Motioner i Första Kammaren, N:o 5 (Motion 1890:5 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

N:0 5.

Af herr Unger, Ädolf, med förslag till cindrad lydelse af 7 $ i
förordningen om allmän flottled den SO december 1880.

Då det vid tillämpning af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om allmän
flottled af den 30 december 1880 visat sig, att samma förordning, så
vidt den handlar om förvärfvande af för flottleds inrättande nödig jord,
genom sin ofullständighet vållat mycket bryderi, i det att en alldeles olika
uppfattning om förordningens mening i det antydda hänseendet gjort sig
gällande hos de myndigheter, hvilka hafva haft att handlägga hit hörande
ärenden, så kräfves helt visst härutinnan ett förtydligande.

Det är nemligen i nyssnämnda förordnings 7 §, frågan om jords förvärfvande
för allmän flottled afhandlas, och har paragrafen följande lydelse:

»Erfordras för ändamålet att jord eller lägenhet, som annan tillhör,
för flottleden begagnas eller att vatten, annan till men, ur vattendrag bortledes,
då skall i saknad af godvillig öfverenskommelse frågan om skyldigheten
att afstå hvad nödigt är på Ivonungens pröfning ankomma, efter ty
angående sådant afstående för allmänt behof stadgas; och länder i dessa
fall, jemväl om sättet för ersättningens bestämmande så ock i allt öfrigt,
de för dylika frågor särskilt gifna föreskrifter till efterrättelse.»

Detta är det alltså man har att rätta sig efter »i saknad af godvillig
öfverenskommelse», men deremot finnas i förordningen icke intagna några
bestämmelser för sättet att gå tillväga i sådana fall, der godvillig öfverenskommelse
med jordegaren verkligen träffats. Och just till följd af denna
brist har också, efter hvad åtminstone inom Norrland kändt är, mycken

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

villrådighet uppstått vid förordningens tillämpning i detta hänseende, i det
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ett län fordrat såsom vilkor för en
iiottleds öppnande för allmänt begagnande att å hvarje jordremsa, vore den
ock af blott ett par qvadratmeters areal, hvilken för flottledens inrättande
tarfvas, fullständigt lagfaret eller intecknadt köpebref skulle presteras, och
i konseqvens härmed också gifvit den för Höftledens afsyning tillförordnade
personen i uppdrag att vid synetillfället utreda och ingå i bedömande af
lagligheten och beståndet af sådane jordupplåtelser; under det att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i ett annat län deremot blott gifvit afsyningsförrättaren
i uppdrag att, såsom ock finnes föreskrifvet i flottningsstadgans
8 § mom. 1, verkställa afsyning af de i flottleden utförda arbetena.

Då den gifna följden af detta senare förfaringssätt måste blifva den,
att i de många fall, der ingen expropriation af jord begärts, eller eljest
tvist om jord för flottledens behof hvarken vid afsyningstillfället eller dessförinnan
yppats, Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke fått någon som
helst anledning att befatta sig med jordfrågan, så har ock deraf ytterligare
följt, att samma myndighet funnit sig oförhindrad att, der de föreskrifna
arbetena blifvit till läge och beskaffenhet godkända, förklara sökanden
berättigad att för allmänt begagnande upplåta sådan flottled, oberoende
deraf att möjligen framdeles tvist om en eller annan till flottleden afstådd
jordbit kunde vara att befara.

Att denna senare tillämpning är den med förordningens innehåll och
mening mest öfverensstämmande och i praktiken den mest lämpliga, är
visserligen antagligt, och detta så mycket mera, som det väl icke heller
lärer tillkomma Kongl. Maj:ts befallningshafvande såsom en administrativ
myndighet, och än mindre afsyningsförrättaren, att pröfva och bedöma lagligheten
och kraften af de mellan vederbörande jordegare och sökanden
eller flottningsföreningen ingångna aftalen, eller att afgöra de tvister, som
i anledning af dessa aftal kunna uppstå, hvilket uppenbarligen bör tillkomma
endast de allmänna domstolarne; men då nu i allt fall faktiskt
är, att olika meningar härutinnan bland myndigheterna gjort sig gällande,
och helt visst är att befara det äfven så framdeles kommer att ske, till
oberäknelig skada, tidsutdrägt och obehag ej blott för allmänheten utan
isynnerhet för de enskilda personer, som direkt träffas af följderna utaf en
annan tillämpning af förordningen än den rätta, så måste ett fullständigande
och förtydligande af den här omordade, ganska vigtiga lagparagrafen,
vara ur alla synpunkter önskvärda, hvadan jag tager mig friheten att i
sådant hänseende vördsamt föreslå,

Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

att ''Riksdagen behagade för sin del besluta att till
§ 7 i Kongl. Maj:ts förordning om allmän flottled af
den 30 december 1880 foga en ny punkt af följande
innehåll:

»Har deremot godvillig öfverenskommelse träffats, så
att icke någon expropriation af jord eller lägenhet satts
i fråga, eller eljest under ärendets handläggning någon
befogad anmärkning till myndigheterna inkommit från
egare till jord, lägenhet eller vatten, som för flottledens
ordnande blifvit taget i anspråk, så må flottleden, der
öfriga i denna förordning föreskrifna vilkor blifvit uppflöda,
utan hinder af möjligen framdeles uppstående
tvister om bättre rätt till sådan egendom, förklaras
upplåten för allmänt begagnande.»

Öfverlemnande jag dock åt lagutskottet, till hvilket denna motion
torde hänvisas, att i detta mitt förslag göra de förändringar, som kunna
anses lämpliga för vinnande af det med motionen afsedda syfte.

Stockholm den 21 januari 1890.

Adolf Unger.