Motioner i Första kammaren, Nr 170

Motion 1913:170 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

I

Nr 170.

Av lierr Stärner in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till apoteksvarustadga.

I den allmänna motiveringen till det no som kungl. proposition
243 för Riksdagen framlagda förslaget till apoteksvarustadga yttrar herr
statsrådet och chefen för civildepartementet bland annat:

»Huvudprincipen för eu lagstiftning på läkemedelshandelns område
bör naturligtvis vara att såvitt möjligt tillgodose den allmänna hälsovården.
Detta krav torde, tillämpat på det föreliggande fallet, innebära,
att staten måste sörja för, att dess medborgare erhålla fullgoda
och väl beredda läkemedel så lätt tillgängliga och till så billigt pris
som möjligt».

Om tillverkningen av läkemedlen yttrar departementschefen vidare
i samma allmänna motivering:

»Att tillverkningen av läkemedel med fördel sker fabriksmässigt,
varigenom billigare pris och i vissa fäll större homogenitet och bättre
beskaffenhet erhålles än vid tillredning i mindre partier å apotek, synes
vara allmänt erkänt.

De framlagda förslagen innehålla även bestämmelser, avsedda att
underlätta uppkomsten av en fabriksmässig tillverkning av läkemedel».

Regeringens syfte med förslaget är sålunda, enligt dess egen förklaring,
att grunda läkemedelshandeln på den principen, att allmänheten
skall erhålla fullgoda läkemedel så billigt och bekvämt som möjligt.
Detta är nämligen, enligt dess uppfattning, det sätt, varpå staten bäst
kan sörja för, att den allmänna hälsovården på läkemedelshandelns område
såvitt möjligt tillgodoses.

Eu medel att möjliggöra åtkomsten för allmänheten av fullgoda
läkemedel billigt och bekvämt är, enligt regeringens uppfattning, frigivandet,
inom vissa i stadgan bestämda gränser, av tillverkningen av
läkemedlen i fabriksmässig skala.

Bestämmelser härom äro även intagna i stadgan.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 3 samt. 97 haft. (Nr 170.)

1

2 Motioner i Första hammaren, Nr 170.

En annan åtgärd för det principiella syftets vinnande är frigivandet
av grosshandeln med läkemedel, vilket även i stadgan föreslås.

Regeringens ståndpunkt i dessa båda fall är sålunda fullt klar och
även i stadgans bestämmelser genomförd. För att allmänheten skall
kunna erhålla fullgoda läkemedel billigt och bekvämt måste ej mindre
grosshandeln med läkemedel än den fabriksmässiga tillverkningen av
dem, under vissa garantier, frigivas från apotekstvånget.

Man kommer så till den tredje frågan, en apoteksvarustadga har
att behandla, ordnandet av detaljhandeln med läkemedel.

Aven beträffande dennas ordnande borde ju regeringens princip
konsekvent vara densamma som beträffande ordnandet av grosshandeln
med och den fabriksmässiga tillverkningen av läkemedlen.

Synpunkten borde även härvidlag vara allmänhetens bästa, om
regeringens grundprincip vid stadgans utarbetande skall genomföras.

När det blir fråga om ordnandet av detaljhandeln med läkemedel,
framhålles dock icke i motiveringen allmänhetens bästa som bestämmande,
utan en annan sak, omtanken om apotekens ekonomi, och detta
sett från tre olika synpunkter: att apoteken skola kunna bära kostnaderna
för personalens pensionering, att deras ekonomiska bärighet ej
kringskäres och att möjligheten för inlösen av apoteksprivilegierna tillgodoses.

Bestämmelserna rörande detaljhandeln med läkemedel äro nämligen
på ett betänkligt sätt svävande, medan däremot föreskrifterna om ordnandet
av fabrikationen och grosshandeln äro jämförelsevis fullständiga,
klara och konsekvent genomförda.

I flere av förslagets bestämmelser på denna punkt måste därför
förändringar vidtagas, om i det hela grundprincipen vid dess utarbetande
skall kunna sägas vara följdriktigt genomförd och tillämpad.

Den första brist i stadgan, som hindrar tillämpandet av principen,
att allmänheten skall ha så bekväm tillgång som möjligt till goda läkemedel,
är, att den icke ens lämnar trygghet för att de medel, som
enligt densamma skola förbehållas apoteken, också finnas tillgängliga
där. Det finnes intet moment i stadgan, som gör apoteks föreståndare
skyldig att föra de varor, den monopoliserar för honom.

Genom denna ofullständighet i stadgans affattning, kan det sålunda
inträffa, att allmänheten totalt saknar möjlighet att erhålla ett
läkemedel, som endast apoteken ha rätt att föra, det må vara aldrig
så gott och aldrig så efterfrågat. Stadgan säger endast, att de ensamma
ha rätt att försälja det, men ingenstädes lämnas det nödvändiga

Motioner i Första hammaren, Nr 170. 3

komplementet till denna bestämmelse, att de då också skola lia skyldighet
att göra detta.

I de gamla, nu som föråldrade och otydliga uttömda författningar
från sextonhundratalet, vilka alltjämt reglera handeln med medicinska
och medicinaliska saker, linnes dock denna bestämmelse om skyldighet
för apoteken att antingen själva i färskt och gott skick föra eller anskaffa
de varor, på vilkas försäljning de ha monopol. Sådana bestämmelser
finnas införda i fjortonde, tjugoförsta och tjugosjunde paragraferna
i Kungl. Maj:ts medicinalordningar av 1688.

Det torde vara självklart, att dylika bestämmelser icke heller kunna
saknas i den nya apoteksvarustadga, som skall ordna läkemedelshandeln
på ett mer tidsenligt och tillfredsställande sätt, än de gamla författningarne
gjorde. Att de nu saknas, bör därför näppeligen kunna
bero på annat än ett rent förbiseende vid stadgans utarbetande.

Lämpligast torde dessa bestämmelser kunna insättas redan i ett
moment i den grundläggande paragrafen i stadgan, den, som lämnar
definitionen på vad som enligt densamma är och vad som icke är
apoteksvara. I denna paragraf bör även finnas inrymd såväl eu uttrycklig
bestämmelse om, att detaljhandeln med apoteksvaror, med i
stadgan gjorda undantag, är förbehållen apoteken som att dessa äro skyldiga
att till salu hålla och försälja de på detta sätt dem förbehållna
medlen.

Givetvis bör vid formuleringen av denna bestämmelse hänsyn tagas
till de förhållanden av annan art, som nu råda, än de, som rådde 1688,
liksom till att apotekens plikt att försälja apoteksvaror icke utsträckes
till att även omfatta sådana, vilka enligt stadgan måste betecknas som
skadliga eller till intet nyttiga.

Detta senare göres ock på effektivt sätt genom stadgans 11 §.

För att alla de medel, vilka enligt stadgan icke äro apoteksvaror,
utan hinder och trakasserier verkligen skola kunna vara tillgängliga
i den allmänna handeln och alltså mer lättåtkomliga och prisbilliga, än
de kunna bli på de glest liggande, till antalet blott fyrahundra apoteken,
med deras rätt till pålägg till priset för beredning och expediering,
är det nödvändigt, att den bestämmelse i densamma, genom vilken
begreppet apoteksvara definieras, är så klar och koncis, att ingen ovisshet
kan ifrågakomma beträffande dess räckvidd.

Detta är icke den nu i stadgan föreslagna definitionen på detta
begrepp: Ȋmnen och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste
mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel.»

4

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

Genom att i densamma medtagits det svävande uttrycket »i huvudsakligaste
mån», kan lätt tvekan uppstå, om ett medel verkligen enligt
stadgan får betraktas som fri handelsvara, eller om det kan komma att
räknas som apoteksvara.

Genom denna otydlighet i definitionen kunna sålunda många ämnen,
som utan den skulle ha kunnat försäljas i den fria handeln, där
komma att undandragas densamma, även om detta icke varit förslagets
mening. Definitionens otydlighet gör, att de, som med full visshet om
deras karaktär enligt stadgan otvivelaktigt skulle ha försålt dem i den
allmänna handeln, nu icke våga göra detta, även om de hålla före, att
medlen sannolikt av en domstol skulle komma att förklaras vara fria
handelsvaror.

Olämpligheten av en definition, som är så svävande och obestämd,
på det begrepp, varpå tillämpningen av stadgan i det hela ytterst vilar,
blir än mer iögonenfallande, när man tar del av dess stränga bestämmelser
om följderna av förseelser mot den punkt däri, som förbjuder
andra än apoteksföreståndare detaljförsäljning av apoteksvaror.

En dylik förseelse kan icke endast medföra böter av ända till tusen
kronor, utan den kan också, om den, även i god tro att ingen förseelse
blivit begången, upprepas, redan innan dom är fälld och handlingens
karaktär av brottslig eller icke brottslig därigenom fastställd, medföra
nya åtal och även nya bötesstraff.

Dylika straffbestämmelser, vilka kunna leda till ruin, ja, fängelse
som förvandlingsstraff, för dem vilka begå förseelserna, även om de
begått dem ouppsåtligt och i god tro, måste naturligtvis än ytterligare
till allmänhetens förfång inverka på köpmännens benägenhet att i den
allmänna handeln sälja varor, som egentligen borde vara tillgängliga
där, men om vilkas karaktär enligt stadgan full visshet icke annat än
genom domstolsutslag kan vinnas på grund av otydligheten i definitionen
på begreppet apoteksvara.

Uppenbart är därför, att en dylik definition står i den med avgjorda
motsats till den av regeringen fastställda principen för stadgan,
att den skall ge allmänheten tillfälle att erhålla läkemedel billigt och
bekvämt.

Det är emellertid icke endast definitionen på apoteksvara, som måste
undergå en genomgripande förändring, om grundprincipen vid stadgans
utarbetande, tillgodoseendet av allmänhetens intresse, skall komma till
sin rätt vid dess tillämpning.

Det är då också nödvändigt att vidtaga den förändringen i definitionen
på läkemedel, att ordet »förebygga» strykes ur densamma.

Motioner i Första hammaren, Nr 170.

5

Med läkemedel kunna, enligt vanligt svenskt språkbruk, aldrig
menas medel att förebygga sjukdomar, endast medel att lindra och bota
dem. Läkemedel äro medel, som användas vid sjukvården, och till sjukvården
hör att lindra och bota sjukdomar. Men medel att förebygga
dem höra icke till sjukvården, utan till hälsovården, och kunna därför
heller aldrig enligt vanlig uppfattning bli läkemedel.

I praktiken ha dessa hälsovårdsmedel också hittills fritt kunnat försäljas
i den allmänna handeln.

Att vidtaga en förändring i denna hävdvunna sed är icke att tillgodose
allmänhetens rätt att erhålla dessa medel billigt och bekvämt.
Let är i stället att på obehörigt och även obehövligt sätt kringskära
densamma.

För grundprincipens följdriktiga genomförande kräves vidare, att
de i lagtexten fastställda bestämmelserna om att vissa medel skola vara
fria handelsvaror, trots det de kunna sägas ha karaktären av läkemedel,
med visshet skola bli iakttagna vid tillämpningen.

Men för att dylik visshet om principens genomförande vid stadgans
tolkning och tillämpning skall vinnas, krävas åtskilliga förändringar
i affattningen av den paragraf i stadgan, som just innehåller bestämmelserna
om vilka de varor äro, som skola utgöra undantag från regeln,
att läkemedel skola vara apoteksvaror: § 2.

Att börja med får icke uppställningen av bilagorna, vilken kan
växla vart tredje år, medföra inskränkningar i den frihet lagtexten
avser att lämna.

Bestämmelser, vilka göra tillämpningen av denna beroende på bilagorna,
måste därför bort ur stadgan.

För det andra måste definitionerna på de varor, som i paragrafen
uppräknas som fria handelsvaror, göras så omfattande och bestämda,
att alla dessa varor verkligen bli fria och ingen inskränkning i denna
frihet för dem kan bli följden av otydlighet eller ofullständighet i definitionerna
på dem.

För att säkerhet härför skall vinnas kräves emellertid särskilt en
omändring av paragrafens definition på de kosmetiska medlen.

Denna grupp omfattar ju alla de nu i den allmänna handeln tillgängliga,
vanliga hygieniska medlen, som vunnit så stor utbredning.
Sådan definitionen på dem i stadgan är avfattad, kunna emellertid lätt
betydande inskränkningar komma att göras i den fria försäljning av
dem, som nu med hävdens rätt blivit tillåten och vanlig.

Skola dessa medel, till vilka höra sådana överallt brukade lösningar,
salvor och pastor in. m., som oxygenol och oxygenolsalva, stomatol,

6 Motioner i Första hammaren, Nr 170.

vademecum, aseptin och amykos, salubrin, azymol, lazarin och lazarol,
verkligen erhålla den frihet stadgan vill ge dem, är det nödvändigt, att
under rubriken a) kosmetiska medel inrycka bestämmelser, som göra det
uppenbart, att om blott medlen till sin karaktär äro kosmetiska, skola
de vara fria, även om de ha sådana egenskaper, en del kosmetiska
medel sakna. De få sålunda ej förlora sin frihet som kosmetiska medel,
därför att de exempelvis även äro bakteriedöd ande och smärtstillande
vid omslag och ingnidning, det vill säga äro antiseptiska och kunna
göra tjänst som liniement, utan att i egentlig mening vara detta.

Att det varit regeringens mening att genom bestämmelserna i momentets
punkt a) alla de som hygieniska hälsovårdsmedel använda varor,
som nu i stor omfattning äro i dagligt bruk, fortfarande i samma omfattning
som hittills skola vara fria handelsvaror och icke undandragas
allmänheten, framgår även direkt av den motivering, som givits för
momentet.

För att ingen otydlighet skall förekomma i texten torde det därjämte
ock vara nödvändigt att i uppiften beträffande medlens användning
mot sårskador stryka ordet »friska», som ju är mycket svävande och
mångtydigt.

Åven genom moment 3 i stadgans andra paragraf inskränkes på
ett mot dess grundläggande princip stridande sätt den försäljningsfrihet,
förslaget tydligen vill ge de i denna undantagsparagraf uppräknade
medlen.

Däri stadgas bestämmelser, som ge medicinalstyrelsen en fullt godtyeklig
makt att genom förbud mot import och försäljning av vissa
medel för allmänheten omöjliggöra eller att genom deras förvandlande
till apoteksvaror försvåra åtkomsten även av medel, vilka böra vara fria.

Syftet med denna begränsning är att genom densamma åtkomma
sådana humbugsmedel, som äro skadliga eller onjdtiga. Men detta syfte
kan vinnas utan momentets förekomst. För övrigt vinnes det med den
formulering, det erhållit, alldeles icke effektivt. Meningen är ju att
drabba alla humbugsmedel i den fria handeln, ej blott de, som göra
skada, utan även det övervägande flertal av dem, som icke göra och
icke kunna göra något gagn. Men den senare gruppen träffas icke alls
av momentets bestämmelser.

Icke blott härigenom, utan även genom det godtycke det lägger i
en ämbetsmyndighets hand att ohindrat utöva, är detta moment synnerligen
betänkligt.

Den trygghet momentet vill skänka mot farliga eller odugliga
humbugsmedel — som naturligtvis på det skarpaste böra bekämpas

7

Motioner i Första hammaren, Nr 170.

skulle på ett vida mer effektivt sätt kunna vinnas genom att till
detsamma överflyttades den bestämmelse, som finnes intagen för vissa
varor i bilaga III, att de böra vara tillverkade å svenskt apotek eller
å sådan fabrik, som avses i stadgans S 4, eller ock å välkänd utländsk
fabrik.

Innehölle andra paragrafens tredje moment denna bestämmelse,
genom vilken de i dess första moment angivna fria varorna, om de
tillverkades utom apoteken, måste komma att tillverkas på kemiskt-tekniska
fabriker med fullt sakkunnig ledning, vore ett tillräckligt skydd
givet mot humbugsmedel i den allmänna handeln, särskilt om därtill vid
stadgans antagande en önskan från Riksdagen uttalades, att statskontroll
över dessa fabriker med snaraste måtte påbjudas och på tillfredsställande
sätt ordnas.

Utom här omnämnda förändringar i stadgeförslagets första och
andra paragrafer är även en förändring nödvändig i dess sjunde paragraf,
om stadgan icke skall föranleda inskränkningar i den frihet att
köpa vissa läkemedel i den allmänna handeln, som redan nu faktiskt
existerar.

Genom femte momentet i denna paragraf undantagas nämligen de
nu i den allmänna handeln tillgängliga utländska växt-drogerna från denna
frihet, om de till sin art äro läkemedel.

.Denna förändring i deras behandling innebär icke blott eu inskränkning,
som står i strid med stadgans grundprincip. Den nödvändiggör
även en omändring i nu gällande tulltaxa, om icke utländska köpmän
skola premieras på de svenska köpmännens bekostnad.

Enligt tulltaxan kunna de utländska växtdrogerna nämligen införas
hit och alltså även försäljas här av vilken utländsk exportör
som helst.

Genom den föreslagna begränsningen i försäljningsrätten skulle
emellertid visserligen utlänningar fortfarande kunna sälja dem till vem
som helst här, men icke svenska köpmän.

Detta är naturligtvis något, som aldrig kan ha varit meningen i det
föreliggande förslaget.

Den motivering regeringen lämnar för den nu föreslagna begränsningen
i den fria försäljningen av de utländska växtdrogerna är icke
heller vidare övertygande. Den grundar sig huvudsakligen på, att konsekvensen
kräver, att de av dem, som äro läkemedel, skola behandlas
som apoteksvaror.

Häremot kan emellertid med skäl invändas, att stadgan icke blott
har en hel paragraf med undantag för varor, som icke skola behandlas

8

Motioner i Första hammaren, Nr 170.

som apoteksvaror, trots det de äro läkemedel, utan även att denna princip,
att de utländska växtdroger, som äro läkemedel, därför skola vara
apoteksvaror, icke tillämpas i fråga om de i Sverige insamlade. De äro
alltjämt fria handelsvaror, även om de äro läkemedel, och förvandlas icke
därigenom till apoteksvaror.

Med hänsyn till införandet i stadgan av moment 1 i dess första
paragraf samt den förändrade lydelsen av § 2 mom. 3 nödvändiggöras
slutligen även några förändringar i trettonde paragrafens andra och
tredje moment samt i fjortonde paragrafen.

På grund av vad vi sålunda anfört, tillåta vi oss hemställa,

att Riksdagen behagade besluta:
att § 1 i det av Kung!. Maj:t för Riksdagen framlagda
förslag till apoteksvarustadga må erhålla följande
lydelse:

§ 1.

Mom. 1. Till apoteksvara enligt denna stadga
äro att hänföra ämnen (enkla kemikalier och droger)
och beredningar, som endast användas såsom läkemedel
eller vid tillredning av läkemedel. De avsedda
ämnena (enkla kemikalier och droger) finnas uppräknade
i bilaga I, och beredningarna finnas närmare angivna
i bilaga II vid denna stadga.

Med läkemedel förstås i denna stadga vara, avsedd
att vid utvärtes eller invärtes bruk lindra eller
bota sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor
eller djur.

Mom. 2. Saluhållande och försäljning av apoteksvara
vare, med de undantag denna stadga bestämmer,
uteslutande förbehållet apoteksföreståndare från det
apotek, han förestår.

Apoteksföreståndare vare skyldig att i gott och
friskt tillstånd till salu hålla och försälja sådan honom
till salu hållande och försäljning förbehållen vara,
efter vilken allmän efterfrågan finnes, och att vid
rekvisition ofördröjligen från annat apotek, kemisktteknisk
fabrik med rätt enligt denna stadga att tillverka
apoteksvara eller köpman med rätt enligt denna

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

9

stadga att idka grosshandel med apoteksvara, anskaffa
sådan vara, som lian till äventyrs själv icke har
på lager.

att § 2 mom. 1 må erhålla följande lydelse:

§ 2.

Mom. 1. Undantagna från att anses såsom apoteksvaror
äro här nedan under a)—g) upptagna slag
av varor, därest de icke äro försatta med ämne, vars
försäljning — — •—■ — — — — — — — — —
nämligen:

a) Kosmetiska medel, även bakteriedödande och
smärtstillande, avsedda till ans av hud eller hår eller
till renhållning av munhåla och svalg eller till omslag
och ingnidning, samt medel, avsedda till ans
av sår.

kalcium.

att § 2 mom. 3 må erhålla följande lydelse:

Varor, som avses i mom. 1 och 2, böra vara
tillverkade å svenskt apotek eller å sådan fabrik,
som avses i stadgans § 4, eller ock å välkänd utländsk
fabrik.

att § 7 mom. 5 må erhålla följande lydelse:

& 7-

Mom. 5. Växter eller växtdelar må, ändock att de
enligt bilaga I vid denna stadga äro att hänföra till
apoteksvaror, fritt försäljas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1911. 3 samt. 97 käft. (Nr 170.)

2

10

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

att ur § 13 mom. 2 och. 3 utgår: »enligt § 2
mom. 3 eller»,
samt

att § 14 erhåller följande lydelse:

Med böter från och med 10 till och med 500
kronor straffas den, som bryter mot stadgandena i §
1 mom. 2 och §§ 9 eller 10.

Stockholm den 3 maj 1913.

Alfred Stör ner.

W. Skar st ed t.
Edvard Wavrinsky.

K. A. Nilson.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1913.