Motioner i Första kammaren, Nr 161 (Motion 1940:161 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 161.

Nr 161.

Av herr Holmström, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till förordning örn familjebidrag dt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning).

Enligt Kungl. Maj:ts proposition nr 93 med förslag till förordning om
familjebidrag åt vissa värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. skall behovsprövning
ligga till grund för bidrags utlämnande utom beträffande familjepenningens
grundbelopp. Sålunda skall en del av familjepenningen utgå
”i den mån behov därav skäligen kan antagas föreligga”. Bostadsbidrag, näringsbidrag
och sjukbidrag skola utgå helt efter behovsprövning.

Det torde få anses nödvändigt, att familjebidrag utöver familjepennings
grundbelopp skall utgå endast till dem, som därav äro i behov, och att utlämnandet
därav alltså måste göras beroende av en behovsprövning. Från
viss synpunkt sett kunde det måhända anses såsom rättvist, att alla värnpliktiga,
som genom krigstjänstgöring göra lika personliga uppoffringar för
staten, finge familjebidrag oberoende av behov. Detta låter sig icke göra av
flera skäl. Det skulle bl. a. medföra alltför stora kostnader för stat och kommun.
Även kommunen skall, enligt förslaget, bära en del — en femtedel —
av kostnaden. Detta är berättigat med hänsyn till den värnpliktiges samhörighet
med kommunen och kommunens samhörighet med staten. Särskilt
därför, att ett kommunalt organ efter prövning av behovet skall besluta om
familjebidrags utlämnande, måste det, från statens synpunkt sett, vara befogat,
att kommunen får bära en mindre del av det ekonomiska ansvaret.

En så omfattande hjälpverksamhet, grundad på behovsprövning, som föreslås
i ifrågavarande Kungl. Maj:ts proposition, ställer mycket stora krav på
det verkställande organet. Det måste vara av största vikt, att behovsprövningen
kan göras med omdöme och rättvisa och att behandlingen av ansökningarna
kan ske med snabbhet. Erfarenheterna från värnpliktsinkallelsema
hösten 1939 visa, att det var till synnerligen stor olägenhet för de inkallade
att behandlingen av deras ansökningar tog så lång lid att familjebidragen
ofta kommo för sent. Därför är det, såsom i propositionen föreslås, lämpligt
att ett kommunalt organ skall handlägga dessa ärenden.

I propositionens förslag till förordning 21 § andra stycket säges: ”1 denna
förordning avsedda ärenden skola å kommunens vägnar handläggas av en
familjebidragsnämnd. Kommunen må antingen inrätta särskild dylik nämnd
eller ock uppdraga åt annan kommunal myndighet än fattigvårdsstyrelsen att
vara familjebidragsnämnd.”

Säkerligen är det en stark önskan hos kommunerna att få begagna sig av
möjligheten att giva uppdraget åt annat kommunalt organ hellre än att
sätta igång med ännu ett nytt med särskild ledamot- och personaluppsättning,
ny organisation o. s. v.

Motioner i Första kammaren, Nr 161.

Propositionen utesluter emellertid den kommunala myndighet, som grundar
större delen av sin omfattande sociala hjälpverksamhet på behovsprövning,
nämligen fattigvårdsstyrelsen, och som därför måste sägas besitta den
största erfarenheten och kompetensen just för det ifrågasatta arbetet. Fattigvårdsstyrelsen
har dessutom redan en efter sin kommuns storlek och struktur
lämpad organisation, som, när så erfordras, omedelbart kan träda i funktion
lör den nya uppgiften. Endast en jämförelsevis obetydlig utbyggnad torde
på en del håll bliva erforderlig.

Av övriga kommunala organ är det väl endast arbetslöshetskommittén och
kristidsnämnden, som ansetts kunna komma i fråga för detta uppdrag.

Arbetslöshetskommittén är sammansatt med hänsyn till sina speciella uppgifter
och torde därför i regel icke äga för denna verksamhet erforderliga
kvalifikationer. Dessutom är i många kommuner arbetslöshetskommitté icke
tillsatt.

Även kristidsnämnden är sammansatt med hänsyn till sitt speciella arbete,
som är av helt annan karaktär än den ifrågavarande hjälpverksamheten.
Vid krig eller krigsfara, då på grund av värnpliktsinkallelser familjebidragsverksamheten
skall träda i funktion, torde kristidsnämnden hava mer än tillräckligt
att göra nied sitt ordinarie arbete. Man kan icke begära att kristidsnämnden
därjämte skall taga sig an en så omfattande och snabb behandling
krävande uppgift som den, varom här är fråga.

Dessa bada nu nämnda kommunala organ torde alltså icke vara lämpade
att användas såsom familjebidragsnämnd. Fattigvårdsstyrelsen däremot har,
som ovan visats, de bästa förutsättningar för att kunna fullgöra uppdraget.

Varför har då departementschefen ansett att just denna myndighet icke
skall få anlitas?

I motiveringen härför säger departementschefen: "Då det givetvis bör undvikas,
att familjebidragen i allmänhetens ögon komma att framstå såsom
fattigvård, bör dock sådant uppdrag icke kunna lämnas fattigvårdsstyrelsen.”

Allmänheten torde emellertid lätt inse, att familjebidrag, som utlämnas i
enlighet med en särskild förordning, icke är detsamma som fattigvård jämlikt
fattigvårdslagen.

Enligt formuleringen i den föreslagna förordningen skall kommun kunna
uppdraga åt annan kommunal myndighet ”att vara familjebidragsnämnd”.
Om fattigvårdsstyrelsen skulle få i uppdrag att ''''vara” familjebidragsnämnd,
sa är det formellt alitsa i denna sin nya och speciella egenskap, som den
handlägger familjebidragsärendena, visserligen med utnyttjande av fattigvårdsstyrelsens
organisation m. m. Något annorlunda skulle det måhända te
sig, om det hade varit formulerat så, att handläggandet av familjebidragsärendena
må "överlämnas” åt fattigvårdsstyrelsen.

Fattigvårdsstyrelserna bedriva för övrigt sedan länge verksamhet under
flera former, som icke hava fattigvårdskaraktär. Som exempel härpå må

Motioner i Första kammaren, Nr 161.

anföras kommunalt pensionstillskott, kommunala tillskott till invalidunderstöd,
blindhetsersättning, barnbidrag eller bidragsförskott och sjukvårdsbidrag.
I detta sammanhang bör erinras om att fattigvårdsmyndigheten i stor
utsträckning har att lämna intyg rörande uppskov och befrielse från värnpliktstjänstgöring
samt för understöd enligt nu gällande bestämmelser örn
familjeunderstöd och bostadsbidrag.

Departementschefens uttalande synes grunda sig på den uppfattningen,
att det är mindervärdigt och förödmjukande att mottaga hjälp genom fattigvården.
Numera torde en sådan uppfattning hos allmänheten vara sällsynt.
Den förekommer huvudsakligast endast i vissa särskilt känslobetonade, men
för det praktiska arbetet i denna gren av socialvården främmande kretsar.
Tidigare har man ofta mött denna uppfattning. Men den har långt ifrån varit
allmän. Hur skall man eljest förklara det förhållandet, att så glädjande
många lämnat donationer att förvaltas av fattigvårdsstyrelserna för hjälp åt
personer, som icke äro i behov av fattigvård och som tillhöra vissa i donationsbestämmelserna
särskilt angivna medborgargrupper, för vilka donatorerna
särskilt ömmat. Dessa donatorer hava givetvis icke menat, att det
skulle vara mindervärdigt eller förödmjukande för dem, som sålunda varit
föremål för deras särskilt ömma omtanke, att mottaga hjälpen genom fattigvårdsstyrelsen.

I detta sammanhang bör en annan omständighet framhållas. Det är många
medborgare, hederliga och präktiga människor, som av olika anledningar
måste anlita fattigvården. Förstår man inte, att man, genom att framföra
sådana för fattigvården förklenande tankar, sätter en mindervärdighetsstämpel
på alla dem, som måste anlita fattigvården? Varför skall, för att
taga ett exempel, en gammal präktig gumma, som gjort ifrån sig sitt livs
dagsverken och som på ålderdomen måste lita till fattigvården, ingivas
känslan att det ligger något mindervärdigt över den hjälp och den trygghet,
som samhället skänker henne? Humaniteten kräver, att en sådan uppfattning
icke legaliseras av statsmakterna.

Det är alltså framför allt av praktiska, men även av humanitära skäl
olämpligt att fastslå, att en kommun icke skall kunna få uppdraga åt fattigvårdsstyrelsen
att vara familjebidragsnämnd. En kommuns beslutande organ
känner sin fattigvårdsstyrelse och förhållandena inom kommunen. Därför
bör också kommunen hava frihet alt, örn den anser så lämpligt, giva
detta uppdrag åt fattigvårdsstyrelsen.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att riksdagen vid antagande av Kungl. Maj:ts proposition nr
93 må besluta, att i förordningens 21 §, andra stycket, orden
”än fattigvårdsstyrelsen” skola utgå.

Stockholm den 29 mars 1940.

Nils Holmström.

icv/ t\ m

> V*