Motioner i Första kammaren, Nr 133

Motion 1913:133 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 133.

1

Nr m.

Av greve Wachimeister, Fredrik, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ökad malmbrytning inom Kiirunavaara
och Gellivare malmfält.

I nådig proposition, nr 173, till innevarande Riksdag har Kungl.
Maj:t föreslagit en väsentlig ökning av exporten av järnmalm från de
nu under brytning varande norrbottniska malmfälten. Den föreslagna
exportökningen motiveras därmed, att ett för närvarande räntelöst kapital
därigenom snabbare göres räntebärande, eu transformering, vilken i den
angivna utsträckningen anses kunna ske, utan att landets tillgång på
järnmalm för mycket långa tider framåt därigenom äventyras.

Utan att i detta sammanhang vilja ingå på eu granskning av de
statsekonomiska synpunkter, vilka ligga till grund för yrkandet i berörda
proposition, anser jag mig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet på en
åtgärd av synnerligen maktpåliggande natur, varom beslut torde böra
fattas i samband med behandlingen av frågan om ökning av malmexporten.

Alltsedan Sveriges geologiska undersökning 1898 publicerade en
av dåvarande statsgeologen Hj. Lundbohm utarbetad beskrivning över
Kiirunavaara och Luossavaara järnmalmsfält, har från statens sida ingen
systematisk undersökning blivit utförd för vinnande av närmare kännedom
om Norrbottens tvenne största järnmalmsförekomster, Kiirunavaara
och Gellivare. De utredningar i dessa frågor, vilka senare blivit förelagda
Riksdagen, hava varit baserade på de erfarenheter, som under
malmbrytningens fortgång och genom företagande av djupborrningar
anskaffats av det bolag, vilket bearbetar dessa malmfält.

Den av professor Walfr. Petersson utförda, i och för sig säkerligen
mycket omsorgsfulla utredning, som låg till grund för 1907 års Riksdags
viktiga beslut rörande, reglerande av äganderättsförhållandena och brytBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 3 sand. 72 höft. (Nr 133—134.) 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 1S3.

ningen vid de nämnda malmfälten, var sålunda i någon mån grundad
på 1898 års undersökning, men för övrigt på Irån gruvförvaltningarna
bekomna uppgifter, belysta av den erfarenhet, som professor Petersson
vunnit under besök på gruvfälten.

Alldeles likartat är fallet med den utredning av professor Peterssons
hand, vilken åtföljer den nu framlagda propositionen och vilken beträffande
den viktigaste förekomsten, Kiirunavaara, ej har att uppvisa några
väsentliga nya fakta rörande malmens djupgående, utan i detta hänseende
stöder sig på de erfarenheter rörande detta fält, som förelågo
redan år 1907. Man står här sålunda inför den egendomliga situationen,
att undersökningsarbetena rörande Kirunamalmens djupgående
inställdes i och med det att staten blev hälftenägare i malmfältet. De
G år, som sedan dess förflutit fram till denna Riksdag, då exportfrågan
åter blivit aktuell, hava ej på önskligt sätt utnyttjats för vinnande av
ökad kunskap rörande denna malms storlek.

Ehuru jag sålunda med beklagande konstaterar, att staten underlåtit
att sörja för fortsatta undersökningsarbeten, vilkas resultat skulle
varit synnerligen välkomna nu, då fråga är om brytningens ökande, anser
jag i likhet med tankegången i den kung!, propositionen, att den nu
påvisade malmmängden i Kiirunavaara är betryggande med hänsyn till
den jämförelsevis begränsade exportökning, som nu av regeringen blivit
föreslagen. Men det är ju möjligt, att Riksdagen efter ett antal, år
åter kan få anledning att taga under övervägande frågan om regleringav
brytningen, och det synes mig i hög grad önskvärt, att Riksdagen
redan nu sörjer för att eu fullständigare utredning rörande den verkliga
malmmängden kan föreligga, då malmproblemet åter kommer under
dess prövning. De undersökningsarbeten, vilka för sadant ändamål
erfordras, äro av den omfattande art, att de ej kunna på en knappt
tilltagen tid utföras omedelbart före frågans behandling av regering och
riksdag. Det fordras här tvärtom en framsynt planläggning av arbeten,
vilka torde kräva åratal för sitt utförande.

Ännu mera tungt vägande blir det här framställda önskemålet, da
man tager i betraktande, att staten år 1930 skall träffa sitt avgörande
angående den ytterst betydelsefulla frågan om eventuell inlösen av den
halvpart i de nämnda malmfälten, som nu är enskild egendom. I bil.
D) till 1907 års malmfältsproposition beräknas lösesumman för detta
köp till 140,625,000 kronor, vilken beräkning är baserad på det antagandet,
att medelvinsten för ton malm skulle utgöra 3 kronor. I den
för årets riksdag framlagda propositionen uppgives emellertid, att nettovinsten
per ton malm kan sättas till 6 kronor samt att lösesumman, be -

3

Motioner i Första, kammaren, Nr 133.

räknad under denna förutsättning, bleve 281,500,000 kronor eller, sedan
med bolaget i år kontrakterade avdrag gjorts, 234,750,000 kronor. Inför
tvånget att i eu ej avlägsen framtid träffa avgörande rörande ett så
betydande kapitalutlägg bör det tydligtvis vara statsmakternas omsorg
att i god tid sörja för eu utredning, vilken så fullständigt som möjligt
kan klargöra storleken av de naturrikedomar, som för denna ofantliga
lösesumma skola förvärvas åt staten.

Beträffande Kiirunavaara har man ansett sig kunna approximativt
uppskatta malmmängden intill 300 meter under Luossajärvis yta och
sålunda kommit till en malmkvantitet av 740 miljoner ton. I fråga
om Gellivare har man beräknat malmmängden intill ett antaget djup av
500 meter under fältets nollpunkt vara cirka 233 miljoner ton.

Dessa uppskattningar äro emellertid i hög grad osäkra, enär den
i ytan uppmätta malmarean antagits oförändrad till de nämnda djupen,
ehuru de hittills utförda djupborrningarna och övriga undersökningsarbeten
giva endast mycket ofullständigt stöd för ett sådant antagande.
Med den nuvarande mycket bristfälliga kännedomen om dessa malmers
djupgående är det sålunda ej uteslutet, att malmarean på de angivna
djupen åtminstone inom vissa delar av fälten är mindre än nu vid beräkningarna
antagits. A andra sidan har professor Carlheim-Gyllenskölds
omfattande magnetiska undersökning av Kiirunavaara gjort sannolikt,
att denna malm fortsätter med i stort sett oförändrade dimensioner
djupt under den nivå, 300 meter, till vilken beräkningen av malmmängden
hittills utsträckts. För närvarande antager man med ledning
av mycket få djupgående borrningar (en enda, Zenobia, nående ned till
300 meters djup), att malmarean på nämnda nivå är densamma som i
ytan. Om man genom ett tillräckligt antal djupborrningar ned till 500
meter kunde visa, att malmarean på sistnämnda djup verkligen är lika
stor som i ytan, vore därmed malmkroppens likformighet till betydande
djup på ett så avgörande sätt ådagalagd, att man säkerligen kunde
extrapolera malmarean från 500 meter ned till 800 meter med fullt ut
lika nrycket berättigande, som man nu extrapolerar malmarean från dagytan
ned till 300 meters nivå, och undersökningen skulle i detta fäll
öka den approximativt påvisade malmmängden i Kiirunavaara med minst
500 miljoner ton, enär enligt erfarenheterna i dagytan varje meters avsänkning
motsvarar en malmmängd av cirka 1.3 miljoner ton.

Ett belysande exempel på betydelsen av undersökningsarbeten mot
djupet är Grängesberg, där gruvingenjör N. Hedberg ännu år 1909 angav
den påvisade återstående malmmängden till 50 miljoner ton, medan

4

Motioner i Första kammaren, Nr 133.

det senaste årets undersöknings- och beredningsarbeten ökat denna
kvantitet till ej mindre än 142 miljoner ton.

Av det anförda torde med full tydlighet framgå, att en undersökning
av Kiirunavaara- och Gellivaremalmernas djupare delar måste
anses vara i hög grad maktpåliggande. Såsom i det följande skall
visas, kan man för en jämförelsevis underordnad kostnad vinna upplysningar,
som kunna bliva av grundläggande betydelse för statens handlingssätt
med avseende på de norrbottniska malmfältens framtid.

Genom rådplägning med fackmän bar jag kommit till den uppfattningen,
att den bär föreslagna undersökningen i huvudsak bör utföras
genom djupborrningar, vilka för närvarande ej torde böra planläggas
till större djup än 500 meter, enär detta är den nivå, intill vilken
den ledande svenska borrfirman, svenska diamantbergborrningsaktiebolaget,
anser sig kunna lämna full garanti för arbetets betryggande
utförande.

Den mäktigare delen av Kirunamalmen bar i dagen en längdutsträckning
av 3,000 meter, varför man skulle behöva 7 borrhål för att
på var 500:de meter genomborra denna malm, vilket torde vara tillräckligt
för vinnande av kännedom rörande huvuddragen i malmens
dimensioner på t. ex. 500 meters nivå. Enligt från svenska diamantbergborrningsaktiebolaget
bekomna upplysningar kan man med trygghet
antaga, att 500 meter djupa borrhål ej skola draga högre totalkostnad
än i medeltal 75 kronor per borrmeter. 7 stycken borrhål å 500 meter
skulle sålunda draga en sammanlagd kostnad av högst 262,500 kronor.

Malmkvantiteten i Gellivare malmberg är visserligen vida mindre
än i Kiirunavaara, men den är å andra sidan fördelad på ett antal
skilda malmer, varför åtminstone 6 djupborrningar måste avses för Gellivare,
om en någorlunda motsvarande kunskap rörande detta fält skall
vinnas. Jag beräknar sålunda för Gellivare malmberg 6 borrhål å 500
meter till eu sammanlagd kostnad av högst 225,000 kronor.

Den totala kostnaden för de 7 borrhålen i Kiruna och de 6 i
Gellivare skulle sålunda belöpa sig till högst 487,500 kronor, varför
jag med hänsyn till kostnader jämväl för arbetets planläggande och
övervakande avrundar summan till 500,000 kronor.

Den plan rörande borrhålens djup och fördelning, som här blivit
framlagd, är naturligtvis att betrakta endast som rent preliminär och
bör ej bliva bindande för de sakkunniga, vilka anmodas att planlägga
och övervaka detta undersökningsarbete. Jag tänker mig, att detta
uppdrag borde kunna lämnas åt en nämnd av 3 personer, varav en
utses av Kungl. Maj:t, en av bolaget och den tredje av jernkontoret.

Motioner i Första kammaren, Nr 133. 5

Med hänsyn till tiden för undersökningens utförande är det givetvis
ur statens synpunkt fördelaktigt, att resultaten föreligga snarast möjligt.
Å andra sidan torde det för arbetets lugna och planmässiga bedrivande
vara lämpligt att anslå en tid av cirka 3 år, varför jag hemställer, att
undersökningen måtte ordnas så, att dess resultat kunna föreläggas 1917
års riksdag. Möjligen kunna genom denna undersökning sådana oförutsedda
upplysningar vinnas, att staten finner önskligt att genom undersökningsarbeten
av annan art, t. ex. schaktsänkning och drivande av
försöksorter, fullständigt förbereda frågans slutliga avgörande, år 1930.
Till sådana mer omfattande arbeten finnes ännu tid, i den händelse den
nu föreslagna undersökningen kan föreligga avslutad år 1917.

Den summa av V2 miljon kronor, som erfordras för här föreslagna
undersökning, är visserligen i och för sig mycket betydande, men den
ter sig dock helt oansenlig vid sidan av de värden, varom det här är
fråga. Den utgör sålunda endast cirka eu femhundradedel av den lösesumma,
vilken staten år 1932 nu kan antagas skola betala till bolaget.

Under förutsättning att ett statsinköp av bolagets halvpart i malmfälten
ej framdeles kommer till stånd, anser jag det naturligt, att den
nu föreslagna undersökningen bekostas av bolaget, som ju i sådant fäll
högst sannolikt i framtiden liksom nu kommer att verkställa brytningen
och sålunda för djupbrytningens ordnande vinner omedelbar vägledning
genom denna undersökning. Skulle staten däremot komma att utlösa
bolaget från malmfälten, anser jag rimligt, att staten såsom tillägg till
lösesumman ersätter bolaget för de faktiska utlägg intill V2 miljon
kronor, som blivit gjorda för denna undersökning, detta dock sålunda
att staten ej är skyldig att till bolaget erlägga ränta å det ifrågavarande
beloppet.

Under förutsättning i övrigt av bifall till propositionen nr 173
rörande ökning av malmexporten från de norrbottniska malmfälten får
jag sålunda föreslå Riksdagen,

att till avtalet med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag fogas det ytterligare villkoret, att bolaget
åtager sig att anordna en genom djupborrningar utförd
undersökning rörande malmernas dimensioner på
djupare nivåer inom Kiirunavaara och Gellivare malmberg
intill en kostnad av högst 500,000 kronor, vilket
av bolaget gjorda utlägg skall utan räntetillägg till
bolaget återbetalas, i den händelse staten 1932 eller

6

Motioner i Första kammaren, Nr 133.

1942 begagnar sig av sin rätt att inlösa bolagets halvpart
i de nämnda malmfälten.

Denna undersökning skall utföras i överensstämmelse
med de anvisningar, som lämnas av en för
arbetets övervakande tillsatt nämnd på tre personer,
av vilka en utses av Kungl. Maj:t, eu av bolaget och
en av jernkontoret. Arbetet skall så bedrivas, att
nämndens rapport över de vunna resultaten kan föreläggas
1917 års riksdag.

Stockholm den 18 april 1913.

F. Cl:son Wachtmeister.