Motioner i Första Kammaren, N:o 5 (Motion 1892:5 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

vl? ]U. - • • .ii"-.,? i* s l, .*,r * i''.,\ \ * I >;

th:J j_‘ • ''iJ ;^r. .i a I; ''tv ilo i. iv: (; • ‘au «nt *i oU

N:o 5.

; o--; ’ T1’- ■ * ;i ».TV ''./inUM

. - v ■ .. -■ i.tf •;; i i

Af herr
vissa handlande och handelsexpediter.

■ i •* • * i • • ! \ ) vi'' r '' i > (it i '' .<}•-• / ''■ ’ 5''. i • ■ '''' ‘ i *'' . ‘l J i S i < ! i '' >< < <'' • i * \ • (« j

Sedan lång tid tillbaka har det varit utländske handlande och handelsexpediter
ålagdt att här i landet erlägga viss afgift för den handel, som de
härstädes idkade.

De om dessa utgifter under olika tider meddelade bestämmelser hafva
varit hufvudsakligen följande:

I bevillningsförordningarne 1810—1830 omnämndes icke utländske
handlande, som efter prof försälja varor, endast »Judar och italienare, som
med särskilt tillstånd resa omkring landet och afyttra nipper eller idka
diversehandel», hvilka borde erlägga enligt 1S10 års bevillningsstadga 25
rdr b:ko och enligt de följande 50 rdr b:ko; hvarjemte från och med år
1818 stadgades, att bevis att afgiften blifvit erlagd borde företes, innan
pass, som uttryckligen borde innehålla att de till sådan handel vore berättigade,
dem meddelades. I 1835 års bevillningsförordning hade stadgandet
följande lydelse:

»Judar och utländingar, som resa omkring i landet och efter eller utan
medhafvande prof för egen räkning eller såsom utskickade för andra utbjuda
eller sluta handel om utländska varor eller eljest drifva handel, erlägga
minst 50 rdr b:ko, som betalas i gränsorten, der de erhålla första resepasset».

För att undgå ansvar såsom för oloflig handel i allmänhet borde såBih.
till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 3 Höft. (N:is5—8) 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

dana personer alltid vara försedda med vederbörande svensk myndighets respass,
som npptoge när och hvarest berörda afgift för året vore betald.

I 1841 års bevillningsförordning blef dels förklarad!, att under utländingar
ej skulle förstås norrmän för handel med norska produkter, dels uteslutna
orden: »eller eljest drifva handel», hvarjemte bestämdes, att erläggande
af 50 rdr b:ko, betalda i gränsorten, berättigade utländing att under
tre månader med eller utan prof för egen eller annans räkning utbjuda
och sluta handel om varor; men ville utländing längre tid dermed fortfara,
skulle för hvarje ötverskjutande månad betalas 50 rdr b.ko, dock med
rätt att vid utresan återbekomma hvad efter denna beräkningsgrund för hel
månad kunde vara för mycket betaldt.

Detta stadgande bibehölls oförändradt i 1845 års bevillningsstadga med
tillägg af ansvarsbestämmelse om böter af 300 rdr b:ko för oloflig handel;
och 1848 års bevillningsförordning gjorde häri icke någon ändring.

I 1851 års bevillningsförordning bestämdes bevillningen till 75 rdr
b:ko för de tre första månaderna och 25 rdr b:ko för hvarje Överskjutande
månad.

1855 års bevillningsförordning nedsatte beloppet till respektive 37 rdr
24 sk. och 12 rdr 24 sk. b:ko och 1858 års förordning till respektive 50
rdr och 20 rdr rmt.

Allt hitintills voro stadgandeua angående bevillning af utländske handlande
upptagna under Art. II Ditt. B »bevillning af städerna»; och uppräknas
utländingarne i sammanhang med öfriga idkare af näring i städerna;
men på förslag af bevillningskomitén öfverflyttades i 1861 års bevillningsförordning
stadgandet härom till Art III och upptogs under särskild
§; hvarjemte, efter erinran af bevillningsutskottet derom, att det vore
en känd sak, att på detta sätt särdeles betydande och vinstgifvande affärer
bedrefves, beloppet böjdes till respektive 100 och 40 rdr rmt.

Dessa stadganden fortforo att gälla intill början af år 1890 med den
ändring allenast genom bevillningsförordningen af den 15 oktober 1880, att
skyldigheten att utgöra enahanda bevillning utsträcktes äfven till infödda,
men här i riket icke mantalsskrifna handlande och handelsexpediter.

Genom Riksdagens år 1889 fattade beslut gäller numera från och
med år 1890 i detta ämne följande, i kongl. förordningen den 5 oktober
1889 intagna stadgande:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för det
år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt rum, allmän
bevillning erlagt, skall, då han reser omkring i landet och för egen

Motioner i Första Kammaren, Ko 5. a

eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande af handel, med
eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att
framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten till riket till närmaste
kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift huru länge lian ämnar
här qvarstanna samt dervid för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis
för hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela månaden eller blott
en del deraf begagna sig af rättigheten, erlägga etthundra kronor, hvilken
afgift skall, antingen för längre tid på en gång eller minst för en manad
i sänder, inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det lan, der han
vid betalningstiden sig uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afgiften
vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner,
böra af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillsändas, for att
kronans uppbördsmän i städerna tillhandahållas, och h vilka blanketter, som
skola lyda å etthundra kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt
iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,
likstälde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel om utländska
varor, skall, innan handel å någon ort inledes, för vederbörande polismyndighet
derstädes styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften, och
skall bevis om sådan anmälan af myndigheten på begäran meddelas. Beträdes
någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock underlåtit att hos
vederbörande polismyndighet förete bevis om afgiftens erläggande, med att
idka dylik handel, * böte från och med etthundra till och med femhundra
kronor, och vare han derjemte i förstnämnda fall skyldig utgifva afgift för
den tid, hvarunder den olofliga handeln utöfvats. lörbrytelser häremot
upptagas af poliskammare, der sådan tinnes, och eljest af allmän domstol,
och fördelas de ådömda böterna lika mellan åklagaren och den kommun,
hvarest förbrytelsen blifvit begången».

Den inkomst, som kommit staten till godo af denna bevillning, har

utgjort:

År 1876 ................ 83,940 kr.

» 1877 ............................. 99,302 » 50 öre

» 1878 90,480 >

» 1879 81,242 »

» 1880 97,054 »

således i medeltal under femårsperioden 90,403 kr. 70 öre,

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

År 1881
» 1882
» 1883
» 1884
» 1885

108,080 kr.
113,077 » 50 öre
119,784 »

125,640 »

128,360 •»

således i medeltal under femårsperioden 118,988 kr. 30 öre,

År 1886
» 1887
» 1888
» 1889
» 1890

118,540 kr
117,960 »
142,672 »
170,800 »
32,2040 »

således i medeltal under femårsperioden 156,402 kr. 40 öre.

Rättvisa och billighet kräfva, att lagstiftningen i detta ämne ordnas
på ett sådant sätt, att utländingens eller den i utlandet bosatte svenske
undersåtens utskylder för vinst af affärer här i landet icke här varda allt
för låga i jemförelse med den i Sverige bosatte affärsmannens. Så är dock
icke förhållandet. Utländske eller i utlandet bosatta svenske undersåtar,
som här i riket resa omkring för att bjuda ut eller sluta handel om utländska
varor, äro^ för närvarande pålagde en skatt, som i allmänhet endast
utgör en ringa bråkdel af hvad den här bosatte handlanden har att erlägga.
Det finnes, för att anföra ett par exempel, om hvilka jag erhållit fullt tillförlitlig
kännedom, en firma i Hamburg, som genom två handelsresande
försäljer varor här i landet till ett värde af ombring 3,000,000 riksmark;
en firma i Köpenhamn säljer genom högst två resande varor i Sverige till
ett värde af omkring 2,000,000 kronor, och detta i båda fallen på en tid
af några få månader. Dessa handelshus hafva således att erlägga en årlig
skatt i ett för allt af 600 å 800 kronor hvardera, under det att utskylderna
för ett svenskt handelshus, som hade lika stor omsättning, skulle
uppgå till flera tusen kronor.

Antalet af de utländska firmor, som här i landet afyttra varor, väl till
mindre belopp än de nu angifna, men dock till synnerligen afsevärda summor,
är — det känner hvarje affärsman — så stort, att någon åtgärd i den
af mig här ofvan angifna rigtningen måste göras, och detta så mycket

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

hellre som Sverige för skötande af sina affärer på utlandet sällan om ens
någonsin utsänder handelsresande. Förelag till vinnande af ändring i det
angifna missförhållandet hafva vid olika tillfällen framkommit, men de
hafva, såsom af ofvanstående historik framgår, endast till ringa del vunnit
afseende. I ett af dessa förslag — det af skatteregleringskomitén den 13
september 1882 afgifna angående skatteförbållandena i riket — anföres, att
säkert torde vara, att ifrågavarande form för affärers inledande och afslutande
under senare tider vunnit betydande utveckling och ofta antagit proportioner,
som ej stode i rimligt förhållande till de då utgående afgifterna,
hvadan komitén ej drog i betänkande att föreslå, att bevillningsbeloppet
måtte höjas till 200 kronor för företa månaden och 80 kronor för
hvarje följande månad af dylik persons vistelse inom riket. Detta förslag
synes mig vara värdt uppmärksamhet, dock, att då en och samma afgift
numera skall erläggas för hvarje månad, skäl icke , torde, förefinnas att
återgå till förut gällande stadgande om lägre afgift för en senare än en
föregående månad under året.

På grund af hvad jag nu anfört och under erinran att tidpunkten för
den förhöjning i ifrågavarande bevillningsafgift, som jag ifrågasätter, torde
vara lämplig, då några liandelstraktater icke lägga hinder i vägen för förändringen,
tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta, att den afgift, som skall
erläggas af utländing eller i utlandet bosatt svensk
undersåte, som icke för det år, hvarför uppbörd af bevillning
till svenska staten senast egt rum, allmän bevillning
erlagt, skall, då han reser omkring i landet och
för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning till
inledande af handel, med eller utan varuprof, bjuder
ut eller slutar handel om utländska varor att framdeles
från utlandet levereras, bestämmes till två hundra kronor
för hvarje kalendermånad, ehvad han vill under
hela månaden eller blott en del deraf begagna sig af
rättigheten.

Stockholm i januari 1892.

II. C av alli.