Motioner i Första kammaren, Nr 166

Motion 1939:166 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

I

Nr 166.

Av herr Domö m. fl., örn utredning rörande ett ''planmässigt
ianspråktagande av folkets arbetskraft i händelse
av krig.

Det senaste årets politiska händelser i Europa ha avlöst varandra i
snabb och överraskande takt. Takten har angivits av de diktaturstyrda
stormakterna. De stora demokratierna ha tvingats in i ett händelseförlopp,
där de haft all möda att följa med. Förhållandet kan förklaras med att
sannolikt ingen av dessa demokratier önskat de förändringar i Europa,
som skett, och inte heller räknat med dem på samma sätt som de länder,
vilka önskat dem. Men en förklaring ligger säkerligen även i det demokratiska
statsskicket självt. Det innebär ingen underskattning av den demokratiska
opinionens rörlighet, då man nödgas konstatera, att ett helt folk
icke lika hastigt kan sättas in i de verkliga förhållandena som ett fåtal ledande
personer och besluta örn därav betingade åtgärder.

För Sveriges del är den utrikespolitiska linjen klar: neutralitet i alla
lägen. Men konsekvenserna försvarspolitiskt sett av denna linje äro icke
på alla håll lika klart insedda. Det är ingen hemlighet och ingenting som
här behöver närmare utvecklas, att denna neutralitet vid ett stormaktskrig,
som berör Östersjöbäckenet, icke skulle kunna upprätthållas utan att
försvaras. Den utrikespolitiska neutralitetslinjen kräver för att kunna
upprätthållas ovillkorligen, att även de försvarspolitiska förutsättningarna
för neutralitetens värnande finnas. Örn den förra är stabil åtminstone till
sin princip, äro de senare däremot labila såtillvida som de följa relationen
mellan å ena sidan de påtryckningsmetoder, som kunna finna tillämpning
mot oss, och de maktmedel, som stå våra eventuella motståndare
till buds, och å andra sidan våra möjligheter att neutralisera dessa.

1936 års försvarsbeslut tillkom under andra försvarspolitiska förutsättningar
än de nuvarande. Det avsåg en övergång till den nya ordningen,
som för flygvapnet sträckte sig till 1943 och för övriga vapen till 1946.
Man räknade sålunda icke med, att krigsfaran redan 1938 skulle bliva akut.
De svenska stridskrafterna utmättes mot bakgrunden av de militära styrkor,
som 1936 funnos eller kunde förutses bliva utnyttjade mot oss. Ingen
hänsyn togs till den då icke förutsedda ökning i rustningarna och särskilt
i de omedelbart stridsberedda styrkornas storlek, som de senaste två åren
ägt rum i Europa. Beslutet var dessutom i huvudsak begränsat allenast

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 3 sami. Nr 166. 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 166.

till de militära försvarsmedlen och omfattade således icke någon avsevärd
förstärkning av de icke-militära försvarsberedelser, som oundgängligen erfordras
för att en stat skall kunna utkämpa det s. k. totala kriget.

Sedan 1936 ha vissa kompletteringar av försvarsbeslutet ägt rum. 1937
fastställdes sålunda en lag för det civila luftskyddet, sedermera kompletterad
med en förfoganderättslag för dettas behov, och tillfördes länsstyrelserna
särskild arbetskraft för krigsförberedelserna — båda åtgärderna en
följd av det moderna krigets fordringar. Inför trycket av den s. k. marskrisen
1938 beviljades ett anslag av 70 miljoner främst till materielanskaffning
för krigsmakten, varigenom 1936 års försvarsordning i materielhänseende
kan snabbare genomföras och även kompletteras. Till mötande
av en avspärrning eller inskränkt import har även ett statens reservlager
börjat uppläggas av sådana råmaterialer och varor, som icke kunna erhållas
inom landet. Slutligen har hösten 1938 efter de kritiska dagarna i
september ett antal till ersättningsreserven uttagna vapenföra värnpliktiga
inkallats till övning i vapentjänst med vapen för att fylla den stora
bristen på luftvärnsutbildat manskap. Härigenom har det första steget
tagits till upphävande av den s. k. kategoriklyvningen.

Dessa åtgärder ävensom en del ytterligare av mindre omfattning ha
otvivelaktigt stärkt vår försvarsberedskap och äro ägnade att hälsas med
tillfredsställelse. Mycket återstår emellertid att genomföra då i närvarande
allvarliga läge en sådan krigsberedskap måste skapas, att landets hela
värnkraft snabbt kan uttagas till värnande av vår neutralitet och därmed,
vår frihet och vårt oberoende. Offret är stort men till synes ofrånkomligt.

Under de kritiska septemberdagarna befanns den svenska krigsmakten
icke vara i ett sådant skick, att den omedelbart kunde sättas in till rikets
trygghet. Regeringen företog visserligen i begränsad omfattning militära
försiktighetsåtgärder. Dessutom försiggick i de olika departementen under
septemberveckorna ett intensivt arbete att förbereda de åtgärder, av legislativ
eller administrativ art, som måste kunna omedelbart vidtas, därest
kriget bröte ut på kontinenten. Då regeringen onsdagen den 28 september
inkallade utrikesnämnden till fredag samma vecka, var den, enligt vad utrikesminister
Sandler meddelade i sitt föredrag inför militärföreningen
K. H. S. den 2 november 1938, beredd att förelägga nämnden detta komplex
jämte en riksdagskallelse. Med tillfredsställelse skall också antecknas, att
regeringen efter Miinchenmötet beslöt, att en allmän översyn omedelbart
skulle ske, med iakttagande av de brister i beredskapen, som nu erfarenhetsmässigt
blivit konstaterade. Men örn resultatet av denna översyn har
i årets statsverksproposition intet meddelats.

Med utgångspunkt från att det nuvarande utrikespolitiska läget inom
den närmaste framtiden kan medföra en urladdning, som skulle sätta även
den svenska försvarsberedskapen på mycket svåra prov, kunna åtgärderna

3

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

för avhjälpande av bristerna i försvars väsendet uppdelas på i huvudsak
tre grupper. Dessa grupper äro:

a) kompletteringar, avseende att anpassa vår försvarsberedskap efter
det totala krigets karaktär;

b) åtgärder med verkan inom den närmaste tiden och avseende främst
att påskynda genomförandet av 1936 års försvarsbeslut samt att öka våra
redan existerande militära stridskrafters möjligheter att i rätt tid och med
utsikt till framgång möta modernt utrustade och utbildade fientliga styrkor;
samt

c) åtgärder på längre sikt innebärande kompletteringar i 1936 års försvarsbeslut
och avseende främst en anpassning för framtiden av försvarsorganisationen
efter de förändringar i det militärpolitiska läget, som ägt
rum efter 1936.

I innevarande ögonblick äro de två första grupperna såsom mer omedelbart
höjande försvarskraften betydelsefullast, även örn värdet av de
sist nämnda åtgärderna icke får förbises.

Kostnaderna för ett sådant avhjälpande av bristerna i den svenska försvarsberedskapen
bliva utan tvivel mycket betydande. De finansiella bördor,
som de intensifierade rustningarna lagt på andra länder, tyda på att
Europa befinner sig i ett skede, där militärutgifterna på tidigare okänt
sätt ingripa i folkens hela livsföring. Vad kontinentens största militärmakt,
Tyskland, beträffar kan summan av dess rustningsutgifter icke med vederhäftighet
preciseras. Men några andra exempel, hämtade från stater av
helt olika typ och politisk inställning, giva en god bild av situationen vfd
årsskiftet 1938—39.

Kostnaderna för den italienska krigsmakten komma att under 1939 fördubblas
och uppgå till cirka 2 miljarder svenska kronor. I England kalkyleras
för 1939 med en försvarsbudget på 10 miljarder svenska kronor,
d. v. s. 10 procent av hela nationalinkomsten. De engelska försvarsutgifterna
ha icke kunnat finansieras med skatter utan lån ha måst tillgripas i
sådan omfattning, att ungefär hälften av engelska folkets årliga sparande
konsumeras för ändamålet. T. o. m. Schweiz, vars neutrala särställning i
fjol uttryckligen erkändes av Nationernas förbunds råd, har för 1939 beslutat
anslå cirka 330 miljoner svenska kronor till utbyggnad av försvaret.
Beslut härom fattades av förbundsförsamlingen den 27 december 1938. I
förbundsrådets rapport om saken framhölls, att det för ett fullständigt täckande
av dessa utgifter torde bli nödvändigt att av befolkningen begära
ett »försvarsoffer».

Genom fjolårets ovan omnämnda beslut om ett 70-miljonersanslag till
försvarsberedskapens omedelbara stärkande har också Sveriges folk ådagalagt
sin vilja att bringa nödiga offer för den nationella frihetens bevarande.
Även årets statsverksproposition upptager betydande anslag för militära
ändamål. Men såsom i det följande skall visas äro långt mera genoingri -

4

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

pande åtgärder av nöden, om vårt land skall stå rustat att inom en nära
framtid möta och uthärda ett europeiskt krigs påfrestningar.

Bland dessa åtgärder må främst nämnas behovet av en bättre ''personell
beredskap. Den 1930 fastställda övningstiden för de värnpliktiga är såsom
framgår av arméfördelningschefenias rapporter hösten 1938 för kort
med hänsyn till de krav, som nuvarande förhållanden ställa på soldatutbildningen.
Erfarenheten har givit vid handen, att den är otillräcklig för
att ernå det minimiresultat, som under nutida krigföring kräves i fråga om
omedelbart fältdugliga linjeförband. De värnpliktiga lära sig sällan hantera
sina vapen med sådan säkerhet, att de vinna fullt självförtroende. En ökad
tjänstgöringstid är nödvändig ej blott för att skänka truppförbanden och
den enskilde soldaten grundligare utbildning utan också för att garantera
tillgång på stridsdugliga förband året runt.

Chefen för armén betonar i sin den 15 december 1938 avgivna rapport att
en revidering av gällande härordning är ofrånkomlig för att erhålla ett
under större delen av året enligt nutida fordringar tillfredsställande beredskapsläge.
Tjänstgöringstiden för de värnpliktiga måste ökas och den
s. k. kategoriklyvningen upphävas. I samband härmed ifrågasättes av chefen
för armén, huruvida icke vissa övningar böra anbefallas för värnpliktiga
tillhörande äldre årsklasser i syfte att tillgodose såväl den närmaste
tidens beredskapskrav som önskemålen ifråga örn en förbättrad utbildning
av de enligt 1925 års härordning alltför ofullständigt utbildade årsklasserna.
Frågan är emellertid av alltför vittutseende och invecklad beskaffenhet
för att kunna lösas på grundval av en enskild motion. Då den med
tystnad förbigåtts i statsverkspropositionen, finna vi oss nödsakade hemställa,
att Kungl. Majit ville till innevarande års riksdag framlägga förslag,
som med verkan inom närmaste framtiden tillgodose kraven på beredskap
och för framtiden säkerställa utbildningen av de värnpliktiga.

Efter septemberkrisen 1938 har också frågan örn en utbyggnad och
förstärkning av det civila luftskyddet trätt i förgrunden. Den hittillsvarande
ordningen i vårt land på detta område erkännes allmänt vara särdeles
otillfredsställande. Något effektivt, i allvarstider funktionsdugligt
luftskydd har icke kommit till stånd. Man har fått en organisation, som i
stort sett ingenting annat är än en pappersorganisation. Bristerna i det
civila luftskyddets organisation och utrustning avhjälpas icke genom de i
statsverkspropositionen föreslagna anslagshöjningarna till gasmasker åt den
aktiva luftskyddspersonalen. Härför krävas åtgärder av helt annan omfattning.
Vi ha i en särskild motion framlagt förslag härom.

Vad som gäller örn den personella beredskapen och det civila luftskyddet
gäller även på en rad andra områden.

För arméorganisationens del må uppmärksamheten fästas vid att det i
nuvarande utrikesläge icke kan vara lämpligt att indraga fästningsbataljonerna
i Vaxholm och Karlskrona. I tider, som kräva särskilda ansträng -

Motioner i Första kammaren, Nr 166. 5

ringar för att åstadkomma tillräckligt starka beredskapsstyrkor, är det
heller icke försvarligt att årligen undandraga tusentals värnpliktiga utbildning
med vapen. De bestämmelser i värnpliktslagen, vilka föranleda den
s. k. kategoriklyvningen, böra därför borttagas. För att avhjälpa personalbristen
för luftvärnets del föreslå vi uppsättandet av ett nytt luftvärnsregemente.
Förslaget härom framlägges i särskild motion.

I fråga örn vår flottas stridsvärde kunde under septemberkrisen allmänt
konstateras, att de omedelbart tillgängliga svenska krigsfartygen voro relativt
sett betydligt underlägsna dem, som funnos 1914. Personalkadrerna
voro långt ifrån tillräckliga för att hastigt sätta de upplagda fartygen i
stridsdugligt skick. Den rustade delen av kustflottan var alldeles för liten
för att genom sin omedelbara stridsberedskap halla neutralitetsbrytande
styrkor borta från våra kuster. En snar och genomgripande effektivisering
av vårt sjöförsvar är alltså ofrånkomlig. Ett första steg i rätt riktning är
Kungl. Maj:ts förslag örn byggande av två artillerifartyg, vilket av oss
hälsas med tillfredsställelse. Men flottan är därutöver i behov av viss
nyanskaffning.

Erfarenheten har bekräftat att flottan i 1936 års försvarsordning tilldelades
en alltför snäv ram. Det svenska sjöförsvaret torde även erhålla
vidgade uppgifter genom de förpliktelser, som torde följa av ålandskonventionen.
Ålandsområdet torde bliva ett primärt operationsobjekt i händelse
av ett krig i norra Europa, savida icke tillräckliga stridskrafter äro
beredda att omedelbart ingripa till försvar för dess neutralitet. Ögruppen
såväl som inloppet till Bottniska viken måste försvaras av sjöstridskrafter
jämte de fasta batterierna. Härför kräves sjökrigsmaterial med mycket hög
beredskap, omfattande såväl artillerifartyg som lätta fartyg och riklig tillgång
på minor. Frågan örn sjöförsvaret pa västkusten är heller icke tillfredsställande
löst. Vi ha med utgångspunkt härifrån i särskild motion
krävt en förstärkning av sjöförsvaret.

För flygvapnets del fortgår anskaffningen av plan, motorer, fordon och
vapen enligt fastställda planer. Men anslagen till övningar och materielens
underhåll ha varit så knappa, att de icke medgivit flygövningar i tillräcklig
omfattning för att uppnå den höga krigsberedskap, som fordras, om flygförbanden
skola kunna hållas beredda att tillräckligt hastigt insättas till
vår neutralitets eller självständighets värnande. Under septemberkrisen
framträdde skarpt den allvarligaste bristen i 1936 års flygvapenorganisation,
nämligen saknaden av tillräckliga reserver av flygmateriel. Bristen på
reservmateriel omöjliggör i de flesta fall ett omedelbart uppsättande av
fulltaliga förband samt utesluter omedelbar ersättning av förluster i krig.
Vi föreslå på denna grund i särskild motion vissa höjningar av de av
Kungl. Majit i statsverkspropositionen begärda anslagen till flygvapnet.

Nutidens krig äro emellertid icke uteslutande militära företag utan ingripa
djupt i hela nationens liv. Deras genomförande hänger lika mycket

6 Motioner i Första kammaren, Nr 166.

på mannen eller kvinnan vid arbetet i hemorten som på soldaten vid fronten.
Utöver den militära beredskapen är det därför av utomordentlig betydelse
att den ekonomiska försvarsberedskapen är väl förberedd och organiserad.
Vi hänvisa i denna del till två särskilda motioner.

Här vilja vi därutöver fästa uppmärksamheten på en trots det kritiska
världsläget hittills föga beaktad särskild sida av försvarsberedskapen, nämligen
den organisation av folkets alla krafter, som i ett nutida krig blir
ofrånkomlig.

Vid mobilisering ryckes en stor del av den manliga arbetskraften bort
från sin fredstida sysselsättning och kallas under fanorna. Verksamheten i
hemorten får dock därför icke minskas. Även om så kan och måste ske inom
vissa företag och yrkesgrenar, är det i stället andra som tvingas arbeta
med ökad intensitet. Härtill kommer det civila luftskyddets krav på personal.
En genomgripande omplacering av arbetskraften blir följden. Får
denna ske på måfå och oreglerad blir det lätt farliga luckor i samhällsmaskineriet.
Det är av utomordentlig vikt att rätt person kommer på rätt
plats och att alla krafter koncentreras och tillvaratagas till sådana arbeten,
som ha betydelse för krigets förande och nationens liv under krigstillståndet.

Detta förhållande har medfört, att i många länder lagar örn nationens
organiserande i krigstid antagits eller förberetts med stadganden bland
annat om en allmän tjänsteplikt i händelse av krig, vilken uttages antingen
i form av tjänstgöring vid fronten eller som arbete i någon av myndigheterna
anvisad befattning i hemorten.

Av stort intresse är den behandling fragan örn hela nationens organiserande
för kriget fått i England.

Efter septemberkrisen uppstod i England ett allmänt och bestämt krav
på försvarslägets förbättrande, så att gränsen för det möjliga i avseende
på nationens trygghet snarast blev uppnådd.

Detta mål ansågs på många håll icke möjligt att nå, om man icke anförde
någon form av National Service, d. v. s. en alla medborgare (inom
vissa åldersgränser) omfattande skyldighet att i fredstid erhålla sådan utbildning
och övning, att envar skulle kunna fylla en av statsmakterna anvisad
plats och uppgift, därmed bidragande till nationens trygghet.

Hur denna National Service skulle utformas blev givetvis mycket omdebatterat,
särskilt som den kom att sammankopplas med frågan örn införandet
av allmän värnplikt. Man måste å ena sidan garantera, att staten
kom att förfoga över det rätta antalet personer för varje tänkbar uppgift.
Å andra sidan ville man i minsta möjliga grad inkräkta på den personliga
frihet, som anses vara engelsmannens särskilda privilegium. Sammanjämkningen
av det förstnämnda kravet och det sistnämnda önskemålet
var en för problemets lösning i sin helhet på samma gång viktig och
försvårande faktor.

7

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

Redan i oktober meddelade Sir Thomas Inskip, minister for the Coordination
of Defence, att uppläggandet av ett nationalregister var under allvarligt
övervägande. Frågan därom har sedermera överlåtits på The Lord
Privy Seal, Sir John Anderson. Denne har vid några tillfällen redogjort
för sitt arbete och framlagt sina synpunkter därpå. Det slöseri med folk,
som ägde rum 1914—15, skulle icke få upprepas. Därför gällde det bland
annat att få tåg på alla de pensionerade men ännu arbetsdugliga, som
kunde ersätta de yngre i fält utkallade krafterna.

Den 1 december framlade Sir John Anderson i underhuset sin plan för
organiserandet av de nationella resurserna till statens tjänst. Denna
innebar:

1) omedelbart uppläggande av ett register på frivillighetens grund omfattande
manlig och kvinnlig arbetskraft (National Voluntary Register)
jämte en vägledande handbok, upptagande bland annat de befattningar
av olika slag, vilka ovillkorligen måste hållas besatta i krigstid, samt de
kvalifikationer de för dessa befattningar avsedda personerna borde äga;

2) en med registrets uppläggande samordnad rekryteringskampanj avseende
1939 års arbetskraftsbehov;

3) en utvidgning av utbildningsorganisationerna; samt

4) förberedande åtgärder för att inom tre veckor i händelse av krig
kunna utfylla registret tvångsvis till ett fullständigt National Register.
Detta register skulle upptaga alla, som ha särskilda yrkes- eller tekniska
kvalifikationer.

I Frankrike föreligger sedan 11 juli 1938 en lag om nationens organiserande
för krigstid (»Loi sur 1’organisation générale de la nation pour le
temps de guerre»). Enligt denna skall regeringen redan i fredstid förbereda
dels krigsmaktens mobilisering, dels utnyttjandet av alla landets krafter
och resurser i krig. Varje minister skall under konseljpresidentens och ministerns
för det nationella försvaret ledning vara ansvarig för att hans
departement är förberett för sin roll under krig. De militära ministrarnas
krav äga prioritetsrätt. Ministern för det nationella försvaret ombesörjer
med hjälp av övriga ministrar det civila luftskyddets organisation och har
för detta ändamål redan i fred förfoganderätt över viss personal (värnpliktiga
och kvinnor, som icke frivilligt anmäla sig, utgöra de främsta undantagen).
Denna personal har i krigstid och delvis även i fred (vid övningar)
tjänsteplikt i luftskyddet och lydnadsplikt mot luftskyddets funktionärer.
Men härjämte kan varje fransman över 18 år, som icke inkallats under
fanorna eller tagits i anspråk på motsvarande sätt för annan tjänst, rekvireras
av myndigheterna i krigstid till arbete permanent eller för viss tid
antingen enskilt eller i administrationen, statliga eller kommunala verk
eller i företag, som arbeta i nationens intresse. Hänsyn skall härvid tagas
till vars och ens yrke, utbildning, anlag, familjeförhållanden m. m. och
början i allmänhet göras med de yngsta. Ersättningen för arbetet bestäm -

8

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

mes av den rekvirerande myndigheten efter vissa normer. För detta ändamål
skall varje ifrågakommande fransman hålla de lokala myndigheterna
underrättade örn sin adress, sitt yrke o. s. v. Han kan redan i fredstid erhålla
en order för sin tjänst i krig. Då lagen jämställer perioder av utrikespolitisk
spänning med krig, torde den åtminstone delvis ha tillämpats under
septemberkrisen.

Motsvarande lagar finnas även i andra länder.

Lagar av detta slag äro en följd av det totala kriget och syfta till att
tillvarataga all nationens arbetskraft och placera den på de för hela nationen
viktigaste och ändamålsenligaste platserna. De kunna antingen endast
stadga skyldighet för alla arbetsdugliga medborgare att låta sig registreras
med sådana uppgifter, som i krigstid tillåta myndigheterna att till nödvändiga
arbetsuppgifter inbjuda därtill lämpliga, eller ock gå längre och
även föreskriva allmän tjänsteplikt i krig. I båda fallen — i det förra
mindre, i det senare mera rationellt — lösas på en gång frågorna om krigsmaktens,
det civila luftskyddets, industriens, administrationens, jordbrukets,
sjöfartens m. fl. i krigstid för nationen livsviktiga funktioners personalbehov.

Det synes oss angeläget att även i Sverige med snaraste fatta hithörande
spörsmål i ögonsikte. Ingen tvekan bör kunna råda om medborgarens plikt
att i ett allvarligt läge underordna sina enskilda intressen under de gemensamma
och ställa sin kraft till förfogande på den plats där den bäst
behöves. Detta är en konsekvens av det ansvar för det allmänna bästa,
som varje medborgare i en demokratisk stat bör bära. Mycket kan också
helt visst vinnas genom vädjanden till medborgarnas ansvarskänsla och
deras frivilliga insatser. Det är emellertid ej sannolikt, att den rationella
omläggning av folkets arbetsliv, den omplacering av arbetskraften, som i
ett allvarligt läge blir ofrånkomlig, kan genomföras utan statens ingripande.
I varje fall är det att förvänta, att anpassningen efter ett nytt läges
krav icke kan äga rum med erforderlig snabbhet, om staten ej ingriper.

Enligt nu gällande bestämmelser äro statens möjligheter att reglera arbetskraftens
användning i krigstid ganska begränsade. Krigsmakten får
som bekant sitt personalbehov fyllt genom värnpliktslagen. Men även frivilliga,
enligt värnpliktslagen icke tjänstgöringsskyldiga, antagas och behövas
särskilt för luftvärnsartilleriets i hemorten bemanning. Det civila luftskyddets
personal erhålles på frivillighetens väg och kompletteras vid luftskyddstillstånd
medelst luftskyddets förfoganderättslag. Industriens, kommunikationernas
och administrationens behov av personal tillgodoses delvis
genom uppskov för vissa värnpliktiga vid mobilisering och genom undantagsbestämmelser
i luftskyddets förfoganderättslag. För mer eller
mindre tillfälliga arbeten i krigstid för försvaret kan därjämte arbetskraft
erhållas genom rekvisitionslagen.

Dessa olika lagbestämmelser äro emellertid ingalunda ägnade att på

9

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

ett effektivt sätt tillgodose alla de behov av arbetskraft, som det i krig
kan bliva nödvändigt att sörja för. Här må endast erinras om ett synnerligen
betydelsefullt verksamhetsområde, nämligen jordbruket, där arbetskraften
i krigstid icke på något sätt är säkerställd. Detta är så mycket mera
betänkligt som å ena sidan brist på arbetskraft inom jordbruket redan i
fredstid förekommer och å andra sidan den jordbruksarbetande manliga
ungdomen utgör den övervägande delen av de värnpliktiga och därför vid
mobilisering kommer att kallas till militär tjänstgöring. Att få ersättning
för de inkallade tillräckligt snabbt för att rädda en skörd, på vilken hela
landets välfärd beror, är ett organisationsproblem, som icke kan improviseras
och som icke kan lösas med nuvarande bestämmelser. Att motsvarande
behov av reglering föreligger även på ett flertal andra områden, därom
vittnar den mångfald ofta mycket välmotiverade ansökningar om befrielse
från inställelse vid mobilisering, varmed militära och andra myndigheter
överhopades under de kritiska dagarna i september. De flesta av dessa
ansökningar härstammade från personer och företag med en obestridligt
betydelsefull verksamhet i krigstid, men icke fallande under bestämmelserna
rörande uppskov och icke heller av sådan art, att dessa bestämmelser
lämpligen skulle kunna utvidgas till att gälla dem alla. Samtidigt gjorde
emellertid andra personer framställningar örn anvisande av arbete i försvarets
tjänst, vilket kan anföras som bevis för att arbetskraft för ersättning
av inkallade finnes.

Det är sålunda angeläget att organisera arbetskraftens tillvaratagande
under krigstid, något som med nu gällande lagar och bestämmelser blott i
mycket ringa utsträckning och huvudsakligen på frivillighetens väg kan
ske. Framför allt blir uppgiften den att sörja för en organiserad ersättning
för dem, som genom militär tjänstgöring ryckas från sina vanliga sysselsättningar.

Det är otvivelaktigt fördelaktigast att i förväg fatta det nu antydda problemet
i ögonsikte och att omsorgsfullt planlägga de åtgärder, som i krigstid
kunna bliva erforderliga. Örn man på grund av bristande planläggning
tvingas att ingripa på måfå, är det för det första att befara att ingripandena
icke bliva så ändamålsenliga som eljest varit möjligt. För det andra
riskerar man — och detta vilja vi särskilt understryka — att ingripandena
komma att i onödig grad inkräkta på medborgarnas berättigade anspråk
på rörelsefrihet och fritt val av sysselsättningar.

Möjligen är en lagstiftning av den art vi åsyfta av vederbörande myndigheter
planerad, ehuru intet därom kommit till allmänhetens kännedom.
Det är emellertid icke tillräckligt att en eventuellt planerad lagstiftning
antages först då krigsfara föreligger. Planläggningen kan göras effektivare,
om däri även ingå åtgärder, som redan under fredstid företagits under allmänhetens
medverkan (registreringar, anmälningar o. s. v.) Och det är av
synnerligt värde att medborgaren så långt görligt på förhand vinner kän Bihang

till riksdagens ''protokoll 1939. 3 sami. Nr 166. 2

10

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

nedom om de uppgifter, som i ett krig kunna komma att åvila en och var,
och får tillfälle att sätta sig in i dem, så att de ej nödgas i en kritisk tid
övertaga göromål, örn vilka de sakna varje kännedom.

Vi vilja sålunda förorda vidtagandet snarast möjligt av åtgärder, som,
under hänsynstagande i möjligaste mån till medborgarens berättigade anspråk
på rörelsefrihet och fritt val av sysselsättningar, möjliggöra, att folkets
arbetskraft i händelse av krig planmässigt tages i anspråk för allmänna
behov i vidsträcktare mån än gällande lagstiftning avser.

Vid utformningen av dessa åtgärder måste till en början övervägas, i
vilken utsträckning man bör räkna med möjligheten av ingripanden tvångsvis
gentemot medborgarna. Det bör givetvis eftersträvas att så långt möjligt
är genomföra den omplacering av arbetskraft, som kan bliva nödvändig,
på frivillighetens väg. I sådant hänseende kunna förberedande åtgärder
i form av registrering av personer, som äro villiga att vid behov underkasta
sig ändrad sysselsättning o. s. v., bliva av stor betydelse. Men såsom en
yttersta möjlighet lärer man icke kunna undgå att för vissa fall räkna med
en disposition av arbetskraft utan vederbörandes samtycke. Det är uppenbarligen
särskilt angeläget att på förhand överväga för vilka syften och i
vilken utsträckning sådana åtgärder böra kunna vidtagas och att förbereda
dem så, att de störningar, som genom dem uppkomma, bliva så
litet kännbara som möjligt.

Det är vidare angeläget att noga överväga, åt vilka organ de ömtåliga
uppgifter, örn vilka här är fråga, böra kunna anförtros. Det kan starkt
ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att de helt och hållet handhavas av
regering och administrativa myndigheter. Det vore sålunda väl tänkbart,
att de åtgärder som befinnas behövliga stundom skulle komma att verka
på ett för de enskilda mindre kännbart sätt, örn de skedde under medverkan
av kommunala organ eller av olika organisationer.

Noggrann eftertanke bör bland annat ägnas åt de olika ersättningsspörsmål,
som uppkomma då staten, på sätt som här åsyftas, tager medborgerliga
krafter i anspråk: i vilken utsträckning den som anlitas bör av statsmedel
erhålla ersättning för sitt arbete och för skada som han lidit i samband
med att han tages i anspråk för det allmännas räkning, i vilken utsträckning
arbetsgivare böra kunna åläggas att bära uppkommande kostnader
eller å andra sidan tillerkännas ersättning för förluster de måste
vidkännas o. s. v. Det bör nämligen tillses, att vid de ingripanden, som
i ett krig kunna visa sig erforderliga, de därmed förbundna ekonomiska
förlusterna fördelas på ett sätt, som så långt möjligt är överensstämmer
med rättvisa och billighet. Hastiga och planlösa ingripanden kunna i detta
hänseende befaras giva grundade anledningar till missnöje; genom en planläggning
i god tid bör denna olägenhet i icke ringa mån kunna förebyggas.
Även i åtskilliga andra hänseenden är det angeläget att på förhand klargöra
vilken rättsställning de personer böra intaga som — frivilligt eller med
tvång — tagas i anspråk i olika sysselsättningar.

11

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

Till den planläggning, som vi åsyfta, höra också anordningar, som så
långt det är möjligt erbjuda den enskilde förmånen av en rättslig omprövning
av de frågor, som sammanhänga med ett mot honom riktat ingripande.

Under alla omständigheter synes för de ovan antydda ersättningsfrågorna
en ur rättslig synpunkt betryggande behandling kunna säkerställas. Även
i detta avseende lärer man genom en planläggning redan i fredstid kunna
tillgodose rättssäkerhetens krav bättre än genom improvisationer, som
lätteligen kunna bliva godtyckliga.

En lagstiftning av den beskaffenhet vi här antytt skulle vara av stor
betydelse som en manifestation av vårt folks vilja att, på det sätt som tidsförhållandena
påkalla, taga det fulla ansvaret för rikets väl under ofärdstider.
Den skulle tillika giva uttryck åt vår avsikt att även i de allvarligaste
lägen i möjligaste mån vidmakthålla de rätts- och frihetstraditioner,
som för oss alla framstå som omistliga.

Under erinran att vi i särskilda motioner framställa de yrkanden, som
här ej lämpligen kunna inrymmas, och med stöd av vad ovan anförts få vi
hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning och förslag till åtgärder, som under
hänsynstagande till medborgarnas berättigade anspråk på
personlig rörelsefrihet möjliggöra, att folkets arbetskraft i
händelse av krig planmässigt tages i anspråk i den utsträckning
rikets försvarsberedskap fordrar.

Stockholm den 23 januari 1939.

Fritiof Domö.

Nils Gabrielsson. Gustaf Tamm. J. B. Johansson.

Gustaf Velander. Karl Wistrand. M. Svensson.