Motioner i Första Kammaren, N:o 9 (Motion 1893:9 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 9.

K:o 9.

Af herr Wallin, om anslag för utfinnande af sätt att fabriksmessigt
framställa torfkol m. m.

Jag återkommer äfven i år till den vigtiga frågan om tillgodogörandet
af våra, öfver hela landet spridda, outtömliga lager af bränntorf,
genom hvars användande kunde minskas den till omkring 30
millioner kronor årligen uppgående importen af utländska stenkol och
koks — och jag beder med anledning häraf få anföra:

Beträffande först tillgången å duglig bränntorf m. m., enligt de
upplysningar som meddelats af jernkontorets torfingeniör herr Theodor
Malmberg, nemligen:

att »Sveriges mossar uppgå till omkring 5 millioner hektar», att
»bränntorf finnes uti alla dessa mossar i större och mindre
mängd», att »i Norrland och Lappland äro alla mossarne mogna
d. v. s. innehålla bränntorf och denna af särdeles god beskaffenhet»
(der de ej äro öfversvämmade af sand), att »Muddusmyran
i Luleå lappmark om 7 qvadratmil öfver allt innehåller
god bränntorf», att »de stora mossträckorna Solmyran,
Herkmyran, Nattawara och Ripas efter Luleå—Gellivara jernvägen
alla innehålla bränntorf och hafva en utsträckning af
flere qvadratmil», att »i Vesterbotten finnas ofantliga mossmarker
god bränntorf» likasom stora sådana i Gefleborgs län,
att »i Nerike och Vestergötland finnas stora och goda bränntorfmossar»,
att »i Jönköpings län finnas öfver 400,000 tunnland
mossar, deraf omkring 100,000 tunnland dugliga till bränntorf»
att »af Kronobergs läns 261,000 tunnland mossar äro omkring
hälften bräuntorfmossar», att »i Bohuslän, Halland och norra
Skåne finnes riklig tillgång på bränntorf»,

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. (N:is 9—10.)

Motioner i Första Kammaren, N:o 9.

att »mossarnes djup varierar från 1 till 12 meter och deröfver»,
att »bränntorfstillgången i de inom Kronobergs län befintliga
dugliga torfmossar beräknats till omkring 6,500 millioner
kubikfot torr bränntorf», att »om man antager 3 kubikfot torr
bränntorf ba samma bränslevärde som 1 kubikfot stenkol, så
finnes endast inom detta län en oerhörd tillgång»,
att »tillverkningskostnaden för l ton väl arbetad och torkad bränntorf
uppgår till 4 å 5 kronor, efter olika orters arbetspris»,
att »vid torfvens kolning torde bortgå 50 procent och torfkolen
sålunda kosta 8 å 10 kronor per ton, hvartill kommer
kolningskostnaden, som ej bör öfverstiga 1 krona per ton»
o. s. v. —

Beträffande åter de hittills vidtagna åtgärderna från statens sida
att underlätta tillgodogörandet af denna stora nationalrikedom, har, så
vidt jag vet, nästan intet blifvit gjordt, och generalstabschefen friherre
Hugo Raabs underdåniga memorial af den 27 november 1876, framställande
förslag, att jernvägstrafikstyrelsen skulle anbefallas att småningom
införa eldning med bränntorf vid statens jernvägar och att försök under
längre tid, till exempel å bandelen Sköfde—Karlsborg, måtte anställas,
samt herr Fr. von Strokirchs 1878 gjorda motion i Riksdagen om aflåtande
af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anhållan om utredning
rörande lämpligaste sättet för torfindustriens befrämjande och
herr P. E. Lithanders 1891 afgifna motion om uppmuntrande af bränntorfsindustrien
— likasom min egen motion i samma syfte förlidet år,
hafva icke lemnat något resultat. —

Hvilka kunna nu orsakerna vara till denna likgiltighet i en så vigtig
sak? — Det synes, som skulle endast kraftigare medel kunna väcka oss,
till exempel ett års hämmad införsel af utländska stenkol — då kanske
torfkolen vore bra — om vi hade några. Jag befarar, att förutfattade
meningar, auktoritetstro samt en del tvärsäkra teknikers utlåtanden
varit hinderliga för sakens framgång, likasom att jernvägstrafikstyrelsen
bär en del af skulden härför — enär den visat stor förkärlek till stenkol,
exempelvis då den låtit borttaga svenska kakelugnar å stationer
vid jernvägarne i skogstrakter samt i stället insätta der — likasom i
det bränslerika Norrland — kaminer att eldas med stenkol.

Försök hafva dock gjorts af enskilde för framställande af torfkol
och patent derå erhållits, men medel fattas för produktens fullkomnande.
Mången anser, att patenträtten borde vara tillräcklig sporre för
framkallandet af äfven denna industri — men hittills har ingen sådan
uppstått, och jag tror derför, att om en sådan fabrikation i större skala

Motioner i Första Kammaren, N:o 9.

skall framkomma, så bör den ej heller vara inskränkt af patentlagen
utan få utöfvas fritt samt framkallas genom utöfvande af höga pris
jemte lemnade understöd åt obemedlade forskare.

Då hittills intet vunnits, hvarken genom skrivelser till Kongl.
Maj:t eller de ytterst få understöd som lemnats af staten, eller genom
patentskyddet, heder jag att få föreslå:

a) att Riksdagen ville utfästa ett pris å minst
150,000 kronor att, mot uppfinningens öfverlåtande till
staten, utbetalas till den, som utaf vanlig bränntorf
fabrikmessigt. framställer ett torfkol, som i afseende å
pris, fasthet, volym och bränslevärde någorlunda —
eller i det närmaste — uppfyller dessa egenskaper
hos vanliga stenkol, samt ett pris å 50,000 kronor att
utbetalas till den, hvars uppfinning ej fullständigt uppfyller
föregående vilkor, men hvarå kunde vidare
byggas; och

b) att Riksdagen ville bevilja 50,000 kronor till
understöd åt obemedlade, som vid försök med frambringande
af torfkol af förut nämnda egenskaper,
göra sig deraf förtjente.

Öfverlemnande jag åt statsutskottet, till hvilket denna motion
torde hänvisas, att vidtaga den närmare redaktion af förslaget, som bäst
befordrar målets vinnande.

Stockholm den 27 januari 1893.

Wilh. Wallin.