Motioner i Första Kammaren, N:o 8

Motion 1893:8 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 8.

3

N:ö 8.

Af grefve Wiichtnieister om lagstiftning angående invallning.

I det förslag till förordning angående torrläggning af jord, som
den 20 december 1877 afgafs af nya lagberedningen, funnos i §§ 14—21,
32 och 82 inrymda bestämmelser om invallning. Med invallning förstås,
såsom bekant, ett företag som afser att bereda jordförbättring genom
uppförande vid sjö eller annat vattendrag eller vid hafvet af vall eller
annan byggnad till skydd mot vattnet.

Enligt beredningens förslag skulle jordegare, som äskade invallning,
emot andra jordegare hafva väsentligen enahanda rätt, som jordegare,
hvilken ville åvägabringa sjösänkning eller annan vatten afledning, dock
med vissa af företagets särskilda beskaffenhet bibringade olikheter. För
det fall nemligen, att nytta af invallningen ej vunnes med mindre vattenuppfordringsverk
eller annan dylik anstalt användes, och förelagets framtida
bestånd sålunda vore beroende deraf, att nämnda anstalter behörigen
underhölles, meddelades särskilda föreskrifter om skyldighet för jordegare,
som ej ville taga del i företaget, att för en tid af tjugu år — ej, såsom
vid sjösänkning, för beständigt — upplåta af den förbättrade jorden så
mycket som emot båtnaden svarade ; om åliggande för den, som invallningen
hålla bort, men sådant försummat, att gälda skadeersättning; om
förnyad pröfning af invallningsfrågan hvart tionde år, der frivillig öfverenskommelse
om invallningens fortfarande vidmagthållande ej kunde träffas,
o. s. v.

Ofvan åberopade paragrafer i beredningens förslag voro af följande
lydelse:

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 8.

»(2 kaj).)

14 §. Vill man vid sjö eller annat vattendrag eller vid hafvet
göra vall eller annan byggnad till skydd emot vattnet; bygge så, att
annan ej deraf har men; söke ock tillstånd från det allmännas sida i fall,
der sådant är stadgadt.

15 §. Kan jord, som vid vattendrag belägen är, genom invallning
förbättras eller göras odlingsbar med mindre kostnad och rubbning af
vattendraget, än som nödig vore, der sådan åtgärd, som i 12 § sägs,
skulle för ändamålet vidtagas; eller kan genom invallning vid hafvet
dylik jordförbättring vinnas; då hafve under enahanda vilkor, som i fråga
om sjösänkning gällande äro, jordegare, hvilken invallning äskar, emot
annan joregare den rätt, här nedan skils.

16 §. År för invallningens bestånd eller ändamålsenliga inrättning
nödigt, att vallen fortsattes eller fäste derföre göres å mark,
hvars egare ej vill i företaget ingå; vare han pligtig att emot ersättning,
efter ty i 6 § sägs, af den mark upplåta hvad för byggnaden jemte dertill
hörande graf för vattnets samlande åtgår.

17 §. Ega två eller flere del i jord, som genom invallningen
skyddas, och är läget sådant att för jordens odling hinderlig! valten kan
genom dikning afledas utan att uppfordringsverk eller dylik anstalt för
vattnets upphemtande är af nöden; vare då den, som sålunda för sin jord
har nytta af företaget, skyldig att deri taga del enligt enahanda grunder,
som i fråga om dikning äro i 1 kap. stadgade.

18 §. Nu yinnes ej nytta af invallningen med mindre vattenuppfordringsverk
eller dylik anstalt användes; varder sådan anstalt hållen af
den, som invallningen gjort, och bortskaffas derigenom vatten från jord,
som hörer annan till; då vare denne pligtig att antingen i så måtto deltaga
i företaget, att han skall under tjugu år, räknadt från slutet af det
kalenderår, under hvilket invallningen fullbordades, gälda vid hvarje års
slut en tjugondedel af den andel i anläggningskostnaden, som i mån af
nyttan å hans jord belöper, och dertill sin anpart i driftkostnad och un
derhåll, eller ock, om han hellre vill, efter ty i 82 § sägs, för lika lång
tid utan afgäld upplåta af den förbättrade jorden så mycket, som emot
båtnaden svarar. Försummar han, som invallningen gjort, att hålla den
vid magt under de tjugu åren, och följer ej rättelse sedan erinran derom
skett; då skall för tid, som återstår, skyldigheten för annan jordegare
att, på sätt nämndt är, taga del i företaget eller upplåta jord, upphöra
och för all skada ersättning till honom gäldas af den, som invallningen
hålla bort.

Motioner i Första Kammaren, Ko 8. £

Kunna öj jordegarne enas om invallningens vidmagthållande efter
de tjugu åren, ege den, som invallningen Mila vill, att utan lösen öfvertaga
vallen med tillhörande graf; och ankomme på ny pröfning i den
ordning, som i 4 kap. föreskrifves, om och i hvad mån annan jordegare
må förpligtas att under viss tid, för hvar gång ej öfverstigande tio år,
antingen årligen gälda sin anpart i driftkostnad och underhåll eller ock
upplåta jord, allt i öfvensstämmelse med här ofvan i denna paragraf stadgade
grunder.

19 §. Jord, sten eller grus, som till invallning erfordras, må tagas
å det område, som af invallningen skyddas, dock emot ersättning enligt
6 §.

20 §. Vallar och grafvar, som till jords skyddande anlagda äro,
må ej till annat ändamål användas utan samtycke af den, som råder öfver
invallningen.

21 §. I allt öfrigt, hvarom ej i detta kap. särskild! stadgadt är,
gälle i tillämpliga delar om invallning hvad i 1 kap. om dikning är sagdt.

(3 kap.)

32 §. Vid invallning må den rätt, som i fråga om vattenverk är
i detta kapitel för vattenafledning medgifven, tillkomma jordegare endast
der sådant är nödigt för vattenafledning, som i sammanhang med invallningen
göres. Vållas af invallning ej vidare skada eller olägenhet än
sådan, som i 31 § afses; deraf må ej hinder emot företaget mota, allenast
ersättning gifvas, efter ty i nämnda paragraf sägs.

(5 kap.)

82 §. Vill någon för att vinna befrielse från skyldighet att gälda
bidrag till invallning, hvarom i 18 § skils, i stället på viss tid upplåta
mot båtnaden svarande del af den förbättrade jorden, göre anmälan derom
inom tid och i den ordning, som i 79 § föreskrifna äro; gälle ock för
bestämmande af den jordvidd, som bör upplåtas, de i samma paragraf
stadgade grunder. Åskas sedan vid syneförrättningen synemännens åtgärd
för jordens utstakande, vare de, ändå att anmälan, hvarom nyss är
nämndt, ännu ej skett, pligtige att sådan åtgärd meddela.»

Då beredningens omförmälda författningsförslag granskades i högsta
domstolen, påyrkade domstolens fleste ledamöter uteslutande ur förslaget
af bestämmelserna om invallning. De skäl, som mot dessa bestämmelser
anfördes, voro väsentligen, att en utsträckning af tvångsrätt i fråga om

6 Motioner i Första Kammaren, N:0 8.

torrläggningsföretagen, till fördel för enskilda intressen, utöfver hvad
gällande lag medgåfve, icke syntes hvarken ur synpunkten af jordbrukets
befrämjande behöflig eller från rättslig synpunkt antaglig. Hvad särskildt
angingo invallningsföretagen, vore ock dessa företags framgång i
hög grad beroende på det omsorgsfulla och noggranna verkställandet och
underhållet af alla de anstalter, som för vattnets afhållande och bortledande
vore af nöden, hvadan det med allt skäl borde lemnas åt den
frivilliga öfverenskommelsen att bringa dylika gemensamma företag till
stånd. Icke heller syntes det för jordbrukets utveckling i allmänhet inom
värf land vara af någon vigt, att invallningsföretag skulle kunna genom
tvång åvägabringas, då dessa företag endast på ett mera inskränkt antal
ställen läte sig genomföras.

Då ärendet den 24 januari 1879 föredrogs i statsrådet, anförde
chefen för justitiedepartementet, att häri, i fråga om invallningsföretagen,
tvekade att för dem utan ett trängande behof, som han trodde i detta
fall icke vara fullt ådagalagdt, tillstyrka medgifvandet åt dittills för vår
lagstiftning främmande tvångsrätter, hvarföre han, med åberopande af
hvad derom inom högsta domstolen vid förslagets granskning blifvit anfördt,
ansåg stadgandena angående invallning böra ur förslaget uteslutas.
I öfverensstämmelse härmed upptogos omförmälda stadganden icke i det
förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten, om hvars antagande
proposition till Riksdagen nyssnämnda dag beslöts, likasom desamma
ej heller förekomma i den författning i ämnet, som den 20 juni
samma år utfärdades.

Obestridligt är, att rätten för en eller flere jordegare att tvinga
andra dylika att antingen deltaga i ett tilltänkt torrläggningsföretag eller
ock i annat fall afstå en del af den jord, som genom företaget vinner
förbättring, innefattar ett temligen våldsamt ingrepp i eganderätten. I)å
nu emelleriid, trots de betänkligheter, som mot medgifvandet af en sådan
tvångsrätt kunna anföras, omsorgen om landets uppodling föranledt lagstiftaren
att i ganska vidsträckt omfång medgifva dylik rätt då fråga blom
afledning af vatten ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt
mark eller om sänkning eller uttappning af sjö eller upprensning, fördjupning,
utvidgning eller rätning af eif, å eller annat vattendrag, förmår
jag för min del icke inse, att ur principielt. rättslig synpunkt hinder
skulle möta för tvångsrättens tillämpning i fråga om invallningsföretagen,
hvilka afse alldeles samma mål som de nyss omnämnda vatfenafledningsföretagen,
och, om än de för målets vinnande nödiga medlen delvis äro
olika, likväl icke skulle föranleda större utan, i de måhända flesta och
vigtigaste fallen, mindre ingrepp i eganderätten än sistnämnda företag.

Motioner i Första Kammaren, N-.o 8. 7

Såsom ofvan blifvit nämndt, skulle nemligen i de fall, der vattenuppfordringsverk
behöfde användas, jordegare, som icke ville deltaga i företaget,
afstå mark, ej för alltid, utan endast för viss tid.

Tyngdpunkten i de skäl, som anförts mot den ifrågasatta lagstiftningen
om invallning, synes ock hafva varit den, att något större behof
af en dylik lagstiftning icke skulle hafva gjort sig kändt. Syftemålet
med denna min framställning är emellertid att påkalla Riksdageiis uppmärksamhet
derför, att ett sådant behof åtminstone inom en del al vårt
land verkligen gjort sig i afsevärd mån gällande.

Innanför den skärgård, som omgifver den blekingska kusten, tränga
mångenstädes smala liafsvikar ganska djupt in i landet. De inre delarne
af dessa vikar äro ofta helt grunda, i det att vattnet i dem icke är mer
än en eller ett par fot djupt — stundom är detta fallet med viken i dess
helhet. Dessa vikar äro i sjelfva verket stadda i begrepp att öfvergå
till fast land. Det är vetenskapligt konstateradt, att det blekingska landet
är stadt i oaflåtlig höjning, och äfven ett ytligt betraktande gifver
otvetydigt vid handen, att många invid kusten befintliga nu odlade sänkningar
i en kanske icke synnerligen aflägsen förtid varit hafsbotten.
Mångenstädes skulle utan allt för stora kostnader denna naturens långsamma
utvecklingsprocess kunna genom lämpliga invallningsåtgärder fortskyndas,
så att den grunda halsviken blefve förvandlad till odlingsbar
jord. Då emellertid antalet strandegare vid dessa vikar ofta är betydligt,
inses lätt att, med den obenägenhet för nyheter, som stundom förekommer
hos landtbefolkningen, ett tilltänkt invallningsföretag lätteligen skall
stöta på motstånd hos en eller annan strandegare, hvilket, med den nuvarande
lagstiftningen, är tillräckligt att hindra företaget att komma till
stånd. Jör mig är kändt, ett fall, der ett planlagdt invallningsföretag,
genom hvilket något öfver 500 tunnland skulle torrläggas, måst förfalla
på grund af motstånd från en strandegare, som i företaget skulle ingått
med 20 tunnland. Naturligtvis är det önskvärdast, att ett dylikt företag
må komma till stånd genom frivillig öfverenskommelse mellan samtliga
delegare, men då detta i lika mån gäller om de vattenafledningsföretag,
vid Indika tvångsrätt är medgifven, har jag svårt att inse, hvarför icke
lagstiftaren skulle kunna bereda äfven jordegare, som äro i tillfälle att
torrlägga jord genom invallning, utväg dertill.

Visserligen har, såsom redan blifvit nämndt, emot medgifvande af
tvångsrätt vid invallningsföretag anförts, att dessa företags iramgång
vore i så väsentlig mån beroende på det omsorgsfulla och noggranna
verkställandet och underhållet af de erforderliga arbetena, att dessas bringande
till stånd med allt skäl borde lemnas åt den frivilliga öfverens -

8

Motioner i Första Kammaren N:o 8.

kommelsen. Härvid bör likväl, hvad först sjelfva vei-kställandet af invallningen
angår, erinras, att, sedan detta yttrande afgafs, kunskapen om
nederbörds- och afdunstningsförhållandena gjort betydliga framsteg och
att tillgång numera icke saknas på landtbruk singeniörer, hos hvilka de
för utförandet af dylika företag erforderliga kunskaper kunna förutsättas;
och, hvad beträffar underhållet af invallningsarbetena, kan, der företaget
väl blifvit bragt till lyckligt genomförande, förväntas, att intresset för
deras vidmagthållande bör hos delegarne vara tillräckligt, stort, att de
hvar i sin mån öfvervaka att invallningen hålles i behörigt stånd. Försummar
den, som invallningen hålla bort, sina åligganden, upphör, enligt
nya lagberedningens förslag, skyldigheten för annan jordegare att
taga del i företaget eller upplåta jord, och rätt till ersättning för all
skada inträder för honom.

Då otvifvelaktigt är, att genom en lagstiftning i den antydda rigtningen
möjlighet skulle öppnas att, särskildt i Blekinge, men antagligen
äfven i andra delar af vårt land, gorå nu så godt som värdelösa arealer
inkomstbringande och derigenom bereda ett icke oväsentligt tillskott i
arealen af odlad jord inom landet, tillåter jag mig, under åberopande i
öfrigt af nya lagberedningens motivering för de af densamma föreslagna
lagbestämmelserna, vördsamligen föreslå,

att Riksdagen ville, vare sig under formen af tilllägg
till lagen om dikning och annan afledning af vatten
den 20 juni 1879 eller såsom särskild författning,
för sin del antaga bestämmelsen om invallning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det i nya lagberedningens
ofvan omförmälda betänkande af den 20 december
1877 innefattade förslag i ämnet.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 26 januari 1893.

Hans Wachtmeister.

Stockholm, John Björkmans boktr. 1893.