Motioner i Första Kammaren, N:o 5 (Motion 1896:5 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

Nso 5.

Af herr SvedelillS, om ändring af gällande författningar i syfte
att bereda strandegare rätt att öfverbygga ström eller
intaga en del af vattnet i kung sådran.

Den förändring, som 20 kap. byggningabalken erhöll genom kongl.
förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund af den 30
december 1880, är ganska märklig i så måtto, att, då fråga är om anläggande
af nya verk och användande af hittills obegagnad vattenkraft i
våra större vattendrag, der kungsådra förekommer, det möter stora svårigheter
att ens kunna utröna huru mycket vatten med rätta tillkommer en
strandegare; att förändringen utestänger möjlighet att på nyttigt sätt få
använda äfven en del, större eller mindre, af den ofantliga vattenmängd,
som genom nämnda kongl. förordning blifvit tilldelad kungsådran; och
att förhållandet mellan de båda strandegarne på ömse sidor af ett vattendrag
blir nästan omöjligt att utreda, så att en rättvis fördelning dem emellan
af den relativt obetydliga återstod, som kungsådran lemnat, kan verkställas.
Men äfven för äldre verk, som möjligen icke kunna förete särskilt
tillstånd till sina dambyggnader — och dessa torde vara många —
har inträdt en osäker ställning, alldenstund de kunna utsättas för oberäkneliga
rättstvister och om, i följd af sådana, de blifva hänvisade att i enlighet
med nuvarande lag söka rättighet till ny dambyggnad, hafva de
icke blott blifvit beröfvade hvad de länge innehaft och ansett sig rätteligen
innehafva, utan blifva då, liksom en anläggare af nytt verk, utsatta
för alla här ofvan anförda svårigheter.

Den gamla 1734 års lag stadgar i 20 kap. 3 §: »Der kungsådra
af ålder varit häfver, skall tridiung af vattnet öppen lemnas, och der
Bill. till Biksd. Frat. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Käft. (Ko 5.) 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

segelled är, 12 alnar; till båtled 8 alnar, allt i djupaste vattnet». Lagstiftaren
hade dervid den praktiska uppfattningen att göra en särskild
bestämmelse för segel- och båtled, som kompletterade den allmänna, då
denna icke i nämnda fall var tillfyllestgörande, inseende den stora olikhet,
som förefinnes i olika intressens sätt att använda de fördelar ett vattendrag
erbjuder.

Den 1880 utkomna kongl. förordningen gör ingen skilnad i detta
afseende, utan stadgar endast, att »kungsådra skall, så framt den ej är
annorledes bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och beräknas till en
tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd».
Om man söker i lagberedningens motion till den gjorda förändringen,
finner man, att lagberedningen derom icke yttrat annat än, att »till
berigtigande af den efter beredningens åsigt med kungsådrans begrepp ej
öfverensstämmande tolkning af 20 kap. 3 § byggningabalken, enligt hvilken
med tridiung af vattnet skulle förstås tredjedelen af vattenqvantiteten,
blifvit bestämdt uttaladt, att nämnda mått afser vattendragets bredd vid
normalt medelvattenstånd under en viss tidsperiod». Ehuru här icke är
fråga om tolkning af gamla lagparagrafer, må man undra om ej 1734 års
lagstiftare med sin rediga och klara tankegång godt kunde skilja mellan
begreppet vatten, som är en kropp, och bredden, som är ett mått. Lagberedningen
tillägger tröstande, att »i de kungsådror, hvilkas bredd och
läge äro lagligen annorledes bestämda, kan föreskriften ej medföra någon
obehörig inverkan på redan befintliga förhållanden».

Ja väl, men det torde vara på ställen, der kungsådran till bredd och
läge är lagligen bestämd, och vid nya anläggningar och för de nya »förhållanden»,
som med hvarje dag kräfva allt mera uppmärksamhet och som
allt mer visa oss, huru vi nyttigt och fördelaktigt borde kunna begagna
oss af dessa våra naturliga tillgångar, torde nämnda föreskrift icke blott
icke vara en förbättring, utan ett mycket större hinder mot sådan användning,
än någonsin fans i den forna 3 § med dess »tridiung af vattnet»,
åt hvilken af tekniskt lärde och praktiskt bildade män måst gifvas tolkningen
: en tredjedel af framrinnande vattenmängd, såsom varande den
enda förnuftiga och ensamt möjliga vid fråga om beräkning af vattnet
såväl mellan kungsådra och de båda strandegarne, som mellan dessa sistnämnda
sins emellan.

Man måste naturligtvis medgifva, att lagens nuvarande lydelse är fullt
tydlig och icke kan gifva rum för olika tolkningar, samt att vattendragets
bredd lätteligen af hvar och en kan uppmätas, äfven om olika meningar
kunna uppstå om djupaste vattnets rätta läge och i följd deraf om kungsådrans
skjutande mer eller mindre åt ena eller andra stranden. Vid vat -

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

tenfall och i fråga om vattenkraft kan dock äfven detta vara af stor vigt,
men i lugnvatten och i allmänhet, der farled förekommer eller kan förekomma,
torde ingen särdeles svårighet uppkomma att finna en nöjaktig
lösning af frågan om kungsådrans rätta och lämpligaste läge.

Jag vill derför antaga, att nuvarande bestämmelse, att kungsådran
skall omfatta en tredjedel af vattendragets bredd fortfarande blir den allmänna
regeln, men då måste en särskild bestämmelse göras för de delar
af vattendragen, som genom sina fall ega en vattenkraft, lämplig att användas
på nyttiga verks inrättande och drift, likasom 1734 en särskild
bestämmelse gjordes för segel- och båtled. Jag torde derför i det följande
få uppehålla mig endast vid nu gällande lagbestämmelses tillämpning på
vattenfall och dermed jemförliga forssar.

Skall då vid ett vattenfall, antingen tvärt stupande eller mer eller
mindre långsträckt, kungsådran beräknas till en tredjedel af vattendragets
bredd och framgå i djupaste vattnet, är det otvifvelaktigt, att den vid alla
förekommande fall skall sluka den ojemförligt största delen af framrinnande
vattenmängden och lemna relativt högst litet åt de båda strandegarne.
Derjemte komma dessa sinsemellan att erhålla väsentligt olika
anparter af den dem tillkommande återstod af vattenmassan. Ty, äfven
om djupaste vattnet skulle ligga midt i strömfåran, kan medeldjupet efter
den ena strandegarens tredjedel vara betydligt mindre och, om vattnets
hastighet är lika vid båda stränderna, betydligt mindre vatten der framrinna
än på motsatta sidan, för att icke tala om att en olika hastighet
hos vattnet kan ytterligare förstora denna olikhet. Här antog jag dock,
att kungsådran låg midt i strömmen och att de båda strandegarne fingo
njuta hvar sin tredjedel af bredden. Men lika ofta och till och med i
vanligaste fall befinner sig största djupet ej midt i strömmen utan mer
eller mindre åt ena stranden, och då tillkommer ytterligare den orättvisan,
att man icke ens af vattendragets bredd kan åstadkomma en rättvis fördelning,
ty ingen kan väl ifrågasätta att ena strandegaren hos grannen
midtöfver skall tillerkännas en del af strömmens bredd, som fattas honom!

Och likväl är den urgammal denna grundsats, äfven upptagen i
vattenrättsförordningens 1 §, att »en hvar eger, att det vatten, som å
hans grund finnes, sig tillgodogöra» eller att eganderätten till vattnet tillkommer
den, som eger stranden; och i 4 § stå äfven dessa ord: »efter
ty å hans hälft belöper».

Uti denna ursprungliga eganderätt har visserligen tid efter annan en
begränsning måst ske för att ej lägga hinder i vägen för vissa allmänna
och enskilda intressen, såsom farled, fiske, flottled och för att skydda
ofvan- och nedanför boende jord- och strandegare, och på 1600-talet upp -

Motioner i Första Kammaren, N:o b.

kom namnet »kungsådra». Uti en sådan begränsning af deras ursprungliga
rätt, så länge den höll sig blott inom beböfliga gränser, hafva strandegarne,
och det med rätta, måst finna sig. Men då denna begränsning,
som under tidernas lopp blifvit större och större, slutligen utmynnat i
nuvarande bestämmelse, att öfverallt i vattendraget kungsådran skall omfatta
en tredjedel af vattendragets bredd, och derigenom, utan att det är
behöfligt för andra allmänna eller enskilda intressen, beröfvat strandegaren
större delen af det, som ursprungligen var hans tillhörighet, torde det
vara skäl, att en utredning göres för att tillse, om ej sådant kan förekommas
och vårt land kunna, äfven utan att någons rätt förnärmas, få
tillgodogöra sig den rikliga och billiga drifkraft, som försynen beskärt oss
i landets många vattenfall.

Och detta torde väl ock kunna ske, då man besinnar, huru relativt
litet vatten i en större ström behöfver tagas i anspråk för flottning, huru
liten plats och litet vatten behöfves, för att med ganska enkla anordningar
fiskens upp- och nedgång ej må förhindras, och då segel- och båtled ej
förekommer i den del af vattendragen, hvarom nu är fråga.

Man har sagt, att redan nu, medelst 10 § i vår gällande lag, möjlighet
förefinnes för en anläggning af vattenverk att efter föreskrifven
syn göra intrång på kungsådran eller att för sitt ändamål intaga äfven
en del af det vatten, som framrinner på den kungsådran tilldelade en
tredjedel af bredden, men ibland juristerna sjelfve äro i detta afseende
diametralt motsatta åsigter gällande, ett förhållande, som ensamt kunde
tala för åtminstone ett förtydligande af lagens mening.

Slutligen har det framhållits, såsom det förnämsta försvaret för nuvarande
bestämmelse, att den är nödvändig till skydd för jordbruket.
Men hvilken nytta jordbruket kan hafva af att kungsådran skall intaga
en tredjedel af strömmens bredd torde svårligen kunna bevisas. Bland
menige man, i synnerhet från slättlandet, finnes ofta en begreppsförvirring
i så måtto, att en dambyggnad anses nödvändigt förorsaka en uppdämning
äfven ofvanför fallet. Men en dylik förvexling kan man ej förutsätta hos
dem, som föra nuvarande lagens talan. Skall jordbruket anses lida derigenom
att lagstiftningen tilläte större användning af naturkraften i våra
forssar, så kan sådant väl endast träffa de jordegare, som bygga och bo
utefter vattendragen i fråga antingen ofvanför eller nedanför en dambyggnad.
Alla dessa äro skyddade genom uttryckligt förbud i 6 § att > så
bygga, att genom uppdämning eller annorledes men tillskyndas någon,
som ofvan- eller nedan eger jord, vattenverk eller annan egendom». Hvad
faran för uppdämning beträffar, må dessutom ej förbises den allmänna
regeln inom hvarje ordnadt samhälle, att ingen får begagna sig af annans

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

egendom. Ty om någon söker förstora sitt fall genom uppdämning, som
sträcker sig till andras egor, så begagnar lian sig icke blott af hvad lian
egen, nemligen en viss fallhöjd efter sina stränder, utan söker äfven genom
sådan förhöjning af fallet tillskansa sig något, som han icke egen, hvilket
han derför måste antingen först på vanligt tillåtligt och lagligt sätt sig
förvärfva eller från hvilket han måste afstå.

Äfven antages ofta af dem, i dylika saker mindre hemmastadda, att
en dambyggnad, om den också ej förorsakar uppdämning vid vanligt
vattenstånd, dock vid flod, som vanligen inträffar om våren men understundom
äfven vid annan tid, nödvändigt skulle lägga hinder för vattnets
aflopp och derigenom vid dylika tillfällen, om ej annars, åstadkomma
större olägenhet än före dammens anläggning. Det är dock ett misstag,
att sådant behöfver ske. Men det fordras, att företaget blifvit underkastadt
utredning och pröfning af ojäfvige och verkligt sakkunnige män,
som ega kunskap och förmåga att bedöma anläggningens inflytande på
vattendraget i allmänhet, bestämma de anordningar, som böra vidtagas för
skydd af fiske, flottled och farled samt granska och godkänna uppgjorda
byggnadsförslag. Om vid en sådan undersökning det yppar sig, att ett
enskildt mindreintresse genom en tilltänkt anläggning skulle komma att
trädas för nära, bestämmer redan vår nuvarande lag, när och på hvilka
vilkor sådant kan få ega rum.

Fullt öfvertygad, att våra vattenfall utan att förnärma någons rätt,
kunna med en klok lagstiftning komma en mer och mer sig utvecklande
industri till godo, får jag derför föreslå,

att Eiksdagen måtte besluta att ingå till Kongl. Maj:t med underdånig
framställning om behofvet af sådana ändringar i nu gällande författningar,

att strandegare må, efter förutgången undersökning
och utredning, kunna af vederbörande myndighet
berättigas att för vinnande af drifkraft intaga
äfven en del af vattnet i kungsådran eller till och med
öfverbygga strömmen till hela dess bredd, dock så, att
skada derigenom ej tillskyndas ofvan- eller nedanför
liggande jord- eller vattenverk, ofvan- eller nedanför
liggande fisken eller i strömmen ordnad farled eller
flottled, samt att hinder ej uppstår för strandegaren
på andra sidan af strömmen att tillgodogöra sig sin
andel i vattnet.

Stockholm den 20 januari 1896.

A. O. Svedelius.

Bill. till Jiiksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. (N:o 5.)