Motioner i Första Kammaren, N:o 9 (Motion 1892:9 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 9.

N:o 9.

Af herr Claéson, om ökning i stämpeln å bouppteckningar, m. m.

Vid gista riksdagen afslog Andra Kammaren ett af Kongl. Maj:t
framstäldt förslag, genom hvilket, om detsamma antagits, ordnandet af
vårt förs vars väsen skulle tagit ett stort steg framåt. Bland skälen för
detta afslag var fruktan, att den ökning i utgifter och den minskning
i statsinkomster, som blifvit en följd af förslaget och den dermed sammanbundna
afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären,
skulle göra den sedan få år tillbaka pålagda tullbeskattning
å den stora och föga bemedlade allmänhetens hufvudsakligaste och
oundgängligaste förbrukningsartiklar till ett för all framtid kvarstående,
af finansiella skäl nödvändigt ondt eller, såsom man uttryckte, sig, fastlåsa
denna art af beskattning. Då, med hänsyn till livad både billighet
och nödig omtanke om samhällsfridens bevarande bjuda, äfven jag
skulle betrakta en sådan påföljd såsom en olycka för vårt land, då försvarsfrågans
lyckliga lösning måhända beror derpå, huruvida man lyckas
skingra nämnda farhåga, hvilken sannolikt fått ny näring genom förklarandet,
att de lindringar i dessa tullar, som Kongl. Maj:t nu föreslagit,
skola afse endast innevarande år, och då en dylik farhåga bäst
aflägsnas genom antagande af andra lämpliga skattetitlar, bär jag ansett
mig fullgöra eu pligt såsom folkrepresentant, då jag nu, väsentligen
för att främja Kongl. Majds bemödanden att skaffa landet ett
förbättradt försvar, går att påkalla ett verksamt anlitande af en skattetitel,
som hittills endast i mycket ringa grad hos oss kommit till användning,
arfskatten.

Bill. till lliksd. Prat. 1892. 1 Smil, 2 Afd. 1 Band. 4 lliift. fN:o 9, 10.)

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 9.

'' Såsom en grundregel vid beskattning lärer gälla, att den pålägges
i sådan form och i sådant förhållande till den skattdragandes skatteförmåga,
att trycket deraf ej kännes allt för hårdt. Likasom den ofvannämnda
lifsmedelsbeskattningen står i skarp strid mot berörda grundsats,
torde det ej vara lätt att uppleta en skatteform, hvilken bättre
öfverensstämmer med densamma än en väl afvägd arfskatt; ty när
skall det kännas lätt att för allmänt bästa afstå något litet af hvad
man eger, om ej, då man, utan all egen möda, erhåller en förmögenhet,
spm är frukten af andras arbete, och i all synnerhet om den sålunda
vunna förmögenheten är långt utöfver hvad man kunde behöfva och
kommer genom arf från personer, af hvilka man ej haft något att
påräkna.

Många mena, att den nämnda grundsatsen får sin rigtigaste tillämpning
derigenom, att den direkta skatten på årlig inkomst blir progressiv,
så att . den drabbar den större årsinkomsten med större procenttal än
den mindre. För min del anser jag goda skäl förefinnas emot införande
af progressiv inkomstskatt i'' allmänhet, särskildt då inkomst af
arbete beskattas efter samma grunder som inkomst af kapital, och jag
kan ej heller gilla, att, såsom äfven blifvit satt i fråga, man skall för
den allmänna inkomstbevillningen bibehålla nu gällande grunder, men
vid sidan af denna för visst ändamål pålägga en progressiv inkomstskatt
under namn af värnskatt eller dylikt.

Deremot tror jag, att man både kan och bör göra den stämpelskatt,
. som vid arf utkräfves af den dödes arfvingar, i någon mån progressiv,
emedan den eljest ej kan blifva så verksam, som jag åsyftat,
utan att drabba väl hårdt den mindre förmögenheten. Likaledes anser
jag, att den nu befintliga skilnad i skattens storlek å arf, som går till
bröstarfvinge, och sådant, som har egenskapen af bakarf eller sidoarf,
bör af både klokhets- och billighetsskäl göras större än nu, så att
skatten utgår med dubbelt så stort belopp i senare fallet som i det
förra.

På grund af hvad jag sålunda anfört och då jag ej finner lämpligt,
att stämpelskatten höjes i fråga om arf, som tillfaller bröstarfvinge,
när behållningen i boet icke uppgår till 10,000 kronor, får jag vördsamt
föreslå,

att 8 § i kong], förordningen angående stämpelafgiften den 5 september
1890, i hvad den angår bouppteckning, erhåller följande ändrade
lydelse:

»Bouppteckning skall, då den för inregistrering hos domstol företes,
vara försedd med stämpel till nedannämnda belopp:

Motioner i Första Kammaren, N:o 9.

a) då arflåtaren efterlemnat bröstarfvinge: 50 öre för hvarje falla
100 kronor af behållningen i boet, om denna ej uppgår till 10,000
kronor;

1 krona för hvarje falla 100 kronor af behållningen i boet, om
denna uppgår till 10,000 kronor, men icke till 100,000 kronor; 2 kronor
för hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om denna uppgår
till 100,000 kronor, men icke till 200,000 kronor; och 3 kronor för
hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om denna uppgår till
200,000 kronor eller derutöfver;

b) då arflåtaren icke efterlemnat bröstarfvinge:

dubbelt mot hvad här ofvan för hvarje fall sägs.

Befrielse från stämpel eger likväl rum, der behållningen i boet
icke uppgår till 1,000 kronor; skolande för bouppteckning, som'' till
underdomstol i stad ingifves, Irån det belopp, hvartill stämpeln efter
nu stadgad beräkningsgrund uppgår, afdragas ett belopp, motsvarande
den för bevis om bouppteckningens inlemnande och inregistrering vid
domstolen bestämda lösen, äfven om på grund af gällande författning
dylik lösen ej må fordras.

Såsom behållning i boet skall, der make lefver efter, anses endast
hvad som återstår efter afdrag af den efterlefvandes giftorätt, hvilken,
ehvad den utgör mer eller mindre, bör beräknas till hälften af behållningen.
»

Enär i följd af den nu föreslagna förhöjning i arfskatten stämpelafgiften
understundom kan komma att utgå med vida högre belopp än
hittills, böra anskaffas beläggningsstämplar å 1,000 kronor och 5,000
kronor, vid hvilket förhållande sådana å 500 kronor deremot torde
kunna ritan olägenhet undvaras, hvadan jag vördsamt hemställer, att åt
19 § i ofvanberörda kongl. förordning gifves följande lydelse:

»Stämplar skola vara att tillgå af följande slag nemligen:

a) helarksstämplar å 50 öre samt 1, 1.25, 1.50, 2 och 3 kronor;

samt

b) enkla och dubbla beläggningsstämplar å 10, 15, 20, 25, 30, 40,
50, 60 och 75 öre samt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 15, 20, 25, 50,
75, 100, 200, 1,000 och 5,000 kronor.»

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.

Stockholm den 27 januari 1892.

II. Ctaeson.