Motioner i Första Kammaren, N:o SO

Motion 1906:30 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o SO.

1

W:o SO.

Af herr Lithander, angående skrifvelse till Konungen i fråga om
åvägabringande af tillfredsställande anordningar beträffande
utlänningars invandring till Sverige och vistelse
därstädes.

Helt säkert finnes i denna kammare ingen, som ej bekymras vid
tanken på den folkförsvagande emigration, som sedan så många årtionden
oafbrutet ägt rum från vårt land, och genom hvilken eu så
stor del af Sveriges bästa arbetskrafter går för landet förlorad. Men
det är ej nog med att landet på detta sätt åderlåtes genom förlust af
våra egna bästa krafter. Samtidigt pågår en invandring af det slag,
som ej tillför oss någon ersättning för hvad vi förlorat, utan tvärtom
belastar oss med en del folkelement, som befunnits mindre nyttiga i
de land, hvarifrån de komma, och därföre blifva en börda i det land,
där de till allt större antal slå sig ned. Jag menar de många främlingar,
oftast i utblottade omständigheter, som hälft bettlande, hälft
schackrande, hos oss utan inskränkning finna en fristad och utan kontroll
eller beskattning utöfva en mycket tvifvelaktig handelsverksamhet eller
föra ett rent äfventyrarelif. I båda fallen är detta skadligt för hederliga
svenske medborgares ärliga förvärf, dels genom en osund konkurrens,
dels genom den ökade fattigvårdstunga, som härigenom faller på
kommunerna, för att ej tala om den moraliska depravation, som på
detta sätt sprides bland vårt folk. Snart nog måste detta föra till farliga
nationalekonomiska konsekvenser äfven därigenom, att de sträfsamma
och nyttiga element, som ännu utgöra hufvudbeståndsdelen af
vårt svenska folk, därigenom utsättas för mindre goda inflytelser.

Med den motion, jag härmed har äran framlägga, afser jag alltså
att få vidtagna åtgärder, som reglera invandringen till vårt land och
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 1 Sami. 2 Åfd. 1 Band. 19 Käft. (N:o 30.) 1

2 Motioner i Första Kammaren, N:o SO.

förebygga, att flit indragas en mängd onyttiga människor, som icke hitkommit
såsom engagerade för utförande af nyttigt arbete och därefter
återvända, utan kvarstanna och blifva en börda för landets inföada

befolkning. _ tv.

Då jag påyrkar förbättrade förhållanden i detta afseende, liksom
]ag ock bär vågar uttala önskvärdbeten af en noggrannare tillämpning
af redan befintliga lagar på hithörande områden, så är detta icke blott
ett uttryck för min enskilda uppfattning, utan fastmer grundadt i en
allmänt utbredd mening hos dem, som kommit till kännedom och erfarenhet
af hvad saken kräfver. Här nedan följa några ord, som med anledning
af förhållanden i Skåne helt nyligen statt att läsa i den offentliga
pressen, och dessa ord hafva eu öfvertygande bevisningskraft.

»Yåldgästning.

Under denna rubrik fäster Malmö-Tidningen uppmärksamheten
på det upprörande oskick, som tack vare en bedröfligt bristfällig lagstiftning
så godt som dagligen existerar, nämligen att löst folk och
slödder af hvarjehanda slag, utan att vederbörande myndigheter kunna
förhindra det, draga in i vårt land eller — hvilket kanske oftast är
fallet — af främmande lands polismyndigheter skickas på oss. Och
väl här kunna vi ej göra oss kvitt dessa individer, hvilka icke blott bli
oss en ekonomisk börda, utan äfven mestadels verka som ett moraliskt
gift i samhället, i samma mån som de hinna beblanda sig med landets

egna invånare. _

I Danmark och Tyskland gälla synnerligen stränga bestämmelser
för invandrare, och den, som ej kan på ett tillfredsställande sätt
dokumentera sig som en människa med ordnade förhållanden, blir utan
prut tillbakavisad. Och om han sjuk eller utarmad faller det allmänna
till last, så transporteras han strax utanför gränsen, ifall han ej förvärfva!
sig laglig hemortsrätt i landet. Men i Sverige finnas så godt som
inga bestämmelser angående behandlingen af dylikt folk. Därför har
vårt land också blifvit en flitigt använd afstjälpningsplats för allt det
afskräde, som våra båda grannar i söder helst vilja, vara af med.
Kommer ett band af bettlare eller löst folk fast för polisen i Tyskland
eller Danmark, så är det den allra enklaste sak att bli af med dem
bara genom att sända dem öfver gränsen till Sverige. Och här finnas
in^a lagar som hindra deras invasion. Men om vi. sedan försöka att
skicka dem samma väg tillbaka, så mötas de af polisförordningar och
landstigningsförbud samt återkomma till oss med nästa lägenhet.

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

Och här förbli de, nästla sig in bland folket, draga yngre och
lättledda människor med sig i sitt lättings- och skojarlif samt åstadkomma
därigenom omätlig skada i flera afseenden.

Till Malmö har i dagarna anländt ett sådant där följe, hvilket bortdrifvet
både från Tyskland och Danmark nu fått en fristad hos »die
dummen Schweden». Härifrån draga de väl ut på den skånska landsbygden
för att öka antalet af de ej alltför väl renommerade tattarkolonier,
vi redan äga. Vi ha velat begagna denna anledning till att rikta den
allmänna uppmärksamheten på den häpnadsväckande brist i vår lagstiftning,
i kraft hvaraf en slik invandring ohäjdadt får fortgå. Och
det bedröfliga i saken minskas ej därigenom, att samtidigt går i motsatt
riktning en stark ström af friska arbetsdugliga svenskar till utlandet
för att kanske aldrig återvända.

Behöfves det ännu lång betänketid, innan lagstiftningen kan gripa
sig an med det nationella verket att sätta en damm för de utländska
lösdrifvarehorder, som nu strömma in öfver oss?»

Särskilt den omständigheten, att andra länder, äfven sådana som
företrädesvis anses representera den politiska friheten, börjat omgärda
sig med ganska stränga invandringsbestämmelser, manar oss att mycket
snart åtgöra något i denna sak. Amerikas och Englands exempel, det
senare alldeles nytt, äro talande. Angående den nya engelska invandringslagen,
gällande från den 1 januari i år, återgifver jag här några
upplysningar, grundade på hvad den engelska pressen haft att meddela
i ämnet.

Den nya engelska invandrarlagen.

»The Aliens bill» har trädt i kraft. Från den 1 januari har det
blifvit måtta med den engelska gästfriheten, och det är icke att undra
på. »Lagen om invandring» har verkligen blifvit nödvändig i England.

Invandringen till England har under de senaste åren blifvit enorm.
Det har i synnerhet varit italienare, polska judar och tyskar, som
kommit dit. De voro fattiga, trasiga, ofta angripna af afla möjliga sjukdomar,
och afla slogo de sig ned i London. En del redde sig någorlunda,
andra folio genast samhället till last. Med djup ovilja betraktades
i England denna invandring, som, i synnerhet sedan de ryska
judeförföljelserna börjat, gick öfver afla gränser. Och utan invändning
från något partis sida, från liberalernas lika litet som från arbetarnes,
antogs »främlingslagen» såväl i underhuset som i öfverhuset.

Det är rätt stränga bestämmelser, som denna främlingslag innehåller.
Hvad de utlänningar angår, som redan bo i England, kunna de nu

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

utvisas, om de gjort sig skyldiga till en vanärande förbrytelse, om de i 12
månader njutit fattigunderstöd, om de påträffas som vagabonder eller
om de bo för tätt hoppackade i osunda bostäder och icke ha medel att
skaffa sig bättre. Men dessa bestämmelser kunna dock icke tillämpas
på personer, som af religiösa eller politiska skäl flytt från sitt fädernesland
eller något annat land, ej heller på dem som åtagit sig utförande
af något arbete.

Hvad de nyanlända angår, så få de icke tillåtelse att gå i land,
om de äro sinnessjuka eller idioter, om de icke kunna visa, att de ha
förmåga och medel att kunna reda sig, om de äro angripna af sjukdom
eller om de varit straffade med ett vanhedrande straff i något annat
land. Men detta är icke det svåraste. Hvarje invandrande skall ha i
sin ägo 5 pund sterling (90 kr.) och, om han åtföljes af familj, ännu 2
pund för hvarje familjemedlem. Om eu man t. ex. anländer med hustru
och tre barn, skall han således äga minst 13 pund eller 234 kronor i fickan
för att få tillstånd att gå i land, och denna summa blir det säkert
omöjligt för de flesta af de fattiga italienska eller polska invandrarne
att anskaffa. De äro allt annat än kapitalister. Och till och med om
alla dessa villkor äro uppfyllda, kan invandringskommittén ändå förhindra
eu invandrare att gå i land, om främlingen antingen icke kan så
mycket engelska, att han kan göra sig förstådd, eller om han icke kan
bevisa, att han lärt sig ett bestämt yrke.

Lagen är skrifven med den amerikanska invandringslagen som
förebild. Det är en hård lag, men den är nödvändig.»

Då på detta sätt bestämmelserna i utlandet betydligt skärpas, ökas
faran för oss att blifva föremål för det besvärliga intrång, som man där
vill undvika. Och de politiska förhållandena kunna dessutom ställa
sig så, att vi få en iuvandrareström öfver oss. Antagonismen mot judarne
och särskildt de barbariska bestraffningarna af judarnes utsugningsarbete
i Ryssland äro i detta afseende hotande för oss, som icke
vetat förse oss med nödiga skyddsåtgärder. Det torde t. o. m. kunna
hända, att hänsynslösheten mot mindre aktade folkelement i utlandet
varder större i samma mån det finnes länder, hvilka, såsom fallet är
med Sverige, lämna åt dessa folkelement obehindradt tillträde.

Af redogörelserna för den engelska invandringslagens tillkomst
framgår, att det till väsentlig del varit polska och tyska judar, hvilkas
tillströmning man velat förhindra. Äfven hos oss föreligga i rikt mått
anledningar att klaga öfver judeinvandring. En sådan har på de senare
åren fortgått i allt större skala, och särdeles landets södra och västra

Motioner i Första Kammaren, N:o 30. 5

provinser hafva däraf besvärats. Den judiska gårdfarihandel, bedrifven
under ett okontrolleradt kringstrykarelif, har börjat blifva en verklig
landsplåga och hotar i synnerhet på landsbygden att göra all ordnad
handel omöjlig. Den bofaste köpmannen, som är hårdt beskattad för
sin rörelse, lider ett plågsamt intrång af dessa kringstrykande judar,
som begagna alla utvägar att pracka kram på en lätt bedragen allmänhet,
men gå fria för så godt som all beskattning. Att detta är alldeles
orättfärdigt, behöfver icke sägas. Ingångna meddelanden under de allra
senaste dagarne från Norrland visa, att detta onda är däri starkt tilltagande.

Utan tvifvel är denna judiska invandring den farligaste af det
slags inkräktningar, hvarom här är fråga. Denna fara beror nämligen
ej blott på den osunda och illojala konkurrens, som medelst ambulatorisk
handel bedrifves, utan äfven på det judiska folkets allmänna skaplynne
och utpräglade tendens att hänsynslöst slå under sig allt, som utan
åtkomlig kränkning af lagens form kan ernås, och på detta sätt eröfra
makten i samhällena.

Jag anser mig böra i detta sammanhang anföra några aktstycken,
som visa, att faran för den judiska invandringen är lifligt känd och vid
flera tillfällen offentligen påpekad af dem saken tydligast berör, nämligen
minuthandlarne, som dagligdags hafva att dragas med den judiska
vandringskonkurrensen. År 1900 inkom till Konungens befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län en af ej mindre än 280 personer,
handlande och en del andra, undertecknad skrifvelse, hvari det bl. a. heter:

»Det råder bland oss undertecknade, liksom hos befolkningen i
våra trakter i allmänhet, stort tvifvel angående lagligheten af den ambulatoriska
handel, som i stor omfattning bedrifves i bohuslänska skärgården
af en tilltagande mängd kringvandrande polska judar. Då deras
affärsrörelse i sin helhet torde få betraktas som en högst skadlig afart
af redbar och nyttig handel, hvars utöfvande är till intet gagn men väl
till skada för den köpande allmänheten, på samma gång den utgör ett
orimligt intrång i de bofasta och skattdragande handelsidkarnes näring,
så se vi oss föranlåtna att vördsamt anmäla förhållandet hos Konungens
befallningshafvande, med ett lika vördsamt framhållande af behofvet af
sträng kontroll öfver Indika af dessa kringvandrare som af Konungens
befallningshafvande lämnats tillstånd till bedrifvande af gårdfarihandel,
och hvilka som sakna dylikt tillstånd. Enligt vår mening tillhöra de
allra flesta sistnämnda kategori.

Dessa kringvandrande judar, hvilka alla ägna sig åt schackerhandel,
åtnöja sig icke med att som gårdfarihandlarne gå in i husen
och utbjuda sina medförda varor, utan placera sig hvar som hälst på

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

gator och vägar, till och med omedelbart utanför de bofasta köpmännens
dörrar, där de uppduka sina varulager. Då fiskarena återkommit från
sjön och i land afyttrat sin fångst, då i synnerhet infinna sig de polska
judarne i stora svärmar för att göra sig delaktiga af fiskarfolkets inkomst.
Med rätta betraktar man deras uppträdande som en landsplåga.»

Äfven under förlidet år ingafs en sådan påminnelse. Några kommitterade
för bohuslänska handlande ställde till vederbörande en vädjan,
ur hvilken följande må anföras:

»Undertecknade, handlande i bohuslänska skärgården, finna oss
ånyo nödsakade att ställa en bön till dem, som makten hafva, att de
på något sätt måtte befria vår kust från den tilltagande landsplåga, som
de polska, ryska och tyska judarnes hemsökelse utgör. Yi kunna ej
känna förhållandena på andr a orter, men här skall helt visst all redbar
handel så småningom ödeläggas, om det fortfarande tillätes en okontrollerad
gårdfarihandel och skattefritt judescbacker att florera såsom
det nu gör.

Att den bofaste skattdragande köpmannen fått svårare år från år
att reda sig i den ojämna täflan med ambulatorisk, skattefri handel och
annan illojal konkurrens är nog en erfarenhet, som gjorts i alla delar
af vårt land, men om icke invandringen af polska och andra schackerjudar
stäf]as, så skall tillståndet förvärras, ty dessa skola veta att begagna
sig af den svenska släpphändtheten så grundligt, att svensk
minuthandelsverksamhet skall inom vissa brancher alldeles fördärfvas
af främmande schackrare och af dem eröfras.

Kalfsund i januari 1905.

Gustaf Börjeson,

Hönö.

Axel Carlson,

Hälso.

Bernh. Börjeson,
Hönö.

N. G. Olsson,

Knipplan.

C. J. Olsson,

Björkö.

Sann. Johansson,

Hönö.»

Äfven till Riksdagen hafva röster nått angående här omhandlade
missförhållande. Till ledamöter af fjolårets lagtima Riksdag insändes
nämligen från köpmän i olika delar af landet petitioner angående den
ambulatoriska handeln, i hvilka de polska judarnes framfart i landet
vidröres. Ur dessa petitioner tillåter jag mig göra följande utdrag:

»Herr Riksdagsman!

Upprepade gånger sedan lång tid tillbaka hafva köpmän i alla
delar af landet låtit frambära till Riksdagen och en del länsstyrelser

Motioner i Första Kammaren, N.-o 30.

7

-sina vördsamt uttalade bekymmer öfver anmärkningsvärda förhållanden
på handelns område, hvilka särskildt för minuthandelsverksamhetens
utöfvande kräfva ändrad tidsenlig lagstiftning. Likaledes har det med
fullt fog klagats öfver underlåten eller slapp tillämpning af redan befintliga
lagbestämmelser till förhindrande af orättmätig handel och illojal
konkurrens.

På samma gång vi konstatera det trängande behofvet af en omfattande
revision af vår näringslagstiftning i hvad det rör minuthandeln,
bedja vi härmed få särskildt fästa riksdagsmännens uppmärksamhet på
en af minuthandelsverksamhetens mest skadliga och i ögonen fallande
utväxter, nämligen den oftast obeskattade och alldeles okontrollerade
ambulatoriska handeln. Denna art af handel har svällt ut till mycket
stora dimensioner, i samma mån som den enligt vår mening mycket
olyckliga och ymniga invandringen af polska judar tilltagit. Med rätta
kan det betecknas såsom någonting i hög grad orättvist, att vid sidan
af de bofasta och skattdragande svenska minuthandlarne de polska
judarnes ambulatoriska och obeskattade näringsfång får obehindradt och
okontrolleradt bedrifvas. Hvarken länsmän eller stadsfiskaler synas bekymra
sig om huruvida dessa gårdfarihandlare af främmande nationalitet
äga vederbörligt tillstånd att drifva handel i landet, eller någonstädes
erlagt den ringaste skatt. I förlitande på denna svenska slapphet blifva
desse alltså i tillfälle att tillfoga de bofaste köpmännen en högst betydlig
skada.

Den farliga och illojala konkurrens, hvarom här är fråga, är så
mycket betänkligare, som de judiska grosshandlarne i storstäderna genom
förlag villigt understödja sina trosförvandter i deras hela riket snart
omfattande vandringsgeschäft.

Vi tillåta oss i sammanhang härmed anmärka, att det är en underlig
ekonomisk politik, som bedrifves i Sverige, då ingenting verksamt
göres för att kvarhålla landets egna söner, hvilka i massor utvandra
och undandraga landet sin nyttiga och välsignelsebringande arbetskraft,
— då däremot genom vederbörandes likgiltighet och bristande vaksamhet
man rent af inlockar främlingar och för dem underlättar ett geschäftsmakeri,
som på ett bedröfligt sätt motverkar, men ej befordrar, allmänt
och enskildt väl här i landet. Ett sämre utbyte af samhällselement är
omöjligt att göra.

Vi fästa tillika uppmärksamheten därpå, att intet annat land tillåter
invandrade främlingar att under ett lösdrifvande lif utöfva en verksamhet,
som strider mot landets både offentliga och enskilda intressen.»

8

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

Många flere exempel skulle kunna anföras på det missnöje, som
de kringvandrande främlingarnes verksamhet väcker i landet, och huru
orättvist det är att utsätta bofasta, redbara, svenska handlande för den
illojala och den ärliga handeln neddragande konkurrens, som denna
okontrollerade verksamhet medför. I senast anförda skrifvelse göres
enahanda sammanställning som den jag i början af denna min hemställan
till Riksdagen tillåtit mig, nämligen angående den dåliga bytesaffär,
vi svenskar bedrifva, då vi ej göra någonting som kunde motverka,
att våra arbetare och vår landtbefolkning emigrera till Amerika,
hvaremot vi utan hinder eller kontroll låta den sämsta delen af Polens,
Rysslands och Tysklands judar hit invandra, fastän vi fullt veta, att de
icke komma att utföra något nyttigt arbete, utan endast utsuga landet.
Redan för länge sedan borde åtgärder till afhjälpande af detta dubbla
missförhållande hafva vidtagits, men vi hafva med vanlig sorglöshet
låtit orimligheten fortgå. Emellertid borde väl nu ändtligen, då frihandelslandet
England ger oss ett så ytterst lärorikt exempel, tiden
vara kommen, då äfven vi skaffa oss ett skydd mot denna invasion.

För jämförelses skull, ehuru jämförelsen visserligen tager sig litet
egendomlig ut, kan jag påpeka den rörelse, som just nu gör sig gällande
bland våra svenska musici, i akt och mening att de skola blifva skyddade
mot den mäktiga och obilliga, nästan skattfria konkurrens, för hvilken
de i så rikt mått utsättas från hit inkommande utländska musikutöfvare.
Äfven på konstens område känner man alltså behofvet att skydda svensk
verksamhet mot utländskt intrång.

En annan sida af invandringsfrågan behöfver jag endast lätt, med
ett enda ord, beröra för att det skall inses, huru otillfredsställande våra
nuvarande invandrings- och utvisningsbestämmelser är o. Det har här i
Sverige kunnat gå för sig i åratal, att politiskt spioneri från utlandet
helt öppet och i stor skala bedrifvits i våra landsbygder, utan att något
kunnat åtgöras för att hindra denna tillströmning af utländska kunskapare.
Under det vi enskildt haft all anledning att tro, att förklädda
utländska officerare genomströfvat våra bygder under forskningar angående
deras lämplighet för krigsändamål, hafva vi officiellt fått trösta
oss med den försäkran, att saken endast gällde beredande åt oss af förmånen
att få våra sågar filade.

På grund af hvad jag här ofvan anfört anhåller jag, att Riksdagen
måtte besluta

att i underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,

Motioner i Första Kammaren, N:o 30. 9

livilka åtgärder lämpligen böra vidtagas för att snarast
möjligt åvägabringa tillfredsställande anordningar beträffande
utlänningars invandring till Sverige och vistelse
därstädes.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles.

Stockholm den 6 mars 1906.

P. Em. Eif hander.

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 2 AJd. 1 Band. 19 Höft.

2