Motioner i Första Kammaren, N:o 6 (Motion 1893:6 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

N:o 6.

Af herr VOn Hedenberg, med förslag till ändrad lydelse af
§§ 25, 27 och 34 i värnpligtslagen.

Alltifrån införandet af beväringsinstitutionen här i landet och
äfven sedan denna institution genom'' 1885 års värupligtslag erhållit
större stadga, samt än vidare genom derefter tillkomua ändringar har
det befarna sjöfolket i beväringsåldern vid handelsflottan genom undantagsbestämmelser
varit antingen helt och hållet befriadt från öfning i
fredstid eller ock under vissa vilkor undgått sådan öfning — och detta
mot den delvis temligen illusoriska skyldigheten att längre tid än öfriga
tillhöra beväringen eller att, såsom numera är stadgadt, under
hela sin värnpligtstid tillhöra flottans reserv eller första uppbådet.

Att detta efter förhållandena på sin tid egt goda skäl för sig
lärer lika litet med framgång kunna bestridas, som att, sedan beväringens
öfningstid är ökad till 90 dagar, omförmälda undantagsförhållanden
i afseende å den allmänna värnpligten beträffande dess fullgörande
vid flottan böra bortfalla.

Anledningen till det värnpligtiga egentliga sjöfolkets befrielse
från fredsöfning under förra tider är att söka

dels i det förhållande, att sjökrigsmaterielen då var så enkel och
för öfrigt dess handterande så likartadt med handelsmannens, att sjöfolk
i allmänhet just genom sitt eget yrkes utöfning kunde anses vara
i besittning af egenskaper af väl så stort värde för tjensten vid flottan,
som det, hvilket den öfriga beväringen tillfördes genom sin fredsöfning

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

för tjenstfri vid häreD, hvadan ock rättvisligen de förre kunde befrias
från sådana öfningar,

dels deri att krigsberedskapet då för tiden icke behöfde vara
större än att, med den temligen rikliga tillgång på manskap som flottan
egde i båtmanskållet, dess utrustning beräknades kunna bestridas med
stammen och besättningarne sedermera under tiden så småningom
kunna kompletteras med den uppbådade sjöbeväringen.

Andra förhållanden torde hafva bidragit till de ifrågavarande
undantagsbestämmelserna i nuvarande värnpligtslag, ty ingen, som sett
ett nutidens örlogsfartyg eller sjöminmaterielen, lärer vilja förmena, att
den värnpligtiga kofferdisjömannen genom sin befarenbet å handelsfartyg
kan hafva forvärfvat egenskaper, som göra öfningen vid örlogsmaterielens
skötande umbärlig, om man ock måste antaga, att det
lemnar bättre resultat att uti dylikt öfva den befarne yrkesmannen än
den i sådant hänseende mindre skicklige. Deremot torde man kunna
säga, att sjökrigsmaterielens svårhandterlighet är så stor och att den
öfningstid, som hittills varit beväringen beskärd, varit jemförelsevis så
kort, att icke någon som helst öfning med den moderna materielen
ombord kunnat ifrågasättas och att, under sådant förhållande, sjöbeväringens
öfningar, de der icke för flottan, vare sig i afseende å kostnader
eller eljes, kunnat lemna rimligt vederlag, måst inskränkas till
det minsta möjliga som med uppehållande af principen om den allmänna
värnpligten varit förenligt, allt i afvaktan på utsträckning af
öfningstiden och de förändrade bemanningsförhållanden, som deraf må
föranledas.

Hvad åter beredskapet beträffar, så är det nogsamt kändt, att
detta är föremål för alla krigsstyrelsers synnerliga omsorg, och att
öfverallt i andra länder väldiga kostnader offras, för att, uppå antagligen
plötsligt bud, vara den först färdiga.

Då så är förhållandet, borde väl äfven vi se till, att de bästa
krafterna i hvarje fall snarast och först må vara beredda och tillgängliga
vid försvaret — ja! så hade väl ock beträffande sjöbeväringen
kunnat ske, om dess öfningar varit sådana, att gagnet deraf i rimlig
mån uppvägt den förlust i arbetskraft, som på andra områden skulle
hafva åstadkommits, om allt sjöfolk utan undantag vid inträdet i beväringsåldern
varit inkalladt till öfning.

Men, sedan numera beväringens öfningar äro bestämda till nittio
dagar, synes frågan såväl om hvilka värnpligtiga som må inskrifvas vid
flottan, som om dessas fredsöfningar hafva inträdt i ett nytt skede,
enär redan 90 dagars öfningstid bör medgifva att bibringa yrkesmän,
Bill. till Riksd. Frat. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. 3

Motioner i törsta Kammaren, N:o 6.

som ega goda förutsättningar för det, hvartill de skola danas, någorlunda
tillfredsställande skicklighet — eller i allmänhet sådan utbildning
som uppnås i stammens lägsta klass. Detta är dock möjligt endast i
det fall, att de värnpligtiga, som inskrifvas och öfvas, äro de bästa af
sitt yrke — eller i allmänhet de, som äro att finna till icke ringa del
just bland de nu från fredsöfning fritagna, hvilka med bibehållande af
bestämmelserna härom, till största delen aldrig kunna komma att deltaga
i fäderneslandets försvar; ty det lärer väl icke vara synnerligen
vågadt att antaga, att ett blifvande krigs våldsamhet och stora kostnad
komma att bringa detsamma till afgörande så snart, att äfven den mest
pligttrogna beväringsman, som vid kampens utbrott är ute på oceanen
eller i främmande land, icke torde hinna inställa sig. Och om han
också komme tillstädes under krigets fortgång, så är tyvärr troligt, att
efter de förluster i materiel, som de första sammandrabbningarne åstadkommit,
den återstående delen af flottans stridsmedel fuller väl skola
kunna bemannas af de befintliga och redan stridsöfvade besättningarna.
Det är på denna grund, som de ifrågavarande mest yrkesskickliga och
således bästa elementens af sjöbeväringen fritagande från fredsöfningar
mot skyldighet att under hela sin värnpligtstid tillhöra flottans reserv
härofvan är stämplad som en befrielse från att deltaga i den allmänna
beväringen och vederlaget blifvit kalladt illusoriskt.

Men är åter detta rätt bedömdt, så är ock deraf en följd att just
dessa, som äro fritagna från öfningar, företrädesvis borde ingå i den
till fredsöfning inkallade sjöbeväringsstyrkan — och detta så mycket
hellre, som man måste vara beredd på att, i följd af sjövapnets natur
såsom en främsta stridslinie, sjöbeväringens första årsklass också först
komme att införas uti fartygens besättningar och vid minmaterielens
utläggande eller klargöring, då åter bestämmelserna i afseende å årsklassernas
ingående i härens stam lära afse annan ordning.

Härjemte bör erinras att genom det fritagande från fredsöfning,
hvartill § 27 i värnpligtslagen nu berättigar, skulle många värnpligtige
befälhafvare och styrmän, samt mycket maskinfolk under krigstjenst
komma att användas vid flottans för dem främmande materiel, hvilkens
beskaffenhet och egendomligheter de kanske aldrig tänkt sig. Olämpligheten
och vådan häraf är sådan, att det för eu hvar måste vara tydligt,
att bestämmelser, som kunna tillstädja dylikt, icke må lemnas oförändrade.

Den beräkning angående sjöbeväringens årskontingent, som sjöförsvarskomitén
(1880—1882) uppgjorde under häri angifna förutsättning
eller att alla befarna sjömän skulle undergå fredsöfning vid flottan,

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

upptager denna till 1,500 man eller ungefärligen samma tal, som nuvarande
sjöbeväring ansetts komma att uppnå, hvadan ock den finansiella
delen af denna fråga är för femte hufvudtiteln lika i ena som
andra fallet.

Bland de från fredsöfning nu fritagne äro äfven »de som hafva
anställning vid lots- och fyrinrättningarna med lifräddningsanstalterna»,
men enligt en medeltalsberäkning på 5 år utgör antalet 21-åringar af
hela denna personal 19—20 man, en siffra väl låg för att berättiga till
undantagsbestämmelser i en allmän lag, så mycket mer som näppeligen
någon af dessa unga män är fast anstäld, utan endast lärling
eller biträde.

Utom allt detta må framhållas, att om det är principielt lika rätt
och fördelaktigt, att den sjöfartsidkande värnpligtige må anses ega
rättighet att under utöfning af sin tjenst vid fäderneslandets försvar
bibehållas inom sitt särskilda yrke såsom sjöman, som det i allmänhet
är lämpligt, att värnpligtiga yrkesmän, såvidt sig göra låter, under sin
krigstjenst fördelas till sådant som dem bäst passar, så är det ock nödigt,
att värnpligtslagen må upptaga bindande bestämmelser eller uttryck,
hvilka på samma gång, som de medgifva eller stadfästa, att värnpligtige
som idka sjöfart inskrifvas vid flottan, äfven må begränsa antalet
sådana värnpligtige till dem bland de i sjömanshus inskrifna, som
vid inträdet uti värnpligtsåldern verkligen må anses vara sjömän.

Att en dylik uppfattning angående beväringsskyldigheten vid
flottan varit rådande tillförene, då fråga varit om verklig tillämpning
af densamma, framgår ock af föregående förslag till värnpligtslag (jemför
bilagda transsumt af Kongl. Maj:ts proposition n:o 1 om statsverket 1877).

Vid godkännande af det, som i det föregående är framstäldt, och
hvilket afser ändrad lydelse af bestämmelserna i § 25 och § 27 af
gällande värnpligtslag, torde någon åtgärd böra vidtagas för att tillgodose
flottans behof vid mobilisering af värnpligtige befälhafvare,
styrmän, öfvermaskinister och maskinister.

Såsom värnpligtslagens § 27 för närvarande stadgar är detta behof
på visst sätt uti det här ifrågavarande hänseendet tillgodosedt, men
dels äro föreskrifterna härutinnan undantagsbestämmelser och olikartade
med de stadganden, som, med ungefärligen enahanda syfte, äro gifna
för den allmänna beväringen (§ 34 mom. 2), dels kan det å ena sidan

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

synas väl hardt, att eu så betydande del af Sveriges sjöfolk som de
ifrågavarande — i olikhet mot andra värnpligtige, hvilka under de senare
åtta åren af sin värnpligtstid tillhöra landstormen — skola vara förhindrade
att personligen värna om sin hembygd och å andra sidan är
det tilläfventyrs ganska olämpligt att från landstormen undandraga
denna del af de värnpligtiga, bland hvilka vore att finna de i vissa
hänseenden bästa ledare af lokalförsvai''et vid kustorter, och detta just
nu, då man gifvit anslag för anskaffande af en försvarsmateriel, som
för dylikt möjligen kan varda af beaktansvärd verkan.

Vore dessutom värnpligtslagens bestämmelser för flottans värnpligtiga
mera ensartade med dem som gälla för härens, så synes derigenom
fordel å båda hållen vara att vinna — och detta icke minst genom
denna lags större enkelhet och allmängiltighet samt deraf följande
lättare tillämpning.

För erhållande af befälhafvare- eller styrmansbref samt för berättigande
att tjenstgöra såsom öfvermaskinist eller maskinist å ångfartyg
fordras att hafva aflagt motsvarande examen vid någon af rikets
navigationsskolor (eller flottans underbefalsskoior); och enär af anslagen
under 5:te hufvudtiteln, enligt 1892 års stater, ett belopp af icke mindre
än 95,400 kronor tages i anspråk för bestridande af kostnaderna för
undervisningen vid navigationsskolorna, kan det icke synas obilligt,
om de, som begagnat sig af nämnda undervisning, äfven ålades vissa
skyldigheter.

Paragraf 34 mom. 2 af värnpligtslagen har för fyllande af en för
hären vid mobilisering beräknad brist af vissa behöfliga beväringsmän
ålagt dem, som minst två år varit inskrifna som studerande vid universitetet
eller annan statens högskola, att såsom vederlag för åtnjuten
undervisning på statens bekostnad under hela sin tjenstetid i beväringen
tillhöra första uppbådet. Under sådant förhållande kan det ju
icke anses obilligt, — om än navigationsskolorna icke kunna anses
annat än såsom särskilda yrkesskolor —, att också de, som i dessa
skolor erhållit kostnadsfri undervisning och aflagt examen, som berättigar
till utöfvande af yrken, deraf godt förvärf för egen person och
familj snart kan erhållas, i ersättning derför ålades skyldighet af samma
art, som de förstnämda studerande, hvilka i regeln visserligen icke förr
än efter lång tid kunna draga motsvarande nytta af den kostnadsfria
undervisning, de åtnjutit vid universitetet eller annan statens högskola.

Med stöd af hvad sålunda är anfördt får jag vördsamt föreslå, att
Riksdagen för sin del beslutar åt nedanskrifna paragrafer i värnpligtslagen
gifva följande lydelse:

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

§ 25.

1. I flottan inskrifvas:

dels

a) de å sjömanshus inskrifna värnpligtige, som
minst tolf månader varit i tjenst ombord å sjögående
fartyg, samt

b) de som hafva anställning vid lots- och fyrinrättningarna
med lifräddningsanstalterna,

dels ock derutöfver det antal värnpligtige, som
Konungen pröfvar behöfligt.

2. Alla värnpligtige, som icke blifvit inskrifna
i flottan, äro underkastade inskrifning i hären.

§ 27.

Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig
att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid
nittio dagar, hvilken tjenstgöring skall fullgöras vid
flottan samt vid rytteriet under det första året, men
vid öfriga vapenslag under två år med sextioåtta
dagar under det första året och tjugutvå dagar under
det derpå följande.

§ 34.

1. Den, som innehaft anställning vid härens
eller flottans stam eller vid härens eller flottans reserv
under sammanlagdt minst två år, anses hafva fullgjort
sin beväringsöfning, men skall efter afgången från
sagda anställning, så länge han i följd af sin värnpligt
qvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd.

2. Den, som under minst två år varit inskrifven
såsom studerande vid universitet eller annan
statens högskola, äfvensom den, som vid någon af
rikets navigationsskolor, efter i sådan skola genomgången
kurs, aflagt examen, tillhör likaledes första
uppbådet under hela sin tjenstetid i beväringen.

Motioner i Forsla Kammaren, N:o 6.

Med begäran om remiss till lagutskottet anhålles vördsamt, att
utskottet vidtager de formella rättelser i värnpligtslagen, som blifva
nödiga genom ändrad lydelse af ifrågavarande paragrafer — eller eljes
de ändringar, som må finnas lämpliga.

•»

Stockholm den 24 januari 1893.

R. von Hedenberg.

Bil. I.

Uppgift å antalet 21-åringar, som under nedannämnda år funnos
inom den vid lots-, fyr- och lifräddningsanstalterna anstälda personal.

Lotspersonalen................................

Fyrpersonalen ..................................

Personalen vid lifräddningsanstal-terna .............................................

1886.

1887.

18S8.

1889.

1890.

Summa

eller i medeltal 19,8 per år.

Motioner i Första Kammaren N:o 6.

Bil. II.

Transsumt.

Bilaga n:o 3 b till Kongl. Maj:ts nådiga proposition n:o 1 om
statsverket 1877.

Förslag

till

Lag om allmänna värnpligten.

Art. I.

§§ i-io.

Art. II.

a) Utskrifning.

§ IL

§ 12-

1. Alle värnpligtige, som icke enligt mom. 2 och 3 af denna §
utskrifvas till flottan, äro underkastade utskrifning vid hären.

2. Till flottan utskrifvas:

a) sjöfarande, som å hvad farvatten som helst idkat minst tolf
månaders sjöfart å fartyg af 10 tons drägtighet eller derutöfver;

b) fiskare, som idkat kust- eller hafsfiske såsom yrke i minst
tolf månader;

c) lotsar och lotslärlingar; samt

d) maskinister och eldare, som i sådan egenskap å hvad farvatten
som helst tjenstgjort å ångfartyg eller ångslupar.

Motioner i Första Kammaren K:o 6.

3. Dessutom skall till det antal, som Konungen pröfvar erforderligt,
till flottan utskrifvas:

a) värnpligtige från de kusttrakter, der befolkningen mest sysselsätter
sig med kustfart och fiske;

b) ingeniörer, ritare och handtverkare vid skeppsvarf och sådana
mekaniska verkstäder, som hufvudsakligen bedrifva skeppsbyggeri, äfvensom
andra skeppshandtverkare, segelsömmare, blockmakare och repslagare.

§§ 13-24.

b) öfning och tjenstgöring.

§ 25.

Värnpligtig är, sedan han blifvit utskrifven, skyldig att för sin
utbildning under fredstid tjenstgöra den tid, som genom särskild af
Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag bestämmes.

§§ 26-34.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893.