Motioner i Första kammaren, Nr 179 (Motion 1942:179 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 179.

Nr 179.

Av herr Brandt m. fl., örn lagstiftning för bekämpande av sådan
propaganda mot medborgargrupper, som utgår från deras
trosbekännelse eller ras.

För västerländsk rättsåskådning och rättsordning är människovärdet och
därmed även en medborgares värde oberoende av »ras» och härkomst. »Här
är icke jude eller hedning, icke grek eller barbar.» Allt slags rashat, enkannerligen
judehat, har hittills varit främmande för det svenska folket, som
härvidlag i gemen haft en sant aristokratisk inställning utan mindervärdeskänslor
och förty erbjudit en dålig jordmån för vidskepliga »rasteorier»,
vilka anfäktat vissa politiska partier i andra länder. Under inflytande av för
svenskt väsen — d. ä. för svensk tradition och kultur — främmande ideologier
har emellertid under senare år i vissa kretsar, som sympatisera med
utländska politiska ideal, en påtaglig antisemitisk strömning gjort sig gällande,
vilken både i tal och skrift och jämväl på annat sätt — t. ex. skyll;
i en bokhandel med påskrift Tillträde förbjudet för judar! — tagit sig sådana
uttryck, som vi tidigare skulle ha betraktat såsom fullkomligt uteslutna i en
kulturstat som Sverige.

Man må icke bagatellisera den antisemitiska propagandan och tro, att det
demokratiska svenska folket är fullkomligt immunt emot denna farliga pestsmitta.
Ty väl är det sant, att antisemitismen på ett sätt är en enbart löjlig
företeelse, bottnande i villfarelsen att människor, som till sitt utseende råka
att något avvika från den vanliga folktypen, skulle på denna grund vara
sämre än andra, men erfarenheten från andra länder visar, att samvetslösa
statsmän och demagoger, vilka helt visst inte själva tro på sina befängda
rasteorier, kunna utnyttja denna villfarelse för att tillintetgöra demokrati
och folkfrihet. Rashat och rashets är ingenting att leka med. Det visa det
tsaristiska Rysslands judepogromer, men det finns judeförföljelser av färskare
datum i andra länder.

Även en vulgär antisemitisk propaganda kan i sinom tid utlösa fruktansvärda
våldsdåd. Men även om den endast tar sig uttryck i kränkande generella
omdömen och tillmälen gentemot en intellektuellt och moraliskt högtstående,
synnerligen oförvitlig och laglydig medborgargrupp — inom vilken
vi påträffa representanter för den yppersta svenskhet, till vilka hela nationen
i stolthet ser upp — så utgör dock antisemitismen »en tryckande skam»

Motioner i Första kammaren, Nr 179.

för ett demokratiskt folk, för att använda ett expressivt uttryck av vårt lands
förnämsta nu levande författarinna i en artikel i går i en känd nationell
veckotidning.

Antisemitism och demokrati äro i själva verket absolut oförenliga. I sin
bekanta bok Ras, språk och nation skriver Åke Thulstrup följande tänkvärda
ord: »Ett uppflammande av antisemitism förkväver ofelbart demokratien
med allt vad därtill hör. Det går inte att hävda några demokratiska principer
i ett land, som har gett sig antisemitismen i våld. Den som är demokrat tror
på människovärdet, och denna tro utesluter rashat.» Så farlig och förrädisk
som antisemitismen är böra ansvarskännande svenskar icke genom oförsiktiga
ord och handlingar, om än i sig själva ganska oskyldiga, lägga hyende
under fördomar och bidraga till en »kategoriklyvning» av människor, vilken
är helt främmande för svensk lag och rättsuppfattning. Det är ur denna synpunkt
att beklaga, att socialstyrelsen, utan tvivel av s. k. praktiska skäl, i sin
främlingsstatistik använder ordet jude i en betydelse, som hittills icke tillhört
offentligt svenskt språkbruk utan hör hemma i en främmande ideologis vokabulär.
Socialstyrelsen begär sålunda, att även personer, som icke tillhöra
mosaisk trosbekännelse, i förekommande fall skola deklarera sig såsom »judar
», ehuruväl deras härkomst och »ras» är ur rättslig synpunkt irrelevant.
Icke heller utrikesdepartementet torde helt kunna fritagas från förebråelsen
att då det gäller inresetillstånd göra anseende till person, d. ä. fästa avseende
vid vederbörandes »ras». Vetenskapen förnekar ju, att det finns skilda raser
inom de europeiska folken, och svensk lag känner icke distinktionen.

Antisemitismens onda bekämpas förvisso främst genom upplysning — och
denna borde till synes ha de bästa utsikter med tanke på de s. k. raslärornas
haltlöshet — men det är högst sannolikt, att den demokratiska staten, medan
tid ännu är, har anledning besinna vad dess frid tillhör och fördenskull komplettera
upplysningsarbetet med en lagstiftning emot antisemitisk propaganda.
Efter vad vi ha oss bekant har den demokratiska holländska staten
varit betänkt på en dylik lagstiftning; ett föreliggande lagförslag hann emellertid
inte bli upphöjt till lag före ockupationen. En svensk lagstiftning bör
kriminalisera varje propaganda emot medborgargrupper, vilken tar till utgångspunkt
deras trosbekännelse eller s. k. ras. Och denna lagstiftning synes
böra rikta sig emot icke endast smädelser och annan kränkning av personer
av främmande »ras» eller emot sådana former av agitation, som kunna betecknas
såsom »rashets», utan även ta sikte på andra mera beskedliga former
av propaganda, åsyftande att social och rättslig skillnad skall göras mellan
människor för deras härkomsts och trosbekännelses skull.

Vi inse tillfullo vanskligheten av en sådan lagstiftning och tilltro oss inte
förmågan att skissera en lagtext inom ramen t. ex. av strafflagens elfte kapitel
(om fridsbrott), men vi våga bestämt hålla före, att tiden verkligen är
mogen för att den svenska kultur- och rättsstaten även i lagstiftningsväg

Motioner i Första kammarenr Nr 179. "

inskärper människo- och medborgarvärdets integritet, dess upphöjdhet över
»blod och ras».

Vi tillåta oss således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära en
lagstiftning i motionens syfte. ,

Stockholm den 24 januari 1942.

E. G. C. Brandt. G. Branting. Fredrik Ström.

Th. Magnusson.

Bertil Eriksson.

H. Sten.