Motioner i Första Kammaren, N:o 6

Motion 1897:6 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

1

N:o 6.

Af friherre Klingspor, om tillägg till § 15 mom. 2 i folkskolestadgan.

Utgående från den uppfattningen, att svenska folkets uppfostran till
dugliga och arbetsamma medborgare i högsta grad är beroende på den
grund, som lägges hos det yngre slägtet, och att de på den senare tiden
allt högre framförda klagomålen öfver huru de förr så fasta banden mellan
hemmet och barnen försvagats, samt att kärleken till arbetet, hvarpå dock
ett folks lifskraft i hög grad är beroende, utbytts emot en ohemul fordran
på samhället att utan egen insats af arbetsflit och yrke sduglighet ändock
erhålla sitt lits nödtorft, manar mig att i likhet med så många andra söka
att i sättet för folkskolans funktionerande finna ett härtill medverkande
grundfel.

I motsats mot de åsigter, som från framstående hall göras, hvilka vilja
ännu mera utveckla folkskolan och pålägga respektive lärare den hufvudsakliga
bördan af barnens uppfostran, anser jag denna väg ytterst farlig
och som en betänklig missrigtning af folkskolans verkliga uppgift. Folkskolan
har en fullständigt olikartad uppgift emot hvad som afses med de
högre läroverken och tager endast skada af att på något sätt skola efterlikna
dem.

Kursernas storlek är här af mycket underordnad betydelse och måste
hållas så låga, att mängden af barn kunna utan allt för stor svårighet
tillegna sig dem inom beräknad tid och utan intrång på öfriga uppfostringsvilkor
så ur sanitär som social synpunkt. Ett visst kunskapsmått kan här
knappast sättas som ett skolans mål, utan snarare som ett mycket önskBih.
till Riksd. Prot. 1897. 1 Sam. 2 Afd. 1 Band. 5 Käft. (N:is 6—8.) 1

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

värdt medel för att jemte höjandet af det sedliga medvetandet gifva barnet
större möjlighet att i det praktiska lifvet finna ett ärligt förvärf.

Landsbygden representerar det största invånareantalet och de flesta
folkskolor, hvarför folkskolans insats i barnens uppfostran på landet måste
vara bestämmande för lagstiftningen inom detta område, hvarjemte äfven de
mycket olikartade förhållanden, som förefinnas i olika delar af vårt vidsträckta
land, framtvinga, att bestämmelserna blott hållas i största allmängiltighet,
öfverlemnande mängden af detaljer åt respektive skoldistrikt och
kommuner.

Folkskolans alumner utgå som regel i jordbrukets eller de praktiska
yrkenas tjenst, och en erkänd sanning torde vara, att den, som skall blifva
en duglig arbetare, måste börja tidigt för att öfva blick och omdöme, och
att den erforderliga graden af fasthet, kraft, uthållighet och arbetsförstånd
sällan vinnes, om ej barnet redan tidigt vänjes vid att göra den nytta, som
står i rimligt förhållande till kroppskrafter och ålder.

Det lyckligaste förhållandet för såväl barnen som hemmet och dess
gemensamma förhållande till skolan anser jag vara, der hvarannandagsläsning
(såsom oftast på landet) är regel samt lästiden 5 timmar, t. ex.
mellan 8 f. m. till 1 e. m., med vanlig 10 minuters rast emellan hvarje timme
samt kl. 11 f. m. ett något längre uppehåll.

Vid en sådan anordning uppstår nära samverkan mellan hem och
skola; utaf veckans 6 arbetsdagar tager skolan blott 3 halfva dagar, hvarigenom
således 9 halfva dagar användas till vederqvickelse i det fria eller
uppfriskande kroppsarbeten. Folkskolestadgan hindrar dock anordnandet af
dylik förmiddagsläsning, och tillåter jag mig, innan jag formulerar mitt
yrkande om ändring i detta fall, att anföra några vigtigare synpunkter härvid.
Skolan till- 1. Skolan tillgodoser — och kan till följd af arten och beskaffen g°m

sida*3!?44 ^e^en s^n verksamhet endast tillgodose — en sida af barnets uppfostran,
barnets ut- den intellektuella genom bibringande af vissa insigter och formella
veekhng. färdigheter.

De praktiska 2. Utbildningen af barnets praktiska anlag deremot icke allenast

summas Sbun Pläter skolan att befatta sig med; hon beröfvar äfven väsentligen,
— hvad värre genom en oklok anordning af det dagliga skolarbetet, barnet tillfälle och
genom drapå mfö%het till en dylik utbildning. I de folkskolor, der skolarbetet är förför-
och efter- lagdt delvis till för- och delvis till eftermiddagen — och sådant är förTade^iäsn/n-''llållandet
Pa de ojemförligt flesta ställen — blifva de dagliga ledigheterna
gen så godt från det egentliga skolarbetet så splittrade, att deraf nödvändigtvis följer,
TiutiiTfäSiatt dessa ledigheter blifva helt och hållet prisgifaa åt barnet att efter godt användning.

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

3

finnande använda och följaktligen blifva utan all betydelse för den praktiska
utbildningen. Utan att hafva något bestämdt mål för sin naturliga, inneboende
verksamhetsdrift och utan äldres ledning och tillsyn, rigta barnen
sitt verksamhetsbegär på hvad som för tillfället ligger närmast till hands.

När de dertill hafva de yppersta tillfällen att i obunden frihet flocka sig
tillsammans, så är det lätt att föreställa sig följderna af ett dylikt de dagliga
skolledigheternas vagabondlif.

3. De häraf uppkommande skadorna äro emellertid icke endast nega- Va^b°nJe^
tiva, i det att barnets praktiska anlag försummas under en period, då'' på för- och
barnen kanske äro som mest bildbara, de äro äfven direkta och positiva eft''j™^11aä''g
genom de sedligt ofördelaktiga inflytelserna af nyssnämnda vagabondlif. genningen.aS

4 Då samhället genom lagstiftning och hvarjehanda anordningar tagit
den allmänna barnauppfostran i sm hand samt föräldrar och barn aropligt att ge_
skyldiga att ställa sig här åsyftade lagar till efterlefnad, synes det vara ej nom^ lagstiftblott
en oafvislig pligt emot dem, som det här närmast gäller, det upp-lä ““1fgaoc an.
växande slägtet, utan ock ligga i statens eget välförstådda intresse att ordningar göinrätta
den allmänna skolundervisningen så, att skolungdomen å ena sidan för det uppkan
draga största möjliga nytta af sina läro- och skolår och å andra sidan växande smgvara
i möjligaste mån skyddad mot skadliga inflytelser, för sa vidt Hem- 3a^ använda
ligen ett dylikt skydd är betingadt af åtgärder från det allmännas sida. tiden.

5. Genom att koncentrera det egentliga skolarbetet, som tillgodoser g k f„r

den ena sidan af barnets utveckling, till dagens ena hälft — till tiden före middagsläsmiddagsmålet
— skulle förenämnda olägenheter i väsentlig mån blifva ningenöppnar
undanröjda och tid vinnas för tillgodoseende af den andia sidan af barnets parnen a^ få
utveckling, nemligen den praktiska. Barnen fingo derigenom tillfälle att öfv^ocd^utdagligen
i hemmen syssla med och öfva sig i sådana arbeten och bestyr afp^tisaka‘a^.
mera handgripligt-praktisk natur, för hvilka de redan vid eu ganska tidig lag.

ålder hafva både lust och förmåga. Detta ej allenast tillmötesgår hvarje

sundt och normalt utrustadt barns naturliga verksamhetsbegär och kraf på
sysselsättning^af antydda art, utan derigenom förmedlas ock en sinnets och
anlagens praktiska rigtning, som knappt kan för högt uppskattas.

6. Genom en dylik anordning af det dagliga skolarbetet blefve tillika ^<%8läs barnen

mera skyddade mot faran af de sedligt skadliga följderna af förut- ning äro b arnämnda
vagabondlif, som den på för- och eftermiddagen delade lärotiden tr”“a™”ot
helt naturligt medför, i det att genom förmiddagsläsningen tillfällena till ett sedligt skadsådant
lif i högst väsentlig mån beröfvades barnen. llga ”''Jytel‘

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

Vanliga inkast.

1. Förmiddag sundervisningen är hygieniskt förkastlig.

Vederlägg- Detta påstående, som grundar sig på den origtiga föreställningen om
Tgl mkITt.'' förmiddagsläsningen såsom liktydig med “fem timmars kontinuerligt tankearbete
“, har erfarenheten visat vara en ren doktrin. I hufvudstadens folkskolor
har i mer än 30 år förmiddagsläsning varit tillämpad, men några
hygieniska olägenheter deraf hafva ej försports, trots det att den årliga
lästiden der är längre än i landets öfriga folkskolor. Detta förklaras helt
naturligt af den omvexling genom sina många olikartade öfningar skolarbetet
erbjuder i förening med iakttagandet af de kortare fristunder för vederqvickelse
och rekreation, som äro föreskrifna efter de fyra första lärotimmarne.
Ville man härtill foga en något längre frukostrast, t. ex. på
V2 timme, så torde i förhållandet emellan arbete och hvila under skoltimmarne
vara väl sörjt för förebyggandet af öfveransträngning, hvilken i
öfrigt vid den vanligast förekommande hvarannandagsläsningen ju alls icke
kan sättas i fråga.

2. Tillfällena till vagabonderi blefve genom för middag släsning en ökade i stället
för minskade, då ju barnen finge hela eftermiddagen ledig.

Vederlägg- Erfarenheten vederlägger äfven detta påstående. Vid den på för- och
ning af inkast, eftermiddagen delade läsningen är det genom barnens medhafda matsäckar
sorjdt för att de kunna uteblifva från hemmet hela dagen; deraf frestelsen
till vagabond!#. Vid förmiddagsläsningen åter får barnet, utom den frukost,
som ätes före gåendet till skolan på morgonen, åtnöja sig med smörgåsar
såsom mellanmål, och när skolarbetet på middagen slutat, drifvas de att
genast begifva sig hem för att erhålla sitt egentliga middagsmål. Det
flockvisa krmgdrifvandet på landsvägarne få de ej tid att tänka på eller
befatta sig med, och väl hemkomna äro de i föräldrarnes hand.

I det förstnämnda fallet inställer sig lätt frestelsen att betrakta hemmet
som ett ställe, der det erhålles logis och kost; i det sistnämnda fallet åter
ar möjligheten långt större att barnen växa mera fast vid den husliga härden
och lära sig att älska hemmet genom att få efter måttet af sina krafter
deltaga i de sysslor och arbeten, som der erbjuda sig. Undantagsförhållanden
andra ej regeln i detta fall.

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

5

Frän skolans och undervisningens synpunkt medför äfven förmiddagslåsningen
fördelar.

1. På de orter, der förmiddagsläsning blifvit införd, har inträdt en iJem“|reskoi
ögonen fallande och högst anmärkningsvärd förbättring af skolgången (se
folkskoleinspektörernas berättelser för senaste femårsperioden, samt för nästföregående
femårsperiod — Skara stift — Belfrage-afdelningen: lärotider,

samt Yesterås stift — inspektör Sundström — afdelningen: lärotider!)

2. Men förbättring i skolgången har väsendtligt influerat på under- Jjj*4”
visningens resultat (se nyss anförda inspektörsberättelser, samt ett anförande visnmgea.
af rektorn vid prins Gustafs folkskola i Upsala, hofpredikanten Örtengren

vid 7:de nordiska skolmötet i Stockholm 1895).

3. Undervisningen vinner på att läraren dagligen erhåller litet samlad ^^f^v^aiftatid
till nödiga förberedelser för lektionerna och till utförande af en del tivt bättre
skolarbeten som icke lämpligen kunna ske i skolan, såsom det myckettids- undervisning,
ödande rättandet af4skrift)ocker med mera dylikt.

Med ett allmännare införande i folkskolorna af en förändrad anordning
af de dagliga lärotiderna i syfte att koncentrera skolarbetet till tiden före
middagsmålet skall otvifvelaktigt följa ett större möjliggörande, än som
under nuvarande förhållanden är medgifvet, af en bättre och allsidigare
samt mera harmonisk och praktisk utveckling af skolungdomen.

Riksdagsmannen i Andra Kammaren herr Anders Svensson i Bossgården
har senast i en motion, n:o 53, af den 24 januari 1890, framlagt
denna fråga och Andra Kammaren har äfven stält sig sympatiskt härför.

Frågans undanskjutande i Första Kammaren torde i hufvudsak berott på,
att dess kärnpunkt der ej nog kraftigt framhållits.

I den förhoppning att tiden nu hunnit bringa denna fråga till full
mognad för en välvillig behandling, får jag, i likhet med förutnämde motionär,
samt med hänvisning till såväl hans, som min här ofvan lemnade motivering,
vördsamt föreslå;

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla att
till 2 mom. af 15 § i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga
stadga angående folkundervisningen i riket, gifven
Stockholms slott den 20 januari 1882, måtte göras
följande tillägg:

Såvida ej skolråd och församlingen i samråd med
inspektören finna det fördelaktigare att anordna under -

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

visningen som förmiddagsläsning, i hvilket fall skolarbetet
ej må utsträckas, i småskola öfver 4 och i folkskola
öfver 5 timmar dagligen samt med iakttagande i öfrigt
af föreskrift^ kortare afbrott mellan två på hvarandra
följande lärotimmar, en ledighet af minst 20 minuter
må lemnas efter de 2 eller 3 första lärotimmarna.

Stockholm den 25 januari 1897.

Carl Kling spor.

Ledamot af Riksdagens Första Kammare.