Motioner i Första kammaren, Nr 159 (Motion 1941:159 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 159.

Nr 159.

Av herr Linderot, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 1 mars 1940 (nr lil) rörande förbud
mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga
trafikmedel m. m.

Regeringen har i proposition nr 16 föreslagit fortsatt giltighet av fullmaktslagen
om transportförbud å vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel.
Redan när nämnda fullmaktslag för första gången i fjol framlades
inför riksdagen, anfördes i en motion av H. Hagberg m. fl. att regeringen
med den något invecklade s. k. brottsbeskrivningen »undvikit att
ange, att den menar de kommunistiska tidningarna Ny Dag och ArbetareTidningen»
och knappast något annat än kommunistisk press. Detta har
fullt bekräftats, varjämte det visats att lagen tämligen godtyckligt nyttjats i
vissa fall. Vi nämna som exempel transportförbudet på Sydsvenska Kuriren,
vars brott var att en gång ha blivit beslagtagen på en vedettbått och i
än högre grad Kalmar Läns Kuriren, som aldrig blivit beslagtagen, men
som transportförbjöds med den föregivna motiveringen att den delvis innehöll
detsamma som Sydsvenska Kuriren. Vi ha också tidigare påvisat att
en framträdande ledamot av första lagutskottet icke ansåg att lagen skulle
komma att utnyttjas mot exempelvis Norrskensflamman, ifråga om vilken
tidning transportförbudet närmast tedde sig som ett moraliskt rättfärdigande
av den avskyvärda ogärning som den tredje mars begicks då tidningens
maskiner sprängdes, dess hus nedbrändes och fem människor innebrändes,
varjämte ytterligare fem människor endast med yttersta svårighet
hunno rädda sig.

Det påvisades vidare att fullmaktslagen stod i direkt motsättning till
grundlagens tryckfrihetsbestämmelser. Vi påvisade att grundlagen uttryckligt
stadgar att inga hinder för handeln med tryckta skrifter få finnas, annat än
örn skriften är belagd med kvarstad eller beslag eller örn den indragits efter
att ha påträffats vid något militärt förband och icke får säljas. Justitieministern
hade i förväg polemiserat mot denna grundlagsbestämmelse så,
att han, samtidigt som han erkände att grundlagen förbjuder regeringen
att i förväg hindra skrifts spridning, ansåg att samma grundlag inte skulle
gälla för regeringen i egenskap av chef för statens lcommunikationsväsen.
Det är inte bara på vårt håll man finner denna advokatyr gentemot grundlagens
uttryckliga bestämmelser monstruös. Så framhåller exempelvis fil.
dr H. K. Rönblom i en skrift, »Tryckfriheten i Sverige», bl. a.:

Motioner i Första kammaren, Nr 159.

»Detta slags grundlagstolkning kan icke gärna godkännas. Om ett ingrepp
i distributionen av tryckta skrifter icke direkt förbjudes i grundlagen,
så har detta sin naturliga förklaring däri att distributionsproblemet
vid tiden för TF:s (Tryckfrihetsförordningens) tillkomst icke syntes inrymma
några faror för tryckfriheten. Att grundlagsstiftarna lagt all möjlig
omsorg i dagen för att säkerställa försäljningen av tryckta skrifter är bevis
nog för vad de avsågo. Av lagens tystnad i ett avseende har man inte rätt
att dra några slutsatser som strida mot lagens anda och avsikter i övrigt.
Den slutligen åberopade omständigheten att kommunikationsverken, dels
med, dels utan riksdagens hörande, fått befogenhet att vägra befordran av
vissa skrifter, kan icke åberopas som förklaring av grundlagen. Helt bortsett
från syftet är förordningen om transportförbud en utmaning mot tryckfriheten,
och de ''garantier’, som skola förhindra en godtycklig tillämpning,
utgöra föraktliga försök att maskera godtycket.»

Regeringen meddelar i sin proposition att den skärpt riksdagens beslut
om transportförbud genom att utfärda ett s. k. löpsedelsförbud, som ju icke
har något att göra med statliga transportmedel och direkt ingriper i den
privata handeln med tidningar och tidskrifter. Detta är naturligtvis ur
grundlagsenlig synpunkt minst lika vidrigt som själva transportförbudet,
förutom att det utgör en godtycklig skärpning av ett riksdagsbeslut, som
spränger denna ram.

Med undantag av tidningen Trots Allt med dess markerade karaktär av
ett engelskt propagandablad har endast kommunistiska tidningar drabbats
av transportförbudet. En nazistisk tidning, »Sverige Fritt», drabbades av
ett privat försäljningsförbud, vilket dock upphävts. Eftersom den kommunistiska
pressen är språkrör för den enda organiserade oppositionen mot
regeringen och de partier som understödja densamma, blir transportförbudets
karaktär av ett politiskt kampmedel i de maktägandes händer mot
oppositionen fullt tydlig.

Ingenting har inträffat som gjort detta transportförbud mera motiverat i
år än det var föregående år. Det bör snarast bringas ur världen, detta reaktionära
kampinstrument mot de radikala arbetarna, deras parti och press.
På svenska järnvägar och genom postverket fraktas för närvarande med
regeringens goda minne organ för femte kolonnen, som öppet prisar landsförräderiet,
vidare de utländska krigförande staternas speciella propagandablad
liksom den inhemska reaktionens och krigsaktivismens organ. På
samma svenska järnvägar fraktas också utländska trupper och utländskt
krigsmaterial. Det bildar liksom en bakgrund till lagen örn transportförbud
och dess hittillsvarande tillämpning.

Lagen örn transportförbud är antidemokratisk, en skam för den regering,
som fabricerat den. Den har väckt olust långt in i borgerliga kretsar på
grund av sin uppenbara grundlagsstridighet och ensidigheten i dess tilllämpning.
Den socialdemokratiska andrakammargruppens ordförande förklarade
nyligen i ett tal i Göteborg att den var »en föga lyckad eftergift
för en tillfällig stämning». Men trots att denna psykos från förra vintern i
stor utsträckning fördunstat, ha regeringens socialdemokrater ånyo gjort
»en föga lyckad eftergift» för det reaktionära högerpartiet.

Motioner i Första kammaren, Nr 159.

Jag erinrar för övrigt om vad i tal och skrift anförts inför riksdagen när
transportförbudslagen i fjol behandlades och föreslår med hänvisning
härtill,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
Stockholm i januari 1941.

Sven Linderot.