Motioner i Första kammaren, Nr 171

Motion 1939:171 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 171.

13

Nr 171.

Av herr Magnusson, Theodor, och herr Heuman, om

lagstiftning rörande reglering av brandkår sper sonalens
arbetstid.

Den verksamhet, som utövas av städernas brandväsen, hänföres till sådana
företag, varå lagen örn arbetstidens begränsning icke skulle äga tillämpning,
och äro följaktligen tjänstgöringsförhållandena för brandmännen vid landets
yrkesbrandkårer ej reglerade av denna lag. De skäl, som vid skilda tillfällen
anförts i väckta motioner om arbetstidslagens tillämpning på brandkårspersonalen,
lia hittills icke vunnit riksdagens beaktande, sak samma ifråga
örn hemställan vid 1928 års riksdag, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn verkställande av utredning till 1930 års riksdag
rörande tjänstgöringsförhållandena vid de fasta brandkårerna.

I skrivelse till Kungl. Majit den 16 januari 1933 hade svenska kommunalarbetareförbundet
anhållit bland annat, att brandpersonalens arbetstidsförhållanden
måtte genom lagstiftningsåtgärder bliva reglerade i överensstämmelse
med gällande arbetstidslagstiftning.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 26 januari 1934 hemställde
departementschefen, att Kungl. Majit måtte anbefalla socialstyrelsen att
skyndsamt inkomma med plan för utredning rörande arbetstidsförhållandena
vid yrkesbrandkårerna. Så blev också Kungl. Majits beslut.

Enligt gällande brandstadga av den 15 juni 1923 (Sv. förf.-sami. nr 173/
1923) skall i varje stad finnas en brandstyrka av sådan omfattning, att stadens
trygghet mot skada av brand kan anses tillfredsställande. Brandstyrkan
skall vara sammansatt dels av personal, som inträder på grund av medborgerlig
plikt (allmänna brandkåren), dels av avlönad personal. Denna är
yrkesbrandkår, när medlemmarna äro anställda med skyldighet att för avtalad
tid odelat ägna sig åt brandtjänsten, och borgarbrandkår, när medlemmarna
äro för avtalad tid förbundna att, vid sidan av sin borgerliga sysselsättning,
ägna viss tid åt brandtjänst. Medan yrkesbrandkår skall vara kasernerad
inom brandstation, kunna borgarbrandkårens medlemmar medelst alarmeringsanordning
inkallas till tjänst å varje tid av dygnet. Närmare bestämmelser
örn brandstyrkans sammansättning och åligganden meddelas i de brandordningar,
som för varje stad antagits av stadsfullmäktige och fastställts av
länsstyrelsen, ävensom i dessa brandordningar kompletterande reglementen
för brandstyrka, brandchef m. fl.

Även örn vissa strävanden gjorts att genom särskild »handledning» (statens
offentl. utredn. 1923:63) normalisera niimnda brandordningar och reglementen,
förete de på grund av växlande lokala förhållanden betydande olikheter i
bestämmelserna om brandstyrkans sammansättning och tjänstgöringsförhål -

14

Motioner i Första kammaren, Nr 171.

landen. Det förefinnes sålunda ej blott yrkesbrandkårer och borgarbrandkårer
utan även kombinationer mellan dessa. Skiftande normer lia tillämpats
i fråga om stadgandena om personalens tjänsteåligganden, avlöning, semester
oell övriga förmåner o. s. v.

Under senare år lia framträtt strävanden, åsyftande att åstadkomma enhetligare
och ur personalsynpunkt gynnsammare arbetsvillkor för brandpersonalen.
I sådant syfte har man använt sig av tvenne olika vägar, avseende
dels kollektivavtal, dels särskild arbetstidslagstiftning.

Svenska kommunalarbetareförbundet, till vilket efter hand personalen vid
städernas brandkårer kommit att ansluta sig i allt större utsträckning, inlämnade
redan år 1918 förslag till kollektivavtal till brandstyrelserna i ett
flertal större städer. Dessa förslag avvisades i allmänhet av de kommunala
myndigheterna, med undantag för Uppsala, där stadsfullmäktige beslöto tillmötesgå
personalorganisationens begäran. Detta beslut överklagades emellertid
hos länsstyrelsen, som upphävde detsamma och såsom skäl anförde,
att stadsfullmäktige enligt gällande brandstadga icke ägde befogenhet att
genom avtal med brandpersonalen binda sin beslutanderätt i fråga örn det
reglemente för brandkåren, där bestämmelser för brandstyrkan skulle meddelas.
Länsstyrelsens beslut stadfästes av regeringsrätten, som lämnade anförda
klagomål utan avseende. Med anledning härav lia sedermera av kommunalarbetareförbundet
gjorda framställningar örn kollektivavtal för brandpersonal
ofta icke upptagits till behandling av vederbörande kommunala
myndigheter. Dock har ett antal städer ansett sig oförhindrade att träffa
kollektivavtal angående den ekonomiska sidan av brandpersonalens tjänsteförhållanden,
sålunda avlöning, tjänstgöringstid, semester, sjuk- och olycksfallsersättning,
meningsskiljaktigheters avgörande genom skiljedom m. m.
Dylika löne- och arbetsavtal föreligga för Lund och Gävle (yrkesbrandkårer),
Mariestad och Boden (kombinerade yrkes- och borgarbrandkårer) samt Nässjö
och Visby (borgarbrandkårer).

Vad beträffar den sedan år 1919 gällande lagen örn arbetstidens begränsning
har sadan verksamhet, som utövas av städernas brandväsen, icke ansetts
hänförlig till vare sig rörelse eller sådana arbetsföretag, som omförmälas
i nämnda lag. Denna lag äger således icke tillämplighet beträffande
brandmännens tjänstgöringsförhållanden, och i detta avseende överensstämmer
den svenska åttatimmarslagen med den vid internationella arbetskonferensen
i Washington år 1919 föreslagna konventionen angående arbetstidslagstiftning.

Vid upprepade tillfällen har emellertid ifrågasatts, att arbetstidslagen
skulle utsträckas till att jämväl omfatta brandpersonal, eller också mbetstiden
för denna yrkesgrupp regleras genom särskild lagstiftning.

Svenska kommunalarbetareförbundet hemställde i skrivelse till andra lagutskottet
vid 1926 ars riksdag, som hade under behandling frågan örn förlängning
av den då gällande provisoriska arbetstidslagen, att utskottet därvid
torde beakta brandmännens behov av lagstiftningens ingripande för att ernå
kortare tjänstgöringstid. Såsom stöd för detta yrkande bifogades av förbundet
inhämtade statistiska uppgifter rörande arbetstid, vakttjänstgöring

Motioner i Första kammaren, Nr 171.

15

m. m. för brandmän i 20 städer. Dessa utvisade, att tjänstgöringen pågick
dygnet örn i perioder örn 3—5 dygn. Härvid voro dock ej mer än 4—8 (i
medeltal 6.5) timmar per dygn arbetstid i egentlig mening, medan återstoden
utgjordes av vakttjänstgöring, vilken emellertid i händelse av utryckning
för eldsläckning, ambulanskörning eller dylikt omvandlades till arbetstid av
synnerligen krävande natur. En viss kompensation härför erhölls dock
genom semesterledigheten, vilken för nyanställda omfattade 9—14 dagar
men vid högre antal levnads- och tjänstår plägade ökas till omkring tre
veckor eller en månad. Med hänsyn till brandmännens bundenhet i tjänsten
och beredskapens enerverande natur ifrågasattes i skrivelsen en generell
reglering av tjänstgöringstiden till högst 84 timmar i veckan.

Andra lagutskottet vid 1926 års riksdag synes, av dess utlåtande att
döma, icke upptagit frågan till behandling, men den återkom, stödd på
samma statistiska material, i motioner såväl år 1928 (II: 286 och 290) som
år 1929 (II: 178), närmast i form av yrkanden, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning rörande arbetstidsförhållandena vid rikets fasta brandkårer
till 1930 års riksdag, då lagen örn arbetstidens begränsning ånyo förväntades
komma under statsmakternas omprövning. Andra lagutskottet, till
vilket 1928 års motioner hänvisades, ansåg det icke påkallat att hos Kungl.
Maj:t hemställa om särskild utredning i ämnet (uti. nr 15/1928). Utskottet
framhöll vidare, att det måste väcka starka betänkligheter att, såsom
föreslagits, utvidga lagstiftningen örn arbetstidens begränsning till att omfatta
sådan verksamhet, som utövas av städernas brandväsen. Ej heller
syntes enligt utskottets förmenande tillräckliga skäl föreligga att till utredning
upptaga frågan örn reglering av arbetstiden vid brandkårerna genom
en vid sidan av den gällande åttatimmarslagen utfärdad, formellt fristående
lagstiftning. Med hänsyn till de växlande förhållanden, under vilka verksamheten
vid brandkårerna måste utövas i olika städer och samhällen, och
ej minst till nödvändigheten att jämförelsevis fritt kunna avväga proportionen
mellan brandmännens effektiva arbetstid och den tjänstgöringstid,
som ej kunde anses vara av arbetstids natur, mötte tydligen svårigheter att
på detta område reglera arbetsförhållandena med generella bestämmelser.
Då ej heller omständigheter påvisats, som gåve vid handen, att vederbörande
kommuner såsom arbetsgivare bestämde brandmännens arbetstidsförhållanden
på ett sådant sätt, att anledning funnes för riksdagen att trots bär anförda
betänkligheter ingripa för att med lagstiftning reglera nämnda förhållanden,
hemställde utskottet, att förevarande motioner ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Reservationer anfördes till förmån för motionärernas utredningsyrkande,
men utskottsmajoritetens förslag blev av riksdagen bifallet.
Likartad blev frågans behandling (uti. nr 6/1929) och utgång vid 1929 års
riksdag.

I motion vid 1930 års riksdag (II: 392) hade föreslagits, att lagen örn
arbetstidens begränsning jämväl skulle omfatta personalen vid yrkesbrandkårer,
såväl brandförman som brandmän. Till stöd för detta yrkande anfördes
kommunalarbetareförbundets nämnda statistiska uppgifter av år 1926.

16

Motioner i Första kammarm, Nr 171.

Andra lagutskottet framhöll emellertid i sitt utlåtande, att utskottet icke
funnit anledning att frångå den uppfattning utskottet hävdat vid de båda
nästföregående riksdagarna och därför ej kunde förorda bifall till motionen,
vilken ock blev av riksdagen avslagen.

Beträffande det av Kungl. Majit socialstyrelsen anförtrodda utredningsuppdraget
verkställdes det år 1935 och föreligger i sin helhet (Soc. medd.
nr 10/1935).

Utan att här närmare ingå på utredningen visar emellertid densamma,
att tjänstgöringstiden för brandpersonalen vid rikets brandkårer är jämförelsevis
lång och tillika högst varierande. Anledningen till att tjänstgöringstiden
varierar från lägst 75 timmar till 140 ä 150 timmar per vecka synes föranledas
av olika indelningar i avseende å brandtjänstens ordnande, detta måhända
främst beroende av hur ofta det s. k. fridygnet återkommer.

Även örn tjänstgöringsförhållandena för brandpersonalen icke kunna regleras
på enahanda sätt som arbetstiden inom industrien, så torde likväl
med hänsyn till de ständigt ökade fordringarna på brandmännens kunnighet
och duglighet i såväl praktiskt som tekniskt hänseende och även med hänsyn
till den enerverande och oftast livsfarliga tjänstgöringen en genom lag fastställd
begränsning av brandmännens tjänstgöringstid vara erforderlig.

Men hänvisning till det anförda få vi härmed hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit måtte vidtaga sådana åtgärder, som
kunna befinnas lämpliga för att ifrågavarande personals arbetstidsförhållanden
måtte genom lagstiftning bliva reglerade.

Stockholm den 23 januari 1939.

Th. Magnusson. G. Heilman.

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.