Motioner i Första kammaren, nr 158

Motion 1943:158 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 158.

9

Nr 158.

Av herrar Holmbäck och Holmström, om inrättande av en biträdande
lär arbe fattning i musikhistoria med musikteori
vid Uppsala universitet.

Det är ett lika obestridligt som glädjande tecken, att intresset för musiken
som konst och kulturfaktor under de två sista decennierna stigit i utomordentlig
grad i vårt land. Statsmakterna ha också i sin mån med öppen
blick för betydelsen av en högre musikkultur vidtagit en del åtgärder för
att låta även bredare befolkningslager åtnjuta de värden som tonkonsten
förmår ge av vederkvickelse och bildning. Tack vare anslagen till Sveriges
orkesterföreningars riksförbund -— för att nämna ett exempel — ha ett stort
antal städer och större orter i landet kunnat ordna en orkesterverksamhet
som — utan att mäta deras verksamhet med de stora statsunderstödda symfoniorkestrarnas
mått — förvisso varit både glädjespridare och i vissa hänseenden
små undervisningsanstalter i den högre musikens tjänst.

Men det finnes alltjämt ett område inom musikkulturens domäner som
vårt land så gott som fullständigt försummat — musikvetenskapens. Medan
Sverige har 5 professurer och mer än ett dussin docenturer i konsthistoria,
så äga i musikvetenskap våra universitet och högskolor ingen professor,
ingen stipendierad docent och blott två ostipendierade docenter, bägge vid
Uppsala universitet. Och dock är det knappast en mansålder sedan de gamla
estetikprofessurerna vid universiteten delades upp i lärostolar för litteratur
och för konst, medan det tredje ingående elementet däri, musiken, blivit
utan. Och likväl kan det ej råda något tvivel om, att en så pass mångsidig
och delvis högt utvecklad musikodling, som f. n. finnes i vårt land, förutsätter
och absolut behöver också organ för en vetenskaplig forskning och
undervisning även i musikens historia och teori.

Sverige är i detta hänseende bland de sämst ställda kulturländerna i världen
och så länge detta tillstånd råder, saknar vår musikaliska kultur de möjligheter
till en planmässig översyn och högre kulturinriktning av tonkonsten
som endast högskolornas undervisning och forskning kunna erbjuda.

I Tyskland resp. Österrike ha professurer i musikforskning funnits alltsedan
1830- resp. 1860-talen. Sådana lärostolar inrättades mot slutet av
seklet också i Schweiz och Frankrike, något senare följde Danmark och
Finland. I sistnämnda land finnas t. o. m. två professurer i ämnet. Det i
så många hänseenden konservativa England har sedan gammalt haft musikaliska
lärotjänster av universitetskaraktär och musiken har städse varit
ett akademiskt fack som alla andra, alltså med examination och grader. Musikvetenskapen
har emellertid vunnit sin egentliga styrka, metoder och or -

10

Motioner i Första kammaren, nr 158.

ganisatoriska utbyggnad på tyskt kulturområde, där den praktiska musikodlingen
såväl i produktivt som reproduktiv^ hänseende åtminstone tidvis
nått en kvalitativ och kvantitativ höjdpunkt. Här må som exempel på den
musikvetenskapliga organisationens art, omfång och betydelse anföras några
uppgifter om förhållandena vid tyska högskolor under läsåret 1932/33. Antalet
orter med ordnad undervisning i ämnet var omkring 30; bland dem
voro Berlin, Breslau, Freiburg i/Br., Köln (a. Rli), Leipzig, Hamburg och
Halle a. d. S. särskilt betydande centralpunkter för musikvetenskaplig forskning.
I Berlin undervisade vid universitetet 6 professorer, 3 docenter och 3
lärare i liturgisk musik, musikalisk facklära och röstvård, vid Staatliche Akademie
för Kirchen- lind Schulmusik 10 lärare i till musikforskning hörande
ämnen, åtskilliga dock av delvis praktisk art. Vid Staatliche akademische
Ilochschule för Musik undervisade 6 och vid Technische Hochschule 2 lärare.
I Breslau Humös 7 lärare vid olika anstalter, i Freiburg 3, i Köln 8,
i Leipzig 4, i Munchen 7, i Halle 4, i Hamburg 4 o. s. v. Givetvis voro ej
alla dessa ordinarie och ej heller alla verksamma inom en strängt vetenskaplig
ram. Men under alla förhållanden voro och äro alltjämt på dessa
orter ett flertal forskare bundna vid universiteten med ordinarie tjänstgöring.
Vid de större universiteten stå särskilda, ofta rikt utrustade institut
till förfogande för den musikvetenskapliga undervisningen.

Den kraftfullt uppblomstrande musikvetenskapen i Tyskland medförde år
1899 grundandet av det internationella sällskapet för musikforskning, till
vilket också en ung svensk knöts, numera prof. Tobias Norlind vid Musikhögskolan.
Han utnämndes 1909 till docent i litteratur- och musikhistoria
vid Lunds universitet under prof. Wrangel. Dessvärre medgåvo ej omständigheterna
någon sammanhängande längre tids akademisk undervisning. Efter
10 år lämnade han Lund. Först 1926 tillsattes en ny docent, denna gång
vid Stockholms högskola. Dess innehavare, som dog 1939, meddelade likväl
endast under en termin akademisk undervisning. Hösten 1927 förordnades
fil. dr. Carl-Allan Moberg till docent vid Uppsala universitet och
fr. o. m. vårterminen 1928 har denne givit regelbunden akademisk undervisning
i ämnet, de två första åren i form av föreläsningar, senare därjämte
även seminarieövningar, vilka varit uppdelade på en högre och en lägre avdelning.
Han har uppburit docentstipendium läsåren 1933—40.

Med åren har ett allt större antal studerande sökt sig in på den musikvetenskapliga
banan genom studier vid Uppsala universitet och därvid har
det varit påfallande, i vilken grad de högre betygen och examina eftersträvats,
så att doc. Moberg f. n. har ett stort antal elever på alla stadier av utveckling,
såväl nybörjare, filosofiekandidater, som förbereda sig för licentiatexamen
och licentiater, som skriva på sina doktorsavhandlingar. 1941
disputerade en av dessa studerande för doktorsgrad och förordnades till docent
vid universitetet.

Motioner i Första kammaren, nr 158.

11

Ämnets uppblomstring uppmärksammades av universitetsberedningen,
som i sitt betänkande (Statens offentl. utredningar 1937: 36) s. 164 uttalade,
att »det förefinnes.. . i vårt land behov även av en vetenskapligt lagd undervisning
i musikens historia och teori, och denna undervisning liksom den
i samband därmed bedrivna forskningen kan tänkas vara förlagd antingen
lill musikkonservatoriet eller till ett akademiskt lärosäte.»

Sedan doc. Moberg tjänstgjort som docent i ämnet i Uppsala under 10 år,
hemställde humanistiska sektionen vid universitet i en skrivelse den 7/4
1938 till större akademiska konsistoriet, att universitetet måtte i sina petita
till 1939 års riksdag göra framställning om ett anslag å 8 200 kronor till inrättande
av en s. k. biträdande lärarbefattning i musikhistoria med musikteori
från den 1 juli 1939. Det anfördes vid ärendets behandling, att behovet
av en sådan befattning vore höjt över varje tvivel, »såväl med hänsyn till
det ständigt stigande antalet studerande inom ämnet som också med tanke
på den höjning i Sveriges musikaliska kulturnivå som skett under senare
årtionden, vilket allt gör en högsta påbyggnad av den musikaliska studieorganisationen
inom universitetsundervisningens ram till en lika naturlig
som oundgänglig sak.» Framställningen, som upptogs av konsistoriet, beaktades
även av universitetskanslern, som upptog den bland sina petita, men
ärendet föranledde ej någon regeringens åtgärd.

Sektionen upprepade sin framställning den 13 april 1939 och den 19 april
1940. Vid det senare tillfället uttalade den sig sålunda: »Under åberopande
av vad sålunda tidigare i detta ärende anförts och under framhållande av
att något anslag för akademisk undervisning och examination i ämnet musikhistoria
med musikteori vid svenska universitet numera icke stöde till
förfogande sedan tiden för docenten Carl-Allan Mobergs innehav av docentstipendium
den 31 mars 1940 utgått, ävensom att ett stort antal studerande
f. n. bedreve studier i ämnet, beslöt sektionen anhålla, att konsistoriet måtte
upprepa ifrågavarande petition ...»

Med anledning av att tiden för docenten Mobergs docentstipendium snart
skulle utgå uppvaktades ecklesiastikministern den 29 mars 1940 av en delegation
av studenter från Uppsala universitet, som i egna och 34 andra
musikstuderandes namn i en skrivelse framlade sina allvarliga bekymmer
över den situation som kunde tänkas uppstå, då docenten Moberg ej längre
uppbure något stipendium från universitetet. »Vi lia alla» — heter det -—
»byggt våra planer för framtiden på den förutsättningen, att vi skulle kunna
fullfölja våra påbörjade musikvetenskapliga studier, ja en del av oss lia
t. o. m. gjort ämnet musikhistoria nied musikteori till huvudämne för att
däri nå de högsta akademiska grader. Detta lia vi vågat göra endast i den
tron, att vi alltid kunde påräkna stödet och hjälpen från en akademisk lärares
sida. Det musikvetenskapliga arbetet är nämligen, på grund av ämnets
egenart och svåråtkomliga natur, i oundgängligt behov av akademisk un -

12

Motioner i Första kammaren, nr 15S.

dervisning och handledning. Sådan undervisning och examination finnes för
ögonblicket icke annorstädes i riket än vid Uppsala universitet. . . Det är
uppenbart, att vårt studiearbete, som i vissa fall nått en betydande omfattning,
därigenom skulle tillfogas stor, ja obotlig skada.» Studenterna anföra
också, att ämnet musikhistoria med musikteori från en ringa början vid docenturens
inrättande 1927 under senare år »vuxit ut till en blomstrande vetenskapsgren,
som kunnat glädja sig åt en ständigt växande skara adepter.
Det har till fullo dokumenterat sig som en i förhållande till övriga vetenskapsgrenar
fullt självständig akademisk disciplin med egna problemställningar
och särpräglad metodik, vilkas behärskande ej kan tillägnas inom
andra, vid universitet och högskolor företrädda ämnesgrupper. Ett nedläggande
av det musikvetenskapliga arbetet vid Uppsala universitet skulle alltså
medföra icke endast, att ämnet musikhistoria med musikteori försvunne från
de akademiska läroplanerna, utan även, att akademisk svensk musikhistorisk
forskning avbrötes mitt i en lovande utveckling, ett avbrott som sedermera
ej på länge skulle kunna repareras.»

Efter remiss till universitetsmyndigheterna av skrivelsen uttalade filosofiska
fakulteten den 5 april bl. a.: »Musikhistoria med musikteori är en humanistisk
forskningsgren av stor och alltjämt växande betydelse. Akademisk
undervisning och examination i detta ämne förekommer f. n. endast
vid Uppsala universitet; den bestrides av docenten Carl-Allan Moberg, som
varit knuten som docent i ämnet sedan den 17 december 1927. Rörande
hans kompetens ber fakulteten att få hänvisa till de yttranden, som professorerna
Erik Abrahamsen i Köpenhamn och Otto Andersson i Åbo år
1939 avgivit såsom tillkallade sakkunniga vid tillsättandet av ett ledigt forskarstipendium.
Moberg har under tiden 1 april 1933—31 mars 1940 varit
innehavare av docentstipendium, men kan, sedan han i sju år innehaft
detta, icke längre tilldelas dylikt stipendium. Om medel icke ställas till universitetets
förfogande för ändamålet, föreligger risk, att undervisning och
examination i detta ämne i vårt land i fortsättningen icke kan upprätthållas,
vilket vöre så mycket mer beklagligt som ett stort antal studerande f. n.
bedriva studier i ämnet. Enligt fakultetens mening är det nödvändigt, att
möjlighet beredes docenten Moberg att fortsätta sin verksamhet som lärare
och forskare. Fakulteten får sålunda kraftigt betona vikten av att åtgärder
vidtagas för upprätthållandet av undervisning och examination i musikhistoria
med musikteori och hemställer att konsistoriet till kanslern för
rikets universitet ingår med framställning, att kanslern måtte hos Kungl.
Majit söka utverka, alt — intill dess den ordinarie lärarbefattningen i ämnet,
varav otvivelaktigt ett mycket stort behov föreligger, kan komma till stånd
— ett årligt anslag uppgående åtminstone till det belopp som f. n. utgår till
en docentstipendiat (6 000 kr. jämte dyrtidstillägg) räknat fr. o. m. den 1
april 1940 ställes till universitetets förfogande att utgå till docenten C.-A.

Motioner i Första kammaren, nr 158,

13

Moberg med skyldighet för honom att vid universitetet meddela undervisning
i ämnet musikhistoria med musikteori i en omfattning som motsvarar
en docentstipendiats undervisningsskyldighet ävensom förrätta förekommande
examination i ämnet.»

1 de av fakulteten åsyftade sakkunnigutlåtandena uttalar prof. E. Abrahamsen
i Köpenhamn bl. a. örn doc. Mobergs produktion: »de baerer alle
Vidne om betydelig historisk Indsigt og stor Fremstillingsevne. Af serlig''
Vserdi synes mig isser Docent Mobergs Undersogelser över svensk middelalderlig
Musik og Musikforhold og deres Videreudvikling under Reformationstiden.
I disse Arbejder behandler Docent Moberg centrale Elmier for
nordisk Musikhistorie. .. Ved sin Bog örn ''Tonkonstens Historia i Västerlandet”
har Docent Moberg vist ypperlige Evner for O verblik og Koncentration
i Fremstillingen; ved sine Detailarbejder örn svensk Musik har han lågt
lige saa ypperlige Evner for Dagen med Hensyn til videnskabelig Detailforskning.
..» Prof. O. Andersson, Äbo, uttalar: Det är inte endast en brinnande
forskarhåg och en sällsynt flit som får sin avspegling i dessa skrifter.
De ådagalägga fastmer en övertygande grundlighet i behandlingen av
källorna, kritisk skärpa och säkerhet i omdömet.. . Det andra kravet för
behörighet att erhålla forskarstipendium, nämligen att den föreslagne intager
»en verkligt framstående ställning inom sin vetenskap», uppfyller docenten
Moberg i fullaste mått. . . Musikvetenskapen är ung i Norden. Docenten
Moberg har på ett hedrande sätt bidragit att föra den framåt och
hävda dess ställning vid sidan av andra humanistiska vetenskaper ... Jag
kan därtill anföra, att min uppfattning delas av vidsträckta forskarkretsar
utom Sverige.» I ett nytt utlåtande av prof. Andersson, den 30 juni 1942,
anför denne, efter en hänvisning till sina föregående uttalanden örn doc.
Moberg, ytterligare: Jag kan med så mycket större skäl hänvisa till dessa
uttalanden som fastställandet av en forskares begåvning kan anses gälla en
gång för alla. Docenten Moberg har ock genom sina senare verk visat mera
framstående och mera mogna prov på sin forskarbegåvning och därjämte
ytterligare hävdat den verkligt framstående ställning han intager ej blott
inom nordisk musikvetenskap utan inom samtida europeisk.» Den 7 oktober
1942 anförde samme sakkunnige ytterligare: docenten Mobergs arbeten
tillhöra det förnämsta som utgivits inom nordisk musikforskning och åtnjuta
gott internationellt anseende. Så länge en lärostol i musikvetenskap
saknas i Sverige är det enligt min mening synnerligen angeläget, att docenten
Moberg med stöd av ett stipendium beredes möjlighet att ostörd av ekonomiska
bekymmer fortsätta sin vetenskapliga forskning och undervisning.»

Till fakultetens och större akademiska konsistoriets hemställan, att kanslern
för rikets universitet måtte hos Kungl. Maj:t utverka, att universitetet
finge ett årligt anslag uppgående åtminstone till det belopp som f. n. utgår
till en docentstipendiat, ansåg sig emellertid universitetskanslern böra .ställa

14

.Motioner i Första kammaren, nr 158.

sig avvisande: »Genom krigsutbrottet hösten 1939 har det statsfinansiella
läget i grund förändrats. Inrättandet av den föreslagna lärarbefattningen
genom anslag å riksstaten lärer icke f. n. kunna ifrågakomma . . . Jag anser
det emellertid synnerligen önskvärt, att examination och viss undervisning
i musikhistoria kan genom ett provisoriskt arrangemang alltjämt upprätthållas
vid universitetet...»

Efter kanslerns skrivelse fann Kungl. Maj:t vad i ärendet förekommit ej
föranleda annan åtgärd än att anmoda »det större akademiska konsistoriet
vid universitetet i Upsala att taga under övervägande, huruvida möjlighet
finnes att med anlitande av till universitetets förfogande stående medel bestrida
kostnaden för uppehållande i viss omfattning av undervisningen vid
universitetet i ifrågavarande ämne samt anordnande av examination däri.»

Under de år som ha förflutit sedan dess har doc. Moberg från universitetets
reservfond och dess fond för besparade docentstipendier som arvode
för sin undervisning vid universitetet uppburit 3 600—4 000 kr. per år för
examination och undervisning som i fråga örn kvantiteten på intet sätt understigit
en ordinarie professors; en propedevtisk kurs i ämnets allmänna delar
med 4 föreläsningstimmar i veckan, proseminarieövningar i anslutning härtill
eller högre seminarier två timmar i veckan. Understundom har härtill
kommit någon serie av vetenskapliga föreläsningar. All undervisning halvard
kostnadsfri för de studerande. Elevantalet har — trots de utomordentligt
ogynnsamma tidsomständigheterna — hållit sig fullt i nivå med förkrigstidens
och med andra motsvarande, ordinarie företrädda universitetsämnens
studentantal.

Sistlidne höst föreslog universitetskanslern i huvudsaklig överensstämmelse
med förslag från större akademiska konsistoriet inrättandet av en
befattning såsom biträdande lärare i musikhistoria med musikteori med
ett arvode av 8 000 kr., men departementschefen har strukit detta petitum
ur statsverkspropositionen under motivering, att han av statsfinansiella
skäl nödgades avstyrka bifall till denna utgiftspost, och under förhoppning,
att universitetsmyndigheterna skola kunna anslå fondmedel till detta ändamål.

De skäl som tala för universitetskanslerns förslag äro emellertid av den
art, att vi trots det statsfinansiella läget anse oss böra hemställa om bifall
till, att docenten Moberg erhåller den befattning, som av kanslern föreslagits.
Från universitetets fonder kan han icke gärna erhålla mer än nu,
d. v. s. 3 600 å 4 000 kr. pr år, vilket är en orimligt låg ersättning för att
han till gagnet om också ej till namnet upprätthåller en professur. Docenten
Moberg blir i vår 47 år gammal och har varit akademisk lärare i 15
år. Det kan då icke vara skäligt att neka honom den trygghet, som en arvodesbefattning
dock innebär, och den — i sig mycket blygsamma — lön,
som föreslagits.

Motioner i Första kammaren, nr 1Ö8.

15

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen ville med bifall till universitetskanslerns
förslag inrätta en biträdande lärarbefattning i musikhistoria
med musikteori vid Uppsala universitet med ett arvode
av 8 000 kr.

Stockholm den 25 januari 1943.

Å. Holmbäck.

Nils Holmström.