Motioner i Första Kammaren, N:o 53

Motion 1896:53 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 53.

1

N:o 33.

Af herr Wieselgren, om ändring i gällande bestämmelser angående
försäljning af vin och maltdrycker i stad.

Det stora antal motionärer, som riksdag efter riksdag framlägger
förslag om ölförsäljningens ordnande på ett för nykterhet och ordning
tillfredsställande sätt, intygar bäst, att det så ifrigt eftersträfvade målet
ännu icke är uppnådt. Äfven denna Riksdag har fått sig frågan förelagd.
Antagligen skall den heller icke nu kunna i allo lösas, då Riksdagen
ännu allt jemt fruktlöst väntar på det förslag om ölbeskattning,
förutan hvilket någon fullständig, någon helt genomgripande reform
icke låter sig genomföra.

I hvilken riktning denna bör gå, måste dock redan dessförinnan
klargöras. Men vid arbetet härför kräfves, att mål och medel noga
öfvervägas, så att icke, sedan den åtrådda reformen kommit till stånd,
förbättringen uteblifver. Sådant skulle verka i hög grad menligt för
nykterhetsarbetets fullföljd och med rätta försvaga förtroendet för de
krafter, hvilka framdrifvit dess önskningsmål.

Det är i känslan af denna fara jag ansett mig böra öka de redan
framlagda motionernas antal med ännu en.

Den gäller ölhandeln i stad.

Motionärerna i Andra Kammaren hafva föreslagit likasom ock
sagda kammare på vederbörande utskotts tillstyrkande
Bill. till Jliksd. Prat. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 18 Käft. (Ko 53.)

■2

Motioner i Första Kammaren, N:o 53.

hemställa om sådan ändring i kongl. förordningen angående handeln
med vin och maltdrycker, att handel med vin och Öl icke må vare sig
å landsbygden eller i stad förenas med annan handel, hvartill särskild
anmälan erfordras.

Första frågan, som härvid till besvarande framställer sig, torde
vara, huru vida verkligen ölförbrukningen i städerna tagit sådana dimensioner,
att någon särskild åtgärd i förevarande afseende är af behofvet
påkallad.

Ännu finnas många, som qvarhålla den mening, hvilken för omkring
femtio år sedan gjorde sig gällande, och som på donna grund
ännu alltid anse ölet såsom nykterhetsnitets bästa bundsförvandt. Under
bränvinsflodens dåtida förhärjningar såg man verkligen i det så mycket
alkoholsvagare ölet ett surrogat, vid hvilket man fäste stora förhoppningar;
man hade glömt den ölets äldre meritförteckning, om hvilken
jag heller icke sjelf kände mycket före sammanfattandet af 1881 års
komitébetänkande angående beskattning af maltdrycker. De i mån af
bränvinets undanträngande oaflåtligt från alla delar af landet ingående,
ständigt förnyade erfarenheterna om ett stigande missbruk af ölet borde
dock nu hafva hunnit öppna allas ögon. Det gifves ej mera någon
möjlighet att förneka det beklagliga förhållandet, att ölet för närvarande
användes såsom berusningsmedel och att det i detta afseende täflar
med bränvinet.

Och att så är förhållandet icke blott å landsbygden, der bränvinet
i följd af vårt lokala veto i väsentlig mån undanträngts, utan ock
i städerna, särskildt i sådana, der bolagssystemet med allvar sökt genomföra
sin uppgift i fråga om bränvinsförbrukningens hämmande, kan
heller icke med någon framgång bestridas. Det måste ock vara påtagligt,
att på hvarje plats, der tillgång å tvenne slags rusdrycker gifves,
och der man på flerahanda sätt försvårar åtkomsten till den ena —
genom inskränkning af försäljningsställenas antal, genom försäljningstidens
begränsning, genom förbud mot försäljning på kredit, genom
minderåriges utestängande o. s. v. — under det man lemnar den andra
i. det allra närmaste fri, måste med nödvändighet inträffa, att förbrukningen
af den senare ökas samt att de förbrukare af maltdrycker, hvilka
begagna dem till öfvermått, snart sagdt känna sig hänvisade till förtäring
af den så mycket lättare åtkomliga sorten. I huru hög grad
fylleriet numera hemtar sin näring från ölkrogarne, torde bäst inhemtas
af nedanstående polisstatistik från Göteborg öfver de ställen, der för
fylleri anhållna personer erhållit sitt rus.

Motioner i Första Kammaren, N:o 53.

År:	Bolagskrog:	Ölkrog:	Enskildt ställe:	Okändt:
1875.	890.	130.	335.	1,026.
1876.	1,067.	263.	357.	856.
1877.	1,142.	305.	406.	867.
1878.	1,023.	269.	327.	845.
1879.	1,070.	301.	234.	713.
1880.	851.	397.	303.	770.
1881.	914.	445.	292.	897.
1882.	839.	442.	292.	805.
1883.	899.	523.	370.	801.
1884.	773.	419.	355.	1,114.
1885.	727.	483.	330.	1,183.
1886.	798.	582.	358.	1,240.
1887.	840.	614.	464.	1,174.
1888.	688.	679.	549.	1,215.
1889.	765.	753.	574.	1,371.
1890.	1,061.	960.	763.	1,590.
1891.	1,197.	1,202.	799.	1,734.
1892.	1,005.	1,231.	819.	1,765.
1893.	844.	1,044.	796.	1,566.
1894.	693.	1,007.	705.	1,403.
1895.	606.	995.	725.	1,352.

Det är klart, att man icke kan tillerkänna absolut tillförlitlighet
åt dessa tal. Men i ett afseende måste de vara absolut tillförlitliga, och
just i det, hvarom här är fråga. Ty att tillbakavisa deras bevisande
kraft i fråga om ölfylleriets fruktansvärda tilltagande låter sig icke göra;
och lika omöjligt är att icke tillerkänna dem vitsord i fråga om den
erfarenheten, att bolagskrogarnes bidrag till fylleriet i städerna i allmänhet
torde vara mindre än ölkrogarnes och de enskilda ställenas,
under hvilken senare rubrik lönkrögeriet jemväl ingår.

Om det sålunda måste erkännas, att ölfylleriet äfven i städerna
eger rum i en grad, som med nödvändighet kräfver särskilda åtgärder
för dess hejdande, återstår att tillse hvilka dessa åtgärder böra vara.

I Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts betänkande föreslås
för ölfylleriets motarbetande på landsbygden, att handel med vin och
Öl icke må derstädes förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan
erfordras. Detta förslag vinner fullständig förklaring af det kända
förhållande, att landthandeln i öfvervägande mån blifvit en mer eller
mindre förstucken bihandel, hvilken man på sagda sätt söker förekomma.

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 53.

Från denna uppfattning leder sig utskottet till den slutsatsen, att någon
skilnad i lagstiftningen för stad och landsbygd icke bör göras, hvadan,
och då samma anledning att skilja vin och starkare maltdrjmker från
annan handel i stad förefinnes som för bränvinshandelns särskiljande
derifrån, utskottet finner sig böra tillstyrka, att handel med vin och Öl
icke heller i stad må förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan
erfordras.

Satsen derom, att någon skilnad i lagstiftning för stad och landsbygd
icke bör göras, är emellertid af fullständigt doktrinärt skaplynne
och kan ej med framgång försvaras. Olika förhållanden å landsbygd
och i stad betinga tvärt om ganska ofta skilnad i en ekonomisk lagstiftning,
som eger hela sitt berättigande, hela sin betydelse just med
afseende å sin förmåga att efter för handen varande faktiska omständigheter
ändamålsenligt verka för det mål, lagen för sig uppstält. Kan
det således visas, att en för landsbygden ändamålsenlig lagstiftning i
fråga om städerna skulle vara ändamålslös, bör visserligen icke ifrågakomma,
att den det oaktadt, blott på grund af en vilsekommen jemlikhetsfras,
fastställes att gälla äfven för de sistnämnda.

Och det innebär ingen svårighet att visa detta.

Om genom lag landthandeln förbjudes att befatta sig med vinoch
ölförsäljning, torde dermed ock verkligen vara vunnet hvad man
eftersträfvar. Men om en motsvarande bestämmelse utfärdas för »annan
handel» i stad, vinnes dermed i grunden ingenting. De bryggare, som
nu låta försälja sitt Öl i matvaru- eller diversehandelsbodar, blifva visserligen
derefter tvungna att anordna särskilda försäljningsställen för sagda
vara, och detta kommer antagligen att vålla dem någon förökad kostnad;
men en hvar förstår lätt, att de icke lära undandraga sig densamma,
hvadan förhållandet, från nykterhetens och samhällsintressets
synpunkt sedt, blir fullkomligen oförändradt. Då emellertid åtgärdens
syfte icke var att öka bryggarnes utgifter, utan att åstadkomma ökad
nykterhet och mera ändamålsenlig anordning af ölförsäljningen i restriktiv
rigtning, är ju tydligt, att åtgärden måste anses förfelad.

Som bekant verkade 1855 års bränvinsförsäljningslag högst obetydligt
till förbättring af då rådande fylleriförhållanden i städerna. Under
det att den nya bränvinstillverkningslagen undertryckte hela mängden
af småbrännerier å landsbygden och dermed ock beredde landtkommunernas
försök att befria sig från den mindre bränvinshandeln
en helt annan verkan, än dittills varit möjlig, stod man i städerna på
samma bedröfliga punkt som förut. Jag påminner om det betecknande
förhållandet, att år 1856 samtliga minuthandels- och utskänkningsrättig -

Motioner i Första Kammaren, N:o 53. 5

heter å svenska landsbygden utgjorde blott 689, deraf 132 voro för
kortare tid än år beviljade af länsstyrelser, men att försäljningsrättigheterna
i städerna samtidigt uppgingo till 1,912; liksom att, då under
sagda år 1,339 personer för fylleri sakfäldes å landet, de i stad af samma
anledning sakfäldes antal besteg sig till 10,507.

Det visade sig således fullkomligt obestridligt, att den nya försäljningslagens
äfven städerna omfattande förbud för bränvinshandels
förenande med »annan handel», derför särskild anmälan erfordrades, icke
förmått åstadkomma någon ökad nykterhet. Destillatörerna »förläde» så
många krogar, som af myndigheterna kunde medgifvas, och superiet
florerade som förr. Ligger icke häruti eu tydlig hänvisning till blifvande
erfarenheter, om nu af Andra Kammaren tillstyrkt åtgärd i fråga
om ölhandelns ordnande i stad skulle vinna Konungens bifall?

Men tänkande män insågo så småningom, att det icke var ensamt
å sagda förfarande ett förbättradt tillstånd var att vänta. De förstodo,
att så länge den enskilda konkurrensen ombesörjde rusdrycksförsäljningen,
kunde icke någon förbättring stå att vinna; de insågo, att denna
beredde sig möjligheten att efter en grundsats handhafva försäljningen
å alla försäljningsställena och att å dem alla lika samvetsgrant tillämpa
för dem alla gifna restriktiva bestämmelser; och det blef dem klart, att
man derjemte måste åvägabringa en stark nedsättning af försäljningsställenas
antal. Det var från dessa utgångspunkter man utgick vid
anordnandet af det för bedrifvandet af bränvinshandeln inom städerna
af lagen medgifna bolagssystem, om hvilket Departement af Labor i
Washington i sin femte särskilda till Förenta staternas president ingifna
berättelse yttrar, att det, om det än icke är fullkomligt, dock måste
erkännas representera de bästa ännu uppvisade medel för en kontrollerad
rusdryckshandel, der sådan alls är tillåten.

Om det nu måste vara påtagligt att ofvan sagda grundsatser,
hvilkas rigtighet icke torde kunna bestridas, kräfva tillämpning äfven
mot den nya rusdryck, som sedan bolagssystemets tillkomst uppträdt
såsom en växande fara för enskilde och för samhället, lärer heller intet
skäl förefinnas för uppletandet af andra vägar än de redan brutna, om
man verkligen vill på allvar upptaga kampen deremot. Efter min åsigt
skall ölfylleriet inom städerna icke kunna på administrativ väg med
tillbörlig kraft bekämpas utan genom att under bolagssystemet indraga
äfven den mindre maltdryckshandeln. Så länge denna bedrifves af det
enskilda näringsintresset, skall den både paralysera de ansträngningar,
som från bränvinsbolagens sida kunna göras i nykterhetens intresse, och
dessutom befinnas oåtkomlig i sina försök att kringgå de bestämmelser,

Motioner i Första Kammaren, N:o 53.

(5

hvilka från samhällsmagtens sida kunna göras för dess inskränkande.
En hvar måste väl ock inse det förnuftsvidriga uti att åt sins emellan
stridiga viljor och syftemål anförtro rusdryckshandeln inom samma stad.
En följ driftig utveckling af vår rusdryckslagstiftning för oss ovilkorligen
till äfven maltdryckshandelns anförtroende åt de för bränvinshandelns
ombesörjande inom städerna upprättade bolagen.

Såsom ledande grundsatser vid utförandet af en så beskaffad åtgärd
bör dock, efter min åsigt, bestämmas, att bolag, som fått sig detta
uppdrag lemnadt, icke må i samma lokaler genom samma föreståndare
eller ens i samma hus utöfva försäljning af båda dryckerna, utan tvärt
om tillförbindas att fullständigt särskilja bränvinsförsäljningen från ölförsäljningen,
så att bränvin icke tillhandahålles på ölkrogen och heller
icke Öl å bränvinskrogen; att räkenskaperna för de båda försäljningsslagen
hållas sins emellan fullkomligt åtskilda; samt att särskilda bestämmelser
meddelas rörande användningen af den på ölförsäljningen
uppstående handelsvinst, hvilken jag anser icke borde få användas för
andra syften än sådana, som direkt tjena de obemedlade klassernas intressen.
Jag tänker härvid främst på åtgärder, som gagna deras barn,
såsom t. ex. anordnandet af arbetarebostäder, hvilkas betydelse för ett
verkligt hemlif bland dessa klasser lätt torde kunna förstås, uppfostringsanstalter
för vanvårdade barn, likasom ock andra förfoganden, genom
hvilka en klartänkt menniskokärlek vet att tjena både samtidens och
framtidens välförstådda bästa.

Då jag icke vet, att vinutskänkningen inom städerna gifvit anledning
till klagomål, skulle jag icke hafva berört densamma, derest icke
frågan om utskänkningen af vin och maltdrycker af ganska begripliga
skäl hittills sammanförts i samma författning och antagligen äfven nu
måste i ett sammanhang behandlas. Icke heller har jag någon anledning
att önska svagdrickshandelns indragande under bolagen; men så
länge någon laglig skilnad icke åstadkommits emellan svagdricka! och
öfriga maltdrycker, är jag ur stånd att på annat sätt än detta angifva
verkliga meningen med mitt förslag i förevarande afseende.

I främsta rummet afser detta att å bolagen få öfverflytta de utskänkningsrättigheter,
hvilka omförmälas i 4 § af kongl. förordningen
den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt
kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker; men då det torde vara
möjligt, att denna ändring skulle kunna motivera jemkningar af författningen
i andra delar, finner jag mig icke böra blott till sagda punkt inskränka
min hemställan, utan tillåter jag mig, på grund af hvad jag i
ärendet anfört, härmed vördsamt föreslå,

Motioner i Första Kammaren, N:o 53. 7

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hemställa,
det Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huru vida icke nu gällande bestämmelser angående
försäljning af vin och maltdrycker i stad må kunna
så förändras, att sagda försäljning i den omfattning,
som på grund af förhållandena pröfvas nödig, må
kunna öfverlåtas å bolag, som i enlighet med bestämmelserna
i § 9 mom. 2 och § 18 i kongl. förordningen
den 24 maj 1895 bildats för att i sedlighetens intresse
ombesörja bränvinsförsäljningen inom staden och fått
rätten härtill åt sig öfverlåten.

Stockholm den 17 april 1896.

Sigfrid Wieselgren.