Motioner i Första Kammaren, N:o 4 (Motion 1874:4 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

IVt# 4.

Af Harr Thyselius: Angående rätt för ägare af skatte jord att fritt
förfoga, öfver derå växande ekskog samt måste- och slorverksträd.

Då Riksdagen, under förutsättning att en ny betryggande härordning
varder antagen, lernnat sitt samtycke dertill att grundskatterna samt rustningsoeh
roteringsbesvären må efterhand upphöra samt såmedelst, i afseende på
beskattningen, jemlikhet i en framtid åstadkommas emellan jordlägenheter
af olika natur, torde det icke heller anses för mycket vågadt, om ett förslag
nu väckes derom, att kronoskattejordeu måtte blifva likställd med frälsejord,
så vidt angår egandc- och fri dispositionsrätt öfver den å dess område befintliga
ekskog, äfvensom öfver maste- och stor verkstad.

Ifrån äldre tider har i afseende på de så kallade bärande träd, hvartill
1734 års lag hänför ek, bok, apel och oxel, blifvit i lagstiftningen antaget
såsom grundsats, att dessa träd å fräisegmnd höra frälsemannen till,
hvaremot egare af stadsjord, säterier, hemman och lägenheter, så vidt jorden
är skatte, frånkänts makt att dylika träd hugga och falla. Uti detta stadgande
hav sedermera, genom Förordningen den 1 Augusti 1803, vidtagits
en sådan förändring, att af de bärande träden endast eken blifvit kronan
för framtiden förbehållen, hvarefter slutligen, på framställning af representationen,
i afseende på nämnda trädslag den eftergift blifvit, medelst Förordningen
den 28 Oktober 1830, beviljad egare af skattejord, att han må genom
lösen förvärfva egandc- och oinskränkt dispositionsrätt ej mindre till den
ekskog, som framdeles af sig sjelf eller i följd af verkställda planteringar kan
på hans jord uppväxa, än oek till den redan befintliga ekskogen, med undantag
allenast af sådana, när författningen utfärdades, växande träd, som vid
anställd besigtning och värdering utmärktes och antecknades såsom goda och
för flottan användbara, hvilka kronan förbehöll sig att få fålla och afföra

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

emot betalning- efter taxa. Lagstiftningen har sålunda under detta århundrade
framgått i en bestämd riktning mot det mål jag uppställt, och jag hör
visa att det enda steg, som återstår att taga för hinnandet af nämnda mål,
nu kan uttagas utan någon egentlig uppoffring å statens sida.

På af mig framställd begäran har vid landskontoren i de län, der
eken växer, med undantag allenast för Kalmar, Westmanlands och Werinlands,
undersökning i der förvarade handlingar egt ruin, angående Ko) sammanräknade
antalet af de hemman, å Indika, vid verkställd värdering, befunnits
ekar som varit odugliga för kronans behof och beloppet af den lösen,
som för så beskaffade ekar blifvit bestämd; 2:o) sammanlagda mantalet af de
hemman, för Indika sådan lösen ännu icke blifvit erlagd, och beloppet, hvartill
nämnda lösen skulle uppgå, samt 3:o) huru många de mantal äro, för
Indika utan sammanhang med skatteköp eller inlösen af redan förefinna ekträd,
rättighet att disponera öfver den framdeles uppväxande ekskogen samt
inaste- och storverksträd blifvit förvärfvad. Af dessa undersökningar, Indika
egde rum under året 1870, men i afseende hvarå ifrån mer än ett lön blifvit
afgifven den förklaring, att desamma till följd af bristfälliga anteckningar
icke kunnat bringas till önskvärd fullständighet och säkerhet, framgår, att
antalet hemman, hvarpå funnits växande okär af beskaffenhet att få inlösas,
utgjort, om do brutna talen i de särskilda länsuppgifternas slutsummor finnas
å sido, 12,038, samt lösesumman 277,390 riksdaler 3 öre, att antalet
hemman, af hvilken egare lösningsrätten icke blifvit begagnad, uppgått, likaledes
utan beräkning af de brutna talen, till 1,214 samt inlösningsbeloppen
sammanräknade till 15,069 riksdaler 22 öre, samt att för 554 hemman,
brutna tal oberäknade, lösen endast för framdeles uppväxande ekskog blifvit
erlagd.

Vidare har jag låtit verkställa utdrag ur de i Kongl. Kammarrätten
förvarade räkenskaper, så vidt de afse influten lösen för ek samt maste- och
storverksträd under åren 1863 till och med 1872, och dervid inhemta!, att
staten under denna titel haft i inkomst:

1863	R:dr 895	79,
1864	1,381	37,
1865	967	66,
1866	921	65,
! 867	7 H4	09,
1 868	1,697	74,
f 869	5 7 6	30,
1870	•185	86,
1871	918	26, och
.1872	869	7'',

eller tillsammans under tio är 9,448 ii:dr

ad ore.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

När nu i öfvervägande tages, att uti samtliga länen inom södra och
mellersta Sverige, med undantag allenast af de tre förut uppgiga, uti ett af
hvilka, nemligen Wermlands, eken dessutom är ytterst sällsynt, återstående
lösningssumman för befintliga ekar enligt de meddelade uppgifterna år 1870
icke skulle uppgå till högre belopp än 15,069 R:dr 22 öre, att ifrån flera
län den förklaring blifvit lemnad, att uppgifterna icke voro alldeles tillförlitliga,
af orsak att fullständiga handlingar till upplysning i ämnet icke voro
att tillgå, hvilket måste antyda att af de stadgade inlösningsbeloppen åtskilligt
kunde hafva influtit utan att hafva blifvit i förteckningarne upptaget,
att under åren 1870—1872 guldits öfver 2,000 R:dr, samt att under nästlidna
år ytterligare något belopp kan hafva blifvit levereradt, att vidare utaf de
räknade träden tvifvelsutan många under den långa tiden afverkats eller af
ålder eller bristande vård gått förlorade, samt att hvad som återstår sannolikt
på hvarje särskild egendom är af det ringa värde, att jordegaren, om han
än icke fäster afseende vid den bestämda lösesumman, dock i allmänhet icke
vill underkasta sig de med en inlösning förenade omgångar och besvär; så
lärer väl varda medgifvet, att kronans förlust genom att efterskänka all rätt
till de ännu icke inlösta träden icke är af beskaffenhet, att synnerligt afseende
deråt må egnas. Men om, såsom det föregående gifver vid handen, det endast
är ett obetydligt antal af de för flottan icke användbara ekar, hvilka
återstår att inlösa, så visar den ofvan angifna siffran, att inlösningsrätten
särskildt af den framdeles uppväxande ekskogen blifvit i högst ringa mån begagnad,
endast för 554 mantal, fördeladt på en tidrymd af mer än 40 år.
Orsaken dertill kan icke vara att söka i afgiftens belopp, hvilket icke är
högre än 24 skillingar banko eller 75 öre för hvarje helt mantal, utan deremot
i sättet och ordningen för vinnande af denna rättighet, hvilka äro så
besvärliga, att jordegare i allmänhet icke funnit mödan värdt att till förvärfvande
deraf vidtaga någon åtgärd. Hvad han härför har att iakttaga
är nemligen, först att till landtränteriet inleverera löseskillingen, d. v. s., om
hemmansdelen t. ex. skulle utgöra | mantal, nio öre; ridare att taga landskontorets
bevis derom genom protokollsutdrag, hvarför vanlig expeditionslösen,
två R:dr, skall erläggas, samt slutligen att uppsöka den kanske aflägset nog
bosatte häradsskrifvaren i ändamål att för denne uppvisa det erhållna protokollsutdraget,
hvilket sistnämnde tjensteman äfven har att påteckna, Icke
kan man gerna föreställa sig, att det stora flertalet bland egarne till skattejord,
hädanefter mera än hitintills, skall underkasta sig allt detta omak för
vinnande af eganderätten till eu telning, hvilken fordrar mansåldrar innan
den hinner sin fullväxt, och staten kan otvifvelaktigt utan all afsaknad frånsåga
sig äfven denna inkomstkälla, och den kan det och bör det desto hellre,
som derigenom mera enkelhet i en de! af administrationen skulle vinnas,
ity att åtskillig af afgiftens uppbörd och redovisning förorsakad skriftvexling

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

umlvekes. porto och skrifmaterialier besparades, ett ej så litet besvärligt
granskningsarbete gjordes öfverflödigt samt förandet af anteckningar i jordebokens
tre exemplar om alla de små hemmansdelar, för hvilka lösen kunde
blifva erlagd, icke vidare komme i fråga in. in. Man erinre sig härvid, att
emellanåt rätt många särskilda hemmansdelar kunna vara att anmälas, innan
statens inkomst uppgår till En riksdaler.

Jag har hittills endast berört hvad staten kunde i penningar förlora,
derest dess rätt eftergåfves till de ekar, som finnas eller kunna uppväxa på
skattejord. En dylik eftergift skulle dock innebära jemväl eu annan uppoffring,
nemligen af all rätt att hugga och låta afhemta de träd, hvilka vid
anställda besigtningar och värderingar redan blifvit utmärkta och antecknade
såsom goda och för flottan användbara. Utan att egentligen begära uppmärksamhet
derpå, att numera icke så uteslutande som i hirra tider eken
ingår såsom material vid byggandet af krigsskepp, eller att till följd af höga
arbetslöner och ofta långa landsvägstransporter det virke, som kan på skattelösen
upphemtas och aldrig finnes samladt till större mängd på ett ställe,
bl ifver för staten ganska dyrt, så att dylikt virke sannolikt kan till vida
bättre pris inköpas, har jag att meddela, att, enligt från Kong!. Marin-ingeniörstaten
mig benäget lemnad uppgift, vid skogsundersökningar, hvilka anställts
i Christianstads län åren 1861 och 1867, i Kalmar län åren 1862, 1865
och 1866, i Blekinge län sistnämnda året, i Jönköpings län år 1868 och i
Nyköpings län år 186!), det blifvit utrönt, att inom dessa fem län å skattejord
icke funnos flera än 95 fällbara göda ekar och 17 ekar, hvilka voro i
frisk tillväxt, då deremot å boställen och annan kronojord antalet af de fällbara
goda ekarna uppgick till 14,258 och af de i frisk tillväxt varande till
11,988 stycken. De å skattejorden växande ekar utgöra således i dessa län
en försvinnande liten del af dem, som äro flottan förbehållna, och då, i de
öfriga länen, för hvilka jag icke varit i tillfälle förskaffa mig specifika uppgifter
i nämnda hänseende, proportionen emellan de å skatte- och kronojord
befintliga, för flottan användbara ekar ansetts vara ungefärligen lika med den,
som eger rum,i de fem länen, vill det förefalla, som skulle icke heller från
synpunkten af flottans behof hinder böra möta för ekskogens öfverlåtande
till fri disposition af skattejords egare.

Med anledning häraf och då bibehållandet af rättigheten att till ett
värdet motsvarande, pris inlösa de maste- och storvirksträd, som finnas å
skattejord och hvilka ovedersägligen höra jordegaren till. för staten desto
mindre kan vara af någon vigt, som jordegaren har sig öppet lemnadt att
medelst inlösen af den framdeles uppväxande ekskogen eller eu särskild! erlagd
afgift af 75 öre för helt mantal, befria sig från denna statens lösningsrätt,
samt det i fiffigt tilläfventyrs kunde sättas i fråga, huruvida det må
vara med statens uppgift fullt öfverensstämmande, att, för afsägelse»! af en

14 Motioner i Första Kammaren, N:o 5.

dylik, numera åtminstone högst sällan utöfvad rättighet, af jordens egare
betinga sig eller utfordra eu alltid, men för det allmänna i synnerhet, ringa
penning, lår jag vördsamligen föreslå,

att egare af kronoskatte hemman och lägenheter, berustade
säterier och stadsjord af kronoskattenatur må förklaras
berättigade att, utan erläggande af särskild lösen, för
framtiden, fritt disponera öfver den å deras jord växande
ekskog af hvad beskaffenhet som helst, äfvensom öfver
maste- och storverksträd.

C. J. Thyselius.

IV:» 5.

Af Herr iVordenfelt, L. 1!,: Angående berg verks tion den s afskaffande.

Jag föreslår vördsamt:

att den skatt, sotn kallas bergsverkstionde, måtte alldeles
upphäfva», på sätt Kong!. Maj:ts proposition till 1872 års
Riksdag innehåller, eller att åtminstone de bergverk,
Indika icke åtnjutit eller äro i besittning af något understöd
från statsverket, måtte befrias från degna afgift

Denna skatt synes mig i hög grad orättvis och betungande samt hinderlig
för de ädlare bergverkens tillväxt, hvarjemte den torde vara af föga vigt
för statsverket.

De skattdragande skola, som bekant är, förutom inkomstbevillning aflemna
en trettiondedel af sin tillverkade vara, antingen tillverkningen gått
med vinst eller förlust, hvilket senare ofta nog inträffar med dessa bergverk,
till följd af malmernas omvexlande beskaffenhet och sparsamma förekommande.

Med egna tillgångar skola dessa skattdragande bryta grufvorna, köpa
och transportera cokes, som numera nästan uteslutande användes för smält -