Motioner i Första Kammaren, N:o 7 (Motion 1894:7 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

N:o 7.

Af herr Falk, om höjande af dagaflöningen för det icke garnisonerade
infanteriets och kavalleriets korporaler och vice
korporaler.

Med afseende å det för 1892 års urtima Riksdag framlagda förslag
till landtförsvarets ordnande säger chefen för landtförsvarsdepartementet i
underdånigt anförande till statsrådsprotokollet den 14 oktober nämnda år, att
man »lyckats att, utan väsentlig rubbning i den gamla grunden för vår
försvarsorganisation, skapa en, så vidt förhållandena medgifva, »helgjuten
och i alla sina detaljer jul It genomförd härordning». Urtima Riksdagens särskilda
utskott säger i sitt utlåtande n:o 1, att det, i likhet med chefen för
landtförsvarsdepartementet, finner det framlagda förslaget »framställa bilden
af en i alla sina detaljer fullt genomförd organisation».

Af såväl dessa uttalanden som af sådana, fälda af chefen för landtförsvarsdepartementet
under diskussionerna inom Riksdagens begge kamrar, lärer
man väl vara fullt berättigad sluta, att den antagna härordningen är att
betrakta såsom en definitiv afsilning af det organisationsarbete på ifrågavarande
område, hvilket sedan mer än 25 år tillbaka pågått. Systemet
»stam och beväring» utgör således fortfarande grunden för vår härordning.
Det torde då böra tillses, att af denna härordning göres allt hvad förhållandena
medgifva för att densamma skall motsvara sin höga bestämmelse och
af nationen omfattas med kärlek och förtroende.

Det lärer då vara sjelfkärt, att när för den ena hufvuddelen af denna
organisation, de värnpligtige, öfningstiden ej utsträckts längre än till 90 dagar,
och då väl ingen, som hemtat några lärdomar från historien om de sist förflutna
25 årens strider rörande försvarsväsendet, kan hoppas, att denna öfningstid
skall komma att ytterligare väsentligt utsträckas, så måste den andra hufvuddelen,
stammen, tillerkännas den allra största betydelse. Chefen för landtförsvarsBih.
till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band 4 Höft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

departementet erinrade också under diskussionerna i Riksdagens begge kamrar
i öfvertygande ordalag och med stöd jemväl af personlig krigserfarenhet om
stammens utomordentligt stora betydelse.

Om således vår nuvarande härordning är och fortfarande skall blifva
»betryggande», så beror detta uppenbarligen i öfvervägande grad på stammens
beskaffenhet. Det är nemligen endast i förening med en god stam, som
man med skäl kan hoppas, att härordningen skall befinnas betryggande^ Utan
en så beskaffad stam, eller med en stam, hvars goda egenskaper gått förlorade,
blir härordningen föga annat än en milisorganisation af ganska tvifvelaktigt
värde.

De allvarligaste bemödanden borde således rigtas på att icke blott
bibehålla den nuvarande stammens goda egenskaper, utan äfven att ytterligare
utveckla dem; att utvidga stammens militära kunskaper och att höja
densamma i moraliskt och socialt hänseende. De åtgärder, som urtima Riksdagen
vidtog med afseende å stammen, kunna ej sägas vara egnade att främja
sådana syften. Genom upphäfvande af gällande bestämmelser rörande den
indelta stammens bofasthet, och genom utsträckning i en oroväckande grad åt
värfning ssystemet, har man inslagit på en väg, som ej blott hotar att tillintetgöra
den nuvarande stammens utmärkande egenskaper, utan som äfven
i sina konseqvenser kan komma att sätta stammens hela tillvaro på spel.

Ändamålet med denna framställning är emellertid icke att ifrågasätta
någon förändring i nyssnämnda hänseenden, utan att fästa Riksdagens uppmärksamhet
på den bekymmersamma ställning, hvari stammens värdefullaste
del, korporalsgraden, genom urtima Riksdagens beslut kommit. Redan vid
1891 års riksdag och vid lagtima riksdagen 1892 — vid hvilka riksdagar
förelåg i hufvudsak samma förslag till värnpligtsöfningarnas utsträckning,
som af urtima Riksdagen antogs — har jag, i anföranden i Första Kammaren,
fäst uppmärksamheten derpå, att en dylik utsträckning af de värnpligtiges
öfningar, utan att i sammanhang dermed någon tillökning skedde
antingen i korporalernas antal eller deras aflöning, skulle leda till korporalsgradens
undergång, emedan ekonomisk ofärd deraf måste blifva en följd.
Äfven inom nämnda riksdagars statsutskott hafva reservationer afgifvits,
framhållande nödvändigheten af förbättring i korporalernas ställning i följd af
beväringsöfningarnas ifrågasatta utsträckning.

Rörande denna fråga torde nu böra här erinras att, enligt under
många år tillämpade och fortfarande gällande bestämmelser, så stort antal
instruktörer erfordras vid beväringsrekrytmötena, att hela antalet vid indelta
infanteriet och Vermlands fältjägarecorps befintliga korporaler och vice
korporaler måste för detta ändamål tagas i anspråk, och att således årlig
kommendering till dessa möten för alla korporaler och vice korporaler är

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

oundgänglig. Enligt senast i ämnet utfärdade föreskrift (generalorder den
20 januari 1893, n:o 58) skall nemligen vid hvarje regemente — med undantag
af Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands — beväringsstyrkan
indelas på 8 kompanikontingenter, och till hvarje sådan
kompanikontingent, som understiger 120 man, skall kommenderas, förutom
öfrigt befäl, 11 korporaler och vice korporal. I fall kontingenten öfverstiger
120 man, skall till densamma ytterligare kommenderas 7 korporaler
och vice korporaler. Till beväringsrekrytmöte vid ett regemente behöfvas
således i förstnämnda fall 88 korporaler och vice korporaler, och, i fall alla
kompanikontingenterna skulle öfverstiga 120 man — hvilket ofta nog torde
komma att inträffa inom de folkrikare delarne af landet •—, kan det behöfliga
antalet instruktörer vid ett regemente komma att uppgå ända till 144. Då nu
till de stammens öfningar, hvilka pågå samtidigt med beväringsrekrytmötet —
rekrytmöte, korporalskap och skjidmöte — erfordras ett antal korporaler, som
icke i medeltal kan beräknas lägre än 20, och då hela antalet befintlige
korporaler och vice korporaler vid ett regemente — volontärkorporaler inberäknade
— uppgår blott till 108, så framgår häraf, att en årlig kommendering
till beväringsrekrytöfningarna för samtlige korporaler och vice korporaler
ej kan undvikas. Nu är visserligen ifrågasatt att äfven de^ vid
regementena befintliga obefordrade volontärer skulle tagas i anspråk såsom
instruktörer, och att derigenom behofvet af indelta korporaler skulle minskas,
så att årlig återkommendering ej blefve erforderlig. Med afseende härå
torde böra erinras, att af ett regementes 64 volontärer — förutsatt att alla
platser äro fylda, hvilket väl ej alltid torde vara händelsen — i medeltal
omkring 15 torde vara rekryter, samt att ungefär lika många vistas vid volontärskola,
äfvensom att 12 ingå i korporalsgraden, hvadan alltså blott omkring 22
obefordrade volontärer skulle återstå för kommendering till beväringsrekrytmöte.
Nu är emellertid att märka, att de obefordrade volontärerna, enligt
kongl. bref den 1 februari 1878, blott hafva »samma tjenstgöringsskyldighet
som öfrigt manskap» , och till manskapets tjenstgöringsskyldighet lärer ej kunna
räknas att, i den utsträckning här är i fråga, tjenstgöra såsom befäl utan att
derför åtnjuta någon ersättning. För öfrigt torde böra erinras, att en stor
del af de volontärer, hvarom bär är fråga, äro otjenliga att i egenskap åt
befäl handleda beväringsmanskapet. De sakna nemligen erfarenhet ^ och
mognad; deras ålder uppgår, hvad flertalet angår, ej till mer än 20 a 22
ar, således dels yngre, dels jemnåriga med beväringsynglingarne, och då de
derjemte sakna befälsgrad, så lärer en omtänksam regementschef blott åt ett
urval bland dem kunna anförtro det vigtiga uppdraget att handleda beväringsmanskapet.

Af ofvanstäende torde framgå, såsom erfarenheten jemväl fullständigt

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

ådagalagt och hvilket hvarje regementschef lärer kunna vitsorda, att om
äfven hela antalet vid ett regemente disponible indelta korporaler och vice
korporaler tages i anspråk såsom instruktörer vid beväringsöfningarna, detta
antal likväl ej räcker till, utan måste kompletteras med volontärkorporaler
och stammanskap; ett förhållande, som äfven bestyrkes genom den i ofvan
åberopade generalorder lemnade föreskrift:

satt, der sergeanter ej finnes i tillräckligt antal, korporaler må beordras
att deras tjenst förrätta», och

»att korporaler och vice korporaler må ersättas med såsom befäl och
instruktörer lämpliga volontärer och soldater».

Vid sådant förhållande, och då korporalernes löneförmåner utgå på ett
sätt och med belopp, som förutsätter, att de till väsentlig del genom eget
arbete skola förvärfva sitt och familjens uppehälle, och då det är ögonskenligt,
att en årlig kommendering 90 dagar under bästa arbetstiden måste komma
att till så stor del inskränka den tid, som åt detta arbete kan egnas, att
deras ekonomiska ställning deraf allvarsamt hotas, så lärer ej kunna bestridas
angelägenheten af att undanrödja detta missförhållande. I sådant afseende
erbjuda sig tvenne utvägar: antingen att genom tillökning i antalet korporaler
göra kommenderingarna till beväringsöfningarna mindre ofta återkommande
och således mindre betungande eller att genom förbättring af korporalernas
aflöning bereda dem ersättning för den ökade tjenstgöring man af dem fordrar.
I Kongl. Maj:ts för 1871 års urtima Riksdag framlagda härordningsförslag,
med hvilket det för 1892 års urtima Riksdag framlagda förslag icke blott
till sina hufvudgrunder, hvad den militära delen angår, utan äfven i många
detaljer ganska nära öfrerensstämmer, valde man den förra af nyssnämnda
utvägar, och, med hänsyn så väl till nödvändigheten att undvika årlig kommendering
till beväringsöfningarna som till behofvet af eu stark befälsreserv,
ifrågasattes, att korporalernas och vice korporalernas antal skulle tredubblas,
d. v. s. ökas från dåvarande antalet 12 (6 korporaler och 6 vice korporaler)
till 36 per kompani. Mot en sådan ökning kan nu invändas, att den ej synes
vara nödvändig, emedan man ju i stammanskapet, af hvilka många genomgått
korporalskola, eger tillgång till erforderliga instruktörer, och i ofvan
åberopade generalorder af den 20 januari 1893 synes äfven denna utväg
redan vara tillämpad. Härtill kan svaras, att en öfverflyttning till manskapet
af korporalernas åligganden blott innebär att mildra en börda för den ene
genom att lägga den på den andre, och på den, som. till följd af sina aflöningsvilkor,
är ännu mindre i stånd att bära den, emedan han icke åtnjuter
någon ersättning för den befälstjenstgöring, som honom skulle åläggas. Det
är dessutom lätt insedt, att, om ett åläggande för manskapet att under de
långvariga beväringsrekrytmötena göra befälstjenst skulle komma att'' i nämn -

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

värd utsträckning användas, detta naturligtvis skulle komma att återverka
på svårigheten att rekrytera, med deraf härflytande mångfaldiga konseqvenser,
hvilka det torde vara tillräckligt att här blott antyda.

Vill man för öfrigt draga full nytta af den utsträckta beväringsöfningstiden
— och i det fallet torde väl meningarna ej vara delade — så måste man
framför allt tillse, att undervisningen lägges i händerna på ett fullt kompetent
och för sitt uppdrag hängifvet befäl; och man kan icke med fog begära, att
stammanskapet, utan att man söker genom lämpliga anordningar bibringa det
tillräcklig kompetens, och utan att man tillförsäkrar det en billig ersättning
för sitt arbete, skall motsvara dessa anspråk.

Hvad här är anfördt eger visserligen sin fulla tillämplighet blott på
korporalerna och vice korporalerna vid indelta infanteriet och Vermlands fältjågarecorps.
Vid de truppförband, der stammen uteslutande utgöres af volontärer
med kort tjenstetid, ställa sig förhållandena i någon mån gynsammare,
men äfven för dessa torde det här sagda i hufvudsak gälla. Hvad åter
indelta kavalleriet angår, der beväringsstyrkan i regel blott utgör en sqvadron,
så blifva kommenderingarna till beväringsöfningarna naturligtvis långt
mindre betungande än vid infanteriet; men då de äfven för kavalleriets
korporaler medföra en icke obetydlig uppoffring, så torde frågan om en förbättring
i korporalernäs ställning höra behandlas gemensamt för båda vapenslagen
och omfatta hela det icke garnisonerade infanteriet och allt indelt
kavalleri.

Då det väl icke torde finnas någon förhoppning om att Riksdagen,
som år 1892 fäststält nya stater för samtliga truppförband, nu skulle, på
enskild motionärs framställning, besluta en betydande tillökning i korporalernas
antal — hvilket, af lätt insedda skäl, visserligen vore det önskligaste — så
återstår blott att genom höjande af deras aflöningsförmåner bereda dem
ersättning för den ökade tjenstgöring, som, på grund af värnpligtsöfningarnas
utsträckning, måste af dem fordras. Tv det må väl uppmärksammas, att
kommendering till beväringsöfningarna icke i och för sig utgör någon som
helst anledning till missnöje. Man fordrar blott att dervid må tillses, att
korporalerna få tillgodonjuta samma rätt som andra menniskor, att nemligen
erhålla en billig ersättning för sitt arbete.

För höjande af korporalernas aflöningsförmåner erbjuda sig tvenne
vägar: antingen att höja deras lön på stat eller att höja den dagajlöninq,
som de, enligt gällande bestämmelser, ega att under tjenstgöring uppbära.
Af dessa utvägar torde den sistnämnda böra tillerkännas företräde, dels derför
att, då man vill bereda korporalerna ersättning för ökad tjenstgöring,
denna ersättning blott då torde böra utgå, när denna tjenstgöring tages i
anspråk, och dels derför att genom förhöjd dagaflöning skulle undanrödjas

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

den obillighet, som ligger deri, att beväringsmanskapet uppbär dubbelt så
hög dagaflöning som det befäl, hvilket är satt till dess ledare. Enligt gällande
aflöningsstat utgår nemligen dagaflöningen för korporal, med 25 öre — för vice
korporal 10 öre — under det att beväringsmanskapet, enligt urtima Riksdagens
beslut, uppbär 50 öre om dagen.

En förhöjning af dagaflöningen för korporal till 75 öre och för vice
korporal till 60 öre torde, på samma gång den undanrödjer det orimliga
missförhållande, som nu egen rum mellan korporalernas och de värnpligtiges
dagaflöning, äfven för korporalen innebära en så pass eftersträfvansvärd fördel,
att någon lockelse till inträde i denna grad fortfarande skall komma att ega ruin.

Genom en dylik förhöjning i korporalernas dagaflöning skulle måhända
äfven ett annat vigtigt mål vinnas. Enligt nu gällande bestämmelser kommenderas
nemligen årligen ett antal stammanskap till en förberedande korporalskola under
50 dagar, och de, som vid undervisningen i denna skola ådagalägga håg och befälsanlag,
kommenderas följande år till en koppor al skola under 100 dagar, efter
hvars genomgående kompetens till korporalsbefordran är vunnen. Det är ju
uppenbart att då, under nuvarande förhållanden, med korporal- eller vicekorporalsbefordran
är förbunden eu så betungande tjenstgöring, att ekonomisk
undergång deraf blir en följd, det till ofvannämnda skolor kommenderade
manskap, långt ifrån att, såsom förhållandet borde vara, i fall med korporalsbefattningen
förenades motsvarande aflöningsförmåner, uppbjuda alla sina
krafter för att nå denna grad, snarare måste betrakta korporalsbefordran
såsom en olycka, den de måste bemöda sig att undkomma. Så länge nuvarande
bestämmelser lemnas oförändrade, är det ju således klart, att den
eggelse och uppmuntran, som eljest ligger och alltid bör ligga i hoppet om
befordran, här är fullständigt utesluten. Att genom beredande af bättre
aflöningsförmåner för korporalerna undanrödja dessa missförhållanden är
tydligen nödvändigt, såvida korporalskolorna skola uppfylla sin bestämmelse
och så vida den vigtiga korporalsgraden skall kunna besättas med lämpliga
personer.

Den kostnad, som här ifrågasatta förhöjning i korporalernas och vice
korporalernas dagaflöning skulle medföra, torde kunna beräknas sålunda:

Infanteriet:

23 reg:ten å 108 korpor. o. vicekorpor., 90 dagar ä 50 öre 111,780

1 d:o å 140 » » » 6,300

2 corpser å 36 » » » 3,240

2 batalj, å 52 > • » 4:,680 ] 26,000.

Kavalleriet:
3 regiten å 30 »

4,050.

Summa kronor 130,050.

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

I sammanhang med ofvanstående torde icke böra lemnas oanmärkt, att
dagaflöningen eller den s. k. portionsskillingen för indelta arméns beställningsmän,
d. v. s. sjukvårdssoldater, gevärshandtverkaresoldater och hofslagur esoldater,
icke är af beskaffenhet att innebära uppmuntran för dem bland
manskapet, som till dessa befattningar utses. Synnerligast sjukvård ssoldaternas
ställning är sådan, att, med hänsyn till tjenstgöringen under de långa
beväringsmötena, svårligen någon numera torde frivilligt åtaga sig denna
befattning, hvarför således dessa vigtiga biträden vid sjukvården — hvilka
för sin utbildning underkastas genomgående af en långvarig kurs vid garnisonssjukhus
— hädanefter torde komma att utses genom kommendering. Huru
mycket intresse för det vigtiga kallet, som framkallas genom en kommendering,
hvilken i regel lärer komma att fortgå under sjukvårdssoldatens
hela tjenstetid, och som årligen medför långt trägnare tjenstgöring än för
det öfriga manskapet, utan att derför åtnjuta annan ersättning än portionsskillingens
höjande från 6 till 8 öre — under tjenstgöring vid vapenöfning
såsom sjukvårdssoldat till 12 öre — är ej svårt att föreställa sig. Då emellertid
portionsskillingen utgår dels af anslaget till det icke garnisonerade infanteriets
och kavalleriets vapenöfningar, som är ett reserra^ows-anslag, hvarå
reservationer i regel uppstå, och dels af anslaget till beväringsmanskapets
vapenöfningar, som är ett /ors?a^s-anslag, och Kongl. Maj:t således torde
kunna genom en förändring i mötesunderhållsreglementet afhjelpa nämnda
missförhållande, har jag ej trott det vara nödigt att i detta fall påkalla
Riksdagens mellankomst. Helt annorlunda är förhållandet med korporalernas
och vice korporalernas dagaflöning, hvilken utgår af anslaget till det icke
garnisonerade infanteriets och kavalleriets befälsaflöning, som är ett bestämdt
anslag.

På grund af hvad ofvan är anfördt vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen må besluta, att dagaflöning för det icke
garnisonerade infanteriets och kavalleriets korpoD''aler skall
utgå med 75 öre och för vice korporaler med 60 öre;

att för detta ändamål anslaget till det icke garnisonerade
infanteriets befälsaflöning måtte från sitt nuvarande
belopp, 3,996,084 kronor, höjas med 126,000 kronor, eller
till 4,122,084 kronor; och

att anslaget till det icke garnisonerade kavalleriets be -

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

fälsaflöning måtte från sitt nuvarande belopp, 957,000
kronor, höjas med 4,050 kronor, eller till 961,050 kronor.

Stockholm den 18 januari 1894.

I denna motion instämma:

It. Abelin.

Curry Treffenberg

Sten Leijonhufvuä.

Helmer Falk.

G. Wennerberg.
C. E. Casparsson.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1894.