Motioner i Första kammaren, nr 161

Motion 1948:161 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 161.

1

Nr 161.

Av herr Branting, om utredning och förslag beträffande en rationell
och effektiv organisation av den naturvetenskapliga forskningen.

Den naturvetenskapliga forskningen i Sverige bedrives nu som bekant
till väsentlig del med stöd av ganska betydande statliga anslag eller bidrag,
varjämte emellertid också är att räkna med vissa fonder tillkomna genom
privata donationer eller i vissa fall fortlöpande årliga bidrag från vissa
»forskningsintressenter». Rent organisatoriskt har nu utvecklingen avlägsnat
sig långt ifrån den 1700-talstanke, att en enda vetenskapsakademi
skulle utgöra det centrala, hela det naturvetenskapliga forskningsfältet överblickande,
sammanhållande och stimulerande organet. I stället ha vi i synnerhet
under senare år fått en ganska stor mängd mer eller mindre specialinriktade
institutioner — akademier, forskningsråd, forskningskommittéer
m. m. —- vilka var på sitt håll men också under ett visst samarbete ha fått
uppdraget att främja den naturvetenskapliga forskningen.

Denna organisatoriska splittring sammanhänger givetvis med den moderna
naturvetenskapens oerhörda utveckling och forskningens ofrånkomliga
benägenhet att breda ut sig över allt vidare fält, ner på allt större djup
och in i allt finare förgreningar, med åtföljande krav på en allt större
specialisering hos naturvetenskapsmännen. Det ligger nu alltså i sakens
natur, att en sammanfattande överblick över det naturvetenskapliga kunskapsområdet
och forskningsfältet blir allt svårare och blott kan tänkas
förekomma hos en mycket mångsidigt sammansatt institution. Men följden
har också blivit att det nu saknas ett vetenskapligt organ för allmän översikt
av forskningen och en planmässig ledning och koordination av det
vetenskapliga arbetet, ett organ som från sina utsiktspunkter kan taga
initiativ till nya forskningar och äger resurser att effektivt förverkliga
dylika initiativ. Det saknas en sådan central organisation men däremot
finnes det flera organisationer som visserligen äro utrustade med vissa
befogenheter och uppgifter, sådana som nu nämnts, men vilka dock icke
representera annat än vissa vetenskapliga detalj områden. Det svenska
naturvetenskapliga arbetsfältet kan därför nu sägas vara överväxt av en
rik men också något vildvuxen flora.

Man kommer vid berörandet av detta förhållande in på ett par vanskliga
spörsmål. De problem av såväl praktiskt organisatorisk som principiell art,
vilka här resa sig, äro på intet sätt säregna för Sverige. De diskuteras
överallt i den vetenskapliga världen och ha också under senare år fått sin

1 liihang till riksdagens protokoll 1948. 3 saml. Nr llil—162.

2

Motioner i Första kammaren, nr 161.

lösning på olika sätt i olika länder. Beträffande organisationen av den
naturvetenskapliga forskningen i Förenta staterna må här blott konstateras,
att heinvändande svenska vetenskapsmän ofta med entusiasm uttalat sig
om den synnerliga effektiviteten av det samarbete mellan olika forskargrupper,
som där praktiseras. Vare sig det gäller den teoretiska eller tilllämpade
naturvetenskapliga forskningen brukar enligt uppgift gå så till att
vissa avgränsade frågor omhändertagas av mer eller mindre tillfälligt sainorganiserade
institutioner eller enskilda vetenskapsmän, vilka samtidigt
men från olika sidor och på olika vägar gripa sig an med de givna problemen.
Härvid kunna de stora naturvetenskapliga forskningsresurserna
med god verkan koncentreras mot en viss punkt och det uppgives, att
resultatet på detta sätt ofta uppnås inom en förvånande kort tid. I Sovjetunionen
har den år 1725 tillkomna ryska vetenskapsakademien numera
helt nyorganiserats, utökats och utrustats med vittgående befogenheter,
samt överhuvud taget förvandlats till ett synnerligen aktivt organ med stora
befogenheter och med stora plikter gentemot nationell.1 I Frankrike med
sina gamla centralistiska tendenser i fråga om all organisation är ju all
vetenskap och konst sedan gammalt företrädd inom en högsta officiell
korporation, Institut de France, under vilken sorterar fem akademier varibland
»Academie des Sciences», stiftad 1666 och liksom vår svenska vetenskapsakademi
främst ägnad åt de matematiska och naturvetenskapliga
forskningsfälten samt indelad i elva klasser eller avdelningar för de olika
vetenskapsgrenarna. Men också här har den moderna utvecklingen inom
naturvetenskaperna framtvungit ett nytt centrum för naturvetenskaperna,
nämligen »Centre national de la recherche scientifique», som närmast sorterar
under undervisningsministeriet; det är denna institution, som nu i
Frankrike kan betraktas som det moderna, aktiva, koordinerande och
ledande organet för forskningen såväl inom den teoretiska som den tilllämpade
naturvetenskapen.

Emellertid skall icke fördöljas att meningarna mellan vetenskapsmännen
ha gått isär. Här uppkommer såsom nyss nämndes dels ett praktiskt organisatoriskt
spörsmål, dels ett mera principellt. Det förstnämnda gäller
frågan om lämpligheten av en enda vetenskaplig överorganisation eller
flera. Härmed sammanhänger i viss mån den principiella frågan, om den
naturvetenskapliga forskningen skall bedrivas alldeles »fritt» eller på ett
mer eller mindre dirigerat eller »ovanifrån organiserat sätt». Gentemot den
enhetliga och sammanfattande överorganisationen för den naturvetenskap 1

Såsom ett exempel på denna akademis verksamhet har nobelpristagaren professor
Joliot-Curie redogjort för kampen mot de betydande förluster, som åsamkas nationalhushållet
genom förruttnelseprocesser i de stora sädesskördarna. Uppdraget distribuerades av
akademien mellan fjorton vetenskapliga institut, specialiserade inom kemiens, biologiens och
fysikens områden samt löstes inom ett år.

Motioner i Första kammaren, nr 161. Ii

liga forskningen hänvisas givetvis just till den storartade utvecklingen av
naturvetenskaperna under de senaste decennierna, vilken emellertid gjort
hela området i viss mån ohanterligt. Man möter förvisso svårigheter när
man vill under en hatt, eller i varje fall i en organisation samla all vetenskaplig
sakkunskap på detta enorma område. Ytterligare kan naturligtvis
med rätt eller orätt påstås, att det vetenskapliga resultatet av forskningsarbetet
blir bättre, om de enskilda forskarna eller de särskilda forskningsinstitutionerna
ha frihet att var på sitt håll, efter eget huvud och oberoende
av varandra syssla med sin forskning. Givetvis gör sig även på detta område
en viss allmän konservatism gällande, vilken mångenstädes enligt uppgift
har kommit till uttryck på det sättet, att de äldre forskarna vilja bibehålla
den gamla »fria» ordningen under det att många yngre vetenskapsmän,
som sett resultaten av det organiserade samarbetet och den enhetliga ledningen,
med entusiasm anslutit sig till den nya organisationsformen. Man
kommer icke heller ifrån behovet av en sådan vetenskaplig överorganisation.
Nyttan ur såväl vetenskapens som praktikens synpunkter av en planmässig
koordination och inriktning av olika naturvetenskapliga instituts eller
enskilda forskares undersökningar mot ett givet teoretiskt eller praktiskt
problem, bestyrkes av många moderna erfarenheter. Det kan ej heller
bestridas, att man genom en ledande översikt kan undvika det meningslösa,
osystematiska och kostsamma dubbelarbete, som understundom förekommer,
när olika forskare eller institutioner varandra ovetande kommit in
på samma specialområde. I fråga om den ledande roll, som en högsta
vetenskaplig instans kan utöva på forskningens inriktning i allmänhet, kan
man ju också väl tänka sig en nyttig avvägning av angelägenhetsgraden.
Det gäller ju dock ur allmänna synpunkter att få till stånd en rationell
disposition icke bara av betydande anslagna medel utan också av befintliga,
men begränsade forskarkapaciteter. Det synes också klart att ett medvetet
inriktande av den vetenskapliga forskningens resurser på ett naturvetenskapligt
problem, vars lösning är av största betydelse för samhället och
landet, svårligen eller icke alls kan komma till stånd annat än genom ett
initiativ från ett auktoritativt vetenskapligt centrum, som kan överblicka
hela forskningsfältet och disponera över alla befintliga resurser. Slutligen
kan väl ur principiella synpunkter sägas, att det i naturen finnes en enhetlighet
och ett sammanhang, som gärna pockar på sin organisatoriska motsvarighet
vid den naturvetenskapliga forskningens organisation.

Man torde väl också kunna antaga, att hänsynen till det ytterst viktiga
internationella vetenskapliga samarbetet talar för, att det i respektive land
finnes ett vetenskapligt centrum, som fullödigt företräder den naturvetenskapliga
forskningen. Med hänsyn till de numera högst betydande statliga
anslagen till främjande av den naturvetenskapliga forskningen kan också
med ökad styrka samhällsekonomiska synpunkter läggas på den berörda

4

Motioner i Första kammaren, nr 161.

frågan. Det allmänna har knappast någon anledning att i blindo understödja
all slags naturvetenskaplig forskning, av vad slag och beskaffenhet den
vara må. Det allmänna har fog för kravet att forskningen bedrives rationellt
och effektivt samt medvetet inriktas på den allmännytta, som därav kan
förväntas — även om det är sant och beaktansvärt att man ingalunda kan
beräkna de praktiska konsekvenserna av en rent teoretisk och till synes
»opraktisk» forskning. Vad beträffar den förut berörda rent principiella
frågan om »fri» eller »dirigerad» vetenskaplig forskning bestrides naturligtvis
icke från något håll betydelsen av att forskarna inom sina områden
äga största möjliga rörelsefrihet och alltså kunna inrikta sina mödor på
vilka fält och i vilka riktningar som helst, där de för sin del förvänta sig
kunna vidga de mänskliga naturkunskapernas sfär. Denna frihet har utgjort
och utgör alltjämt en väldig hävstång för civilisationens utveckling. Den
berörda principiella frågan har ju emellertid för länge sedan på så sätt
avgjorts i praktiken, att båda forskningsmetoderna, både den alldeles fria
och den i viss mån dirigerade, kommit till användning. Samhället likaväl
som enskilda institutioner börja i allt större utsträckning taga den naturvetenskapliga
forskningens tjänster i anspråk för uppnående av mer eller
mindre fixerade mål och samtidigt upprätthålles och understödes även
den rent teoretiska forskningen med större medvetenhet än någonsin.

För att nu återkomma till frågan om organisationen av den naturvetenskapliga
forskningen i Sverige skall här, till belysande av situationen för närvarande
på detta område, erinras om förefintligheten av följande organisationer
jämte deras uppgifter, dock utan anspråk på fullständighet och med
reservation för senare tillkomna ändringar. Den naturvetenskapliga forskningen
vid universitet och högskolor har här lämnats åsido. Man har alltså
att märka:

1. Den gamla Kungliga Vetenskapsakademien, stiftad 1739. Meningen
med denna institution var väl från början att den skulle utgöra en central,
auktoritativ och allomfattande högsta instans för hela den naturvetenskapliga
forskningen i vårt land. Dess universella aspirationer framgå av dess
organisation med indelning av de 150 ledamöterna i elva olika klasser, varje
klass representerande en viss grupp eller vissa grupper inom den vetenskapliga
forskningen. Enligt sina stadgar har vetenskapsakademien till uppgift
att »främja vetenskaperna, företrädesvis matematik och naturvetenskap».
Den gör det också genom sina vetenskapliga institutioner, genom utgivande
av vetenskapliga skrifter, genom understöd och belöningar åt förtjänta
forskare och författare och för övrigt genom medel, som stå akademien
till buds. Dess vetenskapliga institutioner äro nu observatoriet i Saltsjöbaden,
forskningsinstitutet för fysik, Bergianska stiftelsen, Kristinebergs
geologiska institut, makarna Mittag-Lefflers matematiska stiftelse, Abisko
naturvetenskapliga station jämte vissa bibliotek och museer. Dessutom har

Motioner i Första kammaren, nr 161.

5

akademien »inseende och vård» över en del museer samt över statens
meteorologiska centralanstalt in. in.

Men, såsom av stadgarna framgår, vetenskapsakademien inskränker sig
inte till att vara en akademi bara för matematik och naturvetenskap i
egentlig mening. Den har även bland sina ledamöter en klass representerande
medicinen. Den har också vissa klasser av medlemmar, som skola
företräda »tekniska vetenskaper, ekonomiska, statistiska och sociala vetenskaper»
samt »övriga vetenskaper». Å andra sidan är det uppenbart, att
akademien långt ifrån genom sina ledamöter eller institutioner på ett fullständigt
sätt representerar de naturvetenskapliga, medicinska eller andra
angivna forskningsfälten.

2. Kungl. Lantbruksakademien, tillkommen 1811. Denna har till uppgift
att genom vetenskaplig och praktisk upplysning samt rådgivning, uppmuntran
och tävlan befrämja lantbruket. Denna akademi består av 160
arbetande ledamöter, uppdelade i sex avdelningar, varav bl. a. en för vetenskapliga
frågor. Under akademien sortera vissa institutioner. Genom lantbruksakademiens
tillkomst befriades vetenskapsakademien från vissa uppgifter,
som överfördes till lantbruksakademien.

3. Ingeniörsvetenskapsakademien, tillkommen 1940. Denna har till uppgift
att befordra teknisk vetenskaplig forskning samt att därigenom främja
den svenska industrien och tillvaratagandet av landets naturtillgångar.
Därför skall akademien anordna systematiska undersökningar rörande
tekniska problem, särskilt sådana som avse de inhemska naturtillgångarnas
tillgodogörande och, om så befinnes lämpligt, för sådana frågors studerande
inrätta särskilda institut (kurs. här och i det följande av undertecknad).
Den vill ekonomiskt stödja den tekniska undervisningen och enskilda
forskare till fullföljande av goda uppslag in. in. Ledamöterna äro högst 135.
Akademien är uppdelad på tio avdelningar för diverse tekniska vetenskaper:
teknisk mekanik och värmeteknik m. in., elektroteknik, byggnadsteknik,
kemisk teknik, bergsteknik, produktions- och fabriksteknik, tekniska hjälpoch
gränsvetenskaper, skogliga, skogs- och träteknologiska vetenskaper,
ekonomiska vetenskaper och ekonomisk organisation samt biotekniska och
därmed sammanhörande vetenskaper. Dessa avdelningar skola hland annat
med särskild uppmärksamhet följa den teknisk-vetenskapliga och industriella
utvecklingen inom sitt område. Denna akademi kan för visst ärendes
behandling eller utredning tillsätta särskilda kommittéer. Akademien är
grundad på en särskild stiftelse.

Vidare är att märka ett antal s. k. forskningsråd, som regel i jämförelse
med akademierna mycket begränsade institutioner. Här observeras:

4. Statens naturvetenskapliga forskningsråd. Dess uppgift är att genom
anslag och på annat sätt gynna naturvetenskaplig forskning samt att
befordra samarbete mellan denna forskning och vetenskapliga undersök -

r>

Motioner i Första kammaren, nr 161.

ningar inom närbesläktade områden. I detta syfte skall rådet bl. a. intimt
samarbeta med andra forskningsråd och liknande institution. Rådet skall
generellt följa den naturvetenskapliga forskningens utveckling, liksom
utvecklingen på angränsande vetenskapliga fält, samt stå i förbindelse med
enskilda forskare och vetenskapliga institutioner. Rådet verkar också genom
att bevilja anslag till enskilda forskare för att befordra speciella undersökningar
eller för att täcka diverse kostnader. Rådet skall taga initiativ
till studiet av sådana forskningsproblem, som äro särskilt betydelsefulla
för den vetenskapliga utvecklingen och i allmänhet uppmuntra individuella
forskare att påbörja eller fullfölja studiet av specifika problem samt, om
så är önskvärt, organisera samarbete mellan dem för dylika problems lösning.
Dessutom skall rådet på olika sätt gynna utbildningen av vetenskapsmän,
hålla kontakt med utlandet o. s. v.

Av de sex ledamöterna skall en representera grundläggande vetenskaplig
forskning som bedrives utanför de två statsuniversiteten, Stockholms högskola
och vetenskapsakademien, en skall representera sådan medicinsk
forskning som är förbunden med naturvetenskap och fyra skola representera
naturvetenskapen vid de två statsuniversiteten, Stockholms högskola
och vetenskapsakademien. Rådet kan utse speciella kommittéer för särskilda
studier av vissa problem och därvid kalla utomstående specialister.
Rådet kan även taga initiativ till särskilda studier av vetenskapliga problem
och organisera speciella forskargrupper.

5. Statens medicinska forskningsråd, tillkommet 1945. Rådet har upprättats
»till främjande av den medicinska forskningen inom landet samt
till hälso- och sjukvårdens gagnande». Rådet skall också befordra samverkan
mellan den medicinska forskningen och den inom angränsande
naturvetenskapliga discipliner. För att fylla sin uppgift har rådet bl. a.
»att följa forskningen i stort inom de medicinska och angränsande vetenskapliga
områdena» samt hålla förbindelse med de i landet verksamma
forskarna, att taga initiativ till sådan forskning som är av särskild betydelse
för landet, samt föranleda enskilda forskare att eljest upptaga eller fortsätta
särskilda forskningsuppgifter, och när så blivit påkallat organisera samarbete
bland dem för lösande av särskilda uppgifter. Dessutom har rådet
diverse för den medicinska forskningen betydelsefulla ekonomiska uppgifter,
fördelning av anslag in. m. som här lämnas åsido. Rådet bedriver
också publiceringsverksamhet och är remissinstans för Kungl. Maj :t. För
bedömande av ärenden skall rådet, om den specialkunskap som fordras
icke är tillräckligt företrädd inom rådet, tillsätta en särskild kommitté med
uppdrag åt en eller flera personer att bistå rådet med utredning.

6. Statens tekniska forskningsråd har till uppgift att följa den tekniska
utvecklingen i stora drag och hålla kontakt med den i landet pågående
tekniska forskningen samt stödja och vid behov organisera ett frivilligt

Motioner i Första kammaren, nr 161.

7

samarbete mellan »forskningsintressenter». Ytterligare har detta råd till
uppgift att stödja initiativ till forskning av betydelse för näringslivet samt
vid behov självt taga initiativ. Rådet, som består av ordförande och sju
ledamöter, skall bland annat yttra sig till Kungl. Maj :t »angående organisation
av statlig forskning på olika områden» samt rörande anslag och bidrag
till forskningen. Rådet skall samarbeta med vetenskapliga och tekniska
sammanslutningar samt med näringslivets organisationer.

7. Jordbrukets forskningsråd, inrättat 1945, har nio ledamöter med uppgift
bl. a. att främja forskningen på jordbrukets och angränsande områden,
däri inbegripet trädgårdsodling, samt jordbruket nära berörande industrier.
Rådet skall vidare hålla kontakt med tekniska, medicinska och naturvetenskapliga
forskningsområden, verka för samarbete inom den forskning som
bedrives av olika forskningsorgan för höjande av jordbrukets effektivitet
samt jämväl hålla samarbete med jordbrukets organisationer, stödja initiativ
till för jordbruket betydelsefull forskning — inklusive lagringsforskning
— samt vid behov självt taga initiativ till främjande av sådan forskning,
samarbeta med statliga myndigheter och organ, vetenskapliga sammanslutningar
och näringslivets organisationer inom rådets verksamhetsområde.
Rådet är organisatoriskt anslutet till lantbruksakademien, i det
att denna akademi utser fyra ledamöter i rådet.

Man torde väl kunna säga att den väsentliga uppgiften för de nytillkomna
forskningsråden tills vidare varit anslagsfördelningen. Men även de uppgifter,
som tilldelats råden och avse det vetenskapliga forskningsarbetets
organisation och koordination samt dirigering mot lösandet av särskilt
uppställda problem, få icke förbises.

Bland de naturvetenskapliga nyorganisationerna bör även nämnas:

8. Atomkommittén. Enligt dåvarande statsrådet Erlanders diktamen till
statsrådsprotokollet den 23 november 1945 bemyndigades chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst tio sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning rörande planläggningen av forskningsarbetet
för atomenergiens tillgodogörande. Dessa fingo alltså till uppgift att framlägga
nyssnämnda organisationsförslag, innefattande även förslag om hur
den teoretiska och tillämpade atomforskningen bäst kunna stödja varandra.
Om så erfordras kan kommittén också framlägga förslag beträffande tillfälliga
anordningar i syfte att främja den för ögonblicket aktuella forskningsverksamheten.
Utredningsarbetet borde ske i samarbete med naturvetenskapliga
forskningsrådet och bedrivas så skyndsamt, att förslag till
definitiva åtgärder kunde framläggas i början av 1946 (?). Det anfördes i
diktamen särskilt, att upptäckten och utnyttjandet av atomenergien var ett
resultat av förutsättningslös forskning över atomernas byggnad, utförd av
experimentalfysiker och atomteoretiker.

Här har alltså eu helt ny fundamental forskningsgren uppstått. Organisa -

8

Motioner i Första kammaren, nr lGi.

tionen av forskningen inom den s. k. kärnfysiken är såsom synes tills
vidare i vardande. De revolutionerande konsekvenser, som härleda sig ur
upptäckten av atomenergiens existens och möjligheterna att utlösa densamma,
visar ju på ett evident sätt det faktiska, men alldeles oberäkneliga
sammanhanget mellan den teoretiska och den tillämpade naturvetenskapen.
Men man ser också i detta fall ett exempel på huru den snabba naturvetenskapliga
utvecklingen ställer nya organisatoriska problem.

9. Måhända bör i sammanhang närmast med atomkommittén nämnas
ytterligare en självständig institution för viss naturvetenskaplig-teknisk
forskning, nämligen Försvarets forskningsanstalt, beaktansvärd icke minst
därför att anslagsbeloppet, 4 149 000 kronor, låter förmoda en vidlyftig och
betydelsefull forskningsverksamhet.

För övrigt bör märkas en hel del andra särskilda institutioner för naturvetenskaplig
och medicinsk forskning, vilka antingen på något sätt äro förbundna
med akademierna eller forskningsråden, eller äro helt fristående. Till
den förra gruppen höra t. ex. diverse naturvetenskapliga och medicinska
institutioner, förbundna med universiteten, icke avseende undervisning utan
vetenskaplig forskning. Vidare märkas åtskilliga tekniskt-vetenskapliga och
medicinska institutioner till näringslivets eller folkhushållets tjänst eller
för studierna av särskilda medicinska eller andra problem. Sålunda finnas
särskilda organisationer för byggnadsforskning, trä-, textil-, torv- och
konserveringsforskning samt Ceaverkens forskningsarbeten. Man kan också
notera instituten för oceanografisk forskning samt medicinska Nobelinstitutets
avdelning för biokemi. Till den helt fristående gruppen, som
erhåller statsanslag, torde höra t. ex. Konung Gustaf V:s forskningsinstitut
för studium särskilt av reumatiska sjukdomar och barnförlamning, vidare
den »flygmedicinska» forskningen, sorterande under »flygmedicinska nämnden»
samt »statens institut för folkhälsan», vilka sistnämnda institutioner
man kanske kunde tycka borde på något sätt underställas medicinska
forskningsrådet.

Det må än en gång betonas, att denna översikt av i vårt land för närvarande
befintliga organisationer och institutioner för främjande av naturvetenskaplig
forskning ingalunda gör anspråk på att vara fullständig. Men
den ger dock en viss bild av den organisatoriska mångfalden och brokigheten.
Man kan icke gärna taga del av de centrala institutionernas stadgeenliga
uppgifter i fråga om ledningen av det naturvetenskapliga forskningsarbetet
utan att märka, hur deras verksamhetsfält delvis täcka varandra.
Man kan icke undgå att observera oenhetligheten i principerna för
forskningsarbetets bedrivande och organisation. Gamla och nya organisationer,
gamla och nya idéer verka på samma områden. Mycket diskutabla
kombinationer och sammanföringar av olikartade discipliner inom samma
institution förekomma. Akademierna, speciellt vetenskapsakademien, där

Motioner i Första kammaren, nr 161.

9

dock 150 ledamöter företräda vetenskapen på olika områden, ha ringare
ledning och inflytande över den naturvetenskapliga forskningen än de små
forskningsråden med sina 6—10 ledamöter. Det i princip förutsedda samarbetet
mellan forskningsråden kan icke sägas ha blivit organiserat i fasta,
effektiva former.

Även om här ett visst företräde har förlänats tanken på den så att säga
hierarkiska organisationsformen, med en auktoritativ vetenskapsakademi
såsom ledande, aktivt centrum för hela den naturvetenskapliga forskningen,
skall till sist icke pläderas för någon viss uniformerad ordning. Olika
organisationsformer kunna väl tänkas — men nog tycker man ändå att
detta är uppenbart: den naturvetenskapliga forskningen i vårt land saknar
rationell, effektiv organisation.

Detta är icke alls underligt. Situationen var ju den för några år sedan,
att man på vederbörligt håll — för övrigt ganska plötsligen — blev på det
klara med, att vår naturvetenskapliga forskning hade av statsmakterna
betänkligt försummats och därför också, internationellt sett, hotade att
komma på efterkälken. Våra vetenskapsmän arbetade under tryckta och
ibland olidliga förhållanden; de fingo icke det ekonomiska stöd som deras
egen kapacitet och landets intressen berättigade till. Betydande kapital
måste alltså investeras och för framtiden anslås för att sätta nytt liv i det
svenska naturvetenskapliga forskningsarbetet. Inom regeringen, i riksdagen
och inom allmänna opinionen fanns också förståelse för dessa nya krav,
som för övrigt från vetenskapsmännens sida ingalunda voro nya. Man ville
nu alltså anslå vad som krävdes. Men det befanns då att lämpliga organ
saknades för en förnuftig distribution av de ifrågasatta miljonanslagen.
De befintliga akademierna betraktades icke såsom tjänliga för denna uppgift,
de voro kanske för stela och högtidliga och de saknade förmåga att
hastigt lägga om sin verksamhet. Så tillskapades i stället hastigt nog de
nya s. k. forskningsråden jämte den speciella atomkommittén, mer eller
mindre som en improvisation, och rådens främsta uppgift i praktiken blev
just att fördela de statliga anslagen. Men om staten skulle betala, så kunde
den också kräva att forskningen skulle utveckla största möjliga effektivitet,
alltså begåvades dessa råd också med synnerligen betydelsefulla uppgifter
i fråga om ledningen och inriktningen av forskningsarbetet. Likväl torde
man icke kunna påstå, att forskningsråden organiserats med tanke på att
även i framtiden vara den svenska vetenskapliga forskningens ledande och
initiativtagande organ.

Går man på linjen att eu akademi lämpligen hör tilldelas uppgiften att
fungera icke blott som den högsta officiella representationen för den naturvetenskapliga
forskningen utan därjämte som en på detta område verkligen
ledande korporation, med ansvar för att vår naturvetenskapliga forskning
presterar sitt yttersta för den vetenskapliga och materiella odlingens ut -

10

Motioner i Första kammaren, nr 161.

veckling i detta land — då måste, synes det, Kungl. vetenskapsakademien
helt omorganiseras och förvandlas till en rent naturvetenskaplig akademi.
Därifrån skulle alltså bortopereras befattningen med andra än naturvetenskapliga
discipliner, matematiken undantagen. Den nya naturvetenskapsakademien
skulle få sina uppgifter och befogenheter fixerade i enlighet med
moderna, förut antydda riktlinjer. Förbindelse skulle organiseras mellan
akademien och samtliga naturvetenskapliga forskningsinstitut i landet.
Medicinen skulle få sin egen akademi och kontakten med de närstående
naturvetenskapliga disciplinerna skulle särskilt organiseras.

Men detta av en lekman skisserade projekt vill icke framträda såsom ett
bestämt förslag, även om det har motionärens sympati. Den härmed väckta
frågan om en rationell och effektiv organisation av den naturvetenskapliga
forskningen måste givetvis noga och sakkunnigt övervägas från olika synpunkter
— om också icke under alltför lång tid. Dess lyckliga och snara
lösning skulle tvivelsutan betyda en stor vinst för landet både ur nationalekonomiska
och kulturella synpunkter. Riksdagen i sin egenskap av anslagsbeviljande
myndighet, ansvarig också för den svenska kulturutvecklingen,
har all anledning att taga ståndpunkt och initiativ i det härmed framlagda,
betydelsefulla och brådskande spörsmålet.

Med stöd av vad sålunda anförts får jag härmed vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning och förslag beträffande en rationell och
effektiv organisation av den naturvetenskapliga forskningen.

Stockholm i januari 1948.

Georg Branting.