Motioner i Första kammaren, Nr 182

Motion 1925:182 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 182.

I

Nr 1S2.

Av herr Lindhagen, om befolkningsfrågan.

Det skall aldrig förnekas, att dagens små omsorger måste ligga den levande
generationen närmast. Människan lever emellertid icke allenast av bröd.
Det behöves även någon ryggrad i de dagliga bestyren och någon vägledande
utsikt bortom dem.

Det förhåller sig dock i vår värld så, att alla verkligt viktiga frågor, vilkas
lösning är av fundamental betydelse för individ och samhälle, undanskjutas.
De anses framförallt icke förtjäna någon uppmärksamhet från statsmakten.
Denna senare ryggar gärna tillbaka eller rent av förhånar djupplöjningen.
Med så mycken större iver kasta vi oss över skumplöjning på de politiska
ödemarkerna och organisera de tusende små slagsmålen om vem, som skall
vara först vid plogen och kunna tillskansa sig några fördelar.

För ett sådant småsysslande myntades eu gång det bekanta ordet: efter
oss syndafloden. De oavlåtliga försyndelserna mot eviga lagar och den
fasta föresatsen att blunda för dem ha gjort, att milstolparna i mänsklighetens
utveckling äro markerade av katastrofer.

En sådan försummad realitet, som reser sig över de flesta nutidens sociala
missförhållanden, är befolkningsfrågan. Länders och slutligen hela
jordens överbefolkning kan icke leda till annat än fattigdom, strid för
existensen och uppvaknanden med förskräckelse. Inget fredsrike och allra
minst det tusenåriga kan förväntas, så länge befolkningsfrågan överlämnas
åt blinda ödens spel. Man har så mycket större anledning att befara det
värsta, som faran är så litet uppmärksammad, att tvärtom inom staterna en
tillväxt av befolkningen hitintills ansetts vara ett synnerligt önskemål.

Anledningarna därtill äro mångahanda. Främst har i följd av uppfattningen
om den brutala maktens ofrånkomlighet skapats behov av största
möjliga människomaterial för att kunna åstadkomma en massverkan i
våldets tjänst. Militarismen med andra ord har i alla länder varit den
främsta förespråkaren av en ymnig barnalstring. Varje rikes makt och
säkerhet har vilat på dess antal bajonetter, och denna föreställning är synnerligen
levande även i nutidens och särskilt de europeiska folkens genomsnittliga
föreställningar. Det är ur denna synpunkt, som i Frankrike premieras
familjer med många barn såsom ett uttryck för oron över den
tyska befolkningens mängd och förmåga således att stampa fram flera
soldater ur jorden. Av dylik militär hänsyn brukade också kejsar Wilhelm
utmärka familjer med ett stort antal söner.

Olika rasers skilda alstringsförmåga river ock upp kampen för livet.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 3 sand. tf höft. (9r 182.) 1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 182.

Slaverna anses i stort prestera den största nativiteten men också den största
dödligheten. Fransmännen uppvisa i hemlandet den minsta men i Canada
den största konstaterade barnalstringen. Japans folkökning är stor. Hur
förhållandet ställer sig i Kina och Indien känner man icke statistiskt.
Denna olikhet blir en aktuell fråga, särskilt där raser med stridiga intressen
äro sammanförda inom en stat. Så har varit exempelvis fallet inom
Tyskland, där den slaviska rasen på grund av sin stora barnalstring utträngt
germanerna på områden, som tidigare behärskats av de senare.

Även inom ett land med homogen befolkning anses en tillväxt av befolkningen
vara önskvärd ur andra synpunkter än militära. Bakom detta
oklara önskemål ligger på djupet en längtan att kunna göra sig gällande
mera inom den stora världen på dess tävlingsbanor. I vår tid reser sig
dock framförallt ett behov av masstillgång på arbetare för industrier, som
skola tävla på världsmarknaden. I följd av den hårda konkurrensen framstår
såsom en nödvändighet, att tillströmningen blir så stor, att den kan
nedpressa arbetsprisen.

För den andliga kulturen kan en stor befolkningsstock också hava sin
betydelse. Större resurser kunna tillhandahållas den vetenskapliga forskningen.
Genom att litteraturen blir i tillfälle att räkna med en större
kundkrets, kunna vid sidan av romaner även djupare lagd litteratur finna
möjligheter för eu spridning, som täcker omkostnaderna. Språkets utbredning
betyder likaledes ökade möjligheter i den mellanfolkliga samfärdseln.

Denna ävlan sysslar således icke alls med problemet att minska befolkningen
och icke heller med att rättvist mellan jordens länder reglera den hotande
tillväxt i innevånareantal, som årligen äger rum. En kapplöpning uppstår
till världens ännu för kolonisation öppna områden och om makten över desamma,
och så snart ett gammalt eller nytt land blir någorlunda befolkat,
avstänger det sig i detta krig om jorden genom invandringsförbud. Sålunda
börjar nu Nordamerika utestänga Europa. Den senare världsdelen, som är
överbefolkad, behöver visserligen för egen del ej frukta någon översvämning
av främmande raser. Däremot skynda Europa och dess dotterkolonier i
andra världsdelar att utestänga asiaterna icke blott från de förras huvudländer
utan framför allt från deras kolonialländer. Europeiska staterna inbördes
avspärra sig från varandra genom skyddstullar samt förbud mot invandring
utan särskilt tillstånd, som endast undantagsvis medgives.

Världskriget var visserligen icke helt och hållet men dock till eu mycket
stor del, kanske den största, ett utslag av denna kamp om jorden för att
finna utrymme för en växande befolkning. Denna katastrof ledde till insikt
om nyttan av en fredlig samverkan för att undvika dylika åderlåtningar.
Folkförbundet kom till stånd, och dess sista livsyttring har blivit ett förslag
att till en början förbjuda krig och att med maktmedel upprättahålla detta
beslut. Däremot har man ännu icke lyckats, knappast ens i sina tankar,
att börja planlägga någon vänlig överenskommelse om undanröjande av kri -gens orsaker. Nationalitetsförtrycket, konkurrensen om bosättningsmöjlig -

Motioner i Första kammaren, Nr 182. it

heterna och den ensidiga materialistiska behandlingen av spörsmålen utan
att lägga någon själ i desamma bestå fortfarande.

Befolkningsfrågan är ett av de stora problemen och säkerligen det största
materiella, som det gäller att omsider åtminstone nalkas. I en tidigare fram.
ställning (motionen 170) har berörts den för närvarande mest hotande delen
eller Europas och dess dotterländers övergrepp i detta avseende mot Asiens
och Nordafrikas befolkningar. Ämnet har emellertid allmängiltighet för
hela världen.

Vårt land är litet, och för dess statskonst synes det bekvämligast att hålla
det lilla landet nere i obetydlighet, så snart det gäller stora ideella mål.
Det är säkerligen ett fåfängt bemödande att söka intressera de svenska statsmakterna
för befolkningsfrågan i världen såsom ett stort öde, vars annalkande
stormar redan brusa omkring oss.

Emellertid börjar vår egen befolkningsfråga bliva så pass närgången, att
landet bör hava vaknat upp ur drömmen om lyckan av en ständigt växande
befolkning. Bistra verkligheter göra det påtagligt, att vi tvärtom redan
hava för mycket folk i landet. Arbetslösheten börjar bliva konstant och
trängseln om brödbitarna outhärdlig. En beståndande ljusning för framtiden
kan icke heller upptäckas. Det mörknar i stället alltmer över vägen.

Under sådana förhållanden framstår jordfrågan inom landet såsom en allt
viktigare angelägenhet. Det är den svenska jorden som måste först och sist
taga hand om sina hemlösa barn. Detta förhindras emellertid av vidriga
politiska förhållanden. Men även om det vore tillåtet och möjligt att redan
nu göra det mesta möjliga av jordfrågan, så blir även en sådan utväg en
chimär, om befolkningen fortfar att växa. Redan jordundersökningen erinrade
i sitt värmlandsbetänkande något om denna sak. Jordkommissionen
anför härom bland annat följande:

»Under förutsättning att alla, som för närvarande önska och även kunna
ifrågakomma, även bliva tillgodosedda med ett nytt jordbruk, resa sig i
och med detsamma i spåren av denna statsverksamhet nya krav och nya
svårigheter alldeles såsom förut. Uti de nya stugornas fönster komma
inom kort att skönjas en mängd små huvuden, för vilka föräldrarnas jordbruk
icke räcker. De varsla om nya behov, som åter måste tillfredsställas
med växande svårighet, i den mån landets odlingsbara jord blir uttömd.
Den s. k. jordfrågan blir på detta sätt aldrig löst. Bakom densamma
reser sig ett nytt ännu fruktansvärdare problem, befolkningsfrågan.

Därmed är man inne på spörsmålet om befolkningens tillväxt, en omständighet,
som ytterligare måste tagas i betraktande vid bedömande av
antalet nybyggen, som under kommande tider behöva åvägabringas.

Man finner, att emigrationen på senare åren i följd av svårigheter
för utvandringen och världskriget minskat avsevärt. Ännu mindre blir
emigrationen eu lättnad i folktillväxten, om däremot väges även den invandring,
som särskilt på sista tiden i en ganska avsevärd grad ägt rum.

Professor Gustav Sundbärg yttrade i slutorden till sitt betänkande om
emigrationen bland annat följande:

''När emigrationsutredningen började sitt arbete, var det nog ganska

4 Motioner i Första kammaren, Nr 182.

många, som ansågo dess uppgift vara att ''hitta på’ något medel, varigenom
vi kunde bliva utvandringen kvitt i vårt land. Personer med en
dylik uppfattning komma nog att känna sig mycket besvikna, när arbetet
nu är slutfört. Det gives med säkerhet ingen kungsväg till emigrationens
undertryckande, inga underkurer och inga universalmedel. Icke ens
egnahemsrörelsen räcker på långt till, om den skall verka ensam. Vad
som behöves är eu allmän ekonomisk uppryckning hos vårt folk.’

Måhända skulle man kunna våga det påståendet, att det vill till också
en andlig'' väckelse. För övrigt, varför icke också något tredje, nämligen
någon måtta med det störa barnantalet i de fattigare familjerna, vilket ju
på sätt och vis innebär även en ekonomisk uppryckning. Visst är emellertid,
att det nog blir användning för samtliga nybyggen, som kunna åstadkommas,
åtminstone om de erbjudas på rimliga villkor. Det är nyttigt
att hava det stora behovet för ögonen, då vi nog ga att även i denna viktiga
fråga kanske till sist icke kunna förverkliga stort mera än den vanliga
politiska dagordningen: digra betänkanden, stormiga debatter och
fattiga resultat.

Om det då visar sig till sist, att fäderneslandet icke har rum annat än
för dem, som redan hava sitt mer eller mindre på det torra, och att de
senare icke äro vidare angelägna att på något sätt maka åt sig, så uppstår
frågan, vart de överblivna skola vända sig inom ramen av det möjliga och
tillåtna. För kommande generationer gives det ingen annan utväg än att
minska barnantalet och för den redan födda generationen ingen annan
förhoppning än att försöka landa vid en gästvänligare strand eller, såsom
det rätt och sliitt kallas, emigrera.

Den förra utvägen synes ganska hopplös, så länge det finnes fattiga
människor. Det förefaller, som eu omtanke för efterkommandes bekymmer
icke kan skapas annat än under inflytande av omtanken om vår egendom.
Och ändå reser sig befolkningsfrågan, såsom redan framhållits, likt
ett högt berg över myllret av de flacka dagsfrågorna. När man finner, hur
svårt det är att bereda rum för de levande, kan man förstå, huru mycket
vanskligare livskampen kommer att te sig för deras talrika familjer.
Denna fråga hör egentligen icke hit, ty den löses kanske aldrig, förrän
den bleka nöden tvingar släktena därtill i deras väntan på något tusenårigt
rike. Men på samma gång äger frågan ett stort sammanhang med
det ämne, som nu behandlas. Ty den skänker det nödiga perspektivet åt
ett förehavande, som tilltror sig att, trots de mäktiga från skilda håll
skickligt utlagda förhindren, kunna uträtta något för den jordlösa befolkningen
genom eu allmän kolonisationsverksamhet i vårt land.»

Denna trängsel bland det svenska folket är föranledd av och måste komma
att förvärras genom de minskade emigrationsmöjligheterna. År 1869 föreslogs
i riksdagen, att den då fritt utvällande stömmen av emigranter till
Nordamerika borde där sammanföras till ett folk. Denna framställning föll
till intet. Sedan har riksdagen år 1923 omsider framfört en önskan om
emigrationsproblemets övervägande, ehuru knappast i det målmedvetna
syfte, som avsågs med den i ämnet väckta motionen. Denna riksdagsskrivelse
lär ligga och slumra sig till döds i någon byråchefs skrivbordslåda.

Då emigration och de dröjande jordreformerna således ej erbjuda
tillräckliga utvägar, då en fortsatt industriell kamp på världsmarknaden
är en bedräglig och vacklande grund, då en vänlig överenskommelse

Motioner i Första kammaren, Nr 182. 5

mellan folken att införa kristendom i världsordningen slår i vida fältet,
återstår ingen annan utväg för svenska folket än att begränsa sin barnalstring.
De flesta komma nog att säga, att detta är omöjligt, och mången
skall förmena, att en sådan anvisning är naturvidrig, ja omoralisk. I sådan
händelse få vi således nöja oss med att i ångest och undergivenhet driva
hän mot eländet, kanske undergången.

Detta är också det sannolikaste framtidsperspektivet. Det kan dock icke
vara alldeles obefogat att framställa den frågan, huruvida det verkligen
innefattar en högre världsordning att lättsinnigt sätta i världen en mängd
små varelser, som icke bett därom och endast gå de största försakelser och
lidanden till mötes. Man är också berättigad spörja dem, som tala om jordfrågans
lösning men tydligt måste, såsom jordkommissionen framhållit, förstå
lösningens otillräcklighet för kommande släkten, vad de egentligen mena om
framtiden.

Det må för övrigt bemärkas, att det principiella förordandet av tygellös
barnalstring eller vad man också kan kalla kaninismen utgår märkligt nog
från de bemedlade samhällslagren, ehuru man just inom dessa i handling
går en motsatt väg. överallt i världen lärer inom de burgnare familjerna
barnantalet minskas på grund av omtanke för familjens och barnens ekonomi.
Ju längre man kommer ner bland de fattigare befolkningslagren, ökas barnantalet
i familjerna. Åtminstone anses detta av erfarenhet konstaterat vara
förhållandet i Sverige. Inom den bättre avlönade arbetarklassen lär på sista
tiderna också en tendens till minskning i barnaantalet förekomma. Inom
småbrukareklassen anses enligt statistiska slutledningar familjerna vara något
större hos torpareklassen än inom hemmansägareklassen. Den senare är mer
barnalstrande inom Norrland, särskilt Västerbotten, än inom mellersta och
och södra delarna av riket. Någon verkligt statistisk undersökning om dessa
förhållanden har emellertid icke ägt rum, och möjligt är, att den icke heller
kan åstadkommas.

Den minskning i barnalstringen, som förekommer bland de mera bemedlade,
torde icke väsentligen åstadkommas genom begagnandet av s. k. preventiva
medel, som äro allt annat än tilltalande, utan företrädesvis genom omtänksamhet.
Det är dock för rasen ytterst betänkligt, att just de mest förkomna
och missvårdade samhällslagren skola lämna det största tillskottet
till folkväxten. Ärftlig belastning, dålig omvårdnad blir således den miljö,
ur vilken större delen av de nya släktena skola växa fram.

Man kan förstå, att de minst bemedlade ej uppfordras till någon omtanke,
då inga ägodelar eller andra förmåner uppfordra dem därtill. Deras svåra
belägenhet förvärras dock genom de stora barnskarorna. Likaväl som just
bland dessa samhällslager verkas för nykterhet genom folkupplysning, bör
upplysning bedrivas inom dem om vådan för dem själva, för rasen och för
landet av stora barnskaror i de fattiga hemmen.

Sin egen fördel böra de åtminstone kunna lära sig att förstå. För något
år sedan höll jag ett föredrag för en kongress av lantarbetare företrädesBihang
till riksdagens protokoll 1925. .1 samt. 47 haft. (.Yr 182.) il

6

Motioner i Första kammaren, Nr 182.

vis medelålders och äldre män. Då jag därunder tillät mig erinra om
betydelsen för lantarbetarnas ekonomi och familjens välfärd av en rimlig
begränsning av barnantalet, hördes starka bravorop från flere båll.

Någon officiell upplysningsverksamhet i detta ämne förekommer mig
veterligen endast i det borgerliga vigselformuläret. Däri anmanas vigselparet
bland annat att besinna sitt ansvar inför kommande släkten. Således
något annat än den gamla uppfordran från mindre överbefolkade
tider: föröken Eder och uppfyllen jorden. Jag brukar vid borgerliga
vigslar, särskilt när brudparet uppenbarligen tillhör de mindre bemedlade,
lägga en viss tonvikt på nämnda anmaning och rikta den företrädesvis
till brudgummen. Under vigslarna förekommer i övrigt aldrig, att formulärets
förmaningar avbrytas genom någon meningsyttring från någondera
kontrahenten. Inför den nyssnämnda maningen inträffar det däremot ofta,
att mannen, aldrig kvinnan, spontant bejakar maningen och ibland tillika
ytterligare bestyrker sin föresats med en bugning. Vid sådana tillfällen
gripes jag av en stark och tacksam förnimmelse, att vigselformulärets
upplysningsarbete räddat mången stackars varelse från att komma till i
en snöd och obarmhärtig värld.

Detta upplysningsarbete bör verkligen utsträckas. Det är samhället
värdigt att fästa uppmärksamhet på förödelsen i de flesta torftiga hem
genom talrika barnskaror och vilket ansvar föräldrarna hava inför individen,
familjen, staten och mänskligheten att envar i sin mån förekomma
den fattigdom, arbetslöshet, rasförsämring och olyckor av många slag, som
katastrofalt växa upp ur en osund överbefolkning.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville anhålla hos regeringen,

1) att en begynnande uppmärksamhet måtte ägnas
befolkningsfrågan och dess uppenbara sammanhang
med andra aktuella spörsmål;

2) att därvid bland annat måtte stödjas ett upplysningsarbete,
särskilt bland de mindre bemedlade befolkningslagren,
om vilket ansvar föräldrar hava inför
individen, familjen, staten och mänskligheten att envar
i sin mån förebygga den fattigdom, arbetslöshet, rasförsämring
och olyckor av många slag, som katastrofalt
växa upp ur en osund överbefolkning;

3) att den svenska utrikespolitiken måtte i det internationella
samarbetet framföra befolkningsfrågans betydelse
samt mana till eu samverkan för att på dagordningen
uppföra bemödanden till en rimlig och rättvis
avveckling av densamma.

Stockholm den 31 januari 1925.

Carl Lindhagen.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.