Motioner i Första kammaren, Nr 10b

Motion 1939:104 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 10b.

1

Nr 104.

Åv herr Sjödahl m. fl., örn anslag till inlösen av viss
del av skalgrusbankarna vid Bräcke såsom naturminnesmärke.

Sverige rymmer inom sina gränser en typ av naturminnesmärken
av utomordentligt värde för geologisk och zoologisk forskning, nämligen
de för Bohuslän säregna stora skalgrusbankarna från den senglaciala
tiden. I Uddevallatrakten nå dessa skalgrusbankar en avsevärt
större mäktighet än annorstädes, och den stora banken vid Bräcke
strax öster örn staden anses vara den mäktigaste i hela världen, 12,9
meter enligt år 1922 av N. Odhner utförd uppmätning. Uddevallatraktens
skalgrusbankar blevo på sin tid studerade redan av Carl von
Linné och hava i vårt århundrade undersökts bl. a. av Gerard de Geer.

För blott ett fåtal decennier sedan ansågos dessa skalgrusbankar
icke representera något större ekonomiskt värde. Skalgruset användes
sålunda tidigare till järnvägsbankar, vägbyggnadsarbeten o. dyl., men
det har senare erhållit stor betydelse såsom råmaterial för tillverkning
av kalkmjöl till hönsfoder. Till följd av avverkning för detta ändamål
lia de bohusländska skalgrusförekomsterna blivit så starkt utnyttjade,
att örn detta får oförhindrat fortgå en fullständig förintelse av desamma
inom kort tid kommer att bliva följden.

Särskilt stark har avverkningen i Udde vallatraktens omfattande skalgrusbankar
varit. Sålunda äro t. ex. de berömda förekomsterna vid
Kapellbackarna söder om staden helt tömda, och av banken vid Bräcke
återstår numera allenast en enda obetydlig rest.

Av vetenskapsmän såväl i vårt eget land som i utlandet har vid upprepade
tillfällen framhållits, att bevarandet av en typisk representant
för de stora senglaciala skalgrusbankarna vore av utomordentlig vikt
för framtida forskning. Nu levande forskare äro nämligen icke i alla
delar eniga örn huru man bör tolka dessa bildningars tillblivelse men
väl örn deras synnerligen stora värde såsom dokument för vårt lands
geologiska utvecklingshistoria, särskilt i fråga om landhöjningen efter
istiden och djurvärldens invandring. Framtida forskare kunna måhända
genom nya arbetsmetoder och nya synpunkter vinna bättre och
säkrare resultat i fråga örn hithörande problem. Skall detta bliva möj Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 3 sami. Nr 104—105.

1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 104.

ligt, måste åtminstone någon av de stora skalgrusbankarna bevaras
för att användas vid nya undersökningar. Den ännu återstående delen
av banken vid Bräcke är den sista för sådant ändamål fullt användbara
resten av Uddevallatraktens en gång omfattande skalgrusbankar.

Även den stora allmänheten har sedan länge visat stort intresse för
de märkliga skalgrusbankarna; vid blotta betraktandet av den stora
banken vid Bräcke vinnes ett starkt intryck av att man här står inför
en alldeles säregen naturföreteelse, vilken utgör en iögonenfallande
återstod från en avlägsen och svårutforskad epok i Skandinaviens tillblivelsehistoria.
Årligen besökes också platsen av talrika in- och utländska
turister.

Skalgrusbanken vid Bräcke inköptes på sin tid av Uddevalla stad
och tillhör alljämt staden, som självfallet gjort den till föremål för
ekonomisk exploatering. Det torde vara tämligen allmänt känt, att
Bohusläns kommuner nödgats till det yttersta utnyttj a sina ekonomiska
möjligheter. Uddevalla stad har sålunda för närvarande utarrenderat
Bräckebanken till en privatperson, vilken inom området ur de starkt
kalkhaltiga snäckskalen bedriver utvinning bl. a. av snäckskalsmjöl
till hönsfoder.

Från stadens synpunkt betyder inkomsten från Bräckebanken ett
värdefullt ekonomiskt tillskott, som staden ej ansett sig kunna undvara.
Från naturskyddssynpunkt måste dock exploaterandet av den
märkliga naturföreteelsen tyvärr betraktas såsom ett sådant förstörelsearbete,
som icke borde få tillåtas att fortgå. Vår generation skall icke
kunna stå till svars inför framtiden, därest icke nu i sista stund allt
gjorts för att rädda den enda representativa återstoden av ett unikt
och vida berömt minnesmärke.

Den skalgrusbank, som vid Bräcke finnes kvar, har en areal av
omkr. 5.000 m2 och en mäktighet av i medeltal 6,7—7 meter. Av yttranden
från statsgeologen dr Bagnar Sandegren och vid dem fogad
karta framgår utsträckningen av det område, varom fråga är. Dr Sandegren
utlåtanden ingå såsom bilaga i en till Konungen ställd skrivelse
av den 24 sept. 1938 från svenska naturskyddsföreningens Göteborgskommitté,
i vilken i underdånighet hemställdes örn åtgärder för
fridlysning av Bräckebanken. Kommitténs ordförande, professorn A. K.
E. L. Jägerskiöld, har länge varmt ivrat för frågan.

Tanken på att Bräckebanken borde fridlysas är sålunda icke ny.
Redan år 1929 avsattes av Uddevalla stad ett mindre parti såsom naturminnesmärke.
Det då fridlysta området har emellertid visat sig alldeles
för ringa, särskilt som skalgruset genom nederbörd och frost numera
så gott som fullständigt rasat ned. Sveriges geologiska undersökning
— genom dr Sandegren — och nämnda kommitté ha ej heller försummat
att ständigt följa frågan och — icke minst sedan densamma

Motioner i Första kammaren, Nr 10b. 3

på sistone genom den fortskridande avverkningen kommit i ett alltmera
kritiskt läge — på ett förtjänstfullt sätt sökt verka för naturskyddsproblemets
lösande. Enskilda personer lia ock visat intresse för
saken, men de belopp, som fran sadant håll ställts i utsikt, äro otillräckliga.

Vid förhandlingar i september 1938 mellan representanter för naturskyddsintresset
samt arrendatorn till området förklarade sig emellertid
den sistnämnde villig att låta brytningen av skalgrus anstå till
september 1939 mot det att arrendekontraktet med Uddevalla stad
förlängdes på ytterligare ett år (detta gäller nu till den 1 september
1942). Sedan Uddevalla stadsfullmäktige visat tillmötesgående och
medgivit förlängningen, har sålunda nu ett kort anstånd uppnatts.
Ett andrum har verkligen vunnits för att örn möjligt få denna betydelsefulla
naturskyddsfråga löst på det enda sätt, som torde vara tänkbart,
nämligen genom statsmakternas ingripande.

Två vägar synas tänkbara — direkt inlösen av området fran dess
nuvarande ägare eller expropriation efter initiativ av vetenskapsakademien.
I båda dessa fall bleve den summa, Uddevalla stad skäligen
kan anses böra erhålla, föremål för en offentlig uppskattning. Uppgifter
härom och angående områdets efter noggrann prövning uppskattade
verkliga värde ha kunnat införskaffas genom Göteborgskommittén.
I detta sammanhang bör ock erinras att arrendatorn måste
hållas skadeslös för förlusten av nyttj anderätten enligt arrendekontraktet.

En gång framdeles borde man icke kunna få säga, att statsmakterna,
som med jämförelsevis ringa ekonomisk uppoffring kunnat göra verklighet
av fridlysningstanken, icke velat lämna sin medverkan. Den nu
till riksdagens avgörande hänskjutna frågan är den första verkligt
slöra fridlysningsfrågan av geologisk art. Lösandet därav berör icke
blott Göteborgs och Bohus län — ett av de områden i vårt land, som
av olika kända orsaker främst hotas av arbetslöshet och social nöd —
utan hela riket. Det vore oskäligt att lägga bördan i dess helhet av
naturskyddstankens förverkligande på en enda av landets kommuner.
Även från turistsynpunkt vore det ett riksintresse att denna den sista
resten av de en gång mäktiga skalgrusbankarna vid Uddevalla funnes
kvar åt eftervärlden.

Under förutsättning att riksdagen beviljar medel torde Kungl. Majit
uppdraga åt Kungl. Maj :ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus
län att låta verkställa expropriation för kronans räkning av den del
av skalgrusbankarna vid Bräcke, som enligt vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté bör bevaras såsom naturminnesmärke.

I anslutning härtill hemställa vi,

4

Motioner i Första kammaren, Nr lök.

att riksdagen måtte anslå medel till inlösen av nämnda
del av skalgrusbankarna.

Stockholm den 21 januari 1939.

Edgar Sjödahl. Emil Andersson. Eichard Lindström.

K. I. Sköldén. Gösta Eahmn. Karl H. Andersson.

Th. Nilsson. Knut Petersson. John Gustavson.

Till motionen fogade två kartor hava överlämnats till statsutskottet.

Bilaga.

Vid samtal med arrendatorn av Bräckebanken, herr Ragnar Steene,
i början av januari 1939 meddelade han följande beträffande sin överenskommelse
med Uddevalla stad.

Enligt kontrakt har han rätt att ur banken uttaga ytterligare material
för 4000 ton hönsfoder. För varje ton skall han erlägga 15 kronor till
staden. Hans nettoinkomst per ton uppgav han till 17 kronor. Staden
har sålunda att emotse en inkomst för nämnda avverkning av 60.000
kronor, och herr Steenes egen behållning kommer att belöpa sig till

68.000 kronor, inalles 128.000 kronor.

Emellertid kan ur det ifrågasatta området möjligen utvinnas ytterligare
cirka 10.000 ton hönsfoder. För att avstå från detta vill staden
enligt uppgift från drätselkammarens ordförande lia en ersättning av

150.000 kronor.

Osäkert torde dock vara örn expropriationsnämnden kommer till så
höga belopp efter en noggrann, på detaljerade borrningar grundad
undersökning.

Göteborg den 18 januari 1939.

Johan Alin.
Överlärare.

John Lindner.

Länsjägmästare i Göteborgs och Bohus län.