Motioner i Första kammaren, Nr 122

Motion 1918:122 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 122.

1

Nr 122.

Av herr von Koch, angående skrivelse till Konungen med begäran
om utredning i fråga om införande i Sverige av s. k.
arbelskamrar.

En av krigets viktigaste lärdomar, icke minst för vårt land, är behovet
av en verkligt tillfredsställande organisation på nästan alla livets områden.
Hade vi vid krigets början varit bättre rustade i detta avseende,, skulle vi
helt visst kunnat undvara en hel del av det nuvarande kommissionsväsendet,
vilket otvivelaktigt i många avseenden verkat störande och hämmande på
näringslivet.

Sagda lärdom, som väl alla folk, såväl krigförande som neutrala, gjort,
torde framtvinga vid krigets slut, om ej dessförinnan, krav på en bättre
ledning, en mera tidsenlig organisation. Att tillfredsställa detta krav blir
så mycket mer nödvändigt, som efter världskriget väntas uppstå hittills
okänd konkurrens mellan staterna, i vilken den nation, som ej är tillräckligt
rustad för kampen, måste duka under.

Vad vårt lands framtidsberedskap i detta avseende beträffar, ligger
det närmast till hands att därvid först tänka på jordbruket. Mer än inom något
annat av näringslivets grenar har man här erfarit bristerna i den hittillsvarande
organisationen och viktigare än på något annat område är det att här stå
rustade särskilt med hänsyn till den väntade alltmer ökade världsbristen å brödsäd
och andra livsmedel. Men jordbruksyrket är dock ej det enda område av
näringslivet, som saknar en tillfredsställande organisation. Detsamma kan sägas
om industri och hantverk. Visserligen finnas här mäktiga arbetsgivare och
arbetarorganisationer, men däremot saknas totalt en organisation, som representerar
hela industriens, d. v. s. såväl arbetsgivarnas som arbetarnas, intressen.

Tanken att åstadkomma en sådan representation är visserligen mycket
gammal, men kriget har givit den en aktualitet som aldrig förr, emedan
behovet av ökat samarbete mellan arbetsgivarna och arbetarna därunder framträtt
i skarp belysning. De ofantliga insatser, som arbetarne gjort i kriget,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 3 samt. 45 käft. (Nr 122).

2 Motioner i Första kammaren, Nr 122.

ha vidare banat väg härför; och slutligen har även klassmotsättningen
minskats genom den nära kamratliga beröring, som förr socialt vitt skilda
medborgare haft med varandra i skyttegravar, krigskommittéer och på många
andra sätt. Det förefaller, som om man numera från intet håll vågade bestrida,
att arbetarna böra få en större andel i bestämmandet av arbetsvillkoren,
ja, även få göra sin röst hörd i arbetets ledning. I de olika krigsländerna
arbetas intensivt för att, när freden stundar, ha en organisation
färdig, som kan på delvis nya grundvalar upptaga det väntade väldiga arbetet
inom industriens alla grenar. Så vitt man nu kan se, följer dock utvecklingen
ganska olika linjer i de båda stora industriländerna England och
Tyskland. I det förra landet synes meningen vara, att döma av de ytterst
ofullständiga uppgifter som föreligga, att söka finna ett föreningsband mellan
arbetsgivarna och arbetarna inom samma företag, att med andra ord ge de
senare en slags representation i ledningen och ett visst ansvar utåt; vidare
skulle man återuppliva de medeltida >gillena» i form av nationella yrkesföreningar,
omslutande både arbetsgivare, tjänstemän och arbetare inom ett
och samma. fack. I Tyskland synas planerna tagit fastare form och gå ut
på att realisera det gamla önskemålet om s. k. arbetskamrar, d. v. s. gemensamma
representationer för arbetare och arbetsgivare. Av den tyske rikskansleren
har ett uttryckligt löfte givits, att denna fråga nu skall finna sin
lösning; och att intresset för densamma är särdeles stort bland arbetarna
framgår därav, att från fackföreningshåll utarbetats ett förslag till organisation
av sådana kamrar. Då det sålunda kan förväntas, att det tyska arbetskammarsystemet,
som märkvärdigt nog hittills i blott ringa utsträckning
beaktats i vårt land, skall kunna tagas till förebild för en liknande svensk
organisation, skall här i korthet lämnas en sammanfattning av frågans utveckling
i Tyskland.

Förslaget om arbetskamrar framlades för närmare 40 år sedan i riksdagen
av två socialdemokrater och 10 år senare i mer utarbetad form av
socialisten Aller. Förslaget avvisades visserligen av riksdagen, men att det
vunnit genklang i vida kretsar, därom vittnar bl. a. att det anfördes i den
berömda kejserliga kungörelsen av den 4 febr. 1890. På ett mästerligt sätt
formulerades tanken därstädes i följande ord: »För omvårdnad av freden

mellan arbetsgivare och arbetstagare böra lagliga bestämmelser utfärdas angående
de former, under vilka arbetare kunna sättas i stånd att genom
representanter, som besitta deras förtroende, deltaga i ordnandet av gemensamma
angelägenheter och tillvaratagandet av egna intressen vid förhandlingarna
med arbetsgivare och med regeringens organ. Genom en sådan
anordning möjliggöres för arbetarne att fritt och fredligt uttrycka sina önskningar
och besvär, varjämte statens myndigheter få tillfälle att bereda sig

3

Motioner i Första hammaren, Nr 1X2.

fortlöpande underrättelser om arbetarnas förhållanden och sta i ständig kontakt
med dem.»

Om sakens vidare utveckling må meddelas, att i anledning av en av
rikskansleren greve Hertling gjord utfästelse, att frågan om inrättande av
arbetskamrar skulle förebringas Ibis års riksdag, hava de tyska fackföreningarna
och de privatanställdas sammanslutningar gemensamt tillställt förbundsrådet
och riksdagen ett förslag till en arbetskammarlag. Förslaget
utgör en omgestaltning av ett av 1910 års arbetskammarutskott utformat
lagförslag, vilket erhöll majoritet vid 1910 års riksdag, men föll på den dåvarande
regeringens motstånd.

1910 års förslag innehöll i det väsentliga följande. Arbetskamiai,
patetiskt sammansatta av arbetsgivare och arbetare, upprättas inom olika
industrigrenar var för sig, allteftersom behovet därav inom resp. industrigrenar
gör sig gällande. Deras uppgift blir att främja det goda förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare och att i allmänhet inom yrkets lam tillvarataga
de bägge parternas gemensamma intressen såväl som arbetarnas
särintressen, varvid dock arbetsgivareintressena böra i lika man beaktas.
Särskilt åläggas kamrarna att bistå stats- och kommunalmyndigheterna med
upplysningar och råd beträffande åtgärder, ägnade att befordra de nämnda
intressena och på anfordran avge betänkanden i frågor rörande arbetarskydd
etc. samt angående tolkning av avtal. De kunna även på eget initiativ
föranstalta om undersökningar samt hos myndigheter och lagstiftande församlingar
framlämna förslag rörande industriella och ekonomiska förhållanden.
Arbetskamrarna skola vidare på resp. parters anmodan medverka vid avslutandet
av kollektivavtal och därjämte befrämja överenskommelser och löneregleringar
inom hemindustrien. Slutligen skola de i vissa fall på anfordran
tjänstgöra som förlikningsnämnder i arbetstvister.

Förbundsrådet bestämmer, när och var en arbetskammare skall inrättas.
Arbetsgivar- och arbetareorganisationer inom resp. industri skola före
dess inrättande lämnas tillfälle att yttra sig. Kammarens ordförande, vilken
varken får vara arbetsgivare eller arbetare, utses av den högie förvaltningsmyndighet,
under vilken den ort, där kammaren har sitt säte, hör, nämnda
myndighet utövar i det följande inspektion över kammarens verksamhet,
såvida icke förbundsrådet annorlunda bestämmer. Kammarens medlemmar,
minst 20 till antalet, väljas till hälften bland arbetsgivare och till hälften
bland arbetare. Uteslutna vid dessa val äro verkmästare, tekniker och hos
företaget anställda tjänstemän, för vilka dock särskilda avdelningar kunna
bildas. Rösträtt äga i övrigt alla inom det kammaren tilldelade verksamhetsområdet
och inom resp. industrigren sysselsatta arbetsgivare och arbetare,
som fyllt 21 år, manliga såväl som kvinnliga. Valbara äro för det första

1910 års
förslag.

1917 års
förslag.

4 Motioner i Första kammaren, Nr 122.

de bland de röstberättigad*, vilka fyllt 25 år, sedan minst ett år tillbaka
vant verksamma mom industrien i fråga och icke under det gångna året
a njutit fattigunderstöd; vidare sådana personer, som förut under mLt 3
ar i sträck i egenskap av arbetsgivare eller arbetare tillhört denna industri

(T YfKe< an Tnt,ett ar tdlbaka bo inom kammarens verksamhetsområde
(fackföreningsfunktionärer vilka upphört med sitt forna yrke, kunna sålunda
invaljas i arbetskammaren) ävensom personer, vilka för åtminstone ett år
aro tjänstemän i arbetsgivarorganisationer och bo inom sagda område Icke
mera an en fjärdedel av arbetsgivarnas, resp. arbetarnas representan personer>etSkammaren

^ d°Ck bGStå aV icke längre in0m ~vrket verksamma

Ehuru sålunda garantier insatts i syfte att begränsa f. d yrkesmäns
inflytande inom kamrarna, kunde dock den dåvarande regeringen icke acceptera
ett försteg, som gav fackföreningsfunktionärer rätt att bliva medlemmar
i aibetskamrarna, och detta blev orsak till förslagets fall

denna % fÖrslaget bar delvis icke beskurit

denna valbarhet för fackföreningsfunktionärer. Tvärtom hava bestämmel ’

in / lfiaga™nde Punkt gjorts mindre snäva. För föreningstiänstemans
valbarhet fordras nu endast ettårig tjänstgöringstid, bofasthe/inom arbetsbi”
område samt en ålder över 25 årf stadgandet om ett maximi hS

helt bl fmTS ^ läf^f inom ^rket ^Isatte medlemmar
skola stäm^n ? S‘ ^ rSfar. tydIlgen På> att förhållandena år 1917
år 1910 riksregeringen till större tillmötesgående än som kom i fråga

om viiLr;fiVSeriägi„xadf tget! väsentliga avseenden fräo äet’

representerande samtliga inom kamrarnas resp. verksamhetsområden befint’
liga industriel Med hänsyn till den alltmera ökade betydelse som de nå
privat initiativ tillskapade fackorganisationerna under årens lopp’ erhållit har
man nämligen ansett det icke längre vara av behovet påkallat att inrätta

bwJaaThT?tatl0ner fÖ1'' d! °Hka yi''kena- Pa - allmännare grund utJJf.
f, bctslmmiai hava ock synts mera ägnade för ett fruktbart social p

is ingripande För lånt- och skogsbruket, ävensom för hos industriletagen
anstallda tekniska och kommersiella tjänstemän skola dock inom

kubnnakarramaf Sarfe.kllda yrkesa vdelningar upprättas. Sådana avdelningar
därjämte bildas för Övriga privatanställda samt för vissa specifik
näringsgrenar, exempelvis för Kuhr-områdets gruvdrift, för sjöfarten vidfrusten

Motioner i Första kammaren, Nr 122. 5

Vidare liar i det av fackföreningsledningen utarbetade förslaget en
sådan form givits åt arbetskamrarna, att de vid behov kunna funktionera
även i egenskap av rena arbetarerepresenlationer. Det segslitna spörsmålet,
huruvida ifrågavarande institutioner överhuvud böra vara paritetiska, d. v. s.
representera såväl arbetsgivar- som arbetarintressen, eller om de böra sammansättas
blott av arbetare — för vilket fall beteckningen arbetarkamrar
vunnit hemul — har vid förslagets utarbetande ånyo upptagits till prövning.
Som bekant har lagstiftningen i Tyskland faktiskt tillgodosett arbetsgivarnas
behov av särskilda intresseorganisationer genom inrättandet av handelskamrar,
industrikamrar, hantverkskamrar o. s. v. Det har framställts som
en rimlig fordran, att arbetarna ävenledes erhålla en av staten organiserad
representation för sina speciella intressen, och redan på fackförenings kongressen
i Köln 1905 uppställdes därför kravet på införandet av arbetarkamrar i
stället för de planerade arbetskamrarna. Då emellertid de icke socialdemokratiska
arbetarnas talemän föredragit det sistnämnda alternativet, och då
överhuvud de parlamentariska utsikterna för genomförande av en lag om
rena arbetskamrar icke synas stora, har fackföreningarnas ledning avstått från
tanken på en så radikal omläggning av institutionen. I stället föreslås, att
inom arbetskamrarna, som bibehållas i sin paritetiska sammansättning av
arbetsgivare och arbetare, bildas särskilda arbetaravdelningar, vilkas medlemmar
utgöras av resp. kammares arbetarrepresentanter, och som inom sig
välja ordförande. (Sådana arbetaravdelningar skola även avsöndras inom de
ovan nämnda yrkesavdelningarna.) Dessa arbetaravdelningar skola äga att
självständigt behandla spörsmål rörande arbetarnas intressen, låta verkställa
erforderliga undersökningar angående löner, levnadskostnader och arbetstid,
vid behov avgiva utlåtanden rörande av stats- eller kommunalmyndigheter
tillämnade föreskrifter i fråga om arbetarskydd etc. samt framställa egna förslag
till myndigheter och lagstiftande församlingar. Även när en arbetskammare
i sin helhet skall fatta beslut rörande ett tillämnat utlåtande eller
förslag, skola först särskilda omröstningar verkställas bland arbetarna, resp.
arbetsgivarna inom kammaren. Stå de två halvorna emot varandra, inhiberas
betänkandet eller förslaget, varvid dock såväl arbetsgivare som arbetare hava
reservationsrätt.

Genom en sådan organisation vill man tillgodose behovet av en särskild
arbetarerepresentation och samtidigt beakta de mera vittgående krav,
vilka kunna ställas på paritetiskt sammansatta arbetskammare.

Arbetskamrarnas allmänna åligganden och befogenheter bliva enligt
det nya förslaget i väsentliga stycken desamma som enligt det gamla (jfr.
ovan), med de modifikationer, som följa av att kamrarnas verksamhetsområden
icke längre äro fackligt begränsade. Den i det förra förslaget upptagna

6 Motioner i Första hammaren, Nr 122.

bestämmelse, genom vilken kamrarna anbefallas att förutom parternas
gemensamma yrkesintressen tillgodose arbetarnas särskilda intressen, bar
emellertid nu icke försetts med tillägget, att därvid arbetsgivarnas intressen
böra i lika mån beaktas. Man har nämligen ansett, att genom detta tillägg
i själva verket försatsens innebörd upphäves, och att kamrarna sålunda i
realiteten förbjödes att tillmötesgå speciella arbetarsynpunkter. I andra
punkter hava en del tilläggsbestämmelser insatts, varigenom fältet för arbetskamrarnas
verksamhet utvidgats. Sålunda hava kamrarna enligt det nya förslaget
tilldelats uppgiften att medverka vid organisationen av lärlings- och
yrkesskoleväsendet, ävensom i skolornas förvaltning. De hava ålagts att söka
främja avslutandet av kollektivavtal och reglerandet av minimilöner även
genom insamlande av statistiskt material samt vidare att tillsätta fackutskott
för ordnandet av förhållandena inom hemindustrien; de av dessa utskott fastställda
lönesatserna kunna genom kamrarnas beslut förlänas ovillkorlig giltighet.
Slutligen har arbetskamrarnas befattning med förliknings- och skiljedomsväsendet
lagts på eu helt annan grund, i det att särskilda organ för
dessa ändamål föreslagits, i anslutning till bestämmelser, som redan införts
i lagen om allmän tjänsteplikt.

Varje arbetskammaro skall sålunda för sitt område tillsätta dels förlikning
snämnder i lägre instans, »Schlichtungsstellen''dels ett »Einig ung samt»
eller en förlikningsnämnd i högre instans. De förstnämnda organen bestå
värdera av en opartisk ordförande, som tillsättes av arbetskammarens ordförande,
samt av två ständiga och en tillfällig arbetsgivarmedlem och lika
många arbetarmedlemmar. De ständiga medlemmarna väljas av arbetskammarens
arbetsgivare, respektive arbetare, de tillfälliga tillsättas av nämndens
ordförande. Förlikningsnämnden i högre instans sammansättes till lika delar
av arbetsgivare och arbetare ur arbetskammarens krets med en opartisk ordförande
; från fall till fall kan nämnden utvidga sig genom kallande av tillfälliga
medlemmar. Som komplement till dessa institutioner skola enligt
lagen inom alla företag, vilka i regel sysselsätta minst 20 arbetare, inrättas
arbetar utskott. Under analoga förutsättningar bildas liknande utskott för
privatanställda. Utskotten väljas av företagens myndiga arbetare, respektive
privatanställda. Deras uppgifter bliva att främja det göda förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare inom respektive företag, att å arbetarnas eller
de anställdas vägnar framställa önskemål, förslag eller klagomål beträffande
arbets- och löneförhållanden och söka förmedla godvilliga överenskommelser
med arbetsgivarna. För den händelse överenskommelser icke ernås, kan från
endera partens sida frågan hänskjutas till vederbörande Schlichtungsstelle.
Misslyckas denna medling, eller berör konflikten under flera Schliclitungsstellen
hörande områden, kan förlikningsnämnden i högre instans anmodas

Motioner i Första kammaren, Nr 122.

7

att ingripa. Denna har rättighet aft avgiva utlåtande även för det fall, att
endera parten underlåter att infinna sig.

De i det föregående refererade bestämmelserna angående rösträtt, valbarhet
m. in. i 1910 års förslag, hava i det nya förslaget införts med den
förändringen, att de privatanställda deltaga i valen, samt med den ovan angivna
ändringen i fråga om föreningsfunktionärers valbarhet oeh med de
modifikationer, som betingas av att arbetskamrarnas fackliga begränsning
borttagits.

Det förefaller, som om tiden vore inne att även i vårt land underkasta
ett förslag om arbetskamrar sakkunnig behandling. I fet är icke otänkbart
att till en eventuell sådan organisation kunde ansluta sig åtskilliga av
de socialpolitiska företag, som under senare år sett dagen bl. a. yrkesinspektion,
medlingsförfarandet i vissa arbetstvister samt arbetsförmedlingen. I
händelse av facklig splittring skulle arbetskammaren likväl kunna bli ett
fullödigt uttryck för samtliga arbetsgivares och arbetares uppfattning och
härigenom en anknytning kunna ske mellan dem och statens sociala förvaltning.
Emellertid borde en utredning av det slag, som bär åsyftas, ej begränsas
till arbetskamrar utan ock gälla de beaktansvärda förslag, som i England
eller annorstädes framkommit i samma syfte, idet skulle enligt min
tanke motsvara önskningar och krav bos stora kretsar av vårt folk, om, såvitt
möjligt, omedelbart en utredning av dessa för förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare viktiga förslag igångsättes, så att vi icke på detta område
komma i efterhand.

På grund av vad sålunda anförts, får jag hemställa,

att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande lämpligheten att bär i landet
införa s. k. arbetskamrar eller vidtaga andra åtgärder i
liknande syfte.

Stockholm den 2 februari 1918.

G. H. von Kock.