Motioner i Första Kammaren, No 6

Motion 1894:6 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, No 6.

1

N:o 6.

Af herr Falk, om beredande af rätt för visst antal befäl och
underbefäl vid Lifregementet till fot, Smålands grenadiercorps
och Vermlands fältjägarecorps att inträda på allmänna
indragning sstaten.

På Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning beslöt 1892 års urtima
Riksdag, bland annat, att Lifregementets grenadiercorps och Nerikes regemente
skulle sammanslås till ett regemente under benämning Lifregementet
till fot, och i sammanhang dermed beslöts äfven, att det nya Lifregementet,
äfvensom Smålands grenadiercorps och Vermlands fältjägarecorps skulle
organiseras i enlighet med bil. n:is VII, VIII och XV i särskilda utskottets
utlåtande n:o 1.

Till följd af detta beslut skall, så snart ske kan, indragas vid det af
Lifregementets grenadiercorps och Nerikes regemente bildade Lifregementet
till fot den styrka, hvarmed detsamma öfverskjuter normalformationen af ett
regemente, och vid Smålands grenadiercorps och Vermlands fältjägarecorps
den styrka, hvarmed de öfverstiga den nya organisationen för dessa corpser.

Nämnda indragning omfattar, hvad befälspersonalen beträffar (se bil.
XXXIV b., särskilda utskottets utlåtande n:o 1):

Vid f. d. Lifregementets grenadiercorps och f. d. Nerikes regemente: 1
öfverstelöjtnant, 1 major, 4 kaptener af l:a klass, 1 regementsqvartermästare,
1 adjutant, 4 löjtnanter af l:a klas, 4 underlöjtnanter, 4 fanjunkare,
1 regementsväbel, 8 sergeanter, 1 regementstrumslagare, 24 korporaler och
24 vice korporaler;

Vid Smålands grenadiercorps: 1 öfverstelöjtnant, 2 kaptener af 2:a
klass, 1 adjutant, 1 regementsväbel, 8 korporaler och 8 vice korporaler;

Bill. till Likså. Prot. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Haft. (Näs 6—7). 1

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

Vid Vermlands fältjägarecorps: 1 öfverstelöjtnant, 2 kaptener af l:a
klass, 2 adjutanter, 2 löjtnanter af l:a klass, 2 löjtnanter af 2:a klass, 2
underlöjtnanter, 2 fanjunkare, 1 bataljonsadjutant, 1 regementsväbel, 2 sergeanter
af l:a klass, 1 sergeant af 2:a klass, 11 korporaler och 11 vice korporaler.

En dylik indragning kan naturligtvis endast på tvenne sätt åstadkommas,
nemligen antingen genom att innehafvare af öfvertalig beställning
förflyttas till beställning vid annat regemente eller derigenom att beställningen,
vid innehafvarens afgång från tjensten, icke återbesattes, i hvilket senare
fall allt avancement upphör, intill dess befälsstyrkan på sådant sätt blifvit
reducerad till det antal, som den nya organisationen upptager.

Det var ju icke att vänta att den förstnämnde utvägen, eller att
transportera det öfvertaliga befälet till andra regementen, skulle kunna i
tillräcklig utsträckning användas, ehuruväl den gynsamma omständigheten inträffade,
att ett relativt stort antal nya befälsplatser skapades genom organisationen
af de norrländska regementena. Det är nemligen lätt insedt, att för
den, som är bosatt i mellersta eller södra delen af landet, är det med hvarjehanda
svårigheter och vanskligheter förenadt att flytta till Norrland, och
för den som har familj blir en sådan flyttning ofta omöjlig. Emellertid
hafva, synnerligast bland de yngre officerarne och underofficerarne, temligen
många, af de mörka framtidsutsigterna mer eller mindre framtvungna,
transporter till andra regementen egt rum, och genom befordran till andra
regementen samt genom afskedstagande har den öfvertaliga personalen ytterligare
så pass minskats, att den vid 1893 års slut utgjorde:

Vid Lifregementet till fot: 1 kapten af l:a klass, 1 kapten af 2:a
klass, 1 regementsqvartermästare, 3 fanjunkare, 1 regementsväbel och 1
regementstrumslagare;

Vid Smålands grenadier corps: 1 öfverstelöjtnant, 2 kaptener af 2:a
klass och 1 regementsväbel;

Vid Vermlands fältjägarecorps: 1 kapten af l:a klass, 2 adjutanter, 2
fanjunkare, 1 regementsväbel, och 1 bataljonsadjutant.

Föga förhoppningar torde väl numera finnas att genom fortsatt transport
till andra regementen nämnvärdt ytterligare minska den återstående öfvertaliga
personalen, och det är således hufvudsakligen genom afsked — i regel
efter uppnådd pensionsålder — som personalen vid ifrågavarande regementen
och corpser kan komma att nedsjunka till det antal, som staten upptager.
Intill dess detta skett, kan intet avancement inom de grader af ifrågavarande truppförband,
som af indragningen beröras, ega rum, emedan inträffande afgång ej får
ersättas, så länge öfvertalig personal finnes. Det är för närvarande naturligtvis
ej möjligt att med visshet beräkna, huru länge detta öfvergångstillstånd
kan komma att fortfara, och jag tillåter mig derför blott att anföra några

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

3

exempel på huru den enskilde kommer att drabbas af de förändrade förhållanden,
som uppstått genom det af urtima Riksdagen fattade beslut.

Lifregementet till fot: De tvenne äldste kaptenerna af l:a klass vid
f. d. Lifregementets grenadiercorps hafva vid sammanslagningen nedflyttats
till 5:e och 6:e kaptenerne i ordningen vid Lifregemente! till fot;

äldste kaptenen utan kompani (regementsqvartermästaren) vid f. d.
JSTerikes regemente, hvilken under år 1893, på grund af derstädes inträffad afgång,
bort blifva till kapten af l:a klass och kompanichef befordrad, får nu afvakta
ytterligare tvenne vakanser inom kompanichefsgraden, innan han kan
erhålla kompani;

äldste kaptenen i corpsen vid f. d. Lifregementets grenadiercorps, som
likaledes under år 1893, på grund af inträffad afgång, bort erhålla kompani,
får nu afvakta ytterligare trenne vakanser inom kompanichefsgraden, innan
han når nämnde grad;

näst äldste löjtnanten vid f. d. Nerikes regemente, som eljest vid först
inträffande afgång inom kaptensgraden skolat till kapten af 2:a klass föreslås,
kan nu ej nå denna grad, förrän 5 vakanser inom kaptensgraden in
träffat, o. s. v.

Smålands grenadiercorps: Äldste löjtnanten, som vid första afgång
inom kaptensgraden — hvilken bör inträffa 1895 — skolat till kapten af
2:a klass föreslås, får nu antagligen vänta till år 1902, innan han hinner
denna grad, o. s. v.

Ver mlands fältjägarecorps: Äldste kaptenen utan kompani (regementsqvartermästaren),
som under år 1893, på grund af inträffad afgång, bort
blifva till kapten af l:a klass och kompanichef befordrad, kan nu sannolikt
ej nå denna grad förr än 1898, o. s. v.

Detta hvad officer sgrad en beträffar; för und er officer änne ställer sig
saken, om möjligt, ännu ogynsammare, emedan afgång inom underofficersgraden
i allmänhet endast eger rum genom afsked efter uppnådd pensions
ålder, eller dödsfall. Såsom exempel må anföras:

att äldste sergeanten vid f. d. Lifregementets grenadiercorps, som vid
första afgång inom fanjunkaregraden varit i tur till befordran, nu får afvakta
4 vakanser, innan plats för honom yppas;

att de begge äldste sergeanterna vid f. d. Nerikes regemente, hvilka
under år 1893, på grund af skedd afgång inom fanjunkaregraden, bort till
denna grad befordras, nu knappast inom en beräknelig tid kunna nå denna
grad, enär dertill fordras afgång af 6 å 7 personer, som stå före dem i tur;

att äldste sergeanten vid Vermlands fältjägarecorps, som annars vid
första afgång inom fanjunkaregraden varit i tur till fanjunkarebefordan, nu
sannolikt ej kan nå denna grad förr än 1898.

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

Det inses emellertid lätt att det ej blott är de äldste inom hvarje
grad, som drabbas af denna försenade befordran till högre löneinkomst; detta
försenande fortplantas naturligtvis hela graden igenom och från lönegrad till
lönegrad, tills det slutligen trätfar äfven den yngste, till följd hvaraf nästan
alla, som stå nedanför kompanichefs- eller fanjunkaregraden, i större eller
mindre mån drabbas af detsamma.

Här anförda exempel torde vara till fyllest för att visa, i huru hög
grad de enskilde medlemmarne af ifrågavarande truppförband redan blifvit
och ytterligare komma att blifva lidande genom den nya organisationen.
Statens rått att vidtaga sådana organisationsförändringar, som den finner lämpliga,
kan visserligen ej ifrågasättas, men lika litet lärer statens pligt att
hålla den enskilde, så vidt möjligt, skadeslös, kunna bestridas, helst då, såsom
här är förhållandet, det för många enskilde gäller icke blott en i väsentlig
mån förlorad framtid, utan i många fall äfven ekonomiskt bekymmer och
mångahanda svårigheter.

Denna grundsats har äfven, så vidt mig är bekant, tillförene erkänts
vid de organisationsförändringar, som afsett indragning af tjenstebefattningar.
Såsom exempel härpå torde kunna åberopas de indragningar, som af Kongl.
Maj:t föreslogos och af Riksdagen beslutades år 1871. Vid nämnde års
lagtima riksdag föreslog nemligen Kongl. Maj:t, att dåvarande Vermlands
fåltjägareregemente skulle förändras till en corps på fyra kompanier, äfvensom
att flottans marinregemente skulle från sjö- till landtförsvaret öfverflyttas,
samt i sammanhang dermed:

»att befäl och underbefäl med vederlikar vid Vermlands fältjägareregemente,
hvilka, till följd af nu föreslagna reduktionsåtgärd, blifva öfvertaliga,
må, så vidt de icke varda till andra regementen eller corpser transporterade,
uppföras å allmänna indragning sstaten, med rättighet att, intill dess
de kunna blifva till andra allmänna befattningar förflyttade, en mot sina
nuvarande aflöningsförmåner svarande pension uppbära; dock med skyldighet
att vid fältjägarecorpsen tjenstgöra under de årliga vapenöfningarne, äfvensom
att i händelse af mobilisering tjenstgöra hvarhelst sådant påkallas, intill
dess full pensionsålder är uppnådd, efter hvilken tid de endast underkastas
tjenstgöring i likhet med dem af deras vederlikar, som erhållit afsked med
fyllnadspension», och

»att ofvannämnda bestämmelser må i tillämpliga delar äfven för marinregementets
öfvertaliga personal, efter regementets öfverflyttning till landtförsvaret,
lända till efterrättelse, med iakttagande att regementets befäl och
underbefäl, som icke lämpligen torde kunna påräknas till tjenstgöring vid ett
artilleriregemente, i stället böra förpligtas tjenstgöra vid det infanteriregemente
der sådan tjenstgöring kan påkallas».

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

o

Det. särskilda utskott, som nämnda riksdag var tillsatt med anledning
af Kongl. Maj:ts proposition rörande landtförsvarets organisation, hemstälde
i 13:de punkten af utlåtandet n:o 3, hvad Vermlands fältjägareregemente
beträffade,

»att Riksdagen, utan att ingå i pröfning af frågan om regementets
reduktion, måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t i fråga om anslaget till detsamma
äskat»; och då denna hemställan af Riksdagen godkändes, förföll således
frågan om regementets reduktion.

I fråga äter om marinregementet hemstälde utskottet i 19:de punkten

mom. b.), »att marinregementet må, så fort ske kan, indragas och
anslagen till regementet, i den mån de genom indragningen blifva disponibla,
till statsverket ingå», samt

mom. c.) »att det befäl och underbefäl vid marinregementet, Indika
vid regementets indragning icke blifva behöfliga eller till andra regementen
eller corpser transporterade, eller till andra allmänna befattningar förflyttade,
må vid sina, dem genom fullmakt tillförsäkrade aflöningsförmåner och tjenstebefattningar
bibehållas såsom en för Kongl. Maj:t disponibel befälskader;
dock med dem tillförsäkrad rättighet att, när de sig dertill anmäla, på
allmänna indragningsstaten öfverflyttas med uppbärande af den fasta lönen
såsom pension».

Mom. b.) blef af Riksdagen godkändt, och mom. c.) blef af Andra
Kammaren oförändradt bifallet, hvaremot Första Kammaren biföll detsamma
med den förändring att, i stället för momentets slut, eller stycket från och
med orden »dock med dem», infördes följande mening: »intill dess full
pensionsålder är uppnådd, efter hvilken tid de endast underkastas tjenstgöring
i likhet med dem af deras vederlikar, som erhållit afsked med
fyllnadspension».

Enär kamrarne sålunda stannade i olika beslut rörande befälets genom
indragningen tillförsäkrade förmåner, afgjordes frågan genom gemensam
votering, hvilken utföll så, att Riksdagen beslöt,

»att det befäl och underbefäl med vederlikar vid marinregementet,
hvilka vid regementets indragning icke blifva behöfliga, eller till andra
regementen och corpser transporterade, eller till andra allmänna befattningar
förflyttade, må vid sina, dem genom fullmakt tillförsäkrade aflöningsförmåner
eller tjenstebefattningar bibehållas, såsom en för Kongl. Maj:t disponibel
befälskader, intill dess full pensionsålder är uppnådd, efter hvilken tid de
endast underkastas tjenstgöring i likhet med dem af deras vederlikar, som
erhållit afsked med fyllnadspension».

Af här lemnad redogörelse torde framgå, att statsmakterna, när fråga
tillförene förevarit om indragning af befälsplatser, funnit nödigt tillförsäkra

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

godtgörelse åt dem, som genom indragningen blifvit lidande, och om än här
omförmälda beslut rörande marinregementet blef för det indragna befälet och
underbefälet mindre gynsamt än Kongl. Maj:ts förslag afsåg, så framgår i
allt fall att full enighet rådde derom, att det var statens pligt att träda
emellan för att mildra den olycka, som genom indragningen drabbade de
enskilde.

Men ännu återstår att anteckna ett drag af rättvisa mot marinregementets
indragna befäl och underbefäl. Vid 1872 års riksdag föreslog nemligen
Kongl. Maj: t, att Riksdagen, såsom tillägg till 1871 års Riksdags ofvan
omförmälda beslut måtte medgifva:

satt kompanichefer och fanjunkare vid marinregementet måtte vid
afsked efter uppnådd full pensionsålder undfå fyllnadspension till det belopp,
att densamma, tillika med pensionen från amiralitetskrigsmanskassan, komme
att motsvara deras enligt stat innehafvande lön jemte tjenstgöringspenningar»;

»att subalternofficerare måtte i mån af uppkommande ledigheter kunna
befordras till kaptens grad; dock att de officerare, hvilka sålunda blefvo till
kaptener befordrade, skulle vid uppnådd full pensionsålder, från hvilken tid
tjenstgöringsskyldighet icke ifrågakomme i vidsträcktare mån än för dem,
hvilka erhållit afsked med fyllnadspension, frånträda tjenstgöringspenningar
och åtnöjas med den i stat bestådda lön»;

»att underofficerare af lägre grad än fanjunkare måtte jemväl i mån
af uppkommande ledigheter kunna till fanjunkaregrad befordras»; samt

»att så väl officerare, som underofficerare, hvilka af här ifrågavarande
befordringsrätt ville sig begagna, skulle i afseende å pensionsförmåner vara
underkastade de bestämmelser, som för pension ur amiralitetskrigsmanskassan
jemte fyllnadspension vore eller framdeles blefve i nåder meddelade».

I skrifvelse den 11 maj 1872 säger Riksdagen, i anledning af ofvanbemälde
Kongl. Maj:ts proposition: »Beträffande frågan om befordringsrätt
för subalternoffieerarne och det lägre underbefälet vid marinregementet har
det af Eders Kongl. Maj:t i detta hänseende framlagda förslag synts Riksdagen
icke öfverskrida gränserna för den strängaste billighet; men då emellertid
den föreslagna befordringsrätten utgör en förmån, hvartill vederbörande
icke äro genom föregående riksdagsbeslut berättigade, har Riksdagen
ansett vid medgifvande af sådan befordringsrätt böra fästas ett vilkor, som,
utan att innebära någon obillighet mot den enskilde, kan bereda staten ej
oväsentliga fördelar. Om nemligen inom en icke aflägsen tidrymd skulle
ifrågakomma att i provinsen Blekinge uppsätta annan infanteritrupp och
dymedelst marinregementets befäl blefve för beväringens öfvande obehöflig!,
skulle staten ändock icke kunna undgå att fortfarande aflöna detta befäl
bredvid det nya regementets eller den nya corpsens befäl. Det har derför

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

7

synts böra föreskrifvas, att de officerare och underofficerare, som vilja af
här ifrågavarande befordringsrätt sig begagna, böra vara underkastade förflyttning
till annat infanteriregemente eller annan infantericorps, derest Eders
Kongl. Maj:t kan pröfva sådant lämpligt».

Riksdagen biföll alltså Kongl. Maj:ts framställning med det tillägg
eller vilkor, att de officerare och underofficerare, som ville begagna sig af
den föreslagna befordringsrätten, skulle vara underkastade förflyttning till
annat infanteriregemente eller corps.

I statsmakternas här ofvan omförmälda beslut och åtgärder i ett fall,
som är jemförligt med den ställning, hvari befälet och underbefälet vid Lifregementet
till fot, Smålands grenadiercorps och Yermlands fältjägarecorps
kommit genom 1892 års urtima Riksdags beslut, torde en förebild kunna
sökas för hvad rättvisa och billighet kräfva i frågan om mildring i denna
ogynsamma ställning. Men en sådan mildring kräfves icke blott af rättvisa
och billighet, den påkallas äfven af statens eget intresse. Af den redogörelse
jag ofvan lemnat framgår nemligen, att lång tid måste förflyta, under
hvilken intet avancement vid de ifrågavarande truppförbanden kan ega rum.
Men då redan förut befordringen inom armén går så långsamt, att, i regel,
subalternofficerare ej uppnå kaptensgraden och sergeanter ej fanjunkaregraden
förr än vid omkring 40 års ålder, så lärer otvifvelaktigt inträffa, att
en stor del af de nuvarande subalternofficerarne och sergeanterne vid de
truppförband, hvarom här är fråga, ej kunna nå kaptens- eller fanjunkaregraden
förr än vid omkring 50 års ålder, och många säkerligen ändå senare,
eller till och med efter uppnådd pensionsålder. Att, i följd häraf, truppförbandens
tjenstbarhet måste i hög grad nedsättas, då nästan alla befälsgrader
komma att beklädas af relativt öfverårig personal, är sjelfkärt, och hvilket
intresse för tjensten skall man för öfrigt, under sådana förhållanden, kunna
begära af dem, som, utan egen förskyllan, dömas till en sådan lott, och
derigenom beröfvas den eggelse och uppmuntran, som ligger i hoppet att
inom en rimlig tid komma i åtnjutande af bättre lönevilkor och tryggare lefnadsställning? Dessa

missförhållanden kunna numera visserligen ej fullständigt undanrödjas,
helst de hafva existerat under hela det sist förflutna året; men om
ett antal befäl och underbefäl, motsvarande de inom hvarje grad nu befintlige
öfvertalige, tillätes inträda på allmänna indragning sstaten, så är att förmoda
att mänga af de äldre skulle begagna sig deraf, och att således inom
eu relativt dräglig tid normala förhållanden komme att inträda.

Jag tillåter mig icke föreslå de vilkor, som med inträde på indragningsstaten
torde böra förbindas, viss om att, i fall Riksdagen gillar grunden
för min framställning, den lätt skall kunna bestämma vilkoren på ett

8 Motioner i Första Kammaren, K:o 6.

sätt, som öfverensstämmer både med den enskildes billiga anspråk och statens
intresse.

Naturligtvis måste statsverket drabbas af den kostnad, som inträdet
på indragningsstat torde komma att medföra. Enligt uppgjord beräkning
skulle denna kostnad, i fall alla, som dertill, enligt ofvan anförda grunder,
kunde blifva berättigade, begagnade sig af denna rätt, uppgå till 25,300
kronor, hvilken kostnad naturligtvis i mån af afgång minskas, tills den slutligen
helt och hållet försvinner; men det är att märka, dels att näppeligen
alla komme att inträda på indragningsstaten, dels att så länge de öfvertalige,
under nuvarande förhållanden, qvarstå vid sina regementen, måste deras
nuvarande aflöningsförmåner i allt fall utgå, hvilka förmåner tillsammans
uppgå till icke obetydligt högre belopp än det ofvan nämnda, hvilket blott
motsvarar den fasta lönen.

På grund af ofvan anförda hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen må besluta, att vid Lifregementet till fot,
Smålands grenadiercorps och Vermlands fältjägarecorps
ett antal befäl och underbefäl, motsvarande de vid nämnda
truppförband inom hvarje grad befintlige öfvertalige, må
medgifvas rätt att, när de sig dertill anmäla, inträda på
allmänna indragningsstaten under de vilkor, som Riksdagen
i sådant hänseende finner lämpligt bestämma.

Stockholm den 18 januari 1894.

Helmer Falk.