Motioner i Första kammaren, Nr 108 (Motion 1913:108 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 108.

Nr 108.

Av herr Steffen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lag om förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 med förslag till lag angående förbud
för vissa utlänningar att här i riket vistas är ägnad att hälsas med
tillfredsställelse, så till vida som den tar i ögonsikte fyllandet av en betänklig
lucka i den existerande lagstiftningen beträffande utlänningar. Dock
är att anmärka, att propositionen alldeles saknar förslag till lagbestämmelser
beträffande de utlänningar, tillhörande arbetarklassen, vilkas självmanta
eller av svenska arbetsgivare föranledda vistelse i vårt land uppenbarligen
kan nobehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärv»
— såsom det heter i Riksdagens, uti det propositionen bifogade
statsrådsprotokollet citerade, skrivelse den 20 mars 1907.

Propositionen utgår synbarligen från uppfattningen, att alla utländska
arbetare, som »under sin vistelse i Sverige i regel iakttaga ett gott
uppförande samt visa sig arbetsamma och sparsamma» (sid. 13), städse böra
hälsas välkomna eller åtminstone icke böra hindras att här vistas; icke ens
om de skulle verka såsom ned pressare av svenska arbetslöner och såsom
försämrare av svenska arbetsförhållanden samt såsom verktyg i svenska
arbetsgivares kamp mot svenska arbetares krav på löne- och arbetsvillkor,
som enligt svenska förhållanden måste anses vara skäliga. Det är ju gott
och väl, att propositionen föreslår, att hel- eller halvkriminella existenser
och yrkestiggare av främmande nationalitet skola kunna avvisas eller utvisas,
samt att vårt lands intresse att icke behöva tjäna dylika till fattigvårdsanstalt
i propositionen erkännes. Men är det icke i grunden ett
större socialt och ekonomiskt intresse för vårt folk att mot neddragande
inflytelser från en lägre främmande civilisationsnivå skydda de arbets- och
levnadsvillkor, som den svenska arbetarklassen hittills förmått tillkämpa sig?

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 3 saml. 56 käft. (Nr 108.) 1

Motioner i Första kammaren, Nr 108.

Det är ju obestridligt, att ett folk har sin i socialt och kulturellt
avseende .sårbaraste punkt just inom de samhällslager, som måste leva på
de lägsta existensnivåer, vilka över huvud kunna betecknas såsom ännu
tillhörande landets normala, ekonomiska och sociala företeelser. Och det
torde icke vara någon hemlighet, att vi bland de för lön tjänande kroppsarbetarne
inom jordbruk, industri och transportväsen förefinna huvudmassan
av dessa ekonomiskt och kulturellt vanskligast ställda samhällslager. I
själva verket är den moderna socialpolitiken med sin arbetar-, skydds- och
arbetarförsäkringslagstiftning in. m. intet annat än ett i statshandling omsatt
erkännande av samhällets vitala intresse att hindra levnadsförhållandena
inom lönarbetarklassen från att sjunka ned under vissa miniminivåer,
vilka efter hand skola stiga med samhällets allmänna framsteg i välstånd
och kultur. År det icke då ett förbiseende av eljest erkänt samhällsintresse
och en inkonsekvens mot rådande legislativ praxis, att en kungl.
proposition om lag »angående förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas» med tystnad förbigår det faktum, att »vissa utlänningars» konkurrens
i den svenska arbetsmarknaden, särdeles där denna konkurrens är
direkt anordnad i kampsyfte av svenska arbetsgivare, kan innebära den
mest överhängande fara för svenska arbetare att bli nedkonkurrerade till
en hos oss eljest övervunnen, halvbarbarisk levnadsnivå? Man får dock antaga,
att många arbetare skulle föredraga att emigrera och att på detta
sätt nödtvunget främja den svenska arbetarstammens utspädning än här,
än där med främmande, »billigare» folkelementer.

Jag kan icke förutsätta, att Kungl. Maj:ts regering skulle sakna
kännedom om hithörande fakta och symtomer inom den svenska och
utländska arbetsmarknaden. En del bilagor till den kungl. propositionen
vittna i själva verket om motsatsen. Så t. ex. kominerskollegii utlåtande
samt redogörelsen för Förenta Staternas lagstiftning om förbud mot invandring
av arbetare, som redan före ankomsten blivit bundna genom arbetsavtal
(»contract laber ers f. Men regeringen har funnit för gott att i
detta stycke avstå från tillgodogörandet av lärdomar genom utlandets erfarenhet
samt att reducera sin socialpolitiska förtänksamhet och initiativkraft
i enlighet med kominerskollegii på följande sätt (s. 29—30) uttryckta
anvisning: »Vad vårt land angår, anser kollegium, att i stort sett
icke någon otillbörlig eller eljest för svensk arbetskraft besvärande konkurrens
med främmande arbetare förekommer. Visserligen hava från arbetarehåll
klagomål i sådant hänseende icke utan anledning förekommit.
Men enligt kollega åsikt äro de fall, som hittills inträffat och som mesta*
dels torde vara att hänföra till bristen på billig arbetskraft för jordbruket
eller till strejktillfällen, då utländska arbetare anskaffats i de strejkandes

Motioner i Första kammaren, Nr 108.

ställe, icke så många, och har införskaffandet av främmande arbetare ännu
icke ägt rum i så stor omfattning, att innehållet i den lagstiftning, som
nu närmast är i fråga, bör göras beroende av nu vidrörda förhållanden».
(Jag har tillåtit mig att kursivera vissa uttryck i detta citat.)

Att förekomma en sjukdom är bättre än att bota den — det torde
ingen bestrida. Kommerskollegium, som erkänner sjukdomssymtomernas
förefintlighet, avråder emellertid från användande av det nu föreliggande
tillfället °till ett förebyggande ingripande och har därigenom, enligt min
mening, tagit på sig ett tungt ansvar. År det kollegii (och regeringens?)
mening, att en del stora områden av t. ex. det svenska jordbruket först
skola få anpassa sina produktionsmetoder och produktionskostnader i enlighet
med östeuropeiska vand ringsarbetares kulturanspråk och att vi sedan
skola genom lagstiftning söka bota detta onda? Och är det meningen,
att den sjudande förbittring, som importen (till dryga kostnader) av utländska
strejkbrytare regelmässigt och självfallet framkallar inom den
svenska arbetarklassen, bör få ytterligare vidga klyftan mellan den svenska
arbetaren och det övriga samhället? År det meningen, att denna frihandel
i arbetskraft, uti ett agrar- och industri protektionistiskt land, bör få
ytterligare stärka den svenske arbetaren i övertygelsen, att han ingen
andel äger i detta land och dess välstånd? Skall det vara statsklokt, att
detta får ske eller måste ske, innan en svensk regering får tro sig berättigad
att föreslå en främlingslag, som skyddar den svenske arbetaren mot
en förödande och förbittrande utländsk smutskonkurrens i själfva den
svenska arbetsmarknaden?

Lika självklart som det år, att en invandring av i alla avseenden
högt stående utländska arbetare, som höja de svenska arbetsförhållandena
och lönenivåerna, måste erkännas vara till gagn för vår ekonomiska utveckling
och vår arbetarklass, lika obestridligt är det, att icke all invandring
av främmande arbetare är av denna art. Självfallet är dessutom,
att man på intet sätt har minskat sina sympatier för främmande folk
eller kringskurit sitt intresse för deras välgång och för samfärdseln med
dem därigenom, att man söker avvärja de former av ekonomisk konkurrens,
som måste kasta oss tillbaka till de lägre levnadsnivåer, på vilka vissa av
deras arbetargrupper dess värre ännu stå kvar, men över vilka våra arbetare
lyckats höja sig. För en närmare utredning av hithörande nationalekonomiska
spörsmål får jag hänvisa till den motion (nr 93) om minimilönlagstiftning,
som väckts av mig och Anders Lindblad under innevarande
riksdag.

1 många fall ådagalägga närmare undersökningar av förhållandena
vid s trei k b ry tarei m po r t och säsongarbetarbimporL. att arbetsgivarnee totala

Motioner i Första kammaren, Nr 108.

utgifter för arbetskraft, trots de låga arbetslönerna, bliva större, än fallet
skulle varit vid användandet av svenska arbetare till de löner, som av
dem begäras. När det är fråga om strejk, få de svenska arbetarne alltså
bevittna, att deras arbetsgivare ingalunda räkna så särdeles noga med
kostnaderna, blott det lyckas att med utländsk hjälp hålla nere deras löner.
Och då det gäller ett sådant säsongarbete som t. ex. den sydsvenska sockerbetsodlingen,
har enligt kommerskollegii undersökning (Arbetsstatistik,
A: 8; Utländska jordbruksarbetare i Sverige år 1907, sid. 16—17) »importen
av de utländska arbetarne otvivelaktigt föranlett, att ökningen i
lönerna» (för de svenska arbetarne) »icke blivit fullt så stark, som eljest
skulle skett. Aven om icke någon direkt minskning i arbetskostnaderna

----vunnits genom användandet av de utländska arbetarne, så

hava lantbrukarns dock genom dem käft ett medel att i viss mån motverka
och reglera stegringen av de svenska arbetarnes löneanspråk. — Böjelsen
för att antaga polska och galiziska arbetare har givetvis också tilltagit genom
det motsatsförhållande, vari arbetsgivarne inom lantbruket under de
senare åren kommit till sina arbetare. Med fackföreningsrörelsens nyss
påbörjade utbredning bland jordbruksarbetarne och därav följande slitningar
med arbetsgivarne har strejkrisken ökats, och då även lagstadda
arbetare stundom deltagit i arbetsinställelser, hava arbetsgivarne funnit
sig mera kunna lita på de utländska arbetarne, vilka av åtskilliga skäl
kunna beräknas mindre böjda för arbetskonflikter». (Jag har tillåtit mig
att kursivera ett par ställen även i detta citat.)

Således är den utländske arbetaren även i detta senare fall ett medel
i den svenske arbetsgivarens hand att hålla nere svenska arbetares
löne- och levnadsanspråk. Och på detta sätt får kommerskollegii ovan
anförda talesätt om »bristen på billig arbetskraft för jordbruket» (sid. 30
i den kungl. propositionen) sin rätta belysning och ordet »billig» här sin
rätta betoning och innebörd. När svenska arbetare icke äro så »billiga»
som de billigast åtkomliga utländska, då är det slut med svenskens rätt
att leva och arbeta enligt svensk standard i Sveriges land; och svensk näring
skall nu grundas på polsk eller galizislc levnadsstandard.

Det är här spörsmålets kärna ligger. Om det icke är en blott fras,
att fäderneslandet är lönarbetarens likaväl som hans arbetsgivares hem,
måste det visa sig, att han äger något, som tillhör detta fädernesland. Då
han. icke äger jord och kapital, återstår honom intet annat än hans personliga
arbetsförmåga och den levnadsstandard, som han kan upprätthålla
på sin arbetslön. Han har därför rätt att fordra, att det svenska näringslivet
i alla sina förgreningar inrättas med hänsyn till svenska levnadsstandards
och dessas utvecklingsmöjligheter, samt att statsmakterna hindra de

Motioner i Första kammaren, Nr 108.

besittande och ledande samhällsklasserna att vid produktionsförhållandenas
ordnande göra utländska, lägre arbetareförhållanden till bestämmande faktorer
för löne- och prisbildning inom Sverige.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del måtte besluta att åt 1
kap. 1 § av Kungl. Maj:ts förslag till lag angående förbud
för vissa utlänningar att här i riket vistas giva
ändrad lydelse: dels genom uteslutning av satsen, »Dock
må den ej avvisas, som innehar medel för sitt och med
honom ankommande familjemedlemmars uppehälle under
åtta dagar; icke häller må avvisning ske, då omständigheterna
göra sannolikt, att utlänningen inom åtta dagar
efter ankomsten kan här erhålla arbete», samt dels genom
att efter slutorden »här ärligen försörja sig» i den
föregående satsen göra det tillägg, varigenom hela stycket
får följande lydelse: »Samma lag vare om annan
utlänning, som till riket ankommer för att söka sitt
uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar
möjlighet att här ärligen försörja sig eller till riket ankommer
under omständigheter, som göra sannolikt, att
han av arbetsgivare här i landet skall användas till att
ersätta strejkande eller lockoutade svenska arbetare.
Samma lag vare ock, där det beträffande utlänning, som
till riket ankommer för att söka sitt uppehälle, skäligen
bör antagas, att hans av rent personliga omständigheter
eller av allmänna nationella och sociala förhållanden i
hans hemland betingade löne- och levnadsanspråk stå så
lågt under motsvarande svenska arbetai’es löne- och levnadsstandards,
att hans konkurrens i den svenska arbetsmarknaden
måste förminska svenska arbetares möjligheter
att upprätthålla och höja dessa sina löne- och
levnadsstandards.

Gustaf F. Steffen.

Stockholm den 19 februari 1913.