Motioner i Första Kammaren, N:o 5

Motion 1893:5 Första kammaren

14

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

N:o 5.

Af friherre Klingspor, angående förbud mot frälseskatteräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats.

Genom en följd af åtgärder hafva Konung och Riksdag visat sin
afsigt att, såvidt möjligt, åstadkomma likformighet af de på jorden
hvilande skatter samt bördor; och ehuru frälseräntorna icke med nu
gällande rättsuppfattning äro att anse som räntor i egentlig bemärkelse,
utan betraktas som fast egendom, har dock beslut fattats om
inlösande till statsverket af skattefrälseräntorna, hvadan egarne af de
hemman, hvarifrån dessa räntor skulle utgå, blifvit egare af fastigheten
utan skyldighet att utgifva räntan, samt nu senast, att de egare af
skattefrälsehemman, hvilkas räntor af eu eller annan anledning icke
kunnat på detta sätt inlösas, skulle från och med år 1904 af statsverket
erhålla ersättning till räntans fulla belopp.

Deremot har Riksdagen, enligt mitt förmenande rigtigt, på grund
af de olika förhållanden, hvarunder frälseskatteräntorna uppkommit, afslagit
motioner, väckta i syfte att få dessa senare räntor på lika sätt
som de andra inlösta eller ersättning derför af statsverket lemnad.

Dessutom har Riksdagen, då fråga uppstått om borttagande af
den lösningsrätt, som enligt lag tillkommer så väl egare af frälseränta
till frälseskattefastighet som egares af dylik fastighet till räntan, ej
gifvit sitt bifall härtill; och har under debatten härom i denna kammare
den 21 februari 1891 förekommit uttalanden, hvartill hänvisas
och hvilka gifvit mig anledning att åter taga till orda i denna sak.

De olägenheter, som förefinnas derigenom, att dessa frälseskatteräntor
icke, såsom med skattefrälseräntorna skett, kunna samtidigt nu
blifva förenade med hemmanen eller ersättning derför lemnad, så att
likformighet härutinnan uppstode, ligga i öppen dag, och voro alla,
som i frågan yttrade sig, derom enige.

15

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

Det enda sätt, på hvilket de enligt nu gällande lagstiftning kunna
förenas, är genom köp mellan fastighets- och ränteegaren eller med
begagnande af den lösningsrätt, som vid köp mellan andra personer
kan ega rum. Men förefinnes någon säkerhet för att den med fastigheten
sålunda förenade räntan icke åter utsläppes i marknaden genom
att af fastighetsegaren särskilt, försäljas?

Jag vågar ej afgöra detta, då jag hört, att blaud herrar jurister
meningatne äro olika härom; men hvad jag anser är, att genom ett
bestämdt förbud ett sådant åtskiljande borde hindras, och såmedelst
åtminstone eu minskning i frälseskatteräntornas antal åstadkommas,
liksom att önskligt vore, att genom lagstiftningen borde arbetas i den
rigtning, att en förening af dessa räntor med hemmanen om möjligt
snarast kunde ske, så att olägenheterna af deras skiljande komme att
försvinna.

För att få första steget härtill taget föreslår jag,

att Riksdagen ville besluta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med hemställan det Kongl. Maj:t ville
för Riksdagen framlägga förslag till lag, innefattande
bestämmelse, att frälseskatteränta, som en gång förenats
med hemmanet ej finge derifrån åter skiljas.

Om motionens remitterande till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 25 januari 1893.

Carl Klingspor.