Motioner i Första Kammaren, N:o 7

Motion 1895:7 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

1

N:o 7.

Af herr af Burén, om exporttull å trävaror och trämassa.

Det stora inflytande, som skogarne utöfva på vårt land och dess
befolknings välbefinnande, den stora vigt de hafva på alla våra näringar
och i synnerhet på vårt jordbruk och vår bergshandtering, den
afgörande fördelaktiga verkan vår trävaruexport har på så väl vår
handelsbalans som vår betalningsbalans, den dominerande ställning
våra trävaror intaga på verldsmarknaden samt fruktan för att denna
källa till välstånd snart skall utsina har uppkallat mig för att varna
mot följderna af den ohejdade skogsafverkningen i vårt land och
i synnerhet mot det sätt, hvarpå Norrlands mägtiga sågverksbolag bedrifva
densamma, men det gäller här att icke blott varna utan i synnerhet
att framlägga förslag på hvad sätt en mera tillfredsställande ordning
af denna för landet vigtiga angelägenhet skall kunna vinnas.
Jag tror, att det är hög tid att ej längre undanskjuta denna fråga, på
det att det ej må blifva för sent att få hjelp, utan bringa denna stora
skogsfråga allvarsamt på tal och nu, just nu, komma till en sådan
lösning, att våra skogar må finnas till och varda till välsignelse äfven
för kommande generationer. »Gjord gerning kan emellertid ej göras
ogjord», man kan endast beklaga, att ingenting förr i lagstiftningsväg
åtgjorts för att tillförbinda och ålägga vinstbegäret att åtminstone dela
med sig något för att trygga skogarnes framtida bestånd. Alla äro
eniga derom, att något måste göras, men om sjelfva lagbestämmelsernas
art och natur tvistar man. Jag delar den åsigt, som herr N. G. Sörensen
uttalar uti en af honom från trycket utgifven broschyr med titel
»Några tankar om en af Sveriges största näringar». Han säger å pag.
9: »Endast en praktiskt tillämplig lagstiftning, hvars efterlefvande är
Bih. till Riksd. Vrot. 1890. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 4 klaf t. (N:is 7—9.) 1

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

lätt att på ett billigt sätt kontrollera, som minst möjligt förnärmar enskildes
rättigheter, ej kufvar myndige individers handlingsfrihet och hvars
yttersta syftemål det måste vara, icke att döda joller förlama näringen,
men väl att tillföra densamma nya lifskrafter och ständig utveckling,
kan, synes det mig, vara det eftersträfvansvärda i lagstiftningsväg i
och för våra skogars fortfarande bestånd. Häraf följer att jag icke
kan skänka den skogslagstiftning mina sympatier, som godtyckligt
inskränker individens rätt att fritt förfoga öfver sina egna skogar, det
vare i afseende på mängden af den skog, som han kan önska att sig
tillgodogöra, eller hvad angår trädens dimensioner.»

Skogsförhållandena inom landet äro högst olika, så att då inom
Göta och Svea land de allmänna och några enskilda skogar hafva att
uppvisa vackra resultat af en under 40 å 50 år fortsatt omsorgsfull
vård, förekommer med få obetydliga undantag icke någon skogsvård i
hela Norrland. Under de sista fyra decennierna hafva hundratals millioner
kronor skördats genom afverkning af timmerskogarne i Norrland
och derigenom stora förmögenheter samlats, utan att någon tanke rigtats
på skogens vård eller uthållande afkastning, och då för 20 å 30
år sedan dessa skogar ansågos genom sina stora vidder vara outtömliga,
har på sista tiden allmänna åsigten nu blifvit, att inom 10 å 15 år skulle
till följd af brist på timmer hälften af sågverken upphöra med sin
verksamhet, hvarför mycken agitation bedrifvits i pressen och vid riksdagen
för att skapa opinion för att de genom särskild lagstiftning
skyddade så kallade lappmarksskogarne skulle prisgifvas till sköfling,
likasom ock påtryckning gjorts för att afverkningen å de norrländska
kronoparkerna skulle fördubblas, allt för att uppskjuta tiden, då ofvannämnda
sågverk måste afsluta sin verksamhet. Då nu på de sista 30
å 40 åren så stora landsträckor kunnat medhinnas att afverkas, så att
redan timmerbrist kunnat uppstå, så lära väl icke de nu afverkade
skogsmarkerna vara återbevuxna med timmerskog vid den tidpunkt,
som skulle inträffa, om lappmarksskogarne lemnades till sköfling.

Då väl ingen affär i vårt land lemnat, den stora behållning som
trävaruindustrien och icke någon affär haft så ödesdigert inflytande på
den del af befolkningen, som deraf varit berörd, då från stort öfverflöd
vid skogsafverkningens slut framkallats armod, och då härtill kommer
att efter dessa skogsafverkningar stora landsträckor blifvit så kalhuggna

3

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

att de icke kunna utan skogsodling blifva skogbärande, hvilket bevisas
bäst deraf, att i 40 år natureu på en del trakter icke förmått frambringa
återväxt, så synes rättvisa och billighet fordra, att trävaruiudustrien
tvingas att i någon mån upphjelpa de skador, den framkallat,
genom att pålägga densamma en exporttull af 30 öre per kubikmeter,
hvilken afgäld är en obetydlighet i förhållande till affärens omfattning
enligt vår statistiks värdeuppgifter, belöpande sig exporten för år
1893 till 124,351,15# kronor, hvaraf för trävaror, oarbetade, sågade
eller tillhuggna 113,430,898 kronor och för trämassa 10,920,260 kronor
och då denna afgäld säkerligen i sista hand kommer att betalas
af köparen genom det högre pris, säljaren sannolikt kommer
att med anledning häraf betinga sig. En sådan ringa afgift, som
icke ens uppgår till ett öre kubikfoten, har för öfrigt ingen betydelse
hvarken för köparen, säljaren eller konsumenten. Enligt
samma vår statistiks qvantitetsuppgifter har exporten af trävaror,
oarbetade, sågade eller tillhuggna för år 1893 uppgått till 5,879,452
kubikmeter. Virkesåtgången för trämassefabrikationen kan jag af statistiken
ej bedöma, men af landtbruksakademiens handlingar och tidskrift
för år 1894 har jag funnit följande meddelande: »Trämassefabrikationen,
som är i ständigt stigande, har erhållit stora dimensioner. Under
år 1893 producerades, enligt meddelande af herr C. F. Waern till torfkolskomitén,
i rundt tal 70,000 ton torr kemisk massa å 8 kubikmeter ved
fast mått per ton samt 50,000 ton torr mekanisk massa å 4,5 kubikmeter
ved fast mått. Virkesåtgångarna för trämassefabrikationen uppgick
således till 785,000 kubikmeter fast mått.» Att den häraf tillverkade trämassan
blifvit exporterad kan man taga för gifvet, hvilket antagande
vinner stöd af att värdet af den exporterade trämassan är i statistiken
för år 1893 upptagen till 10,920,260 kronor. Då sålunda qvantitetsexporteu
för såväl det ena som det andra kan beräknas till öfver
6,660,000 kubikmeter och densamma helt visst icke kommer att minskas, så
skulle med eu exporttull af 30 öre per kubikmeter en årlig inkomst vinnas
af i rundt tal 2 millioner kronor för att uteslutande användas för skogsskötselns
befrämjande i hela vårt land och i första rummet i Norrland
på det sätt, att med hälften deraf skulle inköpas skogsmarker i
större komplexer och med den andra hälften dessa inköpta marker
göras skogbärande samt såväl bevakning som skötsel stå under allmän
vård och kontroll på sätt är med våra i Svea och Göta land samt
Dalarne belägna härads allmänningar (kommunalskogar). De sålunda inköpta
markerna skulle användas att för framtiden bilda kommunalskogar,
och af hvilken betydelse dessa äro för eu ort är allmänt, bekant

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

för befolkningen inom Svea och Göta land samt Dalarne. Enligt erfarenheten
vid köp för statens skogsväsende af skogsmarker kosta
dessa i Norrland 10 a 20 kronor per hektar, hvadan således årligen en
areal af cirka 50- till 100,000 hektar eller 4 till 8 qvadratmil kunna
förvärfvas för kommunernas framtida nytta och såmedels betydliga
kalmarker göras skogbärande och lemnande orternas befolkning en
säker och stigande inkomst samt ett uthållande arbete.

Vid inköp af marker borde så mycket som möjligt iakttagas, att
hvarje län, och isynnerhet de norrländska, dertill finge lika stora anslag
af inköpsfonden och i förhållande till hvarje läns större eller mindre
behof och att köpen skulle verkställas af Konungens befallningshafvande.
Nödvändigt måste dessa skogars skötsel och vård ställas under
domänstyrelsens kontroll, ty att plottra bort penningarne för skogsodling
och skogsskötsel (röjning och risbränning) på enskildas skogar
lemna inga säkra resultat, hvilket bäst ådagalägges inom många län
genom hushållningssällskapens bemödanden med skogsodling hos den
enskilde.

Under sista året har såväl i skrift som vid föredrag uttalats den
åsigten, att den skogsodling, som under de sista decennierna kommit
i bruk såväl å allmänna som enskilda skogar inom Göta och Svea land
icke skulle vara användbara inom de norrländska landskapen, då efter
skogsodling uppvuxen skog icke skulle lemna dugligt sågtimmer och
att äfven skogsodling icke skulle gå till inom sistnämnda landskap.

Uti vårt land finnas icke efter skogsodling vuxna skogar äldre
än 60-åriga, men såväl dessa som äfven efter plantering uppvuxna
40-åriga skogsbestånd, som finnas såväl å kronoparkerna som äfven å
enskilda skogar, berättiga dock till visshet om, att dessa skogsbestånd
skola i framtiden lemna såväl i qvantitet som qvalitet stort utbyte af
sågtimmer, ty det finnes icke något rimligt skål, hvarför icke våra,
efter skogsodling uppvuxna bestånd skola lemna samma utbyte af sågtimmer
som de tyska, nu huggfärdiga planterade skogarna lemna. Vid
en jemförelse emellan våra nuvarande sjelfsådda och ofvannämnda planterade
skogars timmerafkastning, visar det sig, att då man i Norrland
enligt en mycket erfaren skogsmans uppgift högst kan beräkna i medeltal
100 stycken sågstockar på hektar, har en känd svensk forstman
beräknat i Hartz år 1890 å dervarande planterade skogar timmertill -

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

5

gången till 1,200 stycken sågtimmer per hektar. Visserligen kunna
vi undantagsvis på någon fläck skörda ända till 400 å 500 stycken
sågtimmer per hektar uti ett efter svedning sjelf uppvuxet tallbestånd
på våra vårdade skogsmarker, hvilket gifver en fingervisning hvaråt vi
kunna komma, och deraf kan slutas till, att vi äfven kunna uppnå med
våra planterade skogar samma resultat, som man nu kommit till i Tyskland.
Ett sådant antagande vinner äfven stöd deraf, att vid uppskattningar
af våra nu 40-åriga planterade skogar dessa lemna samma virkesmassa
per hektar som likåldriga skogar i Tyskland, hvaremot qvaliteten
säger man, är vid de planterade skogarna sämre än vid de sjelfsådda;
men äfven detta antagande är origtigt, ty då vi af virkesmassan skörda
omkring \ högst \ gagnvirke, det vill säga timmer, erhålles i Tyskland
af denna massa ■§• i timmer. Vid eftersinnande är detta ock helt
naturligt, ty vid de sjelfsådda bestånden, således våra gamla skogar,
blifver i allmänhet marken ojemt bevuxen, så att störa skogstomma
luckor förekomma der och hvar, då trädens grenar i kanten af dessa
luckor utväxa, hvaremot å stammens insida qvistarne affalla, hvarigenom
träden å ena sidan blifva qvistiga och å den andra qvistrena. 1
det skogsodlade beståndet äro stammarne jemt fördelade å marken,
och derigenom qvistar sig stammen samtidigt lika på alla sidor. Slutligen
framhålles att skogsodlingar icke skulle lyckas i Norrland om ock
erfarenheten visar att de lyckas i Svea och Göta land. Sådana yttranden
fick man höra för 40 år sedan angående skogsodlingen i dessa
senare delar af landet, och man sade att tyskarnes »trädgårdsmästeri»
icke kunde tillämpas här, men vid ett närmare öfvervägande inses ju
lätt, att om naturen underhjelpes, så skola väl bättre resultat erhållas,
än om ingen åtgärd vidtages. Som exempel härpå må anföras, att en
del af våra nu med ungskogar genom skogsodling beklädda ljungmarker
hafva icke erhållit denna skogsväxt, om man skulle väntat deras skogsbeklädnad
genom sjelfsådd. Man ser redan nu i Norrland utefter kusten
och i närheten af städer och stora byar stora landsträckor, som sakna
hvarje möjlighet att genom sjelfsådd erhålla skogsåterväxt. och som legat
så i 30 å 40 år och ovilkorligen komma att blifva dylika ljungmarker (svältor),
som så talrikt förekomma inom Göta land, om icke åtgärder vidtagas
att genom skogsodling göra dem skogbärande. Allt efter som mindre
virkesdimensioner i Norrland kunna afsättas, komma allt. större trakter att
förvandlas till sådana kalmarker och denna landsdel genom sitt sträfva
klimat kommer uti ännu större svårigheter än dylika skoglösa trakter
inom södra delen af landet, hvartill kommer den störa nationalförlust,
som uppstår genom att störa landsträckor förvandlas till ödemarker.

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

Norrländingarne sjelfva börja inse och tala om en stundande brist på
sågtimmer likasom att något bör göras för att motarbeta detta, och
som hjelp föreslås den så kallade dimensionslagen. Genom eu sådan
lag erhålles dock icke annat resultat, än att, när timmerdrifningen
ett par gånger genomgått skogsbestånden och marken genom skogens
glesställning blifvit utmagrad, samt de till timmer odugliga qvarlemnade
träden hindrat återväxten att uppkomma, marken måste skogsodlas,
om den icke skall blifva ödemark. Allt påstående att skogen
på naturlig väg så lätt erhålles i Norrland, jäfvas lättast af det sakförhållande,
att stora landsträckor nu finnas i Norrland, som sakna all
skogsväxt och hvarest naturen icke förmått på ett hälft århundrade
frambringa skog.

Nu invändes vidare, att man icke i dessa glest befolkade trakter
kan erhålla dertill behöfliga arbetskrafter, men då arbetsfolk icke saknas
för att afverka skogen under den kalla och snörika vintern, så kan
icke arbetskrafter saknas, om god vilja finnes, för att under den blidare
årstiden utföra skogsodlingsarbetena. Visserligen blifva i Norrland
skogsodlingskostnaderna genom dervarande högre arbetslöner
möjligen något större än i sydligare delar, men då skogarne i Norrland
lemna sina egare stor vinst, så fordrar rättvisan att denna generation
af skogsegare lemnar något qvar åt kommande slägten, ty fortgår
afverkningen såsom hitintills utan någon tanke på framtiden, då måste
efter några decennier sågindustrien upphöra till följd af brist på sågtimmer.

Men äfven i många delar af sydligare och sydligaste Sverige,
der hela socknar genom skogssköfling sjunkit enormt i värde och förutsättningarna
för åkerbruket minskats, samtidigt som skuldsättningen
ytterligt ökats, är lika angeläget att något göres. Om möjligt bör all
mark, som ej är lämplig till åker och äng läggas under skogsskötarens
hand. Afverkningen rättas efter massan för den årliga tillväxten.
Det är eu lifssak för vårt land. Skog måste sås och planteras öfver
många och stora ytor, måste vidare rätt skötas, vårdas och tillvaratagas.
Jemte våra kronoparker och häradsallmänniugar bör lämplig
mark för bildande af soekenallmänningar inköpas och ställas under
statens vård och kontroll.

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

7

Frågar man huru skall den enskilde kunna förmås, att sörja för
skogsåterväxten, så måste jag derpå svara, att detta svårligen låter
sig göra på lagstiftningens eller öfvertygelsens väg, så att någon säkerhet
för någon längre följd af skogsvård kan tänkas å de privata skogarne,
lika litet som att flera efter hvarandra följande egare skulle hafva
samma åsigter, karakter och lynne. Jag kan ej annat än äfven i
detta fall instämma med herr N. G. Sörensen, då han säger: »Skogen
skall öfverflyttas till egare, som i afseende på skötsel och vård är
uuderkastad offentlig kontroll. Så beskaffad egare kan man emellertid
ej uppleta bland enskilda personer eller af dem bildade associationer;
de enskildes lif är dertill alldeles för kort och underkastadt allt för
många vexlingar, hvaremot skogens omlopp och skördetid är mycket
lång, enär den räcker genom ett par generationer; de enda skogsegarne,
som hafva utsigt att lyckas både att värda och bevara skogen,
blifva följaktligen stat och kommun, och ur nationalekonomisk synpunkt
borde vi alla sträfva och arbeta för att skogarne ginge öfver i
dessas ego.»

Af alla förslag, som varit framstälda för att framkalla en bättre
sakernas ordning i detta afseende, är icke något så tilltalande som det
om exporttull för skogseffekter. Kunde detta förslag vinna statsmagternas
godkännande och dessa medel uteslutande finge under statens kontroll
användas för skogsodling, så skulle betydliga nu skoglösa trakter och
kala ödemarker kunna återvinnas och blifva skogbärande. Man har
framhållit att derigenom kunde inträffa, att de, som måste betala de
största beloppen för export af virke, icke erhölle någon valuta derför
på sina skogsmarker, men så är ju förhållandet med all skatt, att den
gäldas för att främja ett allmännyttigt ändamål; så t. ex. betalar hela
landet väganläggningar och myrutdikningar i Norrland, jernvägar och
kanaler för vissa landsdelar m. in., men det faller icke någon in att
klandra detta förhållande, och lika allmännyttigt måste det väl ock
vara, om kala landsträckor genom skogsodling kunna räddas från att
blifva stora ödemarker.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag vördsammast
föreslå,

att Riksdagen ville besluta, för att genast träda
i kraft, eu exporttull af 30 öre pr kubikmeter dels

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

för trävaror, oarbetade, sågade eller tillhuggna, dels
för virkesåtgången till exporterad trämassa, beräknad
efter 8 kubikmeter ved fast mått pr ton för torr
kemisk massa och till 4,5 kubikmeter ved fast mått
pr ton för torr mekanisk massa.

Stockholm den 23 januari 1895.

C. P. af Buren.