen olämpligt att genom lagstiftning
genomföra enhetliga måltidstimmar. Då å andra sidan måltidsrasternas
förläggning inom skolorna och de offentliga inrättningarna är en
väsentlig faktor vid problemets lösning, kunna de statliga myndigheterna
icke hållas utanför en sådan reglering. Bäst synes vara, om problemet
kunde lösas lokalt för olika platser genom frivilliga överenskommelser mellan
skolmyndigheter samt arbetsgivare, anställda ingenjörer, kontorister och
arbetare inom industri och affärsvärld. Av stor vikt är givetvis, att även
husmödrarnas synpunkter kunna framföras vid dessa förhandlingar. Ett
initiativ måste emellertid tagas till sådana förhandlingar, och det synes, som
om landshövdingeämbetena skulle vara bäst skickade att med nödig auktoritet
taga initiativet till dessa underhandlingar och föra dem till ett lyckligt
slut. Vi tillåta oss därför föreslå,

att riksdagen i en skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
örn att landshövdingeämbetena i riket få i uppdrag att i sina
län taga initiativ till frivilliga förhandlingar mellan representanter
för olika myndigheter och olika parter på arbetsmarknaden
samt för husmödrarna i syfte att genom frivilliga
överenskommelser uppnå en större enhetlighet i fråga
om måltidstiderna än den, som för närvarande råder.

Stockholm den 23 januari 1939.

Georg Andrén.

Fritiof Domö.