Motioner i Första kammaren, Nr 154

Motion 1917:154 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 154.

1

Nr 154.

Av herr Barthelson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående driftkostnader under år 1918 för statens
skogsdomåner m. m.

Det av 1915 års kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser
vid kommunikationsverken m. fl. verk den 28 februari 1917
framlagda underdåniga förslaget om ändrade grunder för reseersättnings
utgående till skogsstatspersonalen, vilket framförts i Kungl. Maj:ts nådiga
proposition nr 274 till innevarande års riksdag och varigenom de fasta
reseanslagen skulle komma att utbytas mot ersättning enligt gällande
resereglemente, dock med vissa modifikationer, måste vidkommande den
förvaltande personalen betraktas såsom ett steg i rätt riktning mot denna
frågas lyckliga lösning, och de grundprinciper, på vilka detta förslag
baserats, torde även i stort sett kunna räkna på anslutning från sagda
personals sida. Vissa fullt befogade detaljerinringar synas mig dock
kunna framställas mot förslaget, och ett beaktande av nedan angivna
önskemål torde kunna lända såväl tjänstemännen som staten själv till
gagn och ömsesidig båtnad.

I fråga om ersättningsbeloppets utgående för resor med motorcykel
har kommissionen, under starkt betonande av de fördelar ett ökat
användande av detta fortskaffningsmedel skulle medföra för staten, uttalat
sig för att ersättning för dylika resor borde utgå enligt resereglemente^
d. v. s. för jägmästare såsom för skjuts efter två hästar. Färd
med vanlig cykel åter har icke kommissionen ansett böra ersättas i
vidare mån än genom ett fast bidrag av 50 respektive 65 kronor årligen
för hållande av cykel. I betraktande av att de fördelar, som vinuas
genom användandet av vanlig cykel, äro analoga med dem som uppstå
vid begagnandet av motorcykel, nämligen besparing av resetid och i
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 3 santl. 91 höft. (Nr 154 ) 1

2

Motioner i Första hammaren, Nr 154.

många fall ett nedbringande av antalet dagtraktamenten, synes icke
någon undantagsbestämmelse böra gälla för färder med vanlig cykel.
Då skogsstatspersonalen för närvarande måste anses otillräcklig för medhinnande
av alla de mångahanda göromål, som påvila densamma, och
då så ännu i många år framåt torde bliva fallet, ligger särskild vikt
uppå, att största möjliga tidsbesparing åvägabringas under resor och
förrättningar, eller med andra ord, ett möjligast intensivt utnyttjande
av tillgänglig arbetskraft. Kommissionens förslag om undantagande
från ersättning enligt resereglementet av färder med vanlig cykel torde
emellertid snarast verka i rent motsatt riktning, i det att skjutsar med
all sannolikhet komma att användas i större utsträckning än hittills.
Härvid är även att märka, att vid åkning efter häst, i de fall där sådan
kan erhållas efter gästgivartaxa, tjänstemannen, förutom det vida bekvämare
färdsättet, även kan räkna med fördelen av en kontant behållning.
Åtminstone å sådana sträckor torde därför, till föga båtnad för
staten, cykelåkningen komma att minskas. Vid jämförelse mellan fördelarna
vid användandet av de olika cykelslagen får heller ej förbises,
att å många revir tjänstemannen är vida bättre betjänt av den vanliga
cykeln, vilken med större lätthet kan transporteras i roddbåtar o. d.
vid förflyttning från en vägsträcka till en annan, och vilken, då förrättningsplatsen
är belägen i närheten av väg, ofta får tjäna vid den
dagliga fram- och återfärden från bostadsplatsen och då helt enkelt
under förrättningstiden lämnas i skogen eller invid vägen. En motorcykel
däremot torde representera ett allt för högt värde, för att på
detta sätt lämnas utan tillsyn och utan skydd för regn o. d., vårföre
den ej i sådana fall kommer till användning.

. På grund av vad ovan anförts om vikten av möjligast största
tidsbesparings ernående vid resor, kan ifrågasättas, om ej det vore för
staten förmånligt att även skidåkandet genom lämpliga ersättningsbestämmelser
rönte uppmuntran framför åkandet efter häst, i det att
vid användandet av skidor genvägar ofta nog kunna tagas genom
terrängen med ty åtföljande tidsvinst. Åkandet å skjuts torde även i
regel medföra, att man ej anser sig nödsakad att i samma grad inskränka
sin packning som förhållandet blir vid skid- eller cykelåkning,
vadan i förra fallet i regel bärare torde erfordras vid resans fortsättande
till fots och varigenom staten åsamkas en merkostnad.

En annan av kommissionen föreslagen avvikelse från resereglementet,
nämligen traktamentenas utgående i förhållande till förrättningsdagens
timantal, är lika litet ägnad att främja tidsvinsten, då fall ju
måste uppstå, när förrättningsmannen genom ett möjligast skyndsamt

Motioner i Första kammaren, Nr 154. “

fullgörande av en förrättning eller resa går miste om halva eller kanske
hela det traktamente, som eljest skulle tillkommit honom. Särskilt
i detta fall men även i övrigt, till exempel i fråga om färdmedlen, flarn -träder även den störa svagheten hos det föreslagna reseersättningssystemet,
att detsamma helt enkelt icke kan till sin efterlevnad kontrolleras,
tjänstemannen må vara hur samvetsöm som helst, svagheten
kvarstår dock alltid hos ett så beskaffat resereglemente.

Förslaget, att tjänstemannen vid vistelse i koja skall vidkännas
ett traktamentsavdrag, på det att icke behållning skall uppstå, synes av
flera skäl icke välmotiverat bland annat därför, att dagtraktamentet återigen
andra dagar under nödtvungen vistelse å järnvägshotell och dylikt säkerligen
kommer att visa sig vara mycket otillräckligt utan att någon utjämning
efter självkostnadsprincipen då kan äga ruin. Genom departementschefens
i kungl. propositionen gjorda uttalande i denna fråga torde
emellertid densamma hava kommit i sådant läge, att den ej här tar\ai
vidare klarläggning.

Ehuru kommissionen uttryckligen framhåller att lön och reseersättning
icke i förevarande utredning få sammanblandas, utan att nu föreslagna
reglering uteslutande skulle beröra reseersättningar, kan jag ej
finna annat än att kommissionen icke lyckats strängt vidhålla denna
princip. I intet fall torde det vara så påtagligt, att kommissionen genom
regleringen förgripit sig på innehavda löneförmåner, som då det gäller
skogstaxatorerna, vilka förut rest efter oavkortat resereglemente men nu
få vidkännas den inkomstnedsättning, som det enligt kommissionens
förslag reducerade resereglementet innebär.

Vad åter beträffar extra skogsingenjörer samt biträdande jägmästare
och assistenter i Norrland och Dalarne, åtnjuta dessa vid sidan av nu
utgående fasta reseanslag därjämte för närvarande 6 kronor för varje
rese- och förrättningsdag. Kommissionen föreslår nu utan vidare att
dessa särskilda traktamenten skola indragas och förgriper sig sålunda
även här på löneförmåner, som kommissionen själv säger icke hava med
detta sitt förslag att skaffa. Att dessa så kallade traktamenten äro att
likna vid tjänstgöringspengar och ej resepengar, är ställt utom allt tvivel,
så mycket hellre som Kungl. Maj:t i ett bestämt fall förklarat att de
till skillnad från resepengarna äro beskattningsbar inkomst. Att dessa
traktamenten ej äro att anse såsom enbart en reseersättning torde för
övrigt med tydlighet framgå även därav, att assistenten å ett norrlandsrevir
i så fall genom sammanräkning av traktamenten och fast reseanslag
skulle åtnjuta en två- å tredubbel så stor reseersättning som
revirförvaltaren å samma revir.

4

Motioner i Första kammaren, Nr 154.

Då det nu en gång officiellt fastslagits, att traktamenten av denna
form äro att betrakta såsom lönemedel, är det ägnat att väcka förvåning
och förstämning, att dessa löneförmåner helt och hållet indragas och eu
stor del av kåren beredes mindre inkomster just i den tid, då man arbetar
för och väntar sig en löneförbättring. Detta är för övrigt ej
heller första gången under senaste år, som norrlandsassistenternas avlöningsförmåner
kringskurits. Under tjänstgöring inom Västerbottens
och Norrbottens läns kustland å därstädes belägna skogar under inskränkt
dispositionsrätt åtnjöto nämligen dessa förut ett dagarvode av 5 kronor
jämte kost och logi eller kontant ersättning härför. Sedan dessa skogars
skötsel från och med 1916 års ingång överflyttats på särskilda
tjänstemän, skogsingenjörerna, hava norrlandsassistenterna i dessa trakter
berövats denna löneförmån, då de nu, liksom ock de extra skogsingenjörerna,
enbart uppbära ett dagtraktamente av 6 kronor.

Bestämmelsen att traktamente må utgå endast för resa eller förrättning
på större avstånd än 5 kilometer i rak riktning från hemmet,
kommer även den att för vissa om ock ett mindretal assistenter starkt
kringskära förut innehavda löneförmåner, nämligen för sådana assistenter,
vilka äro bosatta å kronopark och hava sin hela eller huvudsakliga tjänstgöring
förlagd därstädes och ofta i hemmets närhet.

I samma inskränkande riktning verkar det av kommissionen gjorda
förslaget, att domänstyrelsen skulle för assistent, som i och för förrättning
under längre tid uppehåller sig å en och samma skog, kunna bestämma
att högre traktamente än eljest skulle till honom utgå, och i
synnerhet skulle denna inskränkning bliva kännbar, om den baseras på
de av domänstyrelsen anförda beräkningsgrunderna (kungl. propositionen
sidan 48).

Genom de hittillsvarande dagtraktamentenas indragande och reseersättningens
utgående för landet i sin helhet på ett likartat sätt och
efter enhetliga grunder torde rekryteringsförhållandena för de mindre
väl belägna tjänsterna icke bliva på lämpligt sätt avvägda. De revir,
där vägar i stort sett saknas, bliva jämväl på annat sätt ogynnsammare
ställda, då tjänstemännen hittills för tjänstgöringssvårigheterna haft en
viss ersättning genom att besparing i det fasta reseanslaget kunnat göras
genom uppoffrande av komforten. Reseanslagen synas nämligen knappast
hava fixerats med uteslutande hänsyn till verkliga resekostnader,
utan jämväl i förhållande till revirens belägenhet och beskaffenhet.
Vederbörande hava uppenbarligen även när det gällt de ordinarie tjänstemännen
haft för ögonen nödvändigheten av en dylik åtskillnad mellan
landets olika delar, i det att tjänstgöringspengarna för revirförvaltarna

5

Motioner i Första kammaren, Nr 154.

i landets norra delar med belopp av 600 å 1,000 kronor överstiga
dem, som utgå till övriga revirförvaltare, ett förhållande som ytterligare
bestyrker åsikten att till norrlandsassistenterna nu utgående dagarvoden
äro att anse såsom en avlöningsförmån avsedd att underlätta rekryteringen
i dessa trakter.

Såväl från rekryteringssynpunkt som framför allt på grund av
den påvisade löneförminskning, som enligt kommissionens förslag faktiskt
kommer att drabba samtliga extra tjänstemän, vilka hittills kommit
i åtnjutande av dagarvoden, synes det där före nödvändigt att dessa
förut utgående förmåner ersättas genom under övergångstiden och intill
dess lönefrågan kan bliva definitivt ordnad utgående lönetillskott för
dessa extra tjänstemän. Endast genom en åtgärd i sådan riktning torde
det till synes berättigade missnöje med kommissionens förslag i nuvarande
skick, som är allmänt bland de extra jägmästarna och speciellt
tagit sig uttryck under de senaste »skogsdagarna» i Stockholm, kunna
avhjälpas. Det är nämligen självfallet, att just i dessa tider varje löneminskning
måste framträda som i högre grad oberättigad än tillförne.
Den som sökt en plats under kalkylerande med de till densamma knutna
inkomsterna kan icke känna sig tillfreds med att dessa kalkyler oväntat
kullkastas, och då för skogsstatens tjänstemän, som allmänt känt och
erkänt är, avlöningsförhållandena tangera minimigränsen för existensmöjligheterna,
kunna även ej alltför stora rubbningar i denna riktning
hava för tjänstemännen ödesdigra följder. Den flykt från statstjänst
till bättre avlönade privatbefattningar, som på senaste åren antagit allt
större dimensioner, måste genom lämpliga avlöningsförbättringar hämmas,
om ej en allvarlig fara för statens skogsskötsel skall uppstå. Ovan
har visats huru föga kommissionen beaktat detta förhållande.

De skäl, som här anförts för ett särskilt tillskott för vissa e. jägmästare,
gälla i viss grad även sådana revir förvaltare, som äro ålagda
att bo å avlägset belägna kronoparker och å revir där vägar saknas
eller finnas i ringa omfattning och vilkas nu utgående resepengar äro
bestämda med hänsyn till dessa förhållanden.

Vidkommande åter den bevakande personalen får jag anföra följande:

I Kungl. Maj:ts förenämnda nådiga proposition angående driftkostnader
under år 1918 för statens skogsdomäner föreslås bland annat att
riksdagen måtte

dels medgiva, att för år 1918 tillfälligt lönetillägg må i enlighet
med de av departementschefen tillstyrkta grunder utgå till ordinarie
kronojägare och till syningsmän samt årsförordnade extra kronojägare
och andra årsförordnade extra bevakare,

6

Motioner i Första kammaren, Nr 154.

dels ock medgiva, att från och med en dag Kungl. Maj:t bestämmer
resekostnads- och traktamentsersättning må till ordinarie och extra befattningshavare
vid skogsstaten även som skogsskoleföreståndare och skogsrättare
utgå av domänfondens avkastning enligt gällande resereglemente,
med iakttagande av de modifikationer och särskilda bestämmelser Kungl.
Maj:t må föreskriva.

Frågan om beredande av tillfälligt lönetillägg åt bevakarepersonalen
har varit föremål för utredning av 1915 års lönekommission.
Enligt denna kommissions förslag (infört i kungl. propositionen sid. 5
—11) skulle lönetillägget utgå för både år 1917 och 1918. Kommissionen
har motiverat detta förslag därmed, att då jämställd personal vid
andra statens verk, som hade lönereglering vid samma tidpunkt som
skogsstatspersonalen, redan vid 1913, 1914 och 1915 års riksdagar
erhållit löneförbättringar, syntes rättvisa och billighet kräva, att nu
omedelbart föra den lägre skogsstatspersonalen upp på samma löneplan,
och då denna personal längre än andra fått kvarstå på det lägre löneplanet
och med beaktande jämväl av den arbetsintensitet, som just nu
fordras av skogsstatspersonalen, det vore nödvändigt, att löneförbättringen
finge utgå redan under år 1917.

Dessa av lönekommissionen anförda skäl böra ej av riksdagen
förbises, ty den nämnda personalens ekonomiska ställning är nu verkligen
sådan, att en löneförbättring med det snaraste bör komma den till
del, om dess arbetsprestationer skola bibehållas, vilket för staten har
stor betydelse vid nu rådande högkonjunkturer å trävarumarknaden. Det
är därför en rättvis åtgärd, liksom samtidigt även en affärsangelägenhet
för staten, att bevilja lönetillägget åt den bevakande personalen att utgå
redan under år 1917.

_ I fråga om reseersättningens reglerande föreslås i den kungl. propositionen,
att reseersättningen jämväl för kronojägare skulle utgå enligt
resereglementet med iakttagande av de modifikationer och bestämmelser,
som Kungl. Maj:t sedermera skulle föreskriva. Dessa modifikationer
och bestämmelser äro angivna i lönekommissionens betänkande (sid. 44
och 45 i kungl. propositionen).

Det torde med allt skäl kunna sättas i fråga, huruvida en reseersättning
efter dessa grunder är lämplig och rättvis för de lägre skogsstatstjänstemännen
eller bevakarna. De hava själva enhälligt utdömt
förslaget och i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 april detta år (sid. 49
och 50 i kungl. propositionen) anhållit, att ersättning för tjänsteresor
må tilldelas dem i överensstämmelse med det förslag, som den 17
december 1915 framlades av de för södra och mellersta Sverige till -

Motioner i Första kammaren, Nr 154. 7 ■

kallade skogssakkunnige. Kungl. domänstyrelsen har även medgivit,
att det sistnämnda förslaget har vissa företräden framför det av lönekommissionen
framlagda.

Att dessa företräden äro till finnandes och det i alldeles hög grad
för den bevakande personalen, är även uppenbart. Förutom det av
kronoj ägareförbundet ävensom av byråchefen Stiernspetz i kungl. domänstyrelsen
påvisade förhållandet, att den av lönekommissionen föreslagna
reseersättningen ej på långt när blir rättvist, i det den kommer att
beröva personalen i de mest ansträngande bevakningstrakterna så gott
som all ersättning för utförda tjänsteresor, kan det ock allvarligen sättas
i fråga, om det är lämpligt och fördelaktigt för staten att bestämma
grunder för reseersättningens utgående, som skulle med utskrivande av
reseräkningar inkräkta på denna personals produktiva arbetstid. Denna
tidsförlust blir så mycket större, som en del av denna personal knappast
är mäktig att själv tillämpa och tyda de invecklade bestämmelser, som
i detta fall skulle fogas till resereglementet. Därtill kommer den dyrbara
granskning, som alla reseräkningar skola genomgå i kungl. domänstyrelsen.
För fullgörande av detta har byråchefen Stiernspetz beräknat,
att ytterligare 2 revisorer och 3 siffergranskare skulle erfordras i detta
ämbetsverk. Därvid har han dock ej medräknat den för visso mycket
stora ökning av överjägmästare och kungl. domänstyrelsens arbetsbörda,
som genom detta tillkommer med prövning och behandling av alla från
bevakarna inkommande besvärsmål över jägmästarnas beslut i fråga om
bevakarnas rätt att anlita olika transportmedel.

Bevakarekåren utgör ungefär Vs av all skogsstatspersonal, varför
det är uppenbart, att den största ökningen av det improduktiva arbete,
som genom reseräkningars utskrivande och granskning m. m. tillkommer,
följer med denna kår.

Då nu, såsom ovan nämnts, anmärkningar även kunna göras mot
förslagets karaktär som grundval för rättvis ersättning, synes all anledning
föreligga för riksdagen att besluta genomförandet av en betydligt
enklare form för reseräkningarnas utbetalande till den bevakande skogsstatspersonalen.

Härvidlag är det av de sydsvenska skogssakkunnige framlagda
förslaget bestämt att föredraga.

Svårigheter för kostnadsberäkningen finnes i detta fall icke. De
nuvarande fasta reseanslagen skulle ju fortfarande utgå, och skulle till
dessa läggas ett dagtraktamente av fyra kronor för dag för alla reseoch
förrättningsdagar på längre avstånd än 5 kilometer från bevakarnes
bostad. Antalet dylika rese- och förrättningsdagar har enligt löne -

8

Motioner i Första kammaren, Nr 154.

kommissionens utredning i medeltal uppgått till 135 per befattningshavare
och år under de tre senaste åren.

På grund av vad jag härovan redan anfört, och under förhoppning
att även övriga framlagda synpunkter måtte vinna välvilligt beaktande
vid ärendets behandling, får jag härmed hemställa,

att riksdagen — under förutsättning att det i
nådiga propositionen nr 274 framförda förslaget rörande
ändrade grunder för reseersättnings utgående åt skogsstatspersonalen
vinner bifall i huvudsak — ville hos
Kungl. Maj:t göra framställning, att de tjänstemannagrupper
av den förvaltande personalen, som genom
kommissionens förslag skulle komma att vidkännas
nedsättning i nu utgående löneförmåner och reseersättningar,
måtte hållas skadeslösa genom ett på
lämpligt sätt avvägt, tillfälligt utgående årligt lönetillskott; att

riksdagen ville besluta att det i nådiga propositionen
föreslagna lönetillägget åt den bevakande
skogsstatspersonalen måtte utgå även för år 1917; samt
att riksdagen vid beslut om ändrade grunder
för reseersättningens utgående till skogsstatspersonalen
måtte för den bevakande personalen följa det förslag,
som av de skogssakkunnige för södra och mellersta
Sverige framlades den 17 december 1915.

Stockholm den 8 maj 1917.

Gast. Barthelson.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.