Motioner i Första kammaren, Nr 123 (Motion 1940:123 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 123.

123.

Av herr Lindhagen, örn svenskt, helst skandinaviskt initiativ till
medling, vapenstillestånd på ost- och västfronterna
och sammankallande av en världsfredskongress i Haag
eller Rom för diskussion och beslut örn den varaktiga
världsfredens närmaste problem.

De sorn ha sin lust i att döda
människor böra icke fä delta i
statens styrelse.

Lao-tse.

Trålar få råda över oss;
ingen finnes som rycker oss ur
deras väld.

Profeten Jeremias.

»Fred på jorden och människorna
en god vilja.»

För åtskilliga år sedan lästes i svensk press ett uttalande av en engelsk
politiker. Man får gå till Madagaskar, sade han, för att finna ett land så
indolent i utrikespolitik som Sverige. Det förefaller mig, som om vi kunde
medgiva, att vår officiella likgiltighet för fredsproblemet, och det är detta
det dock ytterst gäller, är en företeelse. För dagen åtminstone, då svensk
utrikespolitik endast betyder upprustning till sista slanten och freden är en
askunge. Och detta just i en tid av andligt förfall i världen utan motstycke.

Påminnelser att i en sådan tid måste upprustningen kompletteras åtminstone
från s. k. neutrala stater med en samtidig mobilisering även av
sanningens makt förtigas, ogillas, ja bespottas. Maktställena vägra att taga
någon befattning med en så påtaglig angelägenhet i det för folken odödligaste
av allt.

I det svenska folkdjupet faller minnesgodhet för freden i god jord. Folkets
röst är även här »Guds röst». Ett samvetsuppror med andra ord mot
en hotande förintelse av de andliga värdena. Jag behöver blott för Sveriges
del erinra om den hänförda Varbergskongressen 1915, den stolta folkriksdagen
i Stockholm för freden 1932 och Nordiska fredsförbundets enhälliga
kongress i Arvika 1939 med besjälade deltagare från de fyra länderna i förbundet.
Personligen vet jag efter besök ute i landet, huru lyhörd den meniga
publiken är för en organisation även av freden.

Örn demokratien i världen nu icke kan komma med någon annan paroll
än »försvaret främst» och icke förstår, att vad det nu framförallt gäller mer
än något annat är fältropet »freden främst», så är även demokratien ingenting
annat än en koloss på lerfötter. Ja må alla maktställen på höjderna
i världen, de må kalla sig demokratier, diktaturer eller imperier, — det är i
dag ungefär samma ofullkomligheter — akta sig för folkupproret nerifrån
en gång. Alla hopfösta soldater, som nu stå emot varandra, och deras familjer
hata kriget. Alla de stilla i lundena vilja ej veta av det.

Bihang till riksdagens protokoll loit). 3 sami. Nr 123.

Motioner i Första kammaren, Nr 123.

Det är så lätt för maktfullkomligheterna att driva de unga manliga folkhaven
ut till slaktbänkarna, men själva sitta hemma skyddade och ombonade
utan äventyr att komma i kontakt med de s. k. eldlinjerna, de skändligaste
avrättningsplatserna för en andligt förkommen mänsklighet. Fordomtida
gingo härförarna i spetsen på stridsfälten. Gustav II Adolf och
Karl XII stupade på eldlinjerna för sitt folk, och det var nog detta som mest
skänkt dem deras berömmelse. I soluppgångens land, »Mittens rike», valde
folkets ledare och tallösa menighet, före den europeiska skändlighetens inbrott,
en annan väg. »Goda människor bli icke soldater», sade de.

Emellertid ha svenskarna nu för dagen i sin utrikespolitik fått ett litet
lystmäte, i vilket de kunna spegla sig. Statsministern och utrikesministern
ha kommit i sådan motsats, att utrikesministern nödgats avgå. Det utsipprade
att det gällde en »skiljaktighet i Ålandsfrågan». Vi visste då, att utrikesministern
förra året i riksdagen förklarat, att hädanefter ålänningarnas
självbestämningsrätt och deras vilja att få komma hem skulle avskrivas.
Det finsktalande Finland var hädanefter ålänningarnas »fädernesland», sade
han. Detta på kommando från en »excellenspost». Excellens betyder ju
det utmärktaste som finns. Men ingen kan alltid upprätthålla en så
omänsklig position.

Vi trodde sålunda, att kontroversen bestod däri, att statsministern slog
vakt om nationernas självbestämningsrätt, örn de svenska statsmakternas enhälliga
uttalanden 1908, 1918 och 1921, till förmån för Ålands svenskhet,
vilket han kanske också gör. Men nu har landet fått veta, att det gällde
till synes en mindre fråga nämligen utrikesministerns uppfattning att
Sverige liksom Finland självgjort borde skicka trupper till det ännu finska
Åland, vilket svenska regeringen visligen ej ansett tillrådligt. Bakom detta
camouflage eller vad det bör kallas döljer sig uppenbarligen åtskilligt.

Sveriges förre utrikesminister presenterade det svenska Åland med särstyrelse
helt åt Finland i Nordismens enighetsintresse. En uppoffring, säkerligen
av en egen fri övertygelse, förpliktade emellertid till fortsättningar.
Det gäller nämligen nu »vara eller icke vara», fred eller krig. Förre
utrikesministerns tal i remissdebatten — och han har många med sig —
var ju en uppenbar uppfordran till Sverige att äventyra krig med Sovjet
för att hjälpa Finland även med krigsmanskap, vilket det hotade landet
enligt egen utsago mest behöver. En försändning av svenskt krigsmanskap
till Åland var ett första steg, talet i remissdebatten det andra. Sedan har
förre utrikesministern uppehållit sig i Finland och konsekvent intresserat sig
för den utländska frivillighjälpen. Med erfarenheten, att detta ej förslog,
talade han i skickligt och opportunt förblommerade ord örn detta för oss
i riksdagen. I en slutreplik föll han tillbaka på en försäkran, att han nog
ändå kunde stödja regeringen. Men i ett tal strax därefter i Härnösand lät
det igen icke fullt så.

Vår förre utrikesminister är en lysande talare med en formuleringsskick -

Motioner i Första kammaren, Nr 123.

lighet, som anstår en diplomat, och i sak försiktigt oförsiktig, som också är
en företrädesrätt för den gamla av demokratien hotade diplomatiska sekretessen.
Han vågade av uppriktigt nordiskt nit med ett penndrag avskriva
ålänningarnas rätt att komma hem, som är deras rätt. Som utrikesminister
begagnade han sig i samarbetet med riksdagen flitigt och tillåtlig! av de
grundlagsstridiga, hemliga och icke protokollförda samspråken med det nonsens
i alla avseenden, som kallas utrikesnämnden. Konstitutionsutskottets
förre ordförande Reuterskiöld kallade även nämnden så, och till och med
nuvarande statsrådet Westman karakteriserade den i riksdagen som »en
förgylld råttfälla». Om jag varit utrikesminister skulle en sådan antidemokratisk
olaglighet icke fått något besök.

Mina motioner örn ett utrikesutskott gingo igenom till sist, men omintetgjordes
på samma gång genom att vår utrikespolitik gav dem ett janusansikte,
som det ju var meningen att avskaffa. Det i 56 § riksdagsordningen
stadgade sammanträffandet med riksdagen kammarvis togs icke i bruk. År
1938 utbyttes 56 § av förre utrikesministern, olagligt så vitt jag förstår, med
privata möten med de olika partierna för lämnande av utrikespolitiska upplysningar.
Hur kunde även partierna tillåta det?

Slutligen 1939 kom i Ålandsfrågan ett nödmöte i kamrarna enligt 56 §
riksdagsordningen till stånd; men under protokollsfri sekretess utan att jag
för min del kunde finna något enda grand, som behövde hållas hemligt.

Beviljade interpellationer i utrikesfrågor besvarades likaså av förre utrikesministern
icke gärna. Och när jag genom en s. k. »enkel fråga» begärde
besked, varför en beviljad interpellation i Ålandsfrågan icke besvarades,
så gav utrikesministern det beskedet, att han först ville rådgöra med
»partiledarna», örn de önskade ett besvarande av interpellationen! Då inträffade
att socialdemokraternas Åkerberg uppmanade ministern att besvara
interpellationen. De andra »partiledarna» åter, vilka väl borde slå vakt örn
riksdagens konstitutionella rättigheter, svarade i stället, att de personligen
icke hade något behov av ett svar, men att det ju var regeringens sak att
träffa avgörandet. Detta var nog för utrikesministern. Han besvarade icke
interpellationen. Som statsråd skulle det aldrig kunnat falla mig in att ej
besvara en beviljad interpellation.

Nu gäller det, förmodligen enligt de flestas mening i landet, att slå vakt
örn vår regerings, såsom även mig synes, kloka förslag att lokalisera det
rysk-finska kriget, på samma gång som vårt folk på annat sätt än genom
krig understöder Finland att hålla ut till dess förmedlingens och fredens
tankar kunnat slå igenom. Vi äro tack skyldiga vår nye utrikesminister
för det manliga och rättframma svar han gav på Sovjets not med dess
halva krigsförklaring. Utmaningen tystnade genast — också en framgång för
sanningens makt.

Skeendet kunna vi visserligen ej i detta ögonblick behärska. Men vi böra
förslå, alt i bombplanens, u båtarnas och de långskjutande kanonernas tid

Motioner i Första kammaren, Nr 123.

förslår till sist lika litet för svenskarna bara med det gamla programmet:
»Och en mot tio ställdes av retad Vasason.»

Karl Marx, vars porträtt tronar över Stalins tron i Kreml, predikade det
kapitalistiska samhällets undergång. Han trodde att det ej kunde ske utan
blodig omstörtning (katastrofteorien). En sådan framfart i världshistorien
har gemenligen följts av otyglad reaktion. Vid tiden för Marx’ förkunnelser
var ock den allmänna rösträtten icke uppfunnen. Med den visade det
sig att kunna evolutionsvis oftast komma fram — utan förödande djuriska
grymheter, orättrådigheter och katastrofer — mot alla människors längtan
till likvärdighet och rätt till rimliga levnadsförhållanden.

Även Lenin tvekade i januari 1918, om han borde gå den parlamentariska
vägen eller revolutionsvågen. Han valde till sist den senare, ehuru hans väg
därefter »över den blåsiga bron från det gamla till det nya riket» blev så
mycket stormigare, som väldet var för stort samt Ryssland ej genomgått de
franska upplysningsfilosofernas och den efter franska revolutionen uppspirande
liberalismens humanism. På sistone talade även Lenin om »kultur»
som den yttersta vinningen för människorna, och han föresatte sig som
ett sista storverk att humanisera Sovjets ämbetsmannaklass.

I denna vacklan mellan parlamentarism eller världsrevolution gjordes därför
ett experiment från Ryssland att gå fram i världen främst med freden.
Sovjets utrikesminister Litvinov anmälde Sovjet till inträde i det borgerliga
folkförbundet. Omedelbart väckte han i förbundet det mest revolutionerande
fredsförslag som världen skådat. Det äskade total avrustning i alla
länder, som skulle vara fullbordad på den korta tiden av fyra år. Detta
förslag förkastades med förakt av folkförbundet. Såsom ett ytterligare fredsalternativ
inslog Litvinov då på oavlåtliga bemödanden för så kallade nonaggressionspakter
mellan alla stater. Också en sällspord vidsynthet i historien.
Sådana avtal ingingos bland annat mellan Sovjet och Baltiska havets
alla oststater. Sverige fick under hand ett erbjudande, men detta avböjdes
också under hand av svenska utrikesdepartementet.

Litvinovs förslag, särskilt det första, hade dock en lucka, som det snavade
på. De djupgående orsakerna till rustningar och krig äro realiteter.
Enligt historiens berättelser och samtidens erfarenheter äro dessa i stort
sett fem, vilket ej kan nog ofta framhållas: nationalitetsförtrycket, språkförbistringen,
ekonomiskt kaos, överbefolkning och förakt för de andliga
värdena. De ställa sig själva i förgrunden till övervägandet örn den varaktiga
freden, byggd på en internationell rättsordning.

För min del påkallade jag motions- och interpellationsvis i riksdagen dylikt
erbjudande från Sverige både till Ryssland såsom en avskrivning av den
gamla s. k. »ryska faran» och även med Tyskland. Detta avböjdes också
av utrikesdepartementet i Sverige.

Sedan kom Tysklands erbjudande till Nordens stater örn ett sådant avtal
som nyss sagts. Detta avböjdes av Sverige, Norge och Finland. Det senare

Motioner i Första kammaren, Nr 123.

landet dock med tvekan. Sverige motiverade under Sandlers tid sitt avslag
därmed, att vi ej fruktade något från Tyskland och därför ej behövde slikt
avtal. Detta svenska svar överraskade många i Sverige. Här hade ju sedan
länge i tal och skrift varnats för den nya tyska faran. Örn nu denna opinion
enligt vår utrikeslednings uppfattning var vilsegången, så kunde det
väl dock icke skada att resa även detta skydd för vår neutralitet, då Tyskland
erbjöd och önskade det. Avslaget togs också onådigt upp och ökade
i sin mån våra farhågor. Riksdagen hördes.

Klokare var Danmark med sin otrygga södergräns. Danmarks bifall till
erbjudandet avkastade ett tacksamt svar med försäkran, att den bestående
sydgränsen erkändes såsom gällande för all framtid. Allvaret i denna deklaration
bestyrktes enligt pressen av en hemställan från Tyskland till den
tyska minoriteten i Sönderjylland att låta evakuera sig till Tyskland.

Så inträffade Litvinovs oförmodade avgång. Hans fredspolitik fullföljdes
dock till en början.

Genom förra världskriget förlorade Ryssland sitt herravälde över sina fyra
randstater mot Östersjön. Finland avstods dock frivilligt av Lenin utan särskilda
villkor. Även efter Litvinovs avgång ifrågasatte Sovjet icke att återerövra
de fyra förlorade randstaterna.

Genom avtal med Estland, Lettland och Litauen erkändes deras självbestämningsrätt
med utfästelser, att de kunde räkna med Sovjets hjälp att försvara
dem, ja Litauen återvann till och med sin gamla huvudstad Vilna. 1
gengäld förbehöll sig Sovjet arrenderätt under tio år till vissa mindre områden
för militära ändamål. Detta motsatte sig icke de tre staterna.

Man tolkade detta i Europa så, att Sovjet kanske ville skydda sig mot
Tyskland, som satt kominterns bekämpande som sitt huvudmål, samt mot
det engelska imperiet, som i sammanhang med Versailles!reden trängde med
krigsskepp in i Finska viken och förstörde en del ryska krigsfartyg samt
kunde komma i strid med Sovjet om herravälden i Asien söder om Sibirien,
och då behövde Sovjet ha ryggen mot Östersjön någorlunda försvarad.

Till sist vände sig Sovjet till den fjärde randstaten Finland med krav på
enahanda överenskommelser. Här mötte större svårigheter. Finland hade
en längre tid än de övriga randstaterna utövat självbestämningsrätt. Det
var även en större stat. Och så tillkom att det hade genom överenskommelser,
låt vara privat, anslutit sig till begreppet Norden trots språkstriderna.

Det uppstod långvariga förhandlingar, som slutade med ett bytesavtal på
det sältet, att Finland skulle avträda någon mark på Näset, vilket bättre
skyddade Leningrad, och några smärre öar i Finska viken samt mot detta
erhöll i ersättning några socknar i det ryska finsktalande Karelen.

Emellertid hade Sovjet också fordrat en upplåtelse av ett område på
Hangö halvö på 30-årigt arrende måhända för att än bättre möta militära
angrepp, som sökte sig viig mot Ryssland genom landstigningar i Finland.

Där voro parterna å ömse sidor omedgörliga. Åtskilliga svenskar, däri -

Motioner i Första kammaren, Nr 123.

bland jag, ansågo det äventyrligt att ej tillmötesgå den mäktiga grannen i
denna punkt. Ryssland hade som sagt icke upplevat de franska upplysningsfilosoferna
eller liberalismens guldålder, och var därigenom på efterkälken
ännu i humana betraktelsesätt. Svenska och finska utrikesministrarna
samrådde, och den svenske ministern instämde med Kallio, att det
var en våldsam fara även för Sverige med Hangöarrendet. Bombplanen känna
ju dock icke till så korta distanser, som erfarenheten dagligen visar.
Både Hangö och vad som helst i Finland bombarderas utsökt, och ryska
bombplan lia lika lekande lätt att nå över havet.

Förhandlingarna avstannade följaktligen, och man trodde att båda förberedde
sig på en kompromiss. Men då kom som en blixt från en ganska
klar himmel Sovjets överfall på Finland »utan krigsförklaring». Lenin och
frcdsmannen Litvinov skulle förmodligen lia lugnat sig och än mindre låtit
bombplan, vetenskapens triumf och historiens största barbari, spela utan
hänsyn in över det finska folket, medan finnarna begränsade sig lill försvar
av sina gränser.

Den ryska historiens många diktatorers ande hårdnade nu till. Den grävde
upp Marx’ katastrofteori. Den påstod att Finland rustade till krig vid
gränserna innan förhandlingarna avslutats. Hur därmed förhåller sig vet
jag icke. De finska och svenska utrikesministrarna höllö på sin gamla ståndpunkt.

Många svenskar ha frågat mig, varför icke Västmakterna och Polen godtogo
Tysklands första förslag till uppgörelse: Danzig till Tyskland, en autostrada
genom korridoren och återställande av Tysklands kolonier i Afrika.
Västmakterna ville det icke och rådde Polen att ej antaga förslaget för sin
del heller. Detta vållade Polens olycka och det andra världskrigets slutliga
uppdykande vid horisonterna.

Enahanda förhållande även i Norden. Finland och Sveriges utrikesministrar
vidhöllo sitt avslagsyrkande på upplåtelsen i Hangö. Detta vållade
Finlands olycka med hot även till Sverige och Norge, för att ej säga ett allmänt
världskrig till sist mellan allt och alla. Och Sveriges riksdag hördes ej
ens över en sådan tillställd ödestimma!

Vad kan orsaken vara? Ett birmanskt ordspråk säger: »Eld, vatten, stormar,
rövare och styrelser — detta är de fem värsta ting, som finnas.» Det
bör tilläggas att Birma äger den mest kultiverade demokrati i världen, ett
folk med en samfälld »själ». Där styr folket sig självt nerifrån med välvilja
åt alla håll, såsom deras lärare f. d. prinsen Budda lärt dem.

Nu lia vi det, som vi delvis varit med och bäddat det. Med diktatorisk
svensk utrikespolitik utan riksdagens och folkets hörande, såsom det var
ämnat att handlägga även Ålandsfrågan med avvisande av ålänningarnas
gamla rätt att komma hem, om vilket krav även de båda svenska statsmakterna
åren 1908, 1918 och 1921 voro eniga.

Då är det väl på tiden att Sverige och Norden nu stärka sin neutralitet

Motioner i Första kammaren, Nr 123.

och komplettera sina upprustningar även med mobilisering av sanningens
makt, som ju ensam kan göra all fred. Det bör icke vara nog med att
furstliga personer i Norden, Holland, Belgien uttala sig för fred. Medlingen
måste nu organiseras med konturer från folken själva, helst i hela världen.

De båda världsfredskonferenserna i Haags fredspalats 1899 och 1907
äro en förebild, och vid andra kongressen förutsattes även ett tredje sammanträffande,
som ännu icke blivit något av. Det tillkommer nu Sverige,
helst Norden, örn det vill vara något mer än Madagaskar, att gå fram med
en gemensam uppfordran till medling samt framlägga omsider konturer
för en internationell rättsordning i fortsättande av Haagkonferensens diskussioner,
som icke hunno så långt. Då det nu gäller som vid Haagkonferenserna
en rådplägning med ombud från hela världen, bör mötesplats i
förstone bli fredspalatset i Haag eller om hinder möter i Rom, samt
i fortsättningen platser i andra världsdelar såsom exempelvis Peking,
Rio de Janeiro och Washington. Det behövs nog flera sammanträffanden.

Det bör antecknas, att de båda Haagkongresserna, särskilt den första, tillkommo
på initiativ från Ryssland.

Det hemställes därför,

att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära initiativ till
framträdande från Sverige och helst skandinaverna med
erbjudande av medling, uppfordran till vapenstillestånd vid
ost- och västfronterna, samt förslag till sammankallande av
en världsfredskongress i Haag eller Rom för diskussion och
beslut örn den varaktiga världsfredens närmaste problem.

Stockholm den 23 januari 1940.

Carl Lindhagen.