Motioner i Första kammaren, Nr 171

Motion 1921:171 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 171.

1

Nr 171.

Av herr Lindhagen, med förslåg till ändrad lydelse av 12 § regeringsformen.

Enligt den nu antagna lydelsen av § 12 regeringsformen införes
den nyheten, att alla överenskommelser med främmande makter av större
vikt skola framläggas för riksdagen till godkännande, även om de icke
beröra riksdagens lagstiftnings- och beskattningsmakt. Det bör icke
vara något att erinra mot, att i princip frågor av mindre vikt må av
regeringen ensam avgöras, så att statsmaskineriet ej må fungera alltför
tungt. Lagen uppdrar emellertid icke några gränser mellan frågor av
större vikt och mindre vikt samt angiver icke heller närmare, hur avgörande
därom skall träffas. Man får således antaga, att det är regeringen
som bestämmer, vilka frågor den anser tillhöra riksdagen eller
icke. Kontrollen på godtyckliga avgöranden ligger således allenast i
regeringens konstitutionella ansvar.

Fullt betryggande kan en sådan anordning knappast sägas vara.
Yttersta avgörandet bör därför läggas, synes mig, icke i regeringens
utan i folkrepresentationens hand. Så snart den givit tillkänna eu önskan,
att ett ärende skall underställas dess prövning, bör detta också ske, och
därmed även anses avgjort, att ärendet får anses vara av större vikt.
Om regeringen emellertid med en motsatt uppfattning redan definitivt
avslutat överenskommelsen utan förbehåll om riksdagens bifall, upphör
naturligtvis möjligheten för riksdagens ingripande, och den konstitutionella
aktionen kan då träda i stället till den kraft och verkan detta
enligt erfarenheten tämligen betydelselösa riksdagsprerogativ kan hava.

Formen för riksdagens ingripande kan lämpligen bliva att riksdagens
prövning skall inhämtas, när utrikesnämnden eller riksdagen eller
någon av dess kamrar påfordrar det.

Tämligen vansklig synes den undantagsbestämmelse kunna bliva,
som i andra stycket av § 12 föreskrives för det fall, att rikets intresse
kräver ärendets avgörande utan riksdagens prövning. Enligt motiven
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 3 samt. 55 höft. (Nr 171—172.) 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 171.

har man härvid främst tänkt på brådskande ärenden, som kräva avgörande
under den tid riksdagen icke är samlad. Det kan ju ligga
åtskilligt i detta, men motiveringen kommer i motsägelse, då det tillika
framhålles, att ett ärendes brådskande beskaffenhet icke är tillräckligt
skäl att undandraga riksdagen dess prövning, då det gäller lagstiftning,
beskattning eller andra till riksdagens grundlagsenliga maktområde hänförliga
ämnen. Man måste då säga sig, att går det an att dröja i dessa
frågor, de må vara hur brådskande som helst, så kan det även låta sig
göra med andra. Rikets intresse, oftast en ganska konstruerad sak i
dylika fall, kan icke bliva mer åsidosatt i det ena än i det andra fallet.
Genom det första stycket i paragrafen har dessutom ämnet blivit införlivat
med riksdagens grundlagsenliga maktområde. Skall undantag göras
för brådskande ärenden, bör det å andra sidan även ske, då frågan
berör lagstiftning och beskattning.

Emellertid avser lagen att göra undantag från riksdagens prövningsrätt,
även då riksdagen är samlad. Den hänsyn, som härför åberopas,
är förslagets övernervösa känslighet för den befarade framkomsten fortfarande
av ärenden av s. k. »grannlaga natur».

Det enda undantag, som enligt min mening bör kunna ifrågasättas,
är således ett undantag för brådskande ärenden, medan riksdagen ej är
samlad, och i sådant fall bör undantaget gå ut över alla brådskande
frågor. Då emellertid detta betyder ett betänkligt avsteg från själva
principen, och förslaget själv anser, att avsteget kan undvaras i lagstiftnings-
och beskattningsfrågor m. m., så kan det med lika stort eller
litet skäl säkerligen undvaras även i återstoden brådskande fall.

Det hemställes därför, att andra stycket i 12 § måtte utgå, och
detta så mycket hellre, som den garanti, som utrikesnämndens hörande
innefattar, i själva verket icke alltid betyder så mycket.

Enligt lagen skall rådplägning med utrikesnämnden äga rum i
alla utrikesärenden av större vikt före avgörandet. Uti § 12 stadgas
däremot för riksdagens prövningsrätt allenast, att i överenskommelsen
med främmande makt, av beskaffenhet att böra underställas riksdagen,
skall intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende av riksdagens
bifall. Yar och en, som varit med en tid i riksdagsarbetet, vet
mycket väl — vad även ligger i sakens natur — hur kringskuren i
själva verket riksdagens nya befogenhet blir genom en sådan ordning.
Om riksdagens prövning skall få någon betydelse, bör även riksdagen,
och alla dess ledamöter beredas tillfälle att före avgörandet uttala sina
önskningar och påminnelser. Att däremot ohörd få sig förelagt ett så
gott som fullbordat och i alla detaljer utformat faktum, får, i själva

3

Motioner i Första kammaren, Nr 171.

verket karaktären av ett ultimatum, som kommer att av riksdagen i de
flesta fall kräva obönhörlig underkastelse i stället för fri prövning.

På detta sätt åsidosattes ledigt t. o. m. riksdagens beskattningsrätt.
Traktaten om Ålandsbefästningarnas demolering fick väl anses
vara avslutad under förbehåll, att svenska riksdagen beviljade penningar
därtill. Inför traktatens fullbordade faktum, om vars ekonomiska konsekvenser
riksdagen icke på förband åtsports, blev 1919 års proposition
om penninganslag mera uttryck för en befallning, som måste åtlydas,
än en hemställan, som kunde fritt och obundet prövas.

Det synes således vara angeläget, att en föreskrift inflyter i grundlagen
även därom, att i sådana frågor, som skola framläggas för riksdagen
till godkännande, bör om möjligt icke blott statsrådet och utrikesnämnden
utan även riksdagen bliva hörd redan före avgörandet.

Det hemställes alltså under åberopande jämväl av motiven till
motionen nr 165,

att riksdagen ville för sin del besluta exempelvis
följande ändrade lydelse av § 12 regeringsformen:

»Konungen äger ingå överenskommelse med främmande
makt, sedan statsrådet däröver bliver hört.
Sådan överenskommelse skall, där den angår fråga,
som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena
eller med Konungen avgöra, eller, utan att angå sådan
fråga, är av större vikt, framläggas för riksdagen till
godkännande; och skall i överenskommelsen intagas
förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende av
riksdagens bifall. I sådan fråga som nu sägs, bör sä
vitt möjligt även riksdagens yttrande inhämtas före avgörandet.
Avslutes sedan överenskommelsen i full överensstämmelse
med riksdagens mening, erfordras ej, att
ärendet ånyo framlägges för riksdagen till godkännande.

Varje överenskommelse med främmande makt skall,
på sätt ovan sägs, underställas riksdagen för yttrande
eller godkännande, när utrikesnämnden, riksdagen eller
någon av dess kamrar påfordran det.»

Stockholm den 20 februari 1921.

Carl Lindhagen.

k ■