Motioner i Första Kammaren, N:o 9 (Motion 1890:9 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 9.

såsom arfvode för undervisning i slaviska språk, bilda
lön för en extra ordinarie professor i detta ämne vid
Upsala universitet, med rättighet för den blifvande innehafvaren
af professuren att efter fem års tjenstgöring få
sin lön förhöjd till 4,500 kronor.

Stockholm den 22 januari 1890.

Axel Bergström.

N:o 9.

Af herr Treffeilberg1, om bildande af en fond till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring, inrättande
af sjukkassor och åstadkommande af ålder doms för säkring.

Uti infordradt och den 28 september sistlidet år afgifvet underdånigt
utlåtande öfver arbetareförsäkringskomiténs betänkande med förslag till lag
om ålderdomsförsäkring ansåg sig Konungens befallningshafvande i Kopparbergs
län visserligen böra på anförda skäl afstyrka, att samma förslag lades till
grund för en nådig proposition i ämnet till Riksdagen, och detta desto hellre,
som sjelfva hufvudfrågan, eller statens pligt och förmåga att ordna arbetareförsäkringen,
ännu vore så ny och derjemte förgrenade sig i så måmga detaljfrågor,
livilka jemväl vore nya och med hänsyn till deras betydelse för de
nya institutionernas ändamålsenliga anordnande, hvar för sig kunde anses
innefatta hufvudfrågor — att, enligt Konungens befallningshafvandes öfvertygelse,
för närvarande öfver hufvud taget hvarje, äfven det i alla hänseenden

Motioner i Första Kammaren, N:o 0,

bäst genomtänkta förslag i ämnet, som kunde komma att framläggas för
Riksdagen, icke kunde hos densamma påräkna framgång, i synnerhet som
dertill komme, att innan de väntade lagförslagen angående arbetares försäkring
mot sjukdom och olycksfall blifvit Riksdagen delgifna och af densamma
slutbehandlade, samt verkningarna af en eventuel lagstiftning i dessa jemförelsevis
mindre omfattande och mindre invecklade frågor hunnit att åtminstone
i någon mån visa sig, Riksdagen efter all sannolikhet icke skulle
finnas villig att skrida till en definitiv lösning af den vidt utseende ålderdomsförsäkringsfrågan,
genom bifall till något som helst för densamma framlagdt
fullständigt lagförslag i ämnet; men i sammanhang härmed uttalade Konungens
befallningshafvande tillika den mening, att nyss berörda förhållande dock icke
syntes böra hindra att, då frågan vore i högsta måtto magtpåliggande, ytterligare
förberedande åtgärder för en sådan definitiv lösning redan nu både
kunde och äfven borde vidtagas, i hvilket afseende Konungens befallningshafvande
dels framhöll, att en sådan åtgärd, och i Konungens befallningshafvandes
tanke under för handen varande förhållanden synnerligen lämplig
skulle vara, om Kongl. Maj:t, efter pröfning af komiténs förslag och af de
anmärkningar, som i deröfver infordrade underdåniga utlåtanden blifvit framstälda,
så snart ske kunde nådigst läte utarbeta eget förslag, innefattande
allenast de allmänna Imf md gr under, på Indika Kongl. Maj: t för sin del
ansåge lagstiftningen angående ålderdomsförsäkring böra byggas, och sedermera
beredde Riksdagen tillfälle att deröfver afgifva underdånigt yttrande,
hvaruppå, och sedan frågan undergått den förnyade bearbetning, som med
anledning af Riksdagens yttrande kunde anses erforderlig, samma fråga i
form af ett fullständigt lagförslag möjligen kunde med utsigt till framgång
ä nyo öfverlemnas till Riksdagens behandling, och dels tillät sig att fästa
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet äfven ä en annan, i Konungens befallningshafvandes
tanke för närvarande ändå nödvändigare åtgärd, då det nemligen
vore påtagligt, att, huruledes än arbetareförsäkringsfrågorna kunde
komma att genom lagstiftningsåtgärder ordnas, verkställigheten af dessa åtgärder
i alla händelser komme att kräfva högst betydande tillskott af statsmedel,
och alltså bildandet af en grundfond för detta ändamål syntes vara
högeligen önskvärd! och af behofvet påkalladt; och enär derjemte en sådan
åtgärd stode i full öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse
till arbetareförsäkringskomitén den 29 oktober 1888, i hvilken Kongl. Maj:t
sjelf behagat offentligen uttala den mening, att de genom den nya tullbeskattningen
vunna statsinkomsterna företrädesvis borde användas till, bland
annat, »arbetares och med dem jemförliga personers ålderdomsförsäkring» vågade
Konungens befallningshafvande underdånigst hemställa, huru vida icke Kongl.
Maj:t kunde finna lämpligt att redan till innevarande Riksdag aflåta nådig

Motioner i Första Kammaren, N:o 9.

proposition om afsättande af en skälig andel utaf nyssnämnda inkomster för
bildandet af ofvannämnda grundfond. En sådan nådig proposition skulle,
enligt Konungens befallningshafvandes öfvertygelse, i hög grad bidraga till
att förmildra den förbittring i sinnena, som, efter hvad kändt vore, påläggandet
åt lifsmedelstullarne med rätt eller orätt framkallat i vida kretsar
och icke minst hos arbetarne sjelfva, en förbittring, som deremot med all
sannolikhet skall komma att underhållas och ytterligare skärpas, derest de
ur lifsmedelstullarne härflytande inkomster komme att uteslutande eller till
största delen användas för befrämjandet af hvarjehanda andra för arbetarnes
omedelbara intressen främmande ändamål, hvarjemte Konungens befallningshafvande
ändtligen anmärkte, att en nådig proposition i ofvannämnda syfte
äfvenledes helt visst skulle blifva egnad att åtminstone i någon mån håfva
den djupa och säkerligen af många delade misstro, hvilken vunnit näring af
det kända förhållande, att under sistlidet års riksdag tullinkomsterna icke
ens till någon del blifvit använda till befrämjande af något utaf de i Kongl.
Maj:ts nyssnämnda nådiga skrifvelse den 29 oktober sistlidet år uppgifna
ändamål.

Emellertid framgår af den till innevarande Riksdag aflåtna nådiga
statsverksproposition, att Kongl. Maj:t väl i nåder föreslagit afsättning af
100,000 kronor »till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande», men deremot icke ansett sig böra ifrågasätta, att
ens någon del af de beräknade statsinkomsterna redan vid innevarande riksdag
blefve reserverade för ålder domsförsäkring en. Förklaringsgrunden härtill torde
återfinnas i hans excellens herr statsministerns yttrande till statsrådsprotokollet
den 11 innevarande månad, hvaraf inhemtas att hans excellens ansett
dels att den kritik, hvilken vederbörande myndigheter underkastat det i
ålderdomsförsäkringsfrågan af särskilda komiterade framlagda förslag, nogsamt
gåfve stöd för den farhåga, att denna vigtiga fråga ännu icke vore mognad,
och dels att samma fråga ur många synpunkter och främst den finansiella
vore så djupt ingripande i vårt lands förhållanden, att mycket arbete och
noggranna ytterligare undersökningar erfordrades, innan de olika meningarna
om den svära uppgiftens ändamålsenliga lösning kunde komma till den grad
af enighet, som måste utgöra betingelsen för hopp om framgång.

De af hans excellens herr statsministern sålunda framhållna betänkligheter
emot afsättning af medel för ålderdomsförsäkring redan under innevarande
riksdag hafva icke förmått rubba den mening, jag såsom Konungens
befallningshafvande i Kopparbergs län i berörda hänseende uttalat och här
ofvan återgifvit. Yäl biträder jag i allo hans excellens herr statsministerns
åsigt om frågans svårlösta och i vårt lands finansiella förhållanden djupt
ingripande beskaffenhet äfvensom derutinnan, att enighet i äsigterna om den

8 Motioner i Första Kammaren, N:o 9.

rigta in g-, i hvilken frågans lösning bör gå, ännu icke är uppnådd, men deremot
kan jag icke finna, att dessa omständigheter i och för sig innefatta
tillräcklig ^anledning att till en oviss framtid uppskjuta afsättning af medel
äfven för ålderdomsförsäkringen, då nemligen statsverkets tillgångar för närvarande
i ännu högre grad må hända, än någonsin tillförene varit och möjligen
ännu på länge skall blifva fallet, bereda möjlighet icke blott att täcka
de vanliga oafvisliga anslagsbehofven, utan äfven att derutöfver tillgodose
åtskilliga andra vigtiga statsintressens kraf, och bland dessa intressen den i
nästan alla kulturländer och äfven i vårt land på dagordningen stående
frågan om arbetarnes ålderdomsförsäkring intager ett så framstående rum,
att endast en bestämd öfvertygelse om omöjligheten öfver hufvud att lösa
samma problem eller åtminstone att någonsin kunna uppnå enighet i fråga
om sättet för problemets lösning, synes mig kunna nöjaktigt förklara den
återhållsamhet, som hans excellens herr statsministern pålagt sig beträffande
anslagskrafven för arbetarefrågornas räkning. Men en sådan tolkning af
hans excellens herr statsministerns yttrande anser jag mig icke berättigad
att deri inlägga, då nemligen hans excellens herr statsministerns hänvisning
till de för fragans utredning erforderliga »särdeles omfattande och noggranna
ytterligare undersökningar» ju uppenbarligen antyder, att hans excellens herr
statsministern icke hyser någon förutfattad mening i frågan.

Det lärer knappast behöfva särskilt påvisas, att om framdeles åsigterna
i fråga om sättet lör ålderdomsförsäkringens ordnande komma att enas och
ett förslag i detta syfte varder Riksdagen förelagdt, ett sådant förslag skall
hafva större utsigt att vinna framgång, om för genomförandet deraf en genom
årliga afsättningar af öfverflödiga statsmedel bildad fond finnes att tillgå, än
om en sådan fond helt och hållet saknas och först i sammanhang med förslagets
antagande måste börja samlas. Om åter det skulle visa sig att ålder
domsförsäkringsproblemet, såsom olösligt, måste öfvergifvas, eller att enighet
om sättet för problemets lösning icke kan åstadkommas, så lärer frågan om
den lör ändamålet samlade fondens användande för andra nyttiga statsändamål
icke komma att bereda Riksdagen någon synnerlig förlägenhet.

Af statsverkspropositionen inhemtas, att af öfverskottsmedlen två millioner
kronor äro afsedda lör stärkande af det yttre försvaret, och det torde
då icke vara för mycket , om för stärkande af äfven det inre försvaret ta ges
i anspråk ett belopp, motsvarande åtminstone hälften af nyssnämnda anslagssumma,
ty tidsomständigheterna tyda här och öfver allt annorstädes derpå, att
det är hög tid äfven för statsmagterna att på allvar taga i tu med den
sociala fråga, som i våra dagar, mer än alla andra frågor, trädt hotande i
förgrunden, fordrande sin lösning till priset af samhällets fortfarande bestånd.

Motioner i Första Kammaren, N:o 9.

På grund af hvad jag här ofvan anfört får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta att af öfverskottsmedlen
å 1888 års statsreglering afsätta en million
kronor till bildande af en grundfond för underlättande af
åtgärder till arbetares försäkring mot olycksfall, till inrättande
af sjukkassor och till åstadkommande af ålderdomsförsäkring.

Stockholm den 22 januari 1890.

Curry Treffenberg.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1890.

1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 3 Käft.