Motioner i Första kammaren, Nr 17i

Motion 1921:174 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 17i.

5

Nr 174.

Av herr Lindhagen, om grundlagsändring i syfte att borttaga
vissa s. k. rösträttsstreck.

Vägarna till kultur äro verkligen lika dunkla och invecklade som
människornas sinnen och naturens överraskningar. En generation har
nu sökt ett botemedel mot despoti och en utväg till fostran för alla
genom allmän och lika rösträtt. Den djupa meningen med denna rörelse
var något mänskligt, ett erkännande att samhället fick hålla till godo
med oss alla sådana vi äro, utan hyckleri och förhävelse den ena över
den andra. Emellertid reste sig allt mäktigt till motvärn och sökte i
det längsta barrikadera sig emot de objudna påminnelserna. Makulaturismen
och den obstruktiva lagstiftningen fingo här ett lystmäte för sin
uppfinningsförmåga i att uppresa hinder.

På detta sätt tillkommo de priviligierade rösträttsbestämmelserna
i form av censusval, klassval och dylikt. Vidare återtagande med ena
handen av rösträtt, som givits med den andra, genom skattestreck,
fattigstreck, åldersgränser utöver myndighetsåldern med mera dylikt.
Slutligen medelbara val, valkretsgeometri, bostadsband, arvodeslöshet
och annat knep. Den allmänna rösträtten i och för sig är ingenting
annat än en formaldemokrati, men betecknar i alla fall ett stycke väg,
som måste tillryggaläggas. Nu hittade man som sagt på att törnbeströ
även detta lilla vägstycke med den ena taggiga stängseltråden efter den
andra, på det att valmännen skulle helst i stora mängder stupa på dem
och icke hinna fram till valurnan.

Alla dessa baktankar och krokben hava sönderslitit det politiska
livet. De måste en gång rensas bort och en klar ärlig princip läggas
till grund en gång för alla. Sedan en politisk generation slitit ut sig
på detta själsmördande grovgöra, trodde vi nu, att man nått åtminstone
detta lilla mål och kunde få börja taga upp arbetet för att slå sig fram
till nästa bagatell. En del små kuriösa streck stodo visserligen kvar

6 Motioner i Första kammaren, Nr 174.

såsom någon slags åminnelse av människornas litenhet. Men de betydde
icke mycket i det stora hela och därför kunde de ju få finnas tills
vidare, om detta kunde bereda de sörjande kring de stora rösträttsstreckens
igenskottade grav någon glädje.

Men nu börjar det spöka igen helt plötsligt i gravkammaren. Ett
av de undanröjda hindren för de mänskliga behovens frammarsch, nämligen
skattestrecket, börjar åter åkallas. Och för denna restauration har
även åberopats att den var lika påkallad, som det exempelvis ännu bestående
värnpliktsstrecket. Under sådana förhållanden kan uppvaknandet
av en sådan gammal olycka, såvitt jag förstår, i stridsuppgifterna lämpligen
mötas med ett krav, att andemeningen med rösträtten kommer
fullt till sin rätt och det göres rent hus med hela bråtet.

Om vi vilja vara uppriktiga och lyssna till samvetets röst ha väl
rösträttsstrecken icke varit annat än snaror, som vi sökt utlägga för
varandra under vår allmänna kapprusning mot makten. Det har gällt
att skaffa det egna partiet så många valmän som möjligt och åstadkomma
manfall på de andra ställena. En yttre anständighet har förbjudit
oss att nämna saken i dess rätta namn och icke sällan ha vi
till och med sökt hölja detta snöda strävande i en mantel av »rättsgrundsatser».
Detta knappast av hyckleri utan av ett behov hos vår
bättre människa att bortförklara våra villovägar. I vackraste (»principiell»)
mening ha dessa streck väl ej inneburit annat än en hyllning åt
mammonismen på bekostnad av människovärdet.

1) Det åter åkallade utskyldsstrecket. Detta streck innefattar till en
början ett avsteg från den lika rösträtten. Den leder nämligen till, att
de fattigare skattebetalande medborgarna lättare oförskyllt förlora sin rösträtt
än de, som äro befriade från utskylder, och de vilka befinna sig i
den förmögenhetsställning att de lättare kunna betala sina utlagor. Det
leder vidare till, att de medborgare, vilkas arbetsförtjänst är växlande
och osäker, lättare förlora sin rösträtt än de, som ha en säkrare inkomst,
emedan de förra under arbetsbrist ofta ej kunna betala den skatt,
som pålades dem efter deras inkomst, då de hade arbete. I fråga om
kommunalutskylder gäller dessutom, att de äro mycket olika i skilda
kommuner från högeligen tyngande till inga alls. Då de nya valbestämmelserna
ej vidare äro byggda på de kommunala författningarna,
frågar man sig dessutom, varför guldna kommunalutskylder skola vara
ett villkor för valrätt till statsrepresentationen. Det kan vidare spörjas,
vilka viktiga grundsatser kräva att själva medborgarrättens värde väges
såsom jämförligt med de små penningebelopp, om vilka här vanligen
är fråga, eller varför så stort avseende fästes vid dessa belopp, trots

Motioner i Första kammaren, Nr 174. 7

det att staten från den häftande uttager vida större summor i indirekta
pålagor. Mest betänkligt är som sagt det åtminstone förr knappast
bestridda förhållandet, att svaret på dessa frågor svårligen torde kunna
bliva något annat än att förevarande rösträttsstreck icke är avsett att
vara uttryck för något lojalt nit att bereda alla medborgare deras behöriga
inflytande.

Den kvinnliga valrätten bidrager till en }hterligare kritik av en
dylik bestämmelse. Eu gift kvinna, vars man'' faller för detta streck,
skulle förmodligen ändå få rösta. Detta skall nog förefalla mången
oriktigt eller åtminstone underligt. Särskilt kan invändas, att på detta sätt
giver man eu mer utsträckt valrätt åt kvinnor än åt män. Föreskriver man
åter, att mannen skall draga med sig hustrun i sin rösträttslöshet, kan
med stort fog invändas, att på detta sätt berövar man i en mängd fall
de fattigare klasserna på en gång två röster, under det att de förmögnare
alltid vinna två röster för varje äktenskap. Utskyldsstreckets orättvisa
liksom misstämningen mot detsamma skulle därigenom ökas.

Om således icke ens ur formaldemokratisk synpunkt kan hämtas
något berättigande för utskyldsstrecket, faller det, så vitt jag förstår,
alldeles till föga ur saklig synpunkt. Livet är fyllt med ouppfyllda skyldigheter.
Skulle den måttstocken läggas på rösträtten, att endast den,
som fullgjort sina juridiska eller moraliska skyldigheter kunde erhålla
medborgarrätt, skulle någon valförrättning icke kunna äga rum inom
landet i total brist på röstberättigade. Återupptagandet av detta rösträttsstreck
blir därför ingenting annat än ett försök till en liten vitmening
av den grift, som i alla fall är fylld av de dödas ben och all
orenlighet.

Det är vemodigt att varje nytt intresseparti skall söka efterhärma
sina föregångare i denna det egna vitmenandets konst. Mottot synes
även för de nya bondepartierna bli liksom för de äldre partierna: egna
rättigheter och andras förpliktelser, men högst ogärna egna förpliktelser
och andras rättigheter.

Bönderna betala i regel sin skatt, arbetarna åter mycket ojämt.
Under hägnet av den förmenta rättsgrundsats, som utskyldsstreckets
återinförande skulle hävda, vinner högerbondebefolkningen ett ökat inflytande
på bekostnad av löntagarna. Månne icke detta resultat också
är instinktivt begärligt, eller är man ledsen över att det ej kan undvikas?

Bonden betalar sin skatt därför att han äger något stadigvarande
nämligen hemmanet, som annars utmätes ifrån honom, och därför att
han har ett yrke, som trots tidens växlingar avkastar en säkrare utkomst
än de flesta andra yrken. Arbetarna åter äro rotlösa och besitta

8 Motioner i Första kammaren, Nr 174.

ej något av större värde samt äro underkastade periodvis arbetslöshet
och andra penningekonjunkturernas växlingar och det sociala krigets
härjningar. Lika begripligt således som det är, att bonden oftast betalar
sin skatt, lika begripligt är det att arbetaren ofta brister i sin skattebetalning.
Ingen kan åberopa någon större förtjänst än den andra.
Man kan för övrigt, såsom det blivit anmärkt, åsidosätta sin skatteplikt
även genom för låg självdeklaration, ett ännu sämre sätt att undgå
skatteplikt. I detta avseende lära bönder icke vara mera oförvitliga än
andra medborgare. Vi se således att det icke alls lönar sig för någon
av oss att söka vitmena vår egen grift, den är i alla fall liksom alla
de andras uppfylld med egna missförhållanden.

Måtte därför den giftblandning i vårt politiska liv, som kallats
utskyldsstrecket, icke åter få tagas i bruk vid sidan av de andra tillräckligt
talrika förstörelsemedlen i intressepolitikens tjänst. Om i stället
denna nya sammanslutning på denna punkt proklamerat någon samvetspolitik
och tillkännagivit, att den förstod arbetarens och bondens olika
ekonomiska läge och därför icke alls ville beröva en del av sina medmänniskor
medborgarskap av förenämnda snöda anledning, skulle den
kommit med något nytt, fruktbart, renande och samlande. Den skulle
bidragit till att införa någon »kristendom» i politiken, i stället för att
den nu genom detta sitt första framträdande snarare bidragit även i
sin mån till att »avkristna» oss.

2) Förmynderskapsstrecket. Att den som för vanvett är ställd
under förmyndare ej lämpligen kan utöva valrätt är självfallet. Det
linnes för övrigt en myckenhet vanvettiga i landet, som icke äro ställda
under förmynderskap, ehuru lagen föreskriver att så bör ske. Även
dessa böra ej lämpligen utöva valrätt. Grundlagen fråntager dem dock
ej uttryckligen en sådan rätt och det går bra ändå. De uppträda nämligen
icke av naturliga skäl och begära att få utöva rösträtt.

Varför däremot ej en omyndig förklarad, som är vid sina sinnens
fulla bruk, skall få rösta på riksdagsman, lika väl som han exempelvis
får själv upprätta sitt testamente, är nog mera svårt att tillfredsställande
förklara. Mången låter dessutom sätta sig under förmyndare blott därför
att han anser sig vara av sjukdom eller annan förlåtlig orsak förhindrad
att ensam sköta sina affärer. Kvinna äger dessutom det privilegium
att när som helst utan uppgiven anledning begära sig i omyndighetstillstånd.

Förmynderskapsstrecket är således i stort också ett uttryck för
formaldemokratiens barnsligheter. Ett realpolitiskt d. v. s. mänskligt
åskådningssätt kräver även detta strecks upphävande och kan därvid

9

Motioner i Första kammaren, Nr 174.

också riskfritt uteslutas föreskrifter om vanvettigs obehörighet att deltaga
i val. Tycker emellertid någon att den nu gällande lagen, som formellt
tillåter vanvettig att rösta, när han ej står under förmynderskap, men
förbjuder honom att göra det, när han åtminstone har en förmyndare,
som kan stå honom bi, så må gärna för mig en sådan liten formaldemokratisk
finess hava rum.

3) Konkursstrecket. Med en mänsklig rättsuppfattning är det ganska
svårt att förstå, vilka viktiga anledningar tvinga till att frånkänna en
konkursgäldenär rättighet att i en för hans konkurs så främmande angelägenhet
som riksdagsval göra även sin uppfattning gällande. Föreskriften
är utan tvivel ett kvarstående uttryck för en gången tidsåskådning,
enligt vilken insolvens likställdes med vanfräjd och även kunde
föranleda ett slags frihetsstraff i den s. k. bysättningen. I viss mån
hämtar föreskriften sannolikt sitt stöd också därav, att en konkursgäldenär
möjligen kan sägas vara i vissa avseenden omyndig. Men något
verkligt förmynderskap är dock konkursgäldenären obestridligen ej underkastad.
Ovan har dessutom framhållits förmynderskapsstreckets obehörighet
i och för sig. Det skulle vara av intresse veta, om ens utländska
formaldemokratier skattat åt detta påfund. Ett finskt lagförslag
(omnämnt i motionen nr 143 i andra kammaren vid 1906 års riksdag)
innehöll på denna punkt i ett alternativ, att valrätt ej tillkommer »den
som avträtt sin egendom till sina borgenärers förnöjande, intill dess
han sin stat beedigat», och enligt ett andra alternativ var varje konkursstreck
uteslutet.

4) Fattigvårdsstrecket. Detta rösträttsstreck kan icke ens i sin nu
begränsade form inför förnuft eller samvete försvaras. Det rätta vore
väl, att vi beredde varje medborgare, som i följd av oförmåga till arbete
eller eljest lider brist på det nödvändiga, erforderliga hjälpmedel såsom
en rättighet. Till detta syfta strävandena att genomföra olycksfalls-,
invaliditets- och ålderdomsförsäkring.

Men istället utgår hjälpen för närvarande såsom fattigunderstöd,
som betraktas såsom en nådegåva. Och detta tager sedan lagstiftningen
fariseiskt till förevändning för att beröva dem, som mottagit understödet,
medborgerlig rättighet. En understödstagare t. ex., som arbetat träget
utan att detta arbete tryggat honom vid sjukdom eller i ålderdomen,
har dock samhället snarare en skuld till. Hans erfarenheter och intresse
borde ock vara ägnade att låta honom om någon få sitt ord med i fråga
om bestämmandet av behoven och bristerna i samhällsordningen.

Det kvarstår nu som sagt att »den som är av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning» icke äger valrätt. Detta
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 3 samt. 56 höft. (Nr 173—174.) 2

10

Motioner i Första kammaren, Fr 174.

strider lika fullt såsom ovan närmare utvecklats emot gudomlig lag.
En förevändning skulle då möjligen kunna sökas däri att fattigvårdsstyrelsen
bär målsmansrätt över en sådan understödstagare, vilken följaktligen
skulle kunna sägas stå under förmynderskap. Detta kan icke
bli något annat än en formaldemokratisk förevändning och ovan ba för
övrigt ådagalagts även förmynderskapsstreckets obehörighet i det övervägande
antalet fall. Fattigvårdsstrecket har i de flesta lagstiftningar
varit ställt på avskrivning. I några författningar, såsom vår, hänger
man sig ännu fast vid en flik av den mammonistiska orätten. I andra
har man helt övergivit fattigvårdsstrecket. Låtom oss ej bli de sista att
rycka upp dit.

5) Värnpliktsstreckel. Detta streck tillkom egentligen i ändamål
att för åtskilliga riksdagsmän bereda en brygga, på vilken de kunde vara
villiga att komma över till den allmänna rösträtten. Det lärer dock
sakna motsvarighet i något annat lands konstitution, åtminstone var så
förhållandet 1905 och det hörer strängt taget icke heller hit. Detta är
ett offer på militarismens altare, en honnör för det brutalaste våldet,
under det att åsidosättande av andliga plikter, samvetets fordringar och
överhuvud taget det värdefullaste i livet icke under några förhållanden
anses böra beröva någon valrätt. Även män, som äro odugliga till
värnplikt, få valrätt. I ett valsystem, där kvinnorna äro med, framstår
ännu bjärtare det konstruerade och bakvända i förevarande stadgande.

6) Straffpåföljdstrecket. Förlust av medborgerligt förtroende, som
för övrigt förut även medförde förlust för valrätt, har numera i allmänna
strafflagen utbytts mot vissa konkreta straffpåföljder och däribland förlust
av valrätt till riksdagsman. Däråt är således nu icke något att göra.
Om man besinnar, hurusom ofta de största och slugaste förbrytarna gå
fria och hurusom hela samhällsskicket är byggt på nödvändigheten, att
slå sig fram individuellt eller kollektivt, utan hänsyn till om man därigenom
andligt och ekonomiskt trampar ned andra, så framstår synes
mig även detta förevarande streck såsom ett hyckleristreck. Den dömde
får röra sig fritt och i de flesta andra avseenden utöva medborgerliga
rättigheter och fullgöra skyldigheter. Men se, att på ett partimaskineris
order lägga ett partipapper, med vars tillkomst människor ha föga att
göra, uti en valurna, det är något så förnämligt, att den av oss, som
av slumpen råkat fast för någon av alla våra förvillelser, skall särskilt
utpekas såsom ovärdig att begå denna sublima handling.

Den allmänna och lika rösträtten är i människosläktets historia
endast ett litet tuppfjät på vägen mot en bättre värld. Låtom oss då
taga varandra med allesamman sådana vi äro utan hyckleri. Detta är

11

Motioner i Första kammaren, Nr 174.

dessutom förutsättningen för, att utan vidare bråk kunna bereda oss att
efter en generations nya lidanden hinna fram till nästa bagatell.

De yrkanden, som föranledas av förestående motivering, böra lämpligen
och rätteligen framkomma uti denna motion. Med den egendomliga
propositionsordning, som brukar äga rum i riksdagen, med åsidosättande
av varje sakfrågas olika natur och särskilda rätt, kan man befara att
ett utskott exempelvis avstyrker alla de särskilda yrkandena i en klump
och därmed alldeles omöjliggör särskilda propositioner å de olika sakerna.
Jag skall emellertid efter denna erinran våga försöket att hoppas på en
förnuftig utskottsbehandling och yrkar därför:

att riksdagen ville:

1) beträffande utskyldsstr eckel förklara, att de vid
denna riksdag väckta motionerna om återinförandet av
ett utskyldsstreck icke kunna bifallas.

2) beträffande förmynderskapsstrecket besluta, att
i § 16 riksdagsordningen de i mom. a) första stycket
förekommande orden »den som står under förmynderskap))
utgå eller åtminstone utbytas med orden: »den
som på grund av vanvett står under förmynderskap)).

3) beträffande konkursstrecket besluta, att i § 16
riksdagsordningen under mom. a) andra stycket förekommande
orden: »eller som är i konkurstillstånd»
måtte utgå.

4) beträffande fattig strecket besluta, att i § 16
riksdagsordningen de under mom. b) förekommande
orden: »den som är av allmänna fattigvården omhändertagen
för varaktig försörjning» måtte utgå.

5) beträffande värnpliktsstrecket besluta, att i § 16
riksdagsordningen de under mom. d) förekommande
orden: »värnpliktig, som icke fullgjort de honom till
och med utgången av sistförflutna kalenderåret åliggande
värnpliktsövningar» måtte utgå.

Stockholm den 18 februari 1921.

Carl Lindhagen.