Motioner i Första kammaren, Nr 110

Motion 1942:110 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 110.

1

Nr 110.

Av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., angående lagstiftning
örn förverkande av vissa allmänna uppdrag m. m.

I skrivelse den 19 maj 1933 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
örn en förutsättningslös utredning angående åtgärder mot sådan
av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftade till att
med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges statseller
rättsordning. Kungl. Maj:t beslöt därefter den 26 nämnda maj tillsätta en
kommitté med uppdrag att verkställa sådan utredning. Den 11 januari 1935
avgav kommittén betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig
verksamhet (S. O. U. 1935: 8) innefattande bl. a. förslag till lag angående
för statens säkerhet och ordningen i landet farliga sammanslutningar.

I proposition till 1936 års riksdag föreslogs, i huvudsaklig anslutning till
vad kommittén i dessa hänseenden förordat, vissa ändringar i strafflagen,
varemot kommitténs nyssberörda lagförslag icke föranledde någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

I motioner vid 1936 års riksdag framfördes emellertid krav på vissa skärpta
åtgärder mot statsfientliga sammanslutningar och deras verksamhet.

Första lagutskottet vid 1936 års riksdag, som behandlade propositionen och
motionerna (uti. nr 481), ansåg sig böra förorda en beredskapslagstiftning
mot statsfientliga sammanslutningar, i stort sett i anslutning till kommitténs
förslag. Utskottets utlåtande utmynnade i ett förslag, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville i enlighet med av utskottet angivna
riktlinjer låta omarbeta kommitténs förslag till lag angående för statens
säkerhet och ordningen i landet farliga sammanslutningar samt för 1937
års riksdag framlägga det sålunda omarbetade förslaget. Sju ledamöter av utskottet
reserverade sig och yrkade avslag å utskottets skrivelseförslag. Första
kammaren biföll utskottets hemställan i denna del, varemot andra kammaren
avslog densamma. Frågan hade därmed fallit vid sagda riksdag.

Vid 1940 års riksdag väcktes motioner med hemställan, att riksdagen måtte
för sin del skyndsamt antaga vid motionerna fogade förslag till lag angående
för statens säkerhet och ordningen i landet farliga sammanslutningar, vilket
förslag i väsentliga delar överensstämde med ovan omförmälda kommittéförslag.
Innan dessa motioner blivit föremål för utskottsbehandling, hade
emellertid Kungl. Majit avlåtit proposition till 1940 års riksdag med förslag
till lag angående förhud mot vissa sammanslutningars verksamhet. I propositionen
anförde föredragande departementschefen statsrådet Westman bl. a.,
att under de allvarliga tider, som nu rådde, hade det visat sig nödvändigt att
Bihang lill riksdagens protokoll 19i2. 3 sami. Nr 110—//-i.

1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 110.

i olika hänseenden komplettera vår straff- och tvångsmedelslagstiftning för
att bereda ökat skydd för statens yttre och inre säkerhet. I sådant hänseende
hade bl. a. föreslagits en lagstiftning, med stöd av vilken sammanslutningar
med landsskadliga syften skulle kunna upplösas. Vid övervägande av skälen
för och emot en förbudslagstiftning hade departementschefen ansett en lagstiftning
böra komma till stånd, som beredde möjlighet att, då det i en kritisk
situation prövades nödvändigt, ingripa mot organisationer av det slag, varom
här var fråga.

Den åtgärd, departementschefen i anslutning härtill föreslog, innebar, att
sammanslutning av angivet slag skulle kunna upplösas efter samfällt beslut
av Kungl. Maj:t och riksdagen. Rörande verkningarna av ett dylikt upplösningsbeslut
anförde departementschefen, att detsamma finge bl. a. den följden,
att sammanslutningen icke kunde såsom parti verka vid val. Första lagutskottet
vid 1940 års riksdag tillstyrkte i huvudsak det framlagda förslaget
samt anförde bl. a. i fråga om de samhällsfarliga sammanslutningarna, att
det vore uppenbart, att i ett allvarligt tidsläge behov kunde föreligga icke
blott att ingripa mot enskilda medlemmar i en dylik förening, vilka gjort
sig skyldiga till brottsliga handlingar, utan även att sätta sammanslutningen
ur stånd att fortsätta sin verksamhet. En sammanslutning, som bedreve en
för rikets säkerhet menlig verksamhet, kunde enligt utskottets mening icke
hava något anspråk på att i ett dylikt tidsläge få under rättsordningens hägn
fortsätta sin landsskadliga verksamhet. De medel för ingripande mot sammanslutningen,
som närmast erbjödo sig, voro beslut örn upplösning av densamma,
förverkande av sammanslutningens egendom samt straff för den,
som fortsatte sammanslutningens verksamhet. Utskottet anslöt sig till departementschefens
ståndpunkt, när denne i propositionen uttalade, att han vid
övervägande av skälen för och emot en förbudslagstiftning ansett en lagstiftning
böra komma till stånd, som beredde möjlighet att när det i en kritisk
situation prövades nödvändigt ingripa mot organisationer av det slag, varom
här var fråga. Vid utskottets utlåtande hade bl. a. fogats en av tre utskottsledamöter
avgiven reservation med hemställan, att propositionen icke måtte
av riksdagen bifallas.

Riksdagen biföll emellertid utskottets hemställan.

I anslutning till nu berörda proposition hade i riksdagen väckts motioner,
vari hemställts om utredning rörande viss komplettering av den genom propositionen
framlagda lagen i syfte att domstolarna skulle tillerkännas rätt att, i
samband med förbuds- eller upplösningsbeslut, till suspension eller avsättning
döma befattningshavare i statens eller annan offentlig tjänst, vilka tillhörde
dylika statsfientliga sammanslutningar. Första lagutskottet hemställde i avgivet
utlåtande, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,
och riksdagens beslut avfattades i överensstämmelse härmed.

Vid samma riksdag hade ytterligare i anslutning till den kungl, propositio -

Motioner i Första kammaren, Nr 110.

3

nen väckts motioner med hemställan att riksdagen i samband med behandlingen
av propositionen ville för sin del såsom vilande besluta antaga sådana
grundlagsändringar, att medlemmar av förbjudna eller upplösta statsfientliga
politiska sammanslutningar under närmare angivna betingelser automatiskt
berövades offentliga uppdrag och tjänster.

Konstitutionsutskottet ansåg i sin över motionerna avgivna utlåtande den
i motionerna föreslagna grundlagstiftningen vara till sina konsekvenser allt
för svårbedömbar för att utskottet för det dåvarande skulle kunna tillstyrka
ett förslag i motionernas syfte och hemställde, att desamma icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda. Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation
vari bl. a. anfördes följande:

”Konsekvenserna av denna påföljdsbestämmelse i förbudslagen äro i korthet
följande. Den omständigheten, att vederbörande tillhört en sammanslutning,
som upplöses eller interimistiskt förbjudes, kan icke i och för sig medföra
förlust av allmänna tjänster och uppdrag. Ett förbuds- eller upplösningsbeslut
sträcker icke sina rättsverkningar dithän, att representanter för den
förbjudna eller upplösta sammanslutningen samtidigt diskvalificeras från
innehav av ämbeten eller offentliga uppdrag. De kunna fortsätta sin landsskadliga
verksamhet, örn de blott på lämpligt sätt camouflera sina syften och
se till, att de icke formellt bryta mot den nya lagen så grovt, att de därför
ådömas frihetsstraff, d. v. s. straffarbete eller fängelse. I de lindriga fall, då
böter ifrågakomma, får påföljd icke ådömas.

Vi finna detta förhållande vara både för rättskänslan stötande och för riket
farligt. Att straffbestämmelser införas mot överträdelse av ett förbuds- eller
upplösningsbeslut må i och för sig vara tillfredsställande; det räcker i detta
fall icke. Det framgår såsom onaturligt och orimligt att den förbjudna och
upplösta organisationens medlemmar alltjämt kunna sitta kvar i riksdagen
och andra offentliga församlingar. Om samhället nödgats till landets, försvarets
eller ordningens skydd upplösa en viss organisation, så bör samhället
också omedelbart avlägsna denna organisations företrädare utan att behöva
invänta att vederbörande sedermera begå en lagöverträdelse och härvid bliva
upptäckta och dömda.”

Första kammaren biföll ett under debatten framställt yrkande, vari — med
viss avvikelse från vad reservanterna föreslagit — hemställdes örn utredning
och förslag till den då samlade riksdagen örn sådan ändring av grundlag och
allmän lag, att medlemmar av förbjudna eller upplösta partier omedelbart
berövas offentliga uppdrag. Andra kammaren biföll emellertid utskottets
hemställan.

Härefter utfärdades den 14 juni 1940 lagen angående upplösning av vissa
sammanslutningar m. m., vilken lag gällde till och med den 31 mars 1941.
Enligt en den 21 februari 1941 utfärdad lag skall emellertid förstnämnda lag
äga fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1942.

4

Motioner i Första kammaren, Nr 110.

På sätt, som framhölls redan vid behandlingen av 1940 års proposition i
ämnet, är nu berörda lag behäftad med vissa påtagliga brister. Detta förhållande
har också kommit till klart uttryck i det anförande, statsministern
hållit vid årets remissdebatt i riksdagen. Statsministern yttrade därvid, så
vitt nu är i fråga, följande:

”Det är ett sedan många år känt faktum, att inom vårt land finnas individer
och sammanslutningar, vilkas verksamhet särskilt i tider av oro utgöra
ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Genom sin bundenhet till främmande
intressen samt sitt markerade ställningstagande för dessa kunna ifrågavarande
sammanslutningar genom sin verksamhet också vålla utrikespolitiska
komplikationer. Det är en klar nödvändighet för statsmakterna att övervaka
sådan verksamhet och förhindra att den blir till allvarlig skada för
landet. Som beredskap i sådant hänseende antog 1940 års riksdag en lag innefattande
befogenhet att upplösa vissa sammanslutningar. Det har varit under
övervägande att bringa denna lag i tillämpning. Även örn den samhällsskadliga
verksamheten därigenom skulle försvåras är det emellertid tydligt och
ävenledes bestyrkt av erfarenheter från andra länder, att genom upplösningen
i och för sig denna verksamhet icke skulle kunna förhindras. Det må
t. ex. erinras om, att grundlagen icke medgiver riksdagsledamots uteslutning
ur riksdagen, därför att det parti denne tillhör blivit upplöst, och att icke
heller ett upplöst partis tidningsorgan kunna indragas eller eljest förhindras
utkomma enbart på grund av att partiet förklarats illegalt. För att ett ingripande
enligt upplösningslagen skulle helt fylla sitt ändamål erfordras sålunda
ytterligare åtgärder, vilka skulle innebära en sådan inskränkning i de av författningen
garanterade allmänna fri- och rättigheterna, att den måste väcka
betänksamhet. Även mycket långt gående åtgärder kunna emellertid bliva
nödvändiga, därest den samhällsskadliga verksamheten icke med andra medel
kan stävjas. Det folkstyrda samhällets rätt att till det yttersta skydda
sig mot upplösande krafter är lika oomtvistlig som statsmakternas skyldighet
att övervaka och ingripa mot sådana krafter.”

Till vad statsministern sålunda uttalat angående bristerna i berörda lag,
vilja vi undertecknade helt ansluta oss. Vi dela jämväl statsministerns uppfattning,
att, för att ett ingripande enligt upplösningslagen skall helt fylla sitt
ändamål, ytterligare åtgärder erfordras.

Med hänsyn till vår sålunda uttalade uppfattning, vilken vid upprepade
tidigare tillfällen från högerpartiets sida framförts i riksdagen och i den
allmänna diskussionen, anse vi, att erforderliga kompletteringar av förevarande
beredskapslagstiftning redan nu böra i görlig mån vidtagas, så att —
örn den tidpunkt kommer, då, på sätt statsministern uttalat, även mycket
långt gående åtgärder kunna bliva nödvändiga -—- härför erforderliga författningsbestämmelser
redan föreligga i godkänt skick och omedelbart kunna
sättas i tillämpning.

Motioner i Första kammaren, Nr 110.

5

Ur denna synpunkt synas till en början vissa kompletteringar av den nu
gällande upplösningslagen vara erforderliga.

I avbidan å det förslag rörande förlängd giltighet av upplösningslagen,
som är att förvänta vid årets riksdag, hava vi emellertid icke funnit anledning
att nu göra detta spörsmål till föremål för något motionsvis framfört yrkande.

Däremot synes oss omedelbart böra till behandling upptagas ett annat,
ovan berört spörsmål, som förutsätter särskild lagstiftning vid sidan av upplösningslagen.
Vi åsyfta härmed det av statsministern påtalade förhållandet,
att grundlagen icke medgiver riksdagsmans uteslutande ur riksdagen därför
att det parti denne tillhör blivit upplöst. I samband med denna fråga lärer
tydligtvis till behandling böra upptagas jämväl spörsmålet örn förverkande
i dylika fall av kommunala förtroendeuppdrag.

Visserligen uttalade justitieministern i ovan berörda proposition till 1940
års riksdag, att en upplöst sammanslutning icke kunde såsom parti verka vid
val. Detta är riktigt, såvitt man tänker på den egentliga valagitationen, men
intet hinder finnes för partiets deltagande i valförrättningen under sin gamla
beteckning eller eventuellt en ny sådan, och dessa representanter kunna alltjämt
inväljas i riksdag och kommunala församlingar. Avlägsnandet av ett
upplöst partis representanter kan därför ej heller sägas på längre sikt vara en
indirekt följd av partiets upplösning. Direkta lagstiftningsåtgärder äro i sådant
avseende erforderliga.

Ett förverkande av uppdraget såsom riksdagsman förutsätter ändring av
§ 26 riksdagsordningen, och en dylik ändring kan ju vid denna riksdag endast
antagas såsom vilande. Det synes oss emellertid väl motiverat, att redan nu
såsom ett led i beredskapsåtgärderna besluta om dylik grundlagsändring, då
därmed möjlighet herodes att — om särskilt allvarliga omständigheter till
sådant skulle föranleda — snabbare än eljest vore fallet vidtaga de åtgärder
som erfordras för grundlagsändringens ikraftträdande.

Förverkandet av riksdagsmannauppdraget synes böra göras helt beroende
av, att beslut om upplösning av viss sammanslutning fattats, och synes böra
gälla den, som vid tiden för upplösningen eller under viss tid därförut —
förslagsvis sex månader — varit medlem av sammanslutningen eller deltagit
i eller främjat dess verksamhet. Vi förutsätta, att framställning härom
till vederbörande kammare skall göras av konstitutionsutskottet. Eventuellt
kan för ett bifall till en sådan framställning uppställas fordran på kvalificerad
majoritet, exempelvis 3U majoritet.

Vad härefter beträffar spörsmålet om förverkande av andra allmänna
uppdrag, då fråga är örn medlemmar av upplöst sammanslutning, möter
här intet hinder att genomföra en lagstiftning som omedelbart träder i kraft.
En dylik lagstiftning synes oss böra få formen av en särskild författning
med direkt anknytning till upplösningslagen i så måtto, att denna särskilda
författning triider i tillämpning först när beslut örn upplösning fattats.

6

Motioner i Första kammaren, Nr 110.

En dylik författning synes under angiven förutsättning böra innehålla att
den upplösta sammanslutningens representanter, som inneha kommunala
förtroendeuppdrag, skola vara förlustiga sina uppdrag. I enlighet med vad
ovan anförts i fråga om den föreslagna ändringen i riksdagsordningen
synes såsom representant för viss sammanslutning böra anses den, som vid
tiden för beslutets meddelande eller under loppet av de närmast föregående
sex månaderna tillhört sammanslutningen eller ock under nämnda tid deltagit
i eller främjat dess verksamhet. Sedan beslut örn upplösning meddelats,
bör på länsstyrelse ankomma att förklara ifrågavarande personer förlustiga
sina förtroendeuppdrag. Förslagsvis synes detta böra äga rum efter talan av
vederbörande överåklagare i länet.

Beträffande detaljerna i övrigt må hänvisas till härvid fogade författningsutkast.

Under åberopande av vad sålunda anförts få undertecknade härmed hemställa,

1) att riksdagen för sin del såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
måtte besluta ändring av § 26 riksdagsordningen av i huvudsak
den innebörd, som framgår av bifogade utkast (Bil. A.);

2) att riksdagen för sin del ville besluta antaga bestämmelser om förverkande
av vissa allmänna uppdrag i huvudsaklig överensstämmelse
med härvid fogade utkast (Bilaga B.).

Bilaga A: Förslag till ändrad lydelse av § 26 riksdagsordningen:

Riksdagsmannabefattning kan--medborgare utövas.

Ej må---stört valfriheten.

Vad i---å riksdagsmannabefattning.

Har enligt vad därom i särskild lag finnes stadgat sammanslutning
blivit av Konungen och riksdagen upplöst, äger kammaren på hemställan
av konstitutionsutskottet förklara riksdagsman, som tillhör kammaren
och som vid tiden för upplösningen eller under loppet av de närmast
föregående sex månaderna varit medlem av sammanslutningen
eller ock under nämnda tid deltagit i eller främjat dess verksamhet, förlustig
riksdagsmannabefattningen. För beslut härom erfordras, att minst
tre fjärdedelar av de röstande vid votering instämt i beslutet.

Bilaga B: Förslag till lag örn förverkande av vissa allmänna uppdrag
m. m.

1 §•

Har enligt vad därom i särskild lag finnes stadgat sammanslutning blivit
av Konung och riksdag upplöst, skola de, som vid tiden för upplösningen
eller under loppet av de närmaste sex månaderna varit medlem -

Motioner i Första kammaren, Nr 110.

7

mar av sammanslutningen eller ock under nämnda tid deltagit i eller
främjat dess verksamhet, vara förlustiga av dem innehavda kommunala
förtroendeuppdrag.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å uppdrag att
vara suppleant.

2 §•

Länsstyrelsen har att, beträffande sammanslutning, som blivit upplöst,
på talan av landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen, till
prövning företaga, vilka personer inom länet, som skola vara förlustiga
sina uppdrag. Härvid skall vederbörande lämnas tillfälle att inom viss
kortare tid avgiva yttrande innan ärendet avgöres. Föreligga sannolika
skäl, att vederbörande förverkat uppdrag varom här är fråga, skall länsstyrelsen
förordna, att han skall avstängas från utövning av uppdraget,
intill dess slutligt beslut meddelats.

Länsstyrelsen äger avgöra ärende som ovan sägs utan hinder av att
vederbörande icke kunnat anträffas.

3 §•

Länsstyrelsens beslut om förverkande av uppdrag går omedelbart i
verkställighet, ändock att detsamma icke vunnit laga kraft.

4 §•

Länsstyrelsens beslut skall skyndsamt delgivas den, som beslutet avser,
ävensom landsfogden eller i Stockholm förste stadsfiskalen.

över beslutet må talan föras i den ordning, som stadgas för överklagande
av administrativ myndighets beslut.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och
gäller till och med den 30 juni 1943.

Stockholm den 24 januari 1942.

J. B. Johansson.

Gustaf Tamm.
Gustaf Velander.

Karl Wistrand.
Georrj Andrén.

Nils Gabrielsson.

K. G. A. Sandström.

t

}.

T{. -

;/h