Motioner i Första kammaren, nr 12 (Motion 1950:12 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 12.

Nr 12.

Av herr Lindström, angående behörighet att utöva låkarkonsten.

Under det senast förflutna halvseklet har problemet om behörighet att
utöva låkarkonsten och denna behörighets omfattning upprepade gånger
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Frågan har — i korthet
sagt — gällt läkarkonstens utövning av därtill formellt icke behöriga.
Nämnda kategori av »läkare» har med ett kollektivt uttryck betecknats som
kvacksalvare. En lag om behörighet att utöva låkarkonsten gavs den 21
september 1915. Dess i detta sammanhang viktigaste stadgande återfinnes
i denna lags 6 § 2 mom. och lyder: »Om någon, som ej är eller varit behörig
till läkarkonstens utövning, mot ersättning behandlar venerisk sjukdom,
tuberkulos, kräftsjukdom eller sådan smittosam sjukdom, till förekommande
av vars införande i eller utbredning inom riket Konungen meddelat
särskilda föreskrifter, eller företager hypnotisk behandling eller behandling
under allmän bedövning, straffes med dagsböter, dock ej under fem.
Sker det yrkesmässigt, må straffet kunna höjas till fängelse i högst ett år.
Utövas eljest låkarkonsten av någon, som ej är eller varit därtill behörig,
och sker det yrkesmässigt; då skall, där behandlingen varit av beskaffenhet
att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade, dömas till dagsböter,
dock ej under fem.»

I samma lag, som alltjämt gäller, stadgas att behörighet att utöva läkarkonsten
tillkommer — förutom i vissa särfall — endast den, som vunnit
legitimation som läkare (legitimerad läkare). Sådan legitimation må endast
meddelas svensk medborgare, som avlagt medicine licentiatexamen.

Den gällande lagstiftningen innebär alltså, att s. k. kvacksalveri i princip
är tillåtet. En kvacksalvare får dock icke — mot ersättning behandla
vissa sjukdomar eller företaga hypnotisk behandling eller behandling under
allmän bedövning. I övriga fall av läkarkonstens utövning är kvacksalvaren
vid ansvar förbjuden att yrkesmässigt meddela behandling av beskaffenhet
att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade. Även om behandlingen
varit i och för sig ofarlig ha — enligt rättspraxis — bestämmelserna
tillämpats, om till följd av densamma ett för patientens hälsa ogynnsamt
uppskov med anlitande av legitimerad läkare ägt rum eller om patienten
på kvacksalvarens uppmaning avbrutit en hos legitimerad läkare börjad
behandling och avbrottet haft menliga verkningar.

Denna lagstiftning har icke varit effektiv vid bekämpande av kvacksalveriet.
Medicinalstyrelsen, som haft uppmärksamheten på rådande förhållanden
inom området, igångsatte på 1930-talet en utredning, vilket efter hand
meddelades Kungl. Maj:t. Genom beslut sanktionerade Kungl. Maj:t mediBihang
till riksdagens protokoll 1950. 5 saml. Nr 12 17.

Motioner i Första kammaren, nr 12.

cinalstyrelsens åtgärd, och den 2 december 1941 överlämnade medicinalstyrelsen
»Förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten m. in.»
(SOU 1942: 22).

I nämnda betänkande klargjordes tydligt, att 1915 års lag icke varit till
fyllest för bekämpandet av kvacksalveriet. Utredningen redogör på s. 69—77
för åtskilliga rättsfall, som belysa denna uppfattning. I en bilaga till utredningens
betänkande, s. 188—219, lämnas en sammanställning om kvacksalveriets
förekomst i Sverige åren 1931—1939. Även om de däri lämnade
uppgifterna äro långt ifrån uttömmande, blir dock totalbilden den, att ett
mycket utbrett kvacksalveri florerade. Det förekommer alltjämt. I en den
30 december 1949 daterad skrivelse till motionären säga nio namngivna
personer (namn och adresser kunna meddelas), som äro anhängare till
kvacksalveriet, följande: »Från en stor del av stadens (Stockholm) och
statens verk och inrättningar såsom skolor, spårvägar, järnvägar och sjukvård
söker sig ett stort klientel till chiropraktiker, homeopater och andra
lekmannaläkare och betala själva konsultationen, fast de ha gratis läkarvård.
» Att kvacksalveriet i princip är tillåtet medför att det i stor utsträckning
förekommer också i praktiken. Många uttalanden från medicinskt
sakkunnigt håll understryka detta förhållande (se uttalanden i medicinalstyrelsens
utredning, s. 77—101).

Det bekanta fallet fru Anna Dorothea Iversen i Stockholm den 5—7
januari 1949 visar hur mäktig vidskepelsen på detta område är. Fru Iversen
är en dansk undersåte, som vid nämnda tidpunkt uppträdde som undergörerska
i den svenska huvudstaden. Hennes »behandlingsmetod» bestod
i följande: strykningar och massageliknande knådningar med händerna,
ibland i form av så kraftiga knuffar och stötar med knuten hand, att någon
annan måste stödja patienten; vidare blåsningar med munnen mot de sjuka
kroppsdelarna. Frånvarande personer kunde behandlas under telefonsamtal
genom att kvinnan blåste i telefonluren eller genom att hon strök med
händerna över ett papper eller en tidning, som sedan sändes till den sjuke
för att anbringas på det sjuka stället. Vid kollektiva mottagningar — en
sådan med över 1 000 personer närvarande förekom i Stockholm — utövade
fru Iversen sin »konst» genom att sträcka ut händerna över salen. Hon
hävdade, att hon kunde bota alla sjukdomar med samma »medel». Enligt
Dagens Nyheter den 7 januari 1949 sade hon sig »kunna blåsa bort kräftsvulster».
Hon sade, att hon icke uppbar betalning för sina »behandlingar»,
men det påstods med trovärdighet från flera iakttagare, att hon mottagit
frivillig ersättning från många sjuka. Detta är ett exempel på att gällande
behörighetslags bestämmelser om »yrkesmässighet», vilket måste betyda
att vederbörande försörjer sig på trafiken, icke äro effektiva. Fru Iversen
försvann snart ur landet, sedan polisen underrättat henne om att hennes
verksamhet icke var önskvärd i Sverige. »Undergörare» ha vid olika tillfällen
uppträtt i vårt land; de ha ofta varit religiösa. Medicinalstyrelsens

Motioner i Första kammaren, nr 12.

åberopade utredning pekar på att religiösa »pastorer» framträtt som kvacksalvare
och undergörare. Allt detta visar, att det alltjämt här i landet finns
en talrik publik för charlataner på läkarkonstens område. Fallet Iversen
behandlades i en interpellationsdebatt i andra kammaren den 16 februari
1949.

På grundvalen av gjorda erfarenheter framlade medicinalstyrelsen sitt
förslag om en på vissa punkter kompletterad behörighetslag. Denna lagstiftning
borde enligt förslaget i princip innefatta förbud för lekman

att behandla varje sådan sjukdom, som regelmässigt antingen är farlig
för den behandlades liv eller hälsa eller ock genom smittsamhet medför
fara även för den sjukes omgivning,

att vid behandling av sjukdom — oavsett denna är av farlig beskaffenhet
eller ej — använda sådant medel eller sådan metod, som är av beskaffenhet
att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade, och

att utföra behandling i fall, där dröjsmål med eller avbrott i behandling
genom behörig utövare av läkarkonsten kan medföra dylik fara.

Medicinalstyrelsen föreslog, att det nuvarande systemet med uppräkning
av vissa sjukdomar, som regelmässigt äro farliga för den behandlades liv
eller hälsa, borde bibehållas men kompletteras med vissa sjukdomar, såsom
sockersjukdom m. fl. Vad som gäller behandling av farlig sjukdom borde
ha avseende även på sådan sjukdomsföreteelse, som enligt vetenskap och
beprövad erfarenhet är symtom till dylik sjukdom. Psykoanalytisk behandling
borde likställas med hypnotisk behandling. Med allmän bedövning
borde lokalbedövning jämställas. Behandling av lekman av sinnessjuk, sinnesslö
eller person under 18 år borde beläggas med höjt straff. Undersökning
skulle jämställas med behandling. Reklam för kvacksalvarverksamhet
skulle icke tillåtas och skulle beläggas med straff. Läkartiteln skulle skyddas.
Lekman skulle icke tillåtas att exempelvis kalla sig »naturläkare»,
»hudläkare», »dr».

Några remissinstanser förordade förbud mot kvacksalveri. Andra uttalade
sina sympatier för förbud, men ville ej gå längre än att skärpa lagen i
huvudsaklig överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag. En del
myndigheter vände sig både mot förbud och mot de flesta skärpningar, som
förordats av medicinalstyrelsen. De senare litade mest på effektiviserad upplysningsverksamhet.
I sitt betänkande avstod medicinalstyrelsen själv att
yrka förbud mot all utövning av läkarkonsten för kvacksalvare. Styrelsen
anförde som ett av sina huvudskäl »att enligt dess åsikt tillräcklig förståelse
för ett sådant förbud ännu icke kan påräknas hos stora delar av
vårt lands befolkning och förty eu dylik lagstiftning näppeligen kan för
närvarande förväntas bliva effektiv» (SOU 1942: 22, s. 20). Liknande skäl
mot förbud anförde statsrådet och chefen för inrikesdepartementet vid ovan
nämnda interpellationsdebatt i andra kammaren.

Motioner i Första kammaren, nr 12.

Fråga är om en dylik uppfattning är hållbar. Det är uppenbart att den
gällande lagstiftningen icke stävjar kvacksalveriet, och den av medicinalstyrelsen
föreslagna vilar på samma grund som den gamla lagstiftningen.
Upprepade gånger hänvisas till en ökad upplysning såsom ett verksamt
medel. Erfarenheten visar, att detta icke gäller. Sjuka människor, som ofta
bli offer för ren förtvivlan och gripa efter alla tänkbara möjligheter att bli
hjälpta, äro sällan tillgängliga för upplysning, som utgår från förnuft och
erfarenhet. Den offentliga reklamen för kvacksalvare har kraftigt inskränkts
genom pressens förståendefulla uppträdande. Tidningarna vägra i regel att
införa kvacksalvarannonser. Människorna finna likväl vägar till kvacksalvarna.
De senare ha visat att de underkasta sig bötesdomar och obekymrade
av dem fortsätta sin »läkarverksamhet». Det säges ofta, att folkets
»rättsmedvetande» icke är moget för så drastiska åtgärder som förbud,
och då uteslutas möjligheterna att på förbudsvägen nå önskat resultat.
Ingen har dock svarat på frågan, om det är möjligt att bibringa folket det
önskade »rättsmedvetandet» eller när det kan väntas att detta »rättsmedvetande»
uppenbarar sig.

Undertecknad vill icke i allmänhet bidraga till att inskränka den personliga
friheten. I detta avseende hyser han en »liberal» uppfattning. Men icke
ens en långt gående liberal människa föreställer sig gärna, att samhället
kan existera utan vissa ingripanden, som binda den individuella viljan,
det personliga tycket. De klassiska liberalerna underläto aldrig att fordra
samhällets ingripande till skydd för liv och egendom. De som inriktade sig
på att mörda eller stjäla skulle näpsas genom samhällets tvångsingripande.
I medicinalstyrelsens utredning lämnas exempel på lekmannabehandling av
sjuka, som satt vederbörandes liv och hälsa i fara. I ett flertal fall har icke
ens vanliga sjukdomars art kunnat bestämmas, varför behandlingen varit
detsamma som dödsrisk. Skall man för att stävja sådant lita till ett diffust
»rättsmedvetande», som egentligen icke är annat än okunnighet och vidskepelse?
Och skall man vänta på att detta »rättsmedvetande» inom rimlig
tid förändras så att det tar hänsyn till allenast förnuft och erfarenhet?

Obligatorisk skyddsympning mot smittkoppor är genomförd, trots att
många bekämpat den med hänvisning till sitt rättsmedvetande. Men de
lagstiftande myndigheterna ha icke vikit. Trots all motagitation, som flera
gånger tagit formen av ren upphetsning, har tvångsvaccineringen upprätthållits,
och när statsmakterna ha visat sig vara ståndaktiga har agitationen
i hög grad dämpats. Man kan vänta sig samma utveckling, när det gäller
förbud mot kvacksalveriet. Uppenbarligen kommer det i början av en förbudslagstiftning
att uppstå besvärligheter och hetsig motagitation. Men det
är ingen överdriven förhoppning, om man tror att stormen ganska snart
skall lägga sig. Därtill skall bidraga, som mångfaldiga gånger påvisats, en
större tillgång till läkare över hela landet och en högre standard på läkarkåren,
ett önskemål, som gör sig gällande även i ett land som vårt med en

Motioner i Första kammaren, nr 12.

erkänt skicklig och ansvarsmedveten kår av läkare. Önskemålet kan så
mycket hellre givas uttryck, som det åtskilliga gånger framhållits från
läkarna själva. Om detta får man rika vittnesbörd vid genomläsningen av
medicinalstyrelsens här ofta åberopade betänkande. Undertecknad håller
starkt före, att ett förbud mot allt kvacksalveri bör genomföras och att
utövningen av läkarkonsten förbehålles allenast legitimerade läkare. När
det framhålles att lekmän ofta kunna vara till gagn som omedelbar hjälp
vid sjukdoms- eller olycksfall, innan läkare ankommit, må härom endast
sägas, att det bör vara möjligt att giva lagen en sådan utformning, att sådan
hjälp inom begränsad ram icke skall jämställas med kvacksalveri.

Till kvacksalveri måste tvivelsutan räknas chiropraktik, homeopati och
ögondiagnostik. I medicinalstyrelsens här berörda utredning beröras i
skilda sammanhang dessa grenar av »läkarkonsten». Professor G. Liljestrand
uttalar sig i betänkandet om homeopatien (s. 230—242). De homeopatiska
läkemedlen äro i och för sig verkningslösa. »Homeopatien har intet
med vetenskap att göra... I själva verket är homeopatien en form av
mysticism, ett slags religion, om man så vill. .. . det är samhällets plikt att
tillse, att ej skador tillfogas sjuka människor genom uraktlåtenhet eller
okunnighet, och att ej de friska utsättas för risker t. ex. i form av epidemier,
som kunna bli en följd av att den medicinska forskningens resultat lämnas
obeaktade på grund av förtröstan på homeopatiens evangelium.» Professor
Liljestrand framhåller den risk, vilken representeras av »den stora mängd
homeopater, som utan att äga medicinsk utbildning utöva sin verksamhet.
De sakna förutsättningar att bedöma riskerna.» Genom ett citat anför professor
Liljestrand ett tidigare uttalande av professorn i rätts- och statsmedicin
A. Key-Åberg. Denne yttrade: »Man finner bland dem (homeopaterna):
f. d. polismannen, f. d. straffången, f. d. prästen, f. d. lasarettsvaktmästaren,
’frun’ i växlande samhällsställning, men vars mans ekonomi blivit
rubbad, f. hemmansägaren, f. ingenjören, f. cirkusartisten o. s. v. Flera
av dem äro, sorgligt att säga det, f. d. predikanter; och geschäftet går, såsom
erfarenheten visat, bäst då homeopaten uppträder med religiös mask och
därefter lämpade talesätt. På detta sätt vinner man säkrast folkets förtroende.
’Jag tror Gud vill det’, var det svar, som en bekant liomeopat här
i staden för ej länge sedan offentligt lämnade på en till honom ävenledes
offentligen framförd förebråelse för sysslande med kvacksalveri.» Det
är att märka, att professor Liljestrand icke bara rör sig med allmänna uttalanden
om homeopatien, utan att han låter dem föregås av en verklig
analys av den homeopatiska »läkekonstens» medel.

Professor K. G. Ploman sysslar i medicinalstyrelsens betänkande med
ögondiagnostiken (s. 243—246). Med ögondiagnos eller ögondiagnostik avses
en metod att »utforska en människas eller ett djurs hälsotillstånd genom
aktgivande på utseendet av ögats regnbågshinna». Denna »vetenskap» leder
sitt npphov från en iakttagelse, som en ungrare Ignaz Peczely skall ha gjort

Motioner i Första kammaren, nr 12.

1837 vid 11 års ålder. Han bröt av benet på en uggla och såg då att en svart
strimma i samma ögonblick uppstod i ugglans öga. När Peczely som vuxen
sysslade med homeopati, slog det honom, att alla människor hade så olika
ögon. Han erinrade sig episoden med ugglan, och inom tre månader hade
han funnit nyckeln till den gåta, han grubblade över, d. v. s. han hade
insett, varför märket uppkom i ugglans ögon, då benet avbröts; kroppens
olika organ måste vara representerade i regnbågshinnorna. Svenska pastorn
N. Liljequist utvecklade närmare våra dagar Peczelys »vetenskap». Varje
fläck i ögat speglade kroppens skilda organ, och genom att se in i ögat
kunde man finna var sjukdomen fanns. Efter en analys av ögondiagnostikens
arbetssätt och ögondiagnostikernas metoder konkluderar professor
Ploman: »Ögondiagnostiken leder sitt ursprung från en obestyrkt och fullständigt
godtjrckligt tolkad iakttagelse av en 11 års pojke. Ögondiagnostiken
har existerat i över 100 år, utan att dess utövare visat förmåga eller vilja
att genom exakt forskning skaffa densamma minsta skymten av beviskraftigt
underlag. Den grundar sig dels på okunnighet om och feltolkning av
orsaken till växlingarna i regnbågshinnans utseende, dels på ett löst framkastat
påstående om ett inbördes samband mellan vissa bestämda ställen på
irisytan och kroppens olika organ, ett samband som icke finnes. En på dessa
felaktiga förutsättningar grundad sjukdomsbehandling är meningslös och
hälsovådlig, ögondiagnostiken är kvacksalveri.» Många människor lita dock
på ögondiagnostikerna. Kombinationen mellan ögondiagnostik och homeopati
är vanlig. En undersökningsmetod, som i och för sig leder till hälsovådliga
resultat, och en »läkarkonst», homeopatien, som ofta har ögondiagnostiken
till hjälpmedel vid sin utövning i »mystikens» tecken, vilka
sammansmälta i okunniga och oskickliga människors händer, måste representera
stor risker för människor och samhälle.

I Schweiz fordras för utövande av läkarkonsten, frånsett en enda kanton
där utövande av läkarkonsten är fritt, en av läkarexamen betingad auktorisation
från förbundsmyndigheterna. Förbudet för obehöriga upprätthålles
ytterst olika i de skilda kantonerna, men kvacksalveriet är likväl icke av
någon större betydelse (SOU 1942:22, s. 123). Inom kantonen Ziirich, där
kvacksalveriet är förbjudet, försökte chiropraktikerna genom ett initiativ
få till stånd en folkomröstning till förmån för legitimation av sin verksamhet.
Sundhetskommissionen i kantonen tillsatte med anledning härav en
kommission av ansedda medicinare, de flesta professorer, att undersöka
den chiropraktiska läran. Dess utlåtande blev förintande. Det är refererat
i medicinalstyrelsens betänkande s. 147—156. Några stickprov lämnas:
»Förklarandet av sjukdomsföreteelser, medelbart eller omedelbart, såsom
orsakade av inklämning av nerverna genom rubbat läge av ryggkotssegment
i den chiropraktiska teoriens mening är falskt. ... Chiropraktikens
föregivna hälsoföljder hålla icke streck vid en allvarlig prövning. Vi hava
icke sett ett enda fall av fullt botande av en verklig beskriven sjukdom, som

Motioner i Första kammaren, nr 12.

kan angivas. De oss visade fallen röra sig i huvudsak om å ena sidan själsliga
eller nervöst betingade symtombilder, som i allra första hand äro att
återföra på störningar i patientens nerv- och själsliv, å andra sidan besvär
av så kallad reumatisk natur. Båda grupperna av dessa affektioner äro
emellertid under tidens lopp i alla fall underkastade bättringar och återfall.
... Utövandet av chiropraktik kunde beträffande ett stort antal sjukdomar
medföra stora faror för de sjuka. Så uppstå t. ex. genom tuberkulos
och kräfta svaga ställen på ryggraden, vilka vid utövande av de chiropraktiska
handgreppen kunna bli intryckta. Vidare inträffar det lätt, att genom
frånvaron av tillförlitlig diagnos fall av infektionssjukdomar (t. ex. difteri),
tumörer och andra livsfarliga tillstand bli förbisedda och patienterna därigenom
skadade på ett irreparabelt sätt. Denna farorisk vid behandling
genom chiropraktikerna är utmordentligt stor, enär dessa sakna varje slags
allmän läkarutbildning.» Den schweiziska vetenskapliga kommissionen utdömde
radikalt chiropraktiken.

I anledning av ett rättsfall i Danmark tillsattes i början på 1930-talet en
kommission på 5 läkare, som hade att undersöka chiropraktiken som läkarmetod
(SOU 1942: 22, s. 156—157). Utslaget blev:

att chiropraktiken saknar varje vetenskapligt grundlag och att dess teori
är stridande mot fysiologiens och patologiens enklaste fakta,

att de chiropraktiska handgreppen icke kunna utöva den av chiropraktiken
påstådda inverkan på sjukdomarna,

att verksamheten på nu ifrågavarande klinik icke står i överensstämmelse
med de principer, som måste vara ledande för hederligt och samvetsgrant
ledda sjukvårdsinstitut.

Domen i detta rättsfall gick emot chiropraktiken.

Skall man lita på medicinsk sakkunskap, vilket man i detta sammanhang
måste göra, böra alltså homeopati, ögondiagnostik, chiropraktik över
huvud taget utdömas och i samhällets intresse grundligt stävjas. Det fiamhålles
ofta, vilket även framgår av medicinalstyrelsens betänkande, att
dessa och andra kvacksalvarmetoder icke sällan ha en sådan psykologisk
verkan på patienterna, att förbättring i deras tillstånd inträder. Det finnes
ingen anledning att förneka detta. Primitiva och lättledda människor påverkas
ofta av sådant, som har något mystiskt och trolskt över sig. Detta
förbises ingalunda av den vetenskapliga medicinen, vars utövare dock ha
eu naturlig ovilja mot att fungera likt vildars och primitiva stammars medicinmän.
De önska icke framträda som representanter för »fast geistige
Kräfte», som homeopatiens upphovsman, den tyske läkaren Samuel Hahnemann,
gjorde (SOU 1942:22, s. 231). Den lättnad som vissa patienter erfara
genom kvacksalvarnas finter torde dock icke kompensera de skador,
lekmännen i läkarskepnad åstadkomma genom sina olta ytterst riskabla
metoder. Här borde förvisso avvägningsfrågan mellan det ena och det andra

Motioner i Föi-sta kammaren, nr 12.

vara lättlöst. Professor G. Liljestrand påpekar dessutom (SOU 1942:22, s.
239), att kroppens självläkande krafter spela en mycket stor roll, »i de ojämförligt
flesta fallen den avgörande rollen», när sjukdomstillstånd övervinnas.
Detta draga såväl vetenskapligt utbildade läkare som olika sorters
kvacksalvare stor nytta av. En vetenskapligt skolad läkare känner nogsamt
detta och gör icke någon reklam av det. Men när kvacksalvaren profiterar
av denna kroppens egna läkande förmåga, basunera han och hans trogna
ut det som underverk. Så går agitationen, när den är stoppad i tidningar och
sällan kan få sitt utlopp på offentliga möten, från mun till mun och utövar
sin värvning i det fördolda.

I sammanhanget bör nämnas den hänsynslösa ekonomiska uppskörtning,
som en del av allmänheten blir föremål för, särskilt genom de homeopatiska
»medicinerna». Dessa tillverkas av vissa »tekniska», »kem.-tekn.»,
»farmac.-kem.» fabriker. Produkterna bestå mestadels av sockerpiller med
homeopatiska »läkemedel» i fantastisk uttunning. Säkra uppgifter ge vid
handen, att exempelvis ett kg mjölksocker som homeopatisk »medicin» betingar
ett försäljningspris av 100 kronor. I ett annat fall anges priset till
160 kronor per kg. Det förefaller högst önskvärt, att även denna sida av
kvacksalvarnas och deras medhjälpares verksamhet grundligt nagelfares.
Det måste vara en tredubbel synd mot sjuka människor, som anlita i och
för sig verkningslösa läkemedel och som bli föremål för en behandling, innebärande
stor fara för liv och hälsa, om de desslikes bli objekt för en skamlös
ekonomisk uppskörtning.

Sammanfattande kan sägas, att av de tänkbara medlen i kampen mot
kvacksalveriet förbud mot utövning av läkarkonsten för icke utbildade
(legitimerade) läkare måste vara det effektivaste. I händelse riksdagen
icke skulle vilja förorda förbudsvägen, torde det näst bästa av det, som
för närvarande synes stå till buds, vara medicinalstyrelsens förslag till ny
lag om behörighet att utöva läkarkonsten. Det borde vara angeläget att
bringa åtminstone detta förslag inför riksdagens prövning, möjligen med
bearbetning med hänsyn till de ytterligare erfarenheter, som kunna ha
vunnits sedan december månad 1941. Slutligen äro också åtgärder mot
uppskörtning av kvacksalvarnas patienter genom fantasipriser på deras
läkemedel att anbefalla, i varje fall till dess att lagstiftningen får sådant
innehåll, att det ondas rot, kvacksalveriet självt, verksamt kan utrotas.

Härmed hemställes,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att förslag utarbetas till lagstiftning om förbud att utöva
läkarkonsten för i Sverige icke legitimerad läkare, samt att
för riksdagen framlägga förslag om sådan lagstiftning;
eller i den händelse riksdagen finner att ovanstående hemställan
icke kan bifallas

Motioner i Första kammaren, nr 12.

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
förslag till ändrad lagstiftning om behörighet att utöva
läkarkonsten utarbetas på grundval av medicinalstyrelsens
den 2 december 1941 avgivna förslag, varvid hänsyn tages
till de erfarenheter, som under åren 1942—1950 ytterligare
ha kunnat vinnas på nämnda område, samt att Kungl. Maj :t
måtte förelägga riksdagen förslag rörande dylik lagstiftning,
samt, ifall sistnämnda yrkande bifalles eller om riksdagen
icke finner ändring av lag om behörighet att utöva läkarkonsten
av den 21 september 1915 påkallad,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
sådana föreskrifter utfärdas, som äro ägnade att förhindra
ekonomisk uppskörtning av allmänheten genom försäljning
av mediciner, som ordineras av person, vilken efter lagstiftningen
om behörighet att utöva läkarkonsten icke äger
sådan behörighet.

Stockholm den 16 januari 1950.

Rickard Lindström.