Motioner i Första Kammaren, N:o 49 (Motion 1909:49 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 49.

N:o 49.

Af herr Sjöcrona m. fi., om ändring af § 79 regeringsformen.

Genom det kungliga cirkuläret af den 7 april 1906» angående gemensam
norm för undervisningen i svensk rättskrifning vid åtskilliga läroanstalter»
har ett nytt stafningssätt införts inom vissa områden af modersmålet
(bilaga n:o 1). I samband härmed förordnade Kungl. Maj:t den
4 påföljande maj, i anledning af kommitténs för undersökning af svenska
ortnamn två dagar tidigare gjorda framställning, att vid stafningen af
de ifrågavarande namnen iakttaga hvad i förutnämnda cirkulär finnes
föreskrifvet rörande vissa ljudbeteckningar (bilaga n:o 2). Den 31 december
samma år utfärdades slutligen ännu ett cirkulär i samma ämne,
innehållande medgifvande att använda det påbjudna stafningssättet vid
allmänt läroverk, vid statens normalskola för flickor och vid folkskola,
tidigare och i större utsträckning, än hvad eljest enligt det förstnämnda
cirkuläret skolat ske (bilaga n:o 3).

Denna författning af den 7 april 1906 är särskildt i det afseendet
anmärkningsvärd att den, såvidt kändt är, betecknar det första försöket
att i svenska språket genom lagbud införa ett nytt stafningssätt, hvilket
icke genom en längre och allmännare användning kan anses hafva förvärfvat
erkändt litterärt burskap.

Visserligen har en gång tillförene ett nådigt cirkulär utfärdats angående
svensk rättskrifning vid vissa läroanstalter, nämligen det af den
16 november 1889 (bilaga n:o 4), men detta påbjöd till efterrättelse
svenska akademiens ordlista öfver svenska språket, sjette upplagan, således
endast ordformer, som förut varit i bruk och som därjämte i talBih.
till Riked. Prof. 1909. 1 Sami. .2 A fil. 1 Rand. 28 Höft. (N:o 49.) 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 49.

rika fall upptogos endast såsom biformer till de gamla. Till stafningscirkulären
torde slutligen med visst fog kunna räknas den af statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet utfärdade skrifvelsen af den 29
november 1902 (bilaga n:o 5), hvari han anser sig böra framhålla »önskvärdheten»
däraf att, för vinnande af enhet beträffande stafningssättet i
officiella handlingar, i de genom myndigheterna i tryck utgifna skrifter
samt i deras protokoll och expeditioner, samma stafningssätt måtte följas,
som i svenska akademiens ordlista, sjunde upplagan.

Till följd af de omständigheter, som föregått ärendets behandling
och de skäl, som inför Konungen anförts för utfärdandet af 1906 års
stafningscirkulär, har detsamma i hela vårt land framkallat oro och missstämning
hos den allmänhet, som hyser vördnad och kärlek för vårt
modersmål och som misstror alla försök att använda statens maktmedel
för att genom ändring af det häfdvunna skrifsättet leda språkets utveckling
i en viss riktning. En på sådant sätt och enligt ett förutbestämdt
schema åstadkommen förändring af skriftspråket är icke den naturliga
utan måste föra språkutvecklingen på villovägar.

Nämnda misstämning har emellertid framkallats icke allenast af
stafningscirkulärets sakliga innehåll, hvarom här icke nu är fråga, utan
måhända ännu mera däraf, att bestämmelserna i detta cirkulär utfärdats
under formen af ett vanligt sTcolärende, ehuru det för enhvar är uppenbart,
bland annat vid jämförelse med det samtidiga kungl. brefvet den
4 maj 1906, att dessa bestämmelser äro afsedda att framtvinga samma
förändringar jämväl i hela vårt skriftspråk och litteratur samt till och
med i rikets ortnamn.

Genom denna exceptionella åtgärd har svenska folkets medbestämmanderätt
i afseende på vården af språket, denna dess dyrbara nationella
egendom, blifvit åsidosatt, och samtidigt har också bekofvet att genom
lagstiftning förhindra ett upprepande af liknande åtgärder med synnerlig
skärpa framträdt.

Att oro i landet skulle framkallas af stafningscirkuläret var ju att
vänta inom ett folk, som tidigt med lag omgärdat ordets frihet i tal och
skrift och som på grund af sin sålunda visade lynnesart måste uppkallas
att försvara sin naturliga rätt att fritt från administrativa tvångslagar
skrifva och trycka sitt språk med det beteckningssätt, som det själft
utbildat och som det fortfarande vill och ensamt kan utbilda.

Uppenbart torde vara, att med detta förmenta prejudikat för ögonen
en möjlighet föreligger, att framtida regeringar skulle kunna anse sig

Motioner i Första Kammaren, N:o 49.

oförhindrade att införa nya, möjligen än mera ingripande förändringar
och än mera öfverraskande ordformer inom andra områden af skrift^
språket än dem, som kommit under behandling i stafningscirkuläret —
måhända äfven då endast för vinnande af förmenta lättnader i skolans
s. k. »rättstafningsbörda».

Äfven de, som äro förvissade om, att ingen vidare fara för missbruk
i berörda hänseende föreligger, torde likväl icke, efter hvad som
passerat, kunna för sig dölja, att ett sådant sakernas tillstånd icke är
betryggande för en rätt omvårdnad om vårt modersmål och icke heller
värdigt ett så gammalt och själfständigt kulturfolk som det svenska.

Enär språket mer än allt annat är att betrakta såsom allas gemensamma
egendom och dyrbara arf, synes det uppenbart vara både principiellt
rätt och praktiskt oeftergifligt, att vården af språket tillkommer
icke blott Konungen utan äfven folket genom dess ombud i Kiksdagen.
I fråga om bestämmande af regler för språkets skrifsätt och form, hvilka
skola tillämpas vid den offentliga undervisningen samt vid skrift och
tryck af offentliga handlingar, bör således enligt vår uppfattning Riksdagens
samtycke inhämtas, på sätt numera är stadgadt i afseende på
de nationella symbolerna, riksvapnet och flaggan.

Någon dylik bestämmelse har hittills icke funnits i vår lagstiftning
af det enkla skälet, att behof däraf icke framträdt, så länge icke något
obehörigt ingrepp i språkets utveckling förekommit.

Sedan emellertid nu beklagligen ett sådant ingripande ägt rum och
till äfventyrs när som helst kan komma att upprepas, måhända till och
med i långt större utsträckning, än som nu skett, står vårt folk inför
nödvändigheten att afgöra, huruvida det verkligen vill låta afhända sig
sin rätt öfver modersmålet eller genom grundlagsstadgande trygga sin
medbestämmanderätt i de säkerligen sällsynta fall, då en språklagstiftning
kan finnas önskvärd.

Oberoende af såväl olikhet i åsikter angående rättstafningsfrågan
som partiställning, synes valet i föreliggande konstitutionella fråga icke
kunna utfalla på mera än ett sätt.

Ett dylikt uttryckligt grundlagsbud beträffande skriftspråket skulle
förvisso komma att stå i full öfverensstämmelse med de grunder, på
hvilka det svenska statsskicket kvilar. Då värt folk enligt dessa deltager
i besluten om rikets angelägenheter utom dem, som ej röra den allmänna
styrelsen — från stiftande af grundlag, civil-kriminell- och kyrkolag
till dispositionen af kronans jord och fastigheter äfven af de obetyd -

Motioner i Första Kammaren, N:o 49.

ligaste värden — måste det betecknas såsom en anmärkningsvärd motsägelse,
om samma folk ej skulle lagligen kunna mot tvångsåtgärder
värna om dess dyrbara skatt, språket, som det intill den 7 april 1906
själft åt sig utbildat utan ingrepp af dylik art från regeringsmaktens sida.

Införandet i grundlagen af ett liknande stadgande beträtfande skriftspråket,
som nu gäller angående rikets vapen och flagga, skulle tydligen
framkalla en mera allsidig och objektiv pröfning af de språkliga ärendena,
än hvad eljest kan förutsättas, så att missgrepp skulle kunna undvikas
och öfverraskningar omöjliggöras. Detta tillägg till grundlagen synes
lämpligen böra införas i samma paragraf, som handlar om vapnet och
flaggan, nämligen den 79 § regeringsformen.

På grund af hvad ofvan anförts, våga vi hemställa,

att Riksdagen ville till hvilande för vidare behandling
i grundlagsenlig ordning antaga följande förslag
till ändrad lydelse af sagda § 79, punkt 1 regeringsformen.

§ 79.

l:o) Ingen förändring af rikets vapen eller flagga
må göras, ej heller någon bestämmelse om svenska
skriftspråkets form eller beteckningssätt meddelas utan
Riksdagens samtycke.

Därest det ofvan föreslagna stadgandet möjligen skulle anses böra
införas på annan plats än den ofvan förutsatta, eller dess formulering
skulle tarfva rättelse, torde konstitutionsutskottet, om det gillar syftet
af förslaget, däri vidtaga de ändringar, som för ändamålet må anses
lämpliga.

Stockholm den 12
C. A. Sjöcrona.
Hj. Palmstierna.
K. Bohnstedt.
Carl H. Björck.

L’uari 1909.

Lars Berg.

J. M. Ekströmer.
P. M. Carlberg.
Th. af Ekenstam.

Herman Behm.
Herman Fleming.
E. Fränckel.

P. Sörenson.

Motioner i Första Kammaren, N:o 49.

Bilaga n:o 1.

OSCAR, med Guds Näde, Sveriges, Götes och
Vendes Konung.

Vår ynnest och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig!

Med anledning af till Oss inkomna underdåniga framställningar angående
rättskrifningsnorm för rikets undervisningsanstalter, i hvilket ärende såväl svenska
akademien som öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk afgifvit infordrade
underdåniga yttranden, hafve Vi, med upphäfvande af bestämmelserna i cirkuläret
den 16 november 1889 angående gemensam norm för undervisning i svensk rättskrifning
vid åtskilliga läroanstalter, funnit godt föreskrifva:

att i de tre lägsta klasserna af de allmänna läroverken äfvensom af statens
normalskola för flickor skall från början af nästkommande läsår Ordlista öfver
svenska språket, utgifven af svenska akademien, sjunde upplagan, läggas till
grund för undervisningen i svensk rättskrifning, dock med iakttagande däraf:

att dt för Mjud ändras till t eller (enligt de i nämnda ordlista tillämpade
reglerna för konsonanttecknens dubbelskrifning) tt;

att /, fv och liv för v-ljud ändras till v med bibehållande af grundformens
v i böjningsformer framför t och s utom i ordet haft;

att, i samma mån lärjungarna i nämnda läroanstalters tredje klass uppflyttas
i högre klass, samma rättskrifningsnorm skall tillämpas äfven där;

att från början af nästkommande läsår enahanda bestämmelser med afseende
på undervisningen i svensk rättskrifning skola tillämpas jämväl i folkskoleseminarierna
äfvensom i samtliga småskolor och, i den mån småskolans sålunda
undervisade lärjungar öfverflyttas till folkskolan, äfven där iakttagas; samt

att från början af det läsår, då den nya rättskrifningsnormen införes i vissa
klasser af ofvan nämnda läroanstalter, icke må för dessa klasser antagas till användning
någon ny läro- eller öfningsbok i svenska språket och från början af
läsåret två år därefter ej heller någon ny annan lärobok eller ny läsebok eller
ny upplaga af förut vid läroanstalten använd läro- eller läsebok, därest icke i
densamma den anbefallda rättskrifningsnormen, utom hvad citat, språkprofj.från
äldre tider eller dylikt angår, blifvit följd.

Hvilket Vi Eder till kännedom och efterrättelse härigenom meddele.

Stockholms slott den 7 april 1906.

Under Hans* Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Fridtjuv Berg.

Cirkulär till öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk, domkapitlen, Stockholms städs
konsistorium samt öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor angående gemensam norm för
undervisning i svensk rättskrifning vid åtskilliga läroanstalter.

Motioner i Första Kammaren, N:o 49,

Afskrift.

Bilaya n:o 2.

Till Jcommittéen för undersökning af svenska ortnamn.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 20 oktober 1905 anbefallt Eder
att låta med iakttagande af de grundsatser, som angåfves i en af Eder omarbetad
plan för Edert arbete, dock med visst undantag beträffande s. k. naturnamn,
utarbeta och utan särskild kostnad för statsverket till trycket befordra redogörelserna
för ortnamnen i Älfsborgs län, enligt hvilken plan i fråga om
stafningen af de i arbetet ifrågakomna namnen skulle följas grunderna i 7:de
upplagan af den utaf svenska akademien utgifna ordlistan, har Kungl. Maj:t,
som den 7 april 1906 utfärdat cirkulär angående gemensam norm för undervisning
i svensk rättskrifning vid åtskilliga läroanstalter, af hvilket cirkulär ett
exemplar härvid bifogas, funnit godt, i anledning af Eder den 2 maj 1906 i
ämnet gjorda framställning, med ändring härutinnan af förut gällande bestämmelser,
förordna, att vid stafningen af de ifrågavarande namnen I ägen iakttaga
hvad i berörda cirkulär finnes föreskrifvet rörande vissa ljudbeteckningar.
Hvilket jag, på nådigste befallning, får Eder till svar och efterrättelse härigenom
meddela.

Stockholm den 4 maj 1906.

BERG.

Bäcklin.

Katt afskrifvet betygar Stockholm af kungl. ecklesiastikdepartementet den 29 mars 1908,

Ex officio

Ilj. Westerling,

registrator.

Bilaga n:o 3.

OSCAR, med Guds Näde, Sveriges, Götes och
Vendes Konung.

Vår ynnest och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig!

Sedan Vi genom nådigt cirkulär den 7 april 1906 meddelat föreskrifter angående
gemensam norm för undervisning i svensk rättskrifning vid åtskilliga
läroanstalter,^och därefter från så väl allmänna läroverk som folkskolor inkommit
- underdåniga framställningar angående tillämpande af samma norm i större utsträckning,
än i cirkuläret bestämts, hafve Vi, efter vederbörandes hörande, funnit

Motioner i Första Kammaren, N:o 49.

godt medgifva, att, där Vår öfverstyrelse för rikets allmänna läroverk i fråga
om under denna styrelse lydande undervisningsanstalt eller folkskolestyrelse i
fråga om folkskola finner sådant lämpligt, det i berörda cirkulär påbjudna stafningssättet
må vid allmänt läroverk eller statens normalskola för flickor eller
folkskola användas tidigare, än eljest enligt cirkuläret skolat ske.

Hvilket Vi Eder till kännedom och efterrättelse härigenom meddele.

Stockholms slott den 31 december 1906.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Cirkulär till öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk, domkapitlen, Stockholms stads
konsistorium samt öfverstyrelsen för Stockholms städs folkskolor angående utsträckt tillämpning
af föreskrifven gemensam norm för undervisning i svensk rättskrifning vid åtskilliga läroanstalter.

Bilaga n:o 4.

Cirkulär till domkapitlen, Stockholms stads konsistorium, direktionerna öfver
Stockholms stads undervisningsverk och Nya elementarskolan samt öfverstyrelsen för
Stockholms stads folkskolor angående gemensam norm för undervisning i svetisk rättskrifning
vid åtskilliga läroanstalter.

OSCAR etc. Då till Vår kännedom kommit, hurusom i följd af de talrika
och från hvarandra skiljaktiga teorier i afseende på svenska språkets rättskrifning,
hvilka under de senare åren gjort sig i större eller mindre mån gällande
vid rikets läroanstalter, icke blott undervisningen i detta ämne försvårats utan
äfven lärjungarnes osäkerhet häri visat sig betänkligt större än tillförene; och då
dessa olägenheter icke torde kunna undanrödjas, med mindre än att en gemensam
rättskrifningsnorm bestämmes så väl för undervisningen i berörda ämne i
statens skolor som ock för däri använda läro- och läseböcker, så hafve Vi funnit
godt föreskrifva:

att i seminarier för utbildande af folkskolelärare och folkskolelärarinnor, i
pedagogier samt i de allmänna läroverkens tre lägsta klasser skall från början af
nästkommande läsår Ordlista öfver svenska språket, utgifven af Svenska Akademien,
sjette upplagan, läggas till grund för undervisningen i svensk rättskrifning,
så att endast läroböcker, som äro affattade i öfverensstämmelse därmed, må vid
undervisningen i detta ämne i dessa läroanstalter användas; äfvensom att, i
samma mån lärjungarna i allmänna läroverkens uämnda klasser uppflyttas i
högre klasser, samma förfaringssätt äfven där skall tillämpas;

8 Motioner i Första Kammaren, N:o 49.

att från början af år 1891 enahanda bestämmelser med afseende på undervisningen
i svensk rättskrifning äfven skola tillämpas i samtliga småskolor och,
i den mån småskolans sålunda undervisade lärjungar öfverflyttas till folkskolan,

äfven där iakttagas; , , „„ , .„

att, där lärarekollegium eller skolråd finner sadant lämpligt, dessa föreskrifter
må, tidigare än eljest skolat ske, kunna göras gällande i andra klasser af de

allmänna läroverken eller i folkskolan; samt

att efter ingången af år 1891 icke i någon af ofvannämnda läroanstalter
får till användning antagas någon ny lärobok eller ny läsebok i modersmålet,
ei heller någon ny upplaga af förut vid läroanstalten använd läro- eller läsebok,
därest icke här anbefallda rättskrifningsnorm däri blifvit följd, dock med undanlag
för sådana läseböcker i modersmålet, hvilka i litteraturhistoriskt syfte upptaga
språkprof från äldre tider.

Hvilket Vi Eder till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande
härigenom meddele.

Stockholms slott den 16 november 1889.

OSCAR.

G. Wennerberg.

Bilaga n:o 5.

Till .....................................................................................................................................................................................

Enligt hvad bestämdt blifvit, kommer i fråga om stafningssätt^ i Svensk
författningssamling samt öfriga på föranstaltande af Kungl. Maj:ts kansli från
trycket .utkommande skrifter äfvensom i statsrådsprotokoll och från kansliet utgående
expeditioner från och med år 1903 tills vidare att följas den af Svenska
akademien utgifna ordlista öfver svenska språket, sjunde upplagan.

Med anledning häraf har jag ansett mig böra framhålla önskvärdheten daraf
att för vinnande af enhet inom hela riket beträffande stafningssättet i officiella
handlingar, jämväl i de genom Eder försorg från trycket utkommande skrifter
samt i Edra protokoll och expeditioner samma stafningssätt lakttages, som lör
Kungl. Maj:ts kansli bestämts.

Stockholm den 29 november 1902.

CARL von FRIE SEX.

Wilh. Beslmv.

Cirkulär till åtskilliga verk och myndigheter angående stafningssättet i officiella handlingar.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1909.