Motioner i Första kammaren, Nr 174 (Motion 1940:174 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 174.

Nr 174.

Av herr Lindhagen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen
samt av § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen.

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 152 om en mera tryggad
ställning för justitie- och militieombudsman får jag anföra följande:

Förslaget går ut på, såsom det förefaller i dess viktigaste punkt, att ombudsmännen
skola få enahanda lön och ställning som justitieråd och regeringsråd.
Dessutom kunna de påräkna pension och få stanna fyra år i sitt
ämbete utan omval. Därigenom skulle särskilt undvikas, att ämbetet blev
en språngbräda mot högre ämbetsmannabefordringar.

Det är ovisst om ens denna beräkning är riktig. Ett erbjudande till befordran
till justitieråd eller regeringsråd skulle säkert även efter de nya ekonomiska
förmånerna verka mera lockande än ett sysslande med ombudsmännens
fiskaliska småsysslor, vilka för närvarande upptaga deras tid mest.
Å andra sidan ligger i dessa förändringar ingen vinning för det viktigaste
av allt, nämligen att vinna en person, som är särskilt av medfödda fallenheter
kallad att bevaka det menige folkets möjligheter att få komma i åtnjutande
av det skydd, som lagar och rättegångsordningen borde erbjuda dem.
Örn ej den rätta personen med erforderliga egenskaper utsetts, vilket blir
ett lotteri, betyder propositionens förbättringar endast, att hans otillräcklighet
för kallelsen fastlåses för en längre tid än eljest.

Då militieombudsmannens befattning infördes i grundlagen vid andra
riksdagen år 1914 väcktes av mig en motion, vars synpunkter icke kommit
till något uttryck i kommitterades betänkande och justitieministerns proposition.
Motiveringen återgives här såsom i stort lika aktuell nu som 1914
för bedömandet av den av mig föreslagna reformen i dess betydelselöshet i
det stora hela. Den lydde sålunda:

»Då nu genom propositionen nr 63 föreslås att instifta ett nytt ämbete,
militieombudsmannen, vid sidan om justitieombudsmannen är tillfället uppfordrande
att ägna någon eftertanke åt det senare ämbetets natur och på
samma gång inlåta sig något på den nya institutionens uppgifter utöver vad
därom i propositionen yttrats.

Enligt regeringsformen har justitieombudsmannen till sin uppgift att efter
den instruktion riksdagen för honom utfärdat, hava tillsyn över lagarnas
efterlevnad av domare och ämbetsmän samt alt vid vederbörande domstolar
tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån
eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit alt behörigen fullgöra
sina ämbetsplikter. Det utsäges uttryckligen, att han härvid handlar
såsom riksdagens ombud och alt till ombudsman skall förordnas en för lagkunskap
och utmärkt redlighet känd man. Till varje lagtima riksdag skall

Bihang tilt riksdagens protokoll 1940. 3 sami. Nr 174. 1

Motioner i Första kammaren, Nr 17A.

lian ock avlämna redogörelse för sin förvaltning samt däruti utreda lagskipningens
tillstånd i riket, anmärka lagarnas och författningarnas brister
och uppgiva förslag till deras förbättring.

Jämlikt den av riksdagen för ombudsmannen antagna instruktionen bör
han förnämligast anmärka och beivra sådana av domare, ämbetsmän och
tjänstemän begångna fel, som synes honom antingen härröra från egennytta,
vrångvisa, väld eller grov försumlighet, eller bereda en allmän osäkerhet
för medborgarnes rättigheter. Instruktionen innehåller vidare föreskrifter
därom, att ombudsmannen åligger att hos riksdagen i händelse av
behovet framställa angelägenheten av en fullständigare lagstiftning eller en
till enhet och sammanhang i lagskipningen verkande förklaring av gällande
lag eller författning. Han äger ock hos Kungl. Majit göra anmälan, när
han förmärker någon anstalt nödig till befrämjande av rikets bästa och
vällrevnad i ärenden rörande allmänna hushållningen eller eljest av allmän
beskaffenhet.

Bakom denna institution ligger sålunda en stor tanke. Men denna storvulenhet
har knappast följt lagstiftaren i institutionens organisation för dess
ändamål. En påfallande skillnad i förtänksamhet föreligger i detta avseende
mellan denna svenska institution och det gamla romerska 1''olktribunatet,
vars uppgifter i vissa delar påminna något om justitieombudsmannens
uppdrag. Det skall visserligen icke förnekas, att ämbetet haft sin
betydelse, såsom en hotelse mot flagranta överträdelser av ämbetsmannaplikten
och en utväg för var och en att få rättshjälp mot sådana överträdelser.
När det emellertid gäller en allmänt omfattad byråkratisk anda
och ett partitagande i ämbetsutövningen till förmån för personliga politiska
åsikter och sympatier, då har ämbetets ingripande varit i lyckligaste fall
nyckfullt, merendels framträtt tämligen matt och vanmäktigt och ofta alldeles
uteblivit. Särskilt gäller detta ingripande mot ämbetsåtgärder, som
bereda en allmän osäkerhet för medborgerliga rättigheter.

Anledningarna därtill äro till en början justitieombudsmannens vanskliga
anställning. Valet sker för varje år och genom valmän, som till hälften
utses av vardera kammaren. Dessa valmän representera mycket olika uppfattningar
just inom de områden, där ämbetet skall hava sin verksamhet.
Första kammaren kan på grund av sin organisation icke vara någon naturlig
väktare för de folkliga åskådningssätten och de medborgerliga rättigheterna,
utan är tvärt örn i själva verket en representation i mångt och mycket
för de riktningar, som ämbetet är satt att bekämpa. Om ämbetet med kraft
går fram för denna sin uppgift, äventyrar innehavaren med visshet, att varje
år få ett halft misstroendevotum vid valet, ja, kanske även bliva genom en
slumpvis tillkommen majoritet avsatt. Detta är icke någon grundval, ägnad
att uppbära och möjliggöra den självständighet och fasthet, som ifrågavarande
ämbete framför allt fordrar av sin innehavare.

Men även från en annan sida hotas och bemästras ämbetet av just det,
som skulle stå under dess uppsikt. Det är ytterst domstolarna, som genom
sina utslag i de väckta åtalen sitta till doms över befogenheten och riktigheten
av ombudsmannens uppfattning. Visserligen får man antaga, att domarne
i känslan av sin viktiga uppgift äro mera benägna än exempelvis
polismyndigheter att undertrycka sina ofta oundvikliga byråkratiska tänkesätt
och politiska lidelser. Men de kunna i alla fall, åtminstone särdeles
ofta, icke fullt frigöra sig från dem i sin ämbetsutövning. Ett bevis därpå
är den mildhet varmed domstolarne pläga bedöma åtal mot ämbetsmän fölen
så svår förseelse som intrång i de medborgerliga rättigheterna. Såsom
en utredning, åberopad för några år sedan i riksdagen, utvisar, stannar det
vanligtvis vid böter högst 25 kronor eller vid en förklaring att förfarandet

Motioner i Första kammaren, Nr 174.

visserligen varit felaktigt, men dock ej av beskaffenhet att föranleda ansvar.
Det följer härav, att ombudsmannen för att ej äventyra ämbetets anseende,
såsom det kallas, anser sig tvungen att eftersinna icke så mycket,
hur lian ser själva saken, utan hur han tror att domstolarne möjligen skola
betrakta den enligt det åskådningssätt, som är förhärskande i ämbetsmannakretsar.
Ombudsmannen kan med andra ord, såsom han ofta själv tillkännagiver,
icke äventyra för mycket att hans åtal bliva av domstolarna ogillade.
Även av denna grund utebliver således den väckelse, som borde hava
ägt rum för att ej nu tala om de fall då så sker därför att ombudsmannen,
som vanligen tages ur ämbetsmannakretsar, själv mången gång till sitt nya
ämbete medför något av uppfattningarna bland de senare.

Med allt detta sammanhänger en påtaglig obenägenhet hos ämbetet att
giva skäl för sitt avböjande av ett påkallat ingripande även uti principiella
frågor av stor vikt. Likaledes kan anmärkas, att ombudsmannen oftast avvaktar
angivelser och mera sällan av eget initiativ ingriper på grund av förhållanden,
som annorledes kommit till allmänhetens kännedom. Ombudsmannens
föreskrivna initiativ i lagstiftningens eller den allmänna välfärdens
intresse lia oftast varit mycket torftiga.

En omständighet, som också är ägnad att minska ämbetets betydelse, är
det äventyr av rekonventionsansvar, som är förenat med en anmälan hos
ombudsmannen. Angivaren kan åtalas av den angivne ämbetsmannen och
då är det såsom erfarenheten stundom visar ingalunda säkert att den sålunda
åtalade blir lika milt bedömd som en åtalad ämbetsman.

Om såsom jag tror verkliga brister sålunda vidlåda justitieombudsmannainstitutionen,
bör det icke vara förmätet att ifrågasätta, om de icke
borde avhjälpas, så långt utvägar därtill erbjuda sig. Med den uppfattning
ovan utvecklats måste ett steg i den rätta riktningen vara, att ombudsmannen
utses endast av andra kammaren, vartill såsom övergångsform — för
den händelse utvecklingen även här skall gå långsamt — kan tänkas alt
antalet valmän från första kammaren för val av ombudsman begränsas i
proportion till antalet ledamöter i kammaren. Därigenom skulle det vanskliga
i anställningen till en avsevärd del undanröjas. En större benägenhet för
initiativ och ingripanden skulle kunna förväntas, ehuruväl ämbetet beträffande
uppsikten över ämbetsmännens förvaltning fortfarande bomme att
bemästras av domstolarna, såsom ovan närmare utvecklats. För avhjälpande
av denna sista olägenhet kräves genomgående omdaningar inom funktionarismens
tänkesätt och organisation. Förutom den föreslagna ändringen i
valsättet kan dock redan nu ifrågasättas, att till stärkande av det skydd,
ombudsmannen skall lämna, i grundlagen inskrevs, att talan örn rekonventionsansvar
för angivelser hos ombudsmannen icke må äga rum utan dennes
medgivande.

Då ombudsmannens förnämligaste uppgift måste anses vara att slå vakt
örn medborgarnas rättigheter, bör denna sida av hans verksamhet också
upptagas i själv grundlagen och cj såsom nu återfinnas allenast uti instruktionen.
Detta rör en av de ömtåligaste punkterna av all ämbetsutövning,
och den rättelse och därå följande upplysning, som i detta avseende åstadkommes,
kan i sin mån vara eli ingalunda oviktigt bidrag till lösning av
funktionarismens vanskligheter.

Vad jag menar med funktionarismens problem bar närmare utvecklats i
en vid Ull f års första riksdag väckt motion i ämnet (nr 252), vilken upprepats
vid denna riksdag. Samhällsfrågan har två vägledande huvuduppgifter.
Den ena är ali skapa frihet åt alla, nämligen ekonomisk frihet, politisk
frihet och den inre andliga friheten, vilket i det socialdemokratiska
programmet uttrycks så, att socialismens uppgift är att jämna vägarna för

Motioner i Första kammaren, Nr 174.

alla till »bröd, frihet och självansvar». Denna trikolor förefaller mig vara
en fulltonigare fana i kampen för friheten än den gamla lösen »frihet, järn
likhet, broderskap». Den andra huvuduppgiften är den organisatoriska. Det
gäller att få det rätta greppet på ämbetsmannakårernas och alla andra
styrelsers anda och arbetssätt. I den förenämnda framställningen har såsom
en allmän riktning härför angivits att styrelserna måste vara framsprungna
ur folkets liv och i allt ett med detsamma och att förtroendemännen
följaktligen måste stå bland alla andra på jorden samt icke förnimmas
såsom maktutövare och ej heller själva känna sig såsom sådana. Därför
måste även statens ämbetsmannakårer utbildas och i övrigt organiseras så,
att de kunna i sitt arbete på bästa möjliga sätt tillgodose verkligheternas
krav och folkets trängande behov. Såsom ett litet bidrag för detta syfte har
i nämnda framställning ifrågasatts två saker. Den ena är angelägenheten,
att vid statsfunktionärernas utbildning för sitt kall de må bibringas dels
teoretiska kunskaper och praktisk lärospån i förening och dels undervisning
och vägledning i samhällslära och socialetik. Det andra uppslaget avser
att höja särskilt de lägre ämbetsmännen till delaktighet så att säga i själva
lagstiftningsarbetet. Det är dessa senare, som komma i den livligaste beröringen
med det levande livet och dess många detaljer. Denna stora kunskapskälla
bör utnyttjas och detta kan i sin mån ske genom att pålägga dem
såsom en förpliktelse och förläna dem såsom en rättighet att till vederbörande
anmäla vad de finna vara bekymmersamt för folket och vrångt inom
de livsområden, som deras verksamhet omfattar, ävensom sina iakttagelser
örn brister i författningarna därinom.

En sådan demokratisering av statens ämbetsmannavärld kräver med tiden
också för denna faktiska statsmakt en särskild grundlag, som fastslår vissa
allmänna etiska och praktiska grundsatser. Denna grundlags principer kunna
på samma gång bliva en vägledning för all annan funktionarism och
skall i sin mån i tidernas längd hjälpa något att bana väg för dessa grundsatsers
tillämpning på alla områden. Justitieombudsmannens viktigaste uppgift,
redan nu djupt rotad i ämbetets natur, blir att vaka över just denna
grundlag. Det synes då vara på sin plats att denna viktiga framtidssak kommer
till uttryck i uppräkningen av justitieombudsmannens grundlagsenliga
befogenheter och därigenom varslas om den kommande grundlagen för statsfunktionärerna.

Det nu ifrågasatta instiftandet av ett militieombudsmannaämbete såsom
en av grundlagens fundament är icke enbart tilltalande. För den, vilken
gärna vill börja se gryningen för krigsväsendets avskaffande i vårt land och
i sådant syfte just i denna riksdag väckt en framställning (motionen nr 202)
om en skandinavisk allians för ändamålet, kan det allra minst framstå såsom
tidsenligt att med grundlagen införliva nya militära institutioner i stället
för att såsom vederbör allt mer avskriva dem jämväl från denna plattform.
Icke heller är det uppbyggligt att på detta sätt i grundlagen framhäva just
militärväsendet såsom en stat i staten, sidoordnad med hela det övriga samhället.
Det är i viss mån en vandalisering av konstitutionen.

Så länge emellertid militärväsendet hos oss består behöves enligt erfarenhetens
vittnesbörd alltför väl den ifrågasatta institutionen, även örn nian
redan nu kan förutspå att den ej kommer att motsvara alla förväntningarna.
Rättare vore dock, som sagt, att den betraktades som en hjälpreda åt justitieombudsmannen,
vilken fortfarande skulle representera det civila samhällets
och fredens suveränitet och följaktligen bibehållas i sin befogenhet att
kunna ingripa även på det militära området, örn han så för något fall fann
lämpligt. Liksom det är av vikt, att militärväsendet hålles nere såsom en underordnad
del av det civila samhället, kräver följdriktigheten att militieom -

Motioner i Första kammaren, Nr 174.

budsmannen får en motsvarande underordnad plats under justitieombudsmannen.

Örn militieoinbudsmannen gäller för övrigt också, att han lämpligen bör
utses av andra kammaren, att åtal i rekonventionsväg för angivelse hos honom
ej bör få anställas annat än med hans medgivande, och att här örn
någonsin bör i själva grundlagen med flammande skrift uttalas, att hans väsentligaste
uppgift är att vaka över de medborgerliga rättigheterna. Det synes
ej föreligga någon anledning att, såsom förslaget synes avse, militieombudsmannens
viktiga plikt att anmäla brister i författningarna skall införas
allenast i hans instruktion och icke på sätt för justitieombudsmannen föreskrivits
uti själva grundlagen.

I militärväsendet är emellertid funktionarismens problem om möjligt mer
brännande än annorstädes. Uti 1901 års riksdagsmotioner om revision av
krigslagarna gick såsom en röd tråd, att det gällde, såsom man uttryckte
sig, att komma till livs den militaristiska andan, vilken skapat en militär
rättsåskådning vitt skild från den civila. Krigsmannen borde fostras att framför
allt vara medborgare yttrades det. Till en början bör betonas, att vad
som brister knappast kan läggas de enskilda officerarna till last. Det är samhällsskicket
och de militära författningarna, som ofta påtvinga dem ett
åskådningssätt och ett framträdande, som strider emot en god demokratisk
samhällsordning. Redan genom sin samhällsställning och uppfostran komma
de lätt bort ifrån den mänskliga synen på tingen och installeras dessutom
omedvetet inom ett enda politiskt parti, vars makt och syften de därför
gärna även i sin ämbetsutövning söka att främja. Utvecklingen i denna
riktning är i all synnerhet en produkt av den militära disciplinen. Det är
visserligen oavvisligt att militären uppfostrats till Ar/gslydnad såsom en nödvändig
sak för den händelse landet mot all förmodan skulle ännu någon
gång råka i ett krig. Men detta allt behärskande krav på disciplin under
århundraden av fred vidgar gärna sina anspråk till andra områden, där
den personliga friheten bör vara okränkt. Det förkväver möjligheterna till
självständighetskänsla inom officerskårerna och tvingar dem, vad redan deras
klassintresse gör alltför mycket, till att hängiva sig till en enda politisk
åskådning, som utan förståelse för de sociala spörsmålen och fredsfrågan
inskränker sig till en anbefalld underdånig vakthållning kring de officiella
dekorationerna och maktfullkomligheterna samt en outrotlig hänförelse för
kriget. Genom detta inträffar också att, ehuru alla få betala skatter till
militärväsendet oavsett åskådningssätt, kommer gräddan på dessa penningars
avkastning att utgöras av en officerskår, som även vid utövningen av sitt
ämbete söker främja enbart all slags politisk högeråskådning och anser som
en överträdelse av disciplinen örn inom deras egna led en annan uppfattning
på något mera framträdande sätt gör sig gällande. Officerare, som låta sådana
särmeningar komma sig till last, lia mycket svårt att kunna påyrka
någon högre befordran och kunna vänta sig allehanda vantolkningar gent
emot dem av de disciplinära bestämmelserna. Manskapet vaktas också ofta
av regementschefen och hans officerare omsorgsfullt för politiska villomeningar,
och under högerpressen i kasärnerna och på lägerplatserna gynnas
på månget sätt äro däremot alster av andra åskådningar på många sätt bojkottade.
Att alla medborgares penningar i sin användning på militärväsendet
skall åstadkomma en sådan ensidig så att siiga partiorganisation är ett exempel
på och bevis för, hur den militära andan under disciplinens täckmantel
tränger obehörigen in på områden, som måste vara för densamma fridlysta.
Att hålla den militära disciplinen och den militära andan inom sitt avgränsade
område, måste vara militieombudsmannens yttersta uppgift. Även så
vitt denna ombudsman angår, bör således vid uppräkningen av hans grund -

Motioner i Första kammaren, Nr 174.

lagsenliga befogenheter varslas något om den kommande grundlag för slatslunktionärerna,
varom ovan ordats.

På grund av vad sålunda anförts hemställes:

att riksdagen med föranledande närmast av propositionen örn inrättande
av en militieombudsman ville besluta sådana ändringar i grundlagarna och
i förslaget att:

l:o) justitieombudsmannen och militieombudsmannen utses allenast av
andra kammaren, eller åtminstone antalet valmän från första kammaren för
val av dessa ombudsmän begränsas i proportion till det mindre antal ledamöter,
varav denna kammare till skillnad från medkammaren består;

2:o) talan örn rekonventionsansvar för angivelse hos någon av dessa ombudsmän
ej må föras utan vederbörande ombudsmans samtycke;

3:o) militieombudsmannens plikt att taga initiativ i lagstiftningens och
den allmänna välfärdens intresse inskrives liksom för justitieombudsmannen
i grundlagen och ej blott i instruktionen för militieombudsmannen;

4:o) militieombudsmannen får en ställning mera såsom biträde åt justitieombudsmannen,
vilken fortfarande skulle representera det civila samhällets
och fredens suveränitet och följaktligen bibehållas i sin befogenhet att kunna
ingripa även på det militära området, om han så för något fall fann lämpligt; 5:o)

i själva grundlagen och ej blott i instruktionen inskrives de båda ombudsmännens
plikt att särskilt skydda de medborgerliga rättigheterna mot
obehörigt intrång från statsfunktionärernas sida;

6:o) likaledes i grundlagen särskilt inskrives en skyldighet för de båda ombudsmännen
att vaka över underordnade funktionärers rätt och plikt att till
sina överordnade anmäla vad de finna vara bekymmersamt för folket eller
eljest vrångt inom de livsområden, som deras verksamhet omfattar, ävensom
sina iakttagelser av brister i författningarna på dessa områden.»

Huvudpunkten i förslaget avser att likställa ombudsmännen med justitieråd
och regeringsråd i avlöningshänseende och således även i rang. Dessutom
kunna de påräkna pension och skola väljas hädanefter på fyra år
i stället för ett år i sänder. Detta utgör i någon mån en garanti, att ombudsmännen
stanna en längre tid på sin plats, men erhålla de en kallelse till
en rangplats lik deras, så utbyta de väl även denna mot ombudsmannaplalsens
jäkt i en myckenhet små aktioner. Att de stanna länge bör vara en
fördel endast om innehavaren ådagalagt en särskild fallenhet och humanitet
åt de hjälpsökande men knappast eljest.

Propositionen framhåller nu, att synnerlig vikt ligger därpå alt befattningarna
städse innehavas av personer, vilkas objektivitet icke med fog kan
dragas i tvivelsmål. Garantien därför är för närvarande icke särdeles betryggande
och propositionen föreslår i det nämnda syftet omsider blott en
betänketid för valmännen på högst tio dagar, varför åtminstone icke tjugo
dagar. Det kan å den andra sidan ifrågasättas, om det är ett tidsenligt
grepp att, som nu föreslås, valet ej vidare skall äga rum genom allmänt
valsätt, utan sänkas ned till huvudsakligen partibetonade proportionella val.

Den stora bristen i ämbetenas organisation är väl att deras uppdrag är
enligt grundlagarna att ha tillsyn över lagarnas efterlevnad av domare och
ämbetsmän samt väcka åtal vid behov. I riksdagens instruktion åter före -

Motioner i Första kammaren, Nr 17U.

skrives att de böra särskilt beivra sådana fel, som kunna leda till en allmän
osäkerhet för medborgarnas rättigheter. Vidare böra de erinra om förbättringar
i lagstiftning och lagskipning samt göra anmälan om nödig anstalt
till befrämjande av rikets bästa och vältrevnad i ärenden rörande allmän
hushållning eller eljest av allmän beskaffning.

Här föreligger således i författningen en formell och en reell gradering av
uppgifterna. Instruktionens uppgifter äro uppenbarligen mera överskådande
vittgående och nydanande, under det grundlagen endast sysselsätter sig
med beivran av individuella ämbetsförsummelser. En ensam ombudsman
mäktar ej att fullgöra en så ofantlig arbetsbörda i vår bristfälliga värld.
Då väljer ombudsmannen det överkomligaste, som han trott vara det viktigaste,
därför att det proklamerats i grundlagen. Instruktionens allsyn
över samhällstillståndet har däremot överskridit ämbetets krafter och ibland
väl kanske ock förmågan. Även enligt min icke alldeles osakkunniga erfarenhet
har justitieombudsmannens uppmärksamhet för instruktionens uppgifter
varit och måst vara särdeles torftig. Försök till ingripande i sådana
angelägenheter pläga avkasta välvilliga samtal, åtskilliga medgivanden men
sällan någon aktion. Detta vitsordas ock av de officiella erfarenheterna
och mina.

Sedan gammalt har jag kostnadsfritt och i mån av tid ställt mig till förfogande
för enskilda från hela riket, som i olyckliga lägen begärt hjälp
för att lotsa fram deni genom lagars och ämbetsverks labyrinter till rättvisans
blinda gudinna. Denna ganska arbetsamma praktik har bibragt mig
en sådan övertygelse, att svenska författningens stolta avsikt på denna punkt,
varmed vi nu sysselsätta oss, mäste utbyggas till ett folktribunat med plikt
och befogenhet att åstadkomma just en sådan sanering åt de gömda och
glömda i landet, som stappla och ofta gå under inför hopplösa bemödanden.
Det har under många år varit min avsikt att just i detta sammanhang slå
ett slag i riksdagen för dem. Erfarenheter under en lång domareverksamhet
i skilda instanser jämte förenämnda enskilda praktik liksom erfarenheter
från riksdagen har lärt mig alt större delarna av de i förenämnda avseende
betungade i landet ej ens nå fram till stöd av underdomstolarna. I
mitt vidlyftiga omfattande yttrande till särskilda utskottets utlåtande 1931 angående
huvudprinciperna för en rättegångsreform är förenämnda nattsida i
landels rättsordning närmare belyst. Det skulle nu ske slutligen i år, men
jag hann ej göra det mer än i denna skissering av ämnet, som framtvungits
av propositionen nr 152.

En fundamental brist i institutionerna är väl också, att avgörandet lägges
ensidigt i en brådskande persons hand. För viktiga ärendens prövning och
avgörande tillsättas ju kollegier för att olika meningar skola kunna göra sig
gällande. I högsta domstolen lottas civilmålen till föredragning av en revisionssekreterare,
men med föreskrift i instruktionen, alt varje ärende skall
prövas av tre revisionssekreterare efter föredragning av den, på vilkens rote
ärendet lottats. Dessa tre avge ett gemensamt utlåtande till domstolen
med anteckning av skiljaktiga meningar.

Motioner i Första kammaren, Nr 174.

En anmärkning mot den nuvarande ordningen är också, som framhålles
i min motion av 1914, att militärväsendet i sin stora ensidighet erhållit en
självständig, likvärdig plats vid sidan av det stora mångsidiga civila samhället.

Därför vill jag föreslå, att i anledning av propositionen med modifikationer
riksdagen även begär institutionernas omläggning till ett mångsidigare, effektivare
och för den stora allmänheten mera betryggande folktribunat.
Detta kunde också få till uppgift, att utöva översikt och ge föreskrifter åt
statligt eller kommunalt inrättade så kallade rättshjälpsanstalter.

Det hemställes alltså

att riksdagen ville med anledning av propositionen 152:

1) allenast provisoriskt godkänna propositionen, dock med
följande ändringar, som utskottet torde formulera:

a) Ombudsmännens huvudsakliga uppgifter även enligt
instruktionen böra uppflyttas till grundlagen.

b) Valet av ombudsmän bibehålies att såsom nu vara ett
allmänt val och ej principiellt förvandlas till en proportionell,
i vår tid ännu gemenligen partipolitisk valförrättning.

c) Den i propositionen omsider medgivna betänketiden
för valmännen att upptäcka den lämpligaste kandidaten utsträckes
från föreslagna tio dagar till åtminstone tjugo
dagar.

d) Riksdagen bör förorda någon utväg till närmande i någon
mån till romarnas lag, enligt vilken folktribunerna finge
väljas endast bland plebejerna, det vill säga de obefordrade
i landet eller deras förtroendemän.

2) i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt
överväga och för riksdagen framlägga förslag till de två ämbetsverkens
sammanslagning och omdanande till ett kollegium
i förstone på tre personer med det arbetssätt och den
samverkan, som ovan ifrågasatts.

Stockholm den 1 april 1940.

Carl Lindhagen.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

401192