Motioner i Första kammaren, nr 17 (Motion 1948:17 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 17.

Nr 17.

Av herr Johanson, Karl August, m. fl., om ändrad ordning för fastställande
av fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar.

I vägstadgan 30 juni 1943 föreskrives i 11 §, att fyraårsplan för bygdevägar
och ödebygdsvägar skall upprättas av länsstyrelsen efter hörande av
vägnämnder och länsvägnämnd. Planen insändes jämte länsstyrelsens eget
yttrande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning. Finner styrelsen
planen kunna godtagas, skall densamma av styrelsen fastställas.
Anses åter jämkningar i planen erforderliga, hänskjutes frågan till Konungens
prövning.

Sedan länsstyrelsen i Västerbotten upprättat fyraårsplaner för nyanläggning
av bygdevägar och ödebygdsvägar i länet och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
funnit sig icke kunna i sin helhet godtaga länsstyrelsens förslag,
hänsköt sistnämnda styrelse ärendet till Kungl. Maj :t, som meddelade beslut
den 10 januari 1947.

Beslutet torde vara det första i sitt slag efter den nya väglagstiftningens
tillkomst och kan väntas bli prejudicerande. Då beslutet föranlett diskussion
om rätta innebörden av vissa föreskrifter i vägstadgans 11 §, ha vi
velat föra frågan inför riksdagen.

Innan vi ingå på en redogörelse för handläggningen av planerna hos de
lokala myndigheterna och i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilja vi anföra
ett par citat berörande vägstadgans bestämmelser angående fyraårsplaners
upprättande och fastställande.

I sitt betänkande den 9 april 1941 anföra de sakkunniga för utarbetande
av förslag till vägväsendets förstatligande, att fyraårsplanerna, »till vilka
förslag utarbetas inom distriktsförvaltningarna, måste under alla förhållanden
granskas inom VoV. På grund härav och då en förnyad prövning
av hela frågekomplexet hos Kungl. Maj:t skulle innebära, att kommunikationsdepartementet
finge sig ålagt ett tidsödande, tekniskt detaljarbete, som
måste verka fördröjande, föreslå de sakkunniga, att dessa planer skola
fastställas av VoV. Det torde vara en fullt tillfredsställande garanti, att
Kungl. Maj :t fördelar anslagen mellan distrikten. Den som ej åtnöjes med
av VoV fastställd flerårsplan bör dock kunna överklaga beslutet hos Kungl.
Maj :t.»

Andra särskilda utskottet yttrade i sitt utlåtande över Kungl. Maj :ts
proposition nr 122 till 1942 års riksdag:

»Förslaget innebär sålunda att den länsstyrelsen enligt lagen tillkommande
beslutanderätten i vägfrågor i viktiga avseenden övergår till den

Motioner i Första kammaren, nr 17.

statliga vägorganisationen.-----Enligt utskottets mening är det dock av

stor vikt att även de lokala synpunkterna bliva vederbörligen beaktade vid
v''ägbyggnadsfrågornas avgörande. Med hänsyn till det inflytande på prövningen
av sådana frågor, som enligt departementschefens förslag skall tillkomma
länsstyrelserna, torde den föreslagna centraliseringen icke behöva
medtöra någon fara för att de lokala synpunkterna bli undanskjutna. Länsstyrelserna
skola sålunda äga befogenhet att med vissa undantag föranstalta
om upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag samt uppgöra förslag till
vägfrågor avgörande. Dessa förslag ha givetvis större tyngd genom föreskriften
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — om den vid prövning av
sådant förslag finner sig vara av annan mening än länsstyrelsen och de
båda myndigheternas åsikter icke kunna sammanjämkas — skall underställa
ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Enligt utskottets mening komma
länsstyrelserna härigenom att i stort sett bibehålla det faktiska inflytande
på vägfrågorna, som de för närvarande äga.»

Länsstyrelsen ingav den 29 maj 1946 sitt förslag till vägplaner för åren
1946—1949. Planerna voro utarbetade av vägförvaltningen i Västerbotten.

I länsstyrelsen gjordes ingen ändring i vägförvaltningens förslag, som jämväl
godtagits av länsvägnämnden. Planen för bygdevägar upptog 27 företag
och planen för ödebygdsvägar 32 företag. Av de 27 bygdevägarna voro

II tidigare påbörjade, 5 skulle påbörjas under 1946—1947, 3 under 1948
och 8 under 1949. Av ödebygdsvägarna voro 14 påbörjade, 6 skulle påbörjas
under 1946—1947, 3 under 1948 och 9 under 1949. Under sin handläggning
av ärendet hade länsstyrelsen och vägförvaltningen att beakta ett
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i särskild PM den 22 december 1945
uttalal önskemål, alt »företag, som upptagas i planerna, böra så vitt möjligt
begränsas till att omfatta endast de mest angelägna delsträckorna».
Genom denna anvisning öppnades eu möjlighet att i planerna uppföra ett
större antal företag än som kunnat ske därest det fordrats att tillgängliga
anslagsbelopp under fyraårsperioden skulle användas för att färdigställa
de i planerna uppförda vägarna. Det förhåller sig nämligen så i bygder
med spridd bebyggelse, att en väg, som bedömes vara högst angelägen, ofta
icke har samma omedelbara angelägenhetsgrad i hela sin sträckning. Det
kan då vara lämpligt att föra fram vägen till den trakt, där befolkningen
är störst, men uppskjuta fortsättningen någon tid för att med tillgängliga
medel i stället bryta någon annan väg som är lika angelägen. Delta har
alltid varit en ledande princip för vägbyggandet i Västerbotten. — Som det
senare visade sig kom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid sitt bedömande
av länsstyrelsens förslag att till synes intaga en annan ståndpunkt än den
som angivits i ovannämnda PM.

I sitt yttrande till planförslaget anförde länsstyrelsen:

»För nedbringande av byggnadskostnaderna böra särskilt i fråga om nyanläggningsföretag
vägarbetena bedrivas i vägförvaltningens regi enligt det

Motioner i Första kammaren, nr 17.

s. k. Norrlandssyslemet med arbetare bosatta inom eller i närheten av de
av vägbyggnaderna berörda trakterna. Då detta byggnadssätt medför att
ej alltför stora årliga anslag kunna upparbetas på varje särskild vägbyggnad
— särskilt beträffande första byggnadsåret — har eif jämförelsevis
stort antal nya vägföretag intagits i planerna.»

Den 6 juli 1946 meddelade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse
till länsstyrelsen, att den icke kunde godkänna länsstyrelsens förslag, och
anförde som motiv härför:

»Förslaget förutsätter som regel under ett flertal år relativt små belopp
till de olika företagen, och anledningen härtill har angivits i länsstyrelsens
skrivelse. Då emellertid eu sådan medelstilldelning beträffande många företag
omöjliggör desammas utförande på entreprenad och styrelsen anser det
angeläget, att flerårsplanen upprättas på sådant sätt, att man bör kunna
välja mellan utförande i egen regi eller på entreprenad med hänsyn till
de förhållanden, som äro för handen vid tidpunkten för respektive företags
påbörjande, bör enligt styrelsens mening medelstilldelningen till företagen
koncentreras till ett färre antal år. Härigenom kunna visserligen icke arbeten
samtidigt pågå på så många företag, som eljest skulle vara fallet, och
vissa företag kunna icke påräkna medelstilldelning under den period planen
omfattar, men i gengäld kunna de företag, som erhålla medelstilldelning,
snabbare färdigställas och komma därigenom i sin helhet till nytta
för bygden på ett tidigare stadium. En mera koncentrerad medelstilldelning
till ett begränsat antal samtidigt pågående företag synes icke heller
behöva inverka på tidpunkten för färdigställande av de sist i planen ingående
företagen.

I anledning av vad nu framhållits har inom styrelsen upprättats bilagda
justerade plan. I denna plan ha som regel endast mindre förändiingai vidtagits
i länsstyrelsens förslag till medelstilldelning till de olika företagen, i
vad avser åren 1946 och 1947, under det att de huvudsakliga ändringarna
avse de företag, som föreslagits erhålla medelstilldelning åren 1948 och
1949. Då planerna på nytt skola bli föremål för revidering år 1948 och utökas
att omfatta perioden 1948—1951, föreligger intet hinder, att frågan om
storleken av medelstilldelningen till de olika företagen tages under förnyat
övervägande vid denna tidpunkt.

Ä bilagda tablå 1 har gjorts en preliminär beräkning av medelsfördelningen
för företagens fortsatta bedrivande efter år 1948 enligt såväl länsstyrelsen
som det inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättade justerade
förslaget till fyraårsplan. Av tablån framgår, att en medelstilldelning
för länet under år 1950 av cirka 1 000 000 kronor erfordras enligt länsstyrelsens
förslag om de företag, som beräknas påbörjade ar 1949 skola
kunna bedrivas under år 1950 och under förutsättning att medelstilldelningen
till de olika företagen beräknas efter ungefärligen de principer, som
ligga till grund för den av länsstyrelsen upprättade planen, bor åren 19.>1

Motioner i Första kammaren, nr 17.

och 1952 binder man därjämte cirka 900 000 respektive 500 000 kronor.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens justerade förslag beräknas motsvarande
belopp till cirka 600 000 respektive 350 000 kronor för åren 1950
och 1951. Ett fastställande av länsstyrelsens förslag till plan i oförändrat
skick skulle bl. a. föra med sig, att man riskerar att redan nu binda sig
för en medelstilldelning till länet, som nu icke kan förutses för de närmaste
åren efter den period planen omfattar. Med hänsyn härtill och till att
kostnadsökningar därjämte torde komma att uppstå å de särskilda företagen
på grund av det nya vägbyggnadsavtalet, och dessa kostnadsökningar
i första hand måste täckas av eventuellt ökad medelstilldelning, anser styrelsen
att den av länsstyrelsen framlagda planen måste justeras och att
vissa företag tills vidare böra uteslutas ur planen.

Vad ovan sagts beträffande fyraårsplanen för nyanläggning av bygdevägar
gäller jämväl för fyraårsplanen för nyanläggning av ödebygdsvägar,
varför inom styrelsen upprättats bilagda justerade förslag. Enligt det upprättade
förslaget föreslås att med undantag av företaget nr 4 AC 33 de företag
som i ordningsföljd äro placerade efter nr 4 AC 25 i länsstyrelsens förslag
tills vidare utgå ur planen samt att medelstilldelningen till övriga i
planen ingående företag som regel koncentreras till ett mindre antal år.
Företaget nr 4 AC 33 har föreslagits kvarstå i planen med anledning av vad
kungl. domänstyrelsen anfört i framställning till Kungl. Maj :t den 13
april 1946 beträffande detta företag, över framställningen har länsstyrelsen
den 19 juni 1946 avgivit utlåtande.

På samma sätt som beträffande nyanläggning av bygdevägar har enligt
tablå 2 gjorts en preliminär beräkning av medelsfördelningen för företagens
fortsatta bedrivande efter år 1949 enligt såväl länsstyrelsens som det av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättade justerade förslaget till fyraårsplan.
Av tablån framgår, att man redan nu enligt länsstyrelsens förslag
till plan binder sig för cirka 1 000 000 respektive 800 000, 500 000 och 250 000
kronor åren 1950, 1951, 1952 och 1953. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
justerade förslag beräknas motsvarande belopp till 750 000 respektive
450 000 kronor för åren 1950 och 1951.

De uppskattade kostnaderna för i planen ingående företag synas som
regel låga, särskilt då hänsyn icke torde ha kunnat tagas till det nyligen
träffade vägbyggnadsavtalet. Kostnadsökningar å företagen torde därför
vara att förvänta.

Med hänsyn härtill och till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill föreslå,
att körbanebredden ökas från 3,0 till 3,5 in beträffande de företag, som
ännu icke eller i obetydlig omfattning påbörjats på marken, vilket medför
ytterligare ökning av kostnaderna, anser styrelsen det angeläget, att
flerårsplanen utarbetas så att icke alltför många företag beräknas erhålla
medelstilldelning samtidigt.

I de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättade justerade förslagen

Motioner i Första kammaren, nr 17.

till fyraårsplaner ha vidare vissa omkastningar i företagens ordningsföljd
vidtagits med hänsyn till tidpunkten för de olika företagens färdigställande
varjämte vissa ändringar gjorts i företagens namnbeteckningar.

Under åberopande av det ovan anförda får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställa om yttrande, huruvida länsstyrelsen har något att erinra
mot bilagda på ovan angivet sätt justerade fyraårsplaner.»

De vägföretag väg- och vattenbyggnadsstyrelsen önskade avförda från
planerna voro följande:

Bygdevägar.

1) Klemensboda—Svanström, Skellefteå socken.

2) Björkliden—Långträsk, Malå socken.

3) Nappsjö—Korssele, Dorotea socken.

4) Lycksaberg—Vänfors, delen Lycksele sockengräns—Vänfors, Sorsele
socken.

5) Vindeln—Häggnäs, Deger fors socken.

6) Svanabyn—Grundsjö, Dorotea socken.

7) Staggträsk—Gargnäs, Sorsele socken.

8) Västansjö—Nyåkerstjärn, Bjurholms och Degerfors socknar.

Ödebygdsvägar.

1) Björkberg—Sandås—Norrbäck, Lycksele socken.

2) Strömsund—Laisoknäs, Stensele socken.

3) Holmsjö—Granberget, Malå socken.

4) Rusele—Blåvik, Lycksele socken.

5) Åskilje—östansjö, Stensele socken.

6) Lomsjökullen—Nordansjö, Vilhelmina socken.

Länsstyrelsen hade alltså beretts tillfälle att ompröva sitt ställningstagande,
men förklarade i skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 19 juli 1946 att den icke ville godkänna att de angivna vägarna utelämnades.
Länsstyrelsen yttrade:

»Med anledning av Eder skrivelse den 6 juli 1946 angående justering
av förslagen till fyraårsplaner för perioden 1946—1949 får länsstyrelsen
meddela att länsstyrelsen ej bar något att erinra mot den föreslagna justeringen
av planen för ombyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar.

I fråga om fyraårsplanerna för nyanläggning av bygdevägar och ödebygdsvägar
får länsstyrelsen utöver vad anförts i skrivelsen den 29 maj
1946 meddela följande.

Planerna äro uppgjorda under den förutsättningen, att flertalet företag
skola utföras i egen regi med relativt små årliga anslag. Härigenom blir
det möjligt att anlita ortens befolkning för arbetenas utförande, vilket
arbetssätt förutom att bereda befolkningen välbehövliga inkomster visat
2—-Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. Nr 10—20.

Motioner i Första kammaren, nr 17.

sig vara mycket fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt. Länsstyrelsen vill
fästa uppmärksamheten på att sedan forceringen i vedavverkningarna icke
längre är nödvändig ett behov av en väsentlig ökning i arbetstillfällena i
vägarbetena kommer att uppstå och att sådant behov kommer att förefinnas
inom skilda områden av länet. Det är även ur denna synpunkt angeläget
att tillgång finnes till ett jämförelsevis stort antal vägföretag.

Antalet av inom länet beslutade ej påbörjade företag avseende nyanläggning
av bygdevägar och ödebygdsvägar utgör för närvarande 96 respektive
46 st. Av dessa förelag äro många beslutade sedan lång tid tillbaka, varför
det förefinnes ett trängande behov av att åtminstone de mest angelägna
vägarna få påbörjas. Länsstyrelsen har vid planernas utarbetande sökt tillgodose
detta krav utan att dock fordringarna på arbetenas ekonomiska
bedrivande behövt eftersättas.

De begärda ändringarna avse huvudsakligen åren 1948 och 1949. Då
planerna skola förnyas om två år, finnes det enligt länsstyrelsens mening
ej anledning att nu ändra de framlagda förslagen. De medelstilldelningar
till länet, som skulle erfordras för åren 1950 och senare, förefalla höga.
Nyssnämnda beslutade företag motsvara emellertid en byggnadskostnad av
cirka 28 miljoner för nyanläggning av bygdevägar och 16 miljoner kronor
för nyanläggning av ödebygdsvägar. För att vägarna skola förverkligas
inom överskådlig tid erfordras att medelstilldelningarna till länet bliva avsevärt
högre än vad för närvarande är fallet.

I fråga om framställningarna dels från kungl. kommerskollegium rörande
företag nr 4 AC: 20 Surliden—Kuorbevare, vilken återgår härjämte,
och dels från kungl. domänstyrelsen rörande företaget nr 4 AC: 33 Åbacka
—Flakaträsk äro enligt länsstyrelsens mening icke sådana skäl förebragta,
som motivera ändring av planerna.

I anslutning till det anförda får länsstyrelsen vidhålla att de av länsstyrelsen
avgivna förslagen till fyraårsplaner för nyanläggning av bygdevägar
och ödebygdsvägar fastställas.»

Vad länsstyrelsen anfört föranledde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
företaga en jämkning av sitt ursprungliga förslag. De nya planerna av den
11 oktober 1946 upptogo ytterligare följande vägar:

Bygdevägar.

1) Klexnensboda—Svanström.

2) Björkliden—Långträsk.

3) Nappsjö—Korssele.

Ödebygdsvägar.

1) Björkberg—Sandås—Norrbäck.

2) Strömsund—Laisoknäs.

Det är antagligt, att länsstyrelsen, vägförvaltningen i Västerbotten och
andra av frågan lokalt berörda nu betraktade nyssnämnda fem vägföretag

Motioner i Första kammaren, nr 17.

såsom under alla förhållanden säkerställda i fyraårsplanerna. Om nämligen
länsstyrelsen förklarat sig avstå från ytterligare anspråk på tillmötesgående
från väg- oeh vattenbyggnadsstyrelsens sida, skulle det jämkade
förslaget givetvis ha kommit att fastställas av styrelsen. Länsstyrelsen ville
emellertid göra ännu ett försök att till planerna rädda även de uteslutna
vägarna, och den 29 november 1946 skrev länsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
:

»Länsstyrelsen har bemärkt, att ur planerna uteslutits några företag, till
vilka medel föreslagits utgå fr. o. in. år 1949, och att därjämte en del andra
ändringar gjorts huvudsakligen rörande medelstilldelningarnas storlek.

Såsom länsstyrelsen tidigare framhållit finnes ett stort antal beslutade
vägföretag i länet, vilkas förverkligande är av stor betydelse och särskilt
då för den befolkning, som direkt beröres härav. Förhållandet framgår med
all tydlighet av de många framställningar om utförande av vägar, som inkomma
till länsstyrelsen. Stagnationen i vägbyggandet under de senare
åren har även medfört, att människor i isolerade byar ansett det hopplöst
att vänta på väg och därför i viss utsträckning utflyttat. Av sociala skäl
bör denna tendens motarbetas. Då det därför är av stor vikt att åtminstone
de mest angelägna vägföretagen komma till synes i flerårsplanerna, anser
sig länsstyrelsen icke kunna medverka till att företag, som kunna inrymmas
i planerna, nu skola uteslutas. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang
jämväl framhålla, att förekomsten av ett jämförelsevis stort antal vägbyggnader
belägna inom skilda delar av länet är till stor fördel vid beredande
av kontinuerlig sysselsättning åt vägarbetarna.

Beträffande övriga ändringar i planerna vill länsstyrelsen påpeka, att
dispositionen av arbetsledningspersonal i några fall utgör skäl för att de
av länsstyrelsen föreslagna medelstilldelningarna böra bibehållas. I övrigt
kan det redan nu förutses att medel, som avsetts bliva anvisade åren 1946
och 1947, samt tidigare ej förbrukade medel komma att vara disponibla
åren 1948 och 1949. Medelstillgången för dessa år kommer därför att i eu
hel del fall vara större än som framgår av planerna.

Länsstyrelsen är medveten om fördelen av att använda maskiner vid härför
lämpade vägföretag och att därför en viss ökning av de föreslagna årliga
medelstilldelningarna kan visa sig ekonomiskt berättigad i något fall.
Då det f. n. är obekant, i vilken utsträckning maskiner äro alt tillgå och
med hänsyn till arbetsmarknadsläget lämpligen böra komma till användning,
bör härav eventuellt påkallad justering av medelstilldelningen ske i
samband med fyraårsplanernas förnyande år 1948, då berörda förhållanden
torde vara mera kända.

Vid fyraårsplanernas upprättande har länsstyrelsen törutsatt en ökad
medelstilldelning till länet efter år 1949 och har sålunda räknat med att
riksdagen beviljar ökade anslag för ändamålet. Om så mot förmodan icke
skulle bliva fallet, bör erforderlig justering av planerna kunna ske
sedermera.»

Motioner i Första kammaren, nr 17.

I detta läge hänsköt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen frågan till Kungl.
Maj:ts prövning enligt bestämmelsen i vägstadgan § 11. Det av Kungl.
Maj:t fattade beslutet innebar, att följande vägar icke upptogos i planerna:

Bygdevägar

Hössjö—Rödtjärn, Umeå socken, upptagen i väg- och vattens första förslag

1) Klemensboda—Svanström, upptagen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
jämkade förslag

2) Björkliden—Långträsk, upptagen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
jämkade förslag

.1) Nappsjö—Ivorssele, upptagen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens jämkade
förslag

4) Lycksaberg—Vänfors

5) Vindeln—Häggnäs

0) Svanabyn—Grundsjö

7) Staggträsk—Gargnäs

8) Västansjö—Nyåkerstjärn

Ödebygdsvågar

Dikanäs—Västansjö, Vilhelmina socken, upptagen i väg- och vattens första
förslag

1) Björkberg—Sandås—Norrbäck, upptagen i väg- och vattens jämkade
förslag

2) Strömsund—Laisoknäs, upptagen i väg- och vattens jämkade förslag

3) Holmsjö—Granberg

4) Rusele—Blåvik

5) Åskilje—östansjö

6) Loinsjökullen—Nordansjö

Kungl. Maj :t hade alltså ur planerna avfört, dels två här ovan icke numrerade
vägar, Hössjö—Rödtjärn och Dikanäs—Västansjö, om vilka länsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan från början varit
eniga att de skulle upptagas i planerna, dels fem vägar, bygdevägarna 1, 2
och 3 och ödebygdsvägarna 1 och 2, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppfört i sitt reviderade förslag av den 11 oktober 1946, och dels slutligen
ytterligare 9 vägar, som upptagits endast i länsstyrelsens planförslag.

Det säger sig självt, att Kungl. Maj:ts beslut innebar en överraskning av
obehagligt slag för de lokala myndigheterna och naturligtvis allra mest för
befolkningen i berörda bygder, som knappast kunnat övertygas om att de få
sina vägar lika fort byggda om de icke finnas med i planerna som om de
äro med där. Det var nämligen väntat, när ärendet gick till Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t skulle fatta sin uppgift vara av dömande natur och därför
begränsa sitt beslut till ett avgörande i det hänseende, varom meningsskilj -

Motioner i Första kammaren, nr 17.

aktighet fortfarande bestode mellan länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
men det väntades icke att man i Ivungl. Maj:ts kansli skulle
utarbeta egna planer för vägbyggandet i Västerbotten. Det anförda citatet
av de vägsakkunnigas uttalande 1941 visar ju att de sakkunniga menat, att
kommunikationsdepartementet icke skulle belastas av detaljbestyr med
fyraårsplanerna. Av citatet av vad särskilda utskottet yttrade 1942 framgår,
att utskottet ansett att bestämmelsen om att prövningen av fyraårsplanerna
skall föras inför Kungl. Maj :t, när länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ha olika åsikter, skulle åt länsstyrelsens förslag ge
en större tyngd. Efter Kungl. Maj :ts beslut är emellertid den bistra verkligheten
den, att länsstyrelsens, länsvägförvaltningens och länsvägnämndens
mening blivit frånkänd t. o. in. det värde, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
givit den. Att även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fick
sitt reviderade förslag underkänt, lär den kunna bära med jämnmod. Styrelsen
fick sitt ursprungliga förslag igenom och litet till.

Enligt vår åsikt borde i de av Kungl. Maj :t fastställda planerna i varje
fall ha upptagits de vägar, varom meningsskiljaktighet icke rått mellan
länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, alltså vägarna Hössjö
—Rödtjärn och Dikanäs—Västansjö. Vi sätta i fråga, att i planerna dessutom
borde ha ingått de fem vägar, som upptagits i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
reviderade förslag av den 11 oktober. Beträffande dessa
vägar voro åsikterna sammanjämkade — se särskilda utskottets yttrande.
— Åsiktsdifferensen gällde följaktligen nu icke 14 vägar utan 9. Kungl.
Maj :t uteslöt 16 vägar ur planerna.

Om så skulle vara, att Kungl. Maj :ts beslut är i överensstämmelse med
gällande väglagstiftnings anda och mening, kommer förvisso länsstyrelsernas
inflytande på vägfrågornas handläggning att bli mera begränsat än
vad avsett varit. En länsstyrelse, som reser invändning mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vid vägplanernas utformning, har hädanefter alt
räkna med som risk att icke få med i planerna ens de vägar, varom enighet
uppnåtts mellan de båda styrelserna. I nu aktuella fall gav länsstyrelsens
vällovliga, av länsbefolkningen helt visst påfordrade ansträngningar att fa
med så många vägar som möjligt till resultat, att de fastställda planerna
komino att upptaga sju vägar färre än om länsstyrelsen böjt sig för vägoeb
vattenbyggnadsstyrelsen. Det må vara förklarligt om eu länsstyrelse
efter vad som skett alltid vid meningsskiljaktighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om vägplanerna kommer alt stå inför frågan hur långt
den kan våga hävda eu egen mening utan att skada vitala länsintrcssen.

Under förberedelserna av den nya väglagstiflningen betonades i olika
sammanhang att det vore önskvärt med så stark lokal förankring av den
nya ordningen som läte sig förenas med det allmännas intressen. Genom
att bibehålla länsstyrelserna vid det mesta av deras tidigare inflytande på
vägfrågornas handläggning och genom att inrätta vägnämnder och läns -

Motioner i Första kammaren, nr 17.

vägnänmder ville statsmakterna markera sina goda avsikter i nämnt avseende.
Den nya ordningen har nu gällt i fyra år. Den har många vedersakare.
Det mesta av den kritik som riktas mot det förstatligade vägväsendet
är tvivelsutan orättvist. För många, som medverkat till den nya väglagstiftningen,
skulle det utgöra en allvarlig besvikelse om kritikernas påstående,
att det lokala inflytandet är mera sken än verklighet, skulle visa
sig vara välgrundat. Det av oss skildrade händelseförloppet kring flerårsplanerna
för Västerbotten är oroande. Det ändade med ett mycket kännbart
bakslag för de lokala myndigheterna. Det vore illa om detta beslut
skulle bli prejudicerande och upprepningar ske.

Det är för att söka förebygga detta som vi väckt denna motion. Vårt
syfte tro vi oss nå om det blir klart utsagt, att fyraårsplanerna skola anses
som fastställda i de delar och de avseenden varom enighet uppnåtts mellan
länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kungl. Maj :ts prövning,
om ärendet hänskjutes dit, skulle alltså komma att avse endast de
frågor varom meningsskiljaktighet fortfarande består mellan de båda styrelserna.
Huruvida vår avsikt kan uppnås genom en meningsyttring av
riksdagen eller om ändring i vägstadgan påfordras tilltro vi oss icke att
kunna korrekt bedöma. Vi framställa emellertid yrkanden för båda fallen.

Med stöd av vad vi sålunda anfört tillåta vi oss hemställa,

att riksdagen måtte

dels uttala, att förslag till fyraårsplaner för bygdevägar
och ödebygdsvägar skola, i de delar de godkänts av länsstyrelse
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, anses såsom
fastställda, oavsett att planerna, på grund av återstående
meningsskiljaktighet, hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning; dels

ock, om yrkandet här ovan bifalles, besluta, därest
så befinnes erforderligt med hänsyn till ordalydelsen av
vägstadgans 11 §, att hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till sådan ändring av nämnda paragraf, att den av riksdagen
uttalade meningen däri kommer till uttryck.

Stockholm den 15 januari 1948.

Karl Aug. Johanson.

Lage Svedberg.

P. G. Lundgren.

P. ./. Näslund.