Motioner i Första kammaren, Nr 111 (Motion 1922:111 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 111.

Nr in.

Av herr Schedin m. fl„ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst.

I statsutskottets utlåtande till 1921 års riksdag i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst jämte i
ämnet väckta motioner, dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
kostnaderna för sådant dyrtidstillägg, yttrar utskottet bl. a. följande:

»Vad angår de huvudsakliga grunderna för de dyrtidstillägg, vilka
böra beredas statens befattningshavare för tiden från och med den 1 juli
1921, har utskottet haft att taga hänsyn till olika på frågan inverkande
omständigheter. Utskottet har sålunda funnit det önskvärt, att ändringar
av nu gällande grunder, vilka i sig själva medföra en sänkning av dyrtidstilläggen
allt efter som prisnivån faller, företagas allenast i den mån
detta dels motiveras av särskilda förhållanden, dels nödvändiggöres av
den statsfinansiella situationen. I sistberörda avseende synas emellertid
numera, på grund av den rådande ekonomiska depressionen och i samband
därmed stående förhållanden, utsikterna så mörka, att det icke
torde kunna med allvar ifrågasättas, att nuvarande grunder skulle få stå
kvar på det hela taget oförändrade.

Då omständigheterna alltså enligt utskottets mening nödvändiggöra
en nedsättning av dyrtidstilläggen, har utskottet haft att taga ställning
till frågan, huruvida Kungl. Maj:ts förslag kan anses vara i sådant hänseende
tillfredsställande. Beträffande beräkningen av grundtalet har
utskottet visserligen måst fästa sig vid svårigheten att under nuvarande
ytterst osäkra och oberäkneliga ekonomiska förhållanden, särskilt i avseende
å prisnivån, för någon längre tid framåt fastställa ett visst system
för denna beräkning, men då nu ställning till frågan måste tagas,
har utskottet ansett tillräckliga skäl föreligga för frångående av Kungl.
Maj:ts förslag härutinnan. Då utskottet sålunda tillstyrker detta förslag,

Motioner i Första kammaren, Nr 111.

vill utskottet emellertid med hänsyn till ovan antydda omständigheter
uttala sin förväntan, att frågan om beräkning av grundtalet under år
1922 upptages till förnyad prövning och förelägges riksdagen i så god
tid, att eventuellt beslutade ändringar i den nu förordade beräkningen
kunna träda i kraft redan den 1 april 1922. En ändring, som utskottet
ansett böra vidtagas i Kungl. Maj:ts förslag, avser dyrtidstilläggen för
de befattningshavare, vilka erhållit lönereglering enligt för kommunikationsverken
gällande eller därmed jämförliga grunder. Utskottet har icke
kunnat undgå att finna, hurusom de sammanlagda avlöningsförmånerna
för befattningshavare vid på sådant sätt nyreglerade verk och myndigheter,
med nu gällande och av Kungl. Maj:t bibehållna bestämmelserna
i fråga om den speciella reduktionen av dyrtidstilläggen för dessa befattningshavare,
i de flesta fall avsevärt överstiga, vad befattningshavaren
ägt att tillhopa uppbära före löneregleringen. I vissa fall har en dylik
total löneökning säkerligen varit av statsmakterna avsedd, men i övrigt
torde man hava tänkt sig, att, så länge dyrtidstilläggen komme att utgå,
en motsvarande reduktion av dessa skulle äga rum. Den avsedda reduktionen
har emellertid av lätt insedda skäl icke kunnat så anordnas, att
för varje befattning, där total avlöningsförhöjning icke varit avsedd,
löneökningen helt kompenserats. Med utgångspunkt från en beräknad
genomsnittlig löneökning bär i stället bestämts en enhetlig grund för
reduktionen, genomförd på sådant sätt, att dyrtidstillägg utgått allenast
på den del av lönen, som beräknats motsvara 1914 års prisnivå, samt
att jämväl detta dyrtidstillägg minskats med vad som enligt de allmänna
grunderna för dyrtidstilläggen skulle utgå vid ett indextal lika med
siffran för den genomsnittliga löneökningen. Denna siffra har för den
mest omfattande personalgruppen, den s. k. stationskarlsgruppen, beräknats
till 17.6, och det är med utgångspunkt härifrån man kommit fram
till bestämmelserna om grundtalets nedsättning med 16 enheter och dyrtidstilläggets
beräkning å allenast 85 procent av löneförmånerna. Ser
man på de olika befattningarna, som numera äro nyreglerade, finner
man visserligen grupper, för vilka löneökningen stannat under denna
siffra. Så är särskilt händelsen beträffande tjänstemän i den s. k. andra
normalgraden inom den civila statsförvaltningen. Men den genomsnittliga
ökningen måste enligt utskottets mening sättas avsevärt högre än
till 17.6 procent. Utskottet har med hänsyn härtill och vid övervägande
av olika på frågan inverkande omständigheter funnit sig böra föreslå att
vid nyreglerade verk och stater grundtalet i varje fall minskas med 20
enheter och dyrtidstillägget beräknas allenast å 80 procent av avlöningsförmånerna.
Då det under förhandenvarande förhållanden visat sig nöd -

Motioner i Första kammaren, Nr 111.

vändigt att begränsa kostnaderna för dyrtidstillägg, kan det icke heller
anses obilligt att i första band vända sig till sådana befattningshavare,
som genom nyregleringen fått den förhållandevis större kompensationen
för dyrtiden.»

Av statsutskottet åberopas sålunda den då rådande ekonomiska
depressionen som ett skäl att underkasta dyrtidstilläggen till statens befattningshavare
ännu starkare reduktioner, än de som direkt betingas av
levnadskostnadernas sänkning. Utskottet framför därjämte krav på att
sättet för grundtalets beräkning upptages till förnyad behandling och
framhåller behovet av att dyrtidstilläggen till befattningshavare vid de
nyreglerade verken ej må utgå på större del av lönen än den som kan
anses motsvara 1914 års prisnivå.

\''ad först beträffar dyrtidstilläggens beräkning med hänsyn tagen
ej endast till levnadskostnadernas höjd utan jämväl till det statsfinansiella
och allmänna ekonomiska läget synes det ofrånkomligt, att synnerligen
starka skäl nu tala för en allmän beskärning av dyrtidstilläggen. Redan
nu befinna sig statens finanser i ett tillstånd, som nödvändiggör den
allra strängaste sparsamhet och som även återspeglar sig på vissa punkter
i statsverkspropositionen, på vilka indragning eller reducering av
anslag företagits. Utsikterna för den närmaste framtiden äro ännu
mörkare och statsverket har utan tvivel att räkna med ytterst starkt
minskade inkomster. De mest givande skattekällorna, nämligen industri,
handel och jordbruk, ge allt mindre avkastuing — samtidigt med att den
ökade arbetslösheten kräver väldiga anslag till understöd och nödlijälpsarbeten.

Det kan under dylika förhållanden näppeligen anses förenligt med
en klok hushållning med statens medel att låta dyrtidstilläggen till statens
befattningshavare utgå efter principer, som uppgjorts under avsevärt
gynnsammare finansiella förhållanden. När nödvändigheten kräver en
omläggning i sparsamhetens tecken av statsverkets utgiftsbudget, bör ej
en så synnerligen viktig post i denna som dyrtidstilläggen undandragas
samma behandling.

Till stöd för denna uppfattning talar även det förhållandet, att
den allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden tenderar att allt mera vidga
den marginal mellan lönerna i privat och i offentlig tjänst, som redan
länge varit i ögonen fallande. På alla områden kan man konstatera
hurusom i övrigt ungefär jämnställd arbetskraft betalas avsevärt mycket
högre i statens tjänst än i privat tjänst, och även om dyrtidstilläggen
inom den förra kategorien sjunka relativt hastigt, motsvarar denna sänkning
dock ingalunda de lönereduktioner, som depressionen framtvingat

Motioner i Första kammaren, Nr 111.

inom näringslivets olika grenar. Så länge denna disproportion ej är
större än att den kan försvaras därmed, att det ligger i statens intresse
att som arbetsgivare driva en lönepolitik, som förlänas stabilitet genom
att ej i samma utsträckning, som fallet är inom den privata verksamheten,
följa konjunkturernas växlingar, finnes intet skäl till anmärkningar.
Men denna gräns måste anses överskriden i och med det att de
löneförmåner, som staten erbjuder, i väsentlig grad överstiga dem, som
stå att erhålla i den enskilda företagsamhetens tjänst. Frågan rör sig
då ej endast om förmåner, som en kategori av medborgare erhålla, men
som undanhållas en annan kategori, utan om förmåner som tagas från
en befolkningsgrupp och givas till en annan. De betydligt ökade skatter,
som äro erforderliga för bestridande av dyrtidstilläggen till statens befattningshavare,
ej endast drabba hårt de sämre betalade lönetagarna
inom privat verksamhet, utan betunga dessutom denna enskilda verksamhet,
till men såväl för de däri anställda som för det allmänna.

Det torde sålunda ej kunna bestridas, att en reduktion av dyrtidstilläggen
till statens befattningshavare motiveras både av finansiella skäl
och av hänsyn till allmän rättvisa. Denna nedskrivning bör dock ej
ske alltför brådstörtat, även om den finansiella situationen kunde motivera
radikala åtgärder. En succesiv sänkning av dyrtidstilläggen kan
väl däremot knappast undvikas. En dylik lär nog anordnas bäst så, att
det grundtal, efter vilket dyrtidstilläggen beräknas, fastställes ännu lägre
i förhållande till indextalet för levnadskostnaderna, än hittills skett.
I Kungl. Maj:ts proposition föreslås att grundtalet bestämmes till 9/io av
indextalet med vissa jämkningar av rent praktisk innebörd, alltså på
samma sätt som föregående år. Den ytterligare reduktion på successiv
väg av dyrtidstilläggen, som i enlighet med ovanstående anses erforderlig,
borde kunna ske på så sätt, att grnndtalet för tiden 1 april—1
oktober 1922 bestämmes till 75/ioo av indextalet och för tiden 1 oktober
1922—1 april 1923 till 6/10 av detta tal. Med dessa nedskrivningar av
grundtalet, som ej böra vålla några praktiska svårigheter vid dyrtidstillläggens
beräkning, kunde de av Kungl. Maj:t föreslagna grunderna för
dyrtidstillägg åt befattningshavare vid de oreglerade verken i övrigt
kvarstå oförändrade.

Beträffande återigen befattningshavare vid de nyreglerade verken
måste en ännu längre gående sänkning av dyrtidstilläggen anses påkallad.
Vid en granskning av lönestaterna inom dessa verk framstår
disproportionen mellan löneförmånerna å privat och offentlig tjänst med
den allra största tydligheten. De strängare grunder, efter vilka dyrtidstilläggen
vid dessa verk förra året beslötos utgå, ha visat sig ineffektiva

Motioner i Första kammaren, Nr 111.

i så måtto, att de ej kunnat åstadkomma någon likställighet mellan befattningshavare
vid de nyreglerade och oreglerade verken. De förra äro
fortfarande i allmänhet ej endast avsevärt gynnade i förhållande till de
senare utan även betydligt överkompenserade för levnadskostnadernas
ökning. Åven om, som statsutskottet i sitt ovan återgivna yttrande
framhåller, i vissa fall en dylik total löneökning varit av statsmakterna
avsedd, lärer man knappast kunna göra detta betraktelsesätt gällande
beträffande hela linjen av befattningshavare vid de nyreglerade verken.
Nyregleringarna synas ej endast ha avsett att utjämna före 1914 bestående
orättvisor i fråga om avlöningarna vid statens olika verk, utan även
att i någon mån utgöra en kompensation för de vid tiden för nyregleringarna
inträffade stegringarna i levnadskostnaderna. Det är under
sådana omständigheter tydligt att ju mera levnadskostnaderna återgå
till den före världskrigets utbrott rådande nivån, desto större blir skillnaden
mellan den dyrtidskompensation, som kommer befattningshavarna
vid de nyreglerade och vid de oreglerade verken till del. En ännu
kraftigare reducering av dyrtidstilläggen inom de nyreglerade verken än
den ovan för de oreglerade verken föreslagna, måste därför anses vara
både berättigad och nödvändig.

Att i detta syfte minska på det procenttal av avlöningsförmånerna,
på vilket dyrtidstillägg skall utgå och som av 1921 års riksdag bestämdes
till 80 procent, är nog lämpligast. En ytterligare nedskrivning av grundtalet
utöver de 20 enheter varmed detta nu subtraheras, skulle nämligen
alltför hastigt reducera dyrtidstilläggen i händelse indextalet sjunker
ännu några tiotal. Det åsyftade resultatet skulle däremot kunna åvägabringas,
om den förändringen i Kungl. Maj:ts förslag vidtoges, att dyrtidstilläggen
till befattningshavare vid de nyreglerade verken utginge
på endast 70 procent av de sammanlagda avlöningsförmånerna.

Kungörelsen om allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst skulle i enlighet med de ovan föreslagna
ändringarna få den lydelse, som framgår av den till motionen fogade
bilagan.

Med stöd av vad som sålunda anförts hemställes, att riksdagen
måtte besluta

att grundtalet för beräkning av dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst fastställes under
tiden 1 april 1922—1 oktober 1922, sedan indextalet
för levnadskostnadernas stegring minskats med 25
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 3 samt. 46 höft. (Nr Ilo—112). 2

10 Motioner i Första kammaren, Nr 111.

procent och under tiden 1 oktober 1922—1 april 1923,
sedan detta indextal minskats med 40 procent; samt
att dyrtidstillägg åt i § 4 av Kungl. Maj:ts förslag
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst omförmälde
befattningshavare endast må utgå på 70 procent
av de sammanlagda avlöningsförmånerna.

Stockholm i mars 1922.

Carl G. Schedin. Karl Andersson. Karl Olsson.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare

i statens tjänst.

§ i.

(Lika lydande med Kungl. Maj:ts förslag).

§ 2.

Dyrtidstillägget — — — fastställes.

Grundtalet bestämmes sålunda att sedan med ledning av genom
socialstyrelsens försorg verkställda beräkningar rörande den efter ingången
av augusti månad 1914 inträdda ökningen i levnadskostnader, av Kuugl.
Maj:t fastställts det tal, som skall anses motsvara levnadskostnadsökningen,
nämnda tal minskas den 1 april 1922 med tjugufem hundradelar och
den 1 oktober 1922 med fyra tiondelar, varefter i förekommande fall
det då erhållna talet jämnas, därest det med högst 2Va överstiger närmast
lägre 5-tal, till sagda tal men eljest till närmast högre 5-tal.

§ 8-

(Lika lydande med Kungl. Maj:ts förslag).

Motioner i Första hammaren, Nr 111.

§ 4.

Mom. 1. Till — — — därav,

att dyrtidatillägg utgår endast å 70 procent av de sammanlagda
avlöningsförmånerna, på vilka sådant tillägg må beräknas, dock högst
å ett belopp av 1,250 kronor för månad, samt
att — — — 20.

Vad — — — belopp.

Mom. 2. (Lika lydande med Kungl. Maj:ts förslag).

§§ 5-13.

(Lika lydande med Kungl. Maj:ts förslag).