Motioner i Första Kammaren, N:o 44 (Motion 1902:44 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

IV;© 44.

Af herr Bohnstedt, med förslag till lag, innefattande inskränkning
i inmutning srätten.

Sedan Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 28 februari 1902 anbefalt
kongl. kommerskollegium att, efter hörande af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län och bergmästaren i norra distriktet,
inkomma med underdånigt utlåtande, huruvida och i hvilken omfattning
inmutningsrätten syntes kollegium böra upphäfvas eller tills vidare
suspenderas, har kollegium, sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och bergmästaren yttrat sig i ämnet, med öfverlemnande af dessa myndigheters
yttranden, den 2 april 1902 afgifvit eget underdånigt utlåtande
i ärendet. Med anledning af hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
sitt ifrågavarande yttrande anfört, anser jag, att inom Norrbottens län
å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen, inmutning tills vidare icke bör få ega rum annat än för
kronans räkning. Under åberopande häraf och då jag äfven håller före,
att genom ett stadgande i sådant syfte inskränkning bör göras i den af
Kongl. Maj:t enligt nådig proposition den 24 januari 1902 (n:o 18) begärda
rätt till upplåtelse af kronan tillkommande jordegareandel i grufva,
får jag vördsamt föreslå,

Bih. till Jtiksd. Prof. 1902. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 20 Käft. (N:o 44.)

Motion,er i Första Kammaren, N:o 44.

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag,

innefattande inskränkning i ininntningsrätten.

Härigenom förordnas som följer:

Inom Norrbottens län må endast för kronans räkning
inmutning ske å kronojord, som ej under ständig
besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen.

Denna lag träder genast i kraft.

Stockholm den 7 maj 1902.

K. Bohnstedt.

NO#* ! '' >fi

A\fskrift.

Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

Till kongl, kominerskollogium.

I anledning af herr kommerserådet m. m. Johan Pihlgrens skrifvelse
den 13 innevarande mars, att Konungens befallningshafvande skulle,
så fort ske kunde, efter bergmästarens i norra distriktet hörande, till
kongl. kommerskollegium inkomma med yttrande angående ifrågasatt
inskränkning i inmutningsrätten, får Konungens befallningshafvande,
med öfverlemnande af bemälde bergmästares utlåtande, för egen del i
ärendet anföra följande.

Det ifrågasatta upphäfvandet. af eller inskränkningen uti inmutningsrätten
synes, enligt hvad af nådiga brefvet framgår, afse allenast
Norrbottens län. Ehuru Konungens befallningshafvande håller före, att
det icke är gagneligt eller nyttigt vare sig för Norrbottens län eller
landet i dess helhet, att undantagsbestämmelser eller undantagslagar
stiftas för Norrbottens län, måste dock Konungens befallningshafvande
erkänna, att förhållanden gifvas och kunna gifvas, då eu undantagslagstiftning
eger sitt fulla berättigande.

Med afseende å nu föreliggande fråga synas förhållandena beträffande
malmfyndigheterna och deras tillgodogörande i Norrbottens
län, åtminstone för så vidt det gäller jernmalmsfyndigheter, vara mycket
olikartade med förhållandena i mellersta Sveriges bergslager. Der hafva
bergsbruksidkarne ett mycket stort intresse att nya jernmalmsgrufvor
upptäckas och blifva bearbetade, från hvilka de kunna erhålla en välbehöflig
tillökning i de malmtillgångar, som erfordas för ökad tillverkning
af ett godt tackjern. I Norrbotten föreligger icke något dylikt
intresse från bergsbrukidkarnes sida, enär största delen af den inom
Norrbotten befintliga jernmalmen icke lämpar sig för den svenska jerntillverkningon
utan för närvarande är afsedd till export. Det vigtigaste
skälet, som under föregående förhandlingar om inmutningsrättens bibehållande
eller upphörande anförts till förmån för densamma, nemligen
att bergshandteringen icke kuudo undvara inmutningsrätten för att
kunna få sitt behof af malm fyldt, torde derför icke för närvarande
föreligga med afsende å Norrbottens jernmalmer. Såsom bergmästaren
anfört, har Norrbottens län under de senaste åren genom af enskilda
personer utsända expeditioner blifvit grundligt undersökt och genomforskadt
angående förekomsten af jernmalm, hvarför man icke kar
skäl att antaga, att många flera, åtminstone större jernmalmsfyndigheter

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

finnas än do redan upptäckta och inmutade. Det torde icko heller
från det allmännas sida vara önskvärdt och nyttigt, att, så länge
den svenska jernindustrien icke i någon större utsträckning kan
tillgodogöra sig Norrbottens fosforrika malmer, dessa malmer komma
att brytas i större utsträckning än som redan nu kan antagas komma
att ega rum. Den antagliga brytningen under närmaste tiden blir
säkerligen så stor, att den svenska jernindustrien icke behöfver frukta
att icke kunna få sitt behof tillgodosedt.

Från statens sida eller lör tillgodoseendet af den svenska jerniudustriens
kraf torde derför icke förofinnas någon särskild anledning
att i Norrbotten uppmuntra personer till ansträngningar att uppleta nya
jernmalmsfyndigheter.

Deremot måste å andra sidan erkännas, att icke någon af do
olägenheter, öfver bvilka jordegare å andra platser inom riket klagat,
då det galt inmutningar, såsom att inmutningarne bereda jordegarno
intrång i jordbruket, inom länet försports eller komme att förspörjas,
enär inmutningarne i allmänhet förekomma blott å afrösningsjord.

Ej heller kan det bestridas, såsom bergmästaren anfört, att den
obehindrado inmutningsrätten tillfört staten ej obetydliga inkomster i
form af stämpelafgifter och äfven såsom ersättningar enligt 13 § igrufvcstadgan,
bvilka inkomster torde högst betydligt komma att minskas, om
inmutningsrätten upphäfdes. Det synes dock Konungens befallningshafvande
som om det vore utan betydelse för afgörande af nu föreliggande
fråga, om statens inkomster i berörda hänseende minskades.

På sätt bergmästaren meddelat, har i Norrbottens län inrotat sig
ett stort oskick vid inmutningarne, hvilket står i strid med grunderna
för inmutningsrätten och gruflagstiftningen i öfrigt, nemligen att en och
samma person i stället för att fullgöra föreskrifven arbetsskyldighet, år
efter år inmutar samma malmfyndighet. Kostnaderna för en ny matsedel
ställa sig betydligt billigare än att fullgöra arbetsskyldigheten.
Dylika inmutare torde icke hafva någon afsigt att bearbeta sina fyndigheter
utan endast behålla dem så länge, till dess det lyckats dem att
med vinst öfverlåta dem till andra. Här synes otvifvelaktigt föreligga
eu osund spekulation. Något verkligt inmutareintresse, hvilket behöfver
skyddas torde ej kunna sägas här föreligga. Dylika ommutningar, som
förekomma i stort antal, kunna ej anses bidraga till att nya malmfyndigheter
upptäckas.

En annan stor del af inmutningarne hafva sin orsak i ett annat
förhållande, som ock hänvisar på osund spekulation. En mängd personer
uttaga nemligen mutsedlar å förut inmutade fyndigheter, dels i tanke

Motioner i Första Kammaren, N:o 44 5

att den verkliga inmutaren icke skulle kafva uppfylt alla de skyldigheter,
som ålegat honom för att icke hans rätt skall kunna klandras i
något afseende, dels ock för att genom hot om process, hvilken alltid
verkar störande på ett nytt företag, kunna tilltvinga sig penningeersättning,
hvilken ock ofta betalas.

Den osunda spekulationen har också af eu annan anledning med
förkärlek omfattat inmutningsrätten. Mutsodlar hafva kommit att botraktas
såsom verkliga värdehandlingar, med hvilka handel med fördel
kan drifvas. De stora rikedomar, som antagits skola vinnas ur de mera
kända norrbottniska malmfälten, samt de höga pris, hvilka betalts för
eu del mutsedlar, hafva bibringat en stor del af allmänheten den tro,
att nästan hvarje malmfyndighet utan hänsyn till dess belägenhet och
kostnaden för dess tillgodogörande eger ett mycket högt värde. Till
följd häraf hafva inmutningarna ock omfattat fyndigheter, som under
en lång framtid hafva ringa eller intet värde.

Det anförda visar, att en osund spekulation rådt vid en stor del
måhända den största delen af de inmutningar, som under senaste åron
företagits i Norrbotten.

Den osunda spekulationen har ock medfört en del andra betänkliga
missförhållanden af allehanda slag, hvilka åstadkommit skada i stor
utsträckning. En del af dessa missförhållanden måste dock betraktas
vara af öfvergående natur, hvarför de icke torde kunna anses berättiga
till några särskilda lagstiftningsåtgärder. Af mycket allvarlig beskaffenhet
är dock det förhållande, att en stor del af de norrbottniska
malmfälten och fyndigheterna blifvit föremål för ett utbjudande till
främmande makters undersåtar. Äfven torde eu eller annan af inmutarne
vara representant för utländskt konsortium, ehuru grufvedrift icke är
tillåten för utländska undersåtar. Här torde icke behöfva nämnare utvecklas
de faror, som kunna uppstå genom att en stor och betydande
del af de norrbottniska grufvorna komma i utländska händer.

Att råda fullständig bot för den osunda spekulationen och öfriga
betänkliga missförhållanden torde enligt Konungens befallningshafvandes
åsigt knappast vara möjligt. En del af det anmärkta torde vara oskiljaktigt
förbundet med all grufverörelse. Det synes dock Konungens
befallningshafvande, som om en ändrad lagstiftning angående de aktiebolag,
som drifva grufdrift, skulle kunna undanrödja en hel del af farorna
och kunna åstadkomma mycket välgörande verkningar. Äfven håller
Konungens befallningshafvande före, att eu reglering af inmutningsrätten
skulle kunna medföra åtskilligt gagn och förhindra de påtagligaste
yttringarnc af den osunda spekulationen. Konungens befallningshafvande

6 Motioner i Första Kammar- u, N:o 44.

lar (lock på samma gång erinra, att inmutningarna redan skott i sä
stor skala och att utmål äro lagda eller komma att läggas öfver do rikaste
malmfälten, så att rikliga tillfällen till spekulation fortfarande förefinnas
och utbjudande af rika malmtillgångar fortfarande kan ifrågakomma
i stor skala.

Bergmästaren, som anser att inmutningsrätten icke bör upphäfvas,
bär till afhjelpande af de utaf honom erkända missförhållandena föreslagit
i hufvudsak, att stämpelafgiften å mutsedlar skulle höjas från 10
kronor till 50 kronor. Den ifrågasatta höjningen torde nog till en början
åstadkomma en inskränkning uti inmutningarnas antal, liksom förhållandet
blef år 1883, då stämpelafgiften å mutsedlar höjdes från 50 öre till
10 kronor. Det synes dock Konungens befallningshafvande vara tvifvel
underkastad!, huruvida i längden den höjda stämpelafgiften kan komma
att i någon egentlig grad städja den osunda spekulationen, hvars utöfvare
endast behöfva skaffa sig större rörelsekapital för att bedrifva sin rörelse.
Då införandet af olika stämpelafgift för mutsedlar, afseende inmutningar
i Norrbottens län och i det öfriga riket, icke torde kunna
vinna bifall samt den höga stämpelafgiften af 50 kronor för mutsedcl
skulle vara i hög grad skadlig för inmutningarne i mellersta Sverige
och der förhindra intresset för malmletning, kan Konungens befallningshafvande
icke biträda bergmästarens förslag.

För den händelse man skulle anse, att förhöjda afgifter skulle
kunna åstadkomma en varaktig förändring i missförhållandena, synes
det Konungens befallningshafvande vara bättre att bibehålla den nu
gällande stämpelafgiften och derjemte föreskrifva eu särskild afgift, som
skulle till bergmästaren inlemnas i sammanhang med ansökan om matsedel.
Denna särskilda afgift, hvilken ju kan bestämmas till 50 kronor,
skulle tillfalla kronan, om inmutningarne afsåge kronojord, och den enskilde
jordegaren, om inmutningarne gälde enskild jord. Någon befrielse
från de af bergmästaren omnämnda andra afgifter synes icke
Konungens befallningshafvande böra ifrågakomma.

Konungens befallningshafvande håller deremot före, att ett varaktigare
och bättre resultat skulle vinnas genom inmutningsrättens inskränkande.
Det synes Konungens befallningshafvande, som om en skilnad borde
göras mellan inmutningar å jernmalmsfyndigheter å ena sidan samt inmutningar
å andra mineralfyndigheter å andra sidan. Hvad Konungens befallningshafvande
förut i ärendet andragit har till allra största delen gält
jerumalmsfyndigheterna, Indika ock utgjort föremål för det ojemförligt
största antalet inmutningar. Konungens befallningshafvande skall ock bär

Motioner i Forsta Kammaren, N:o 44.

nedan söka angifva skälen, hvarför Konungens befallningshafvande anser,
att. en skilnad bör göras mellan de olika slagen af malmfyndigheter.

Beträffande jernmalmsfyndigheterna torde, såsom förut angifvits, så
idka och mäktiga fyndigheter vara kända och uppdagade, att man för
tillgodoseende af den nuvarande svenska jernindustriens kraficke torde
behöfva draga försorg om att flera fyndigheter skola upptäckas. Ej
heller torde vara att befara, att den malmexport, som man antager
skola ega rum, kommer att lida någon inskränkning genom inmutningsrättens
upphäfvande.

Hvad angår frågan, huruvida det är lämpligt att i händelse af
inmutningsrättens upphäfvande göra någon skilnad emellan kronojord
och enskild mark, synes det Konungens befallningshafvande, som om icke
nagra skäl tala för en dylik skilnad. Genom inmutningsrättens upphäfvande
torde icke den enskilde jordegaren kunna anses lida någon skada,
enär denne torde ega obestridlig rätt att bearbeta de mineralfyndigheter,
som han upptäcker å sin jord. Inmutaren kan i förhållande till en enskild
jordegare betraktas såsom en inkräktare, hvarför inmutareintresset
icke torde kunna göra anspråk på en bättre rätt emot en enskild
jordegare än emot Kongl. Maj:t och kronan.

Under förutsättning, att inmutningsrätten upphäfves beträffande
jernmalmsfyndigheter, torde det vara nödvändigt att taga under ompröfning,
^ om icke några lagstiftningsåtgärder kräfvas med afseende å
det förhållande, att säkerligen en del utmål komma att blifva sönade
och eu mängd inmutningar blifva utan verkan. År inmutningsrätten
upphäfd, torde ifrågavarande fyndigheter i de allra flesta fall icke vidare
blifva föremål för bearbetande. Ehuru icke med något fog anmärkning
kan framställas emot att utmålsegare eller inmutningshafvare genom
sin egen försumlighet eller bristande omtanke blifva i mistning af sina
förvärfvade rättigheter, torde det lätt kunna inträffa, att stor skada
härigenom tillfogas grufrörelsen. För att söka undvika denna skada
synes det Konungens befallningshafvande vara nästan nödvändigt att
möjlighet beredes till återupptagande af grufrörelsen å berörda fyndigbeter.
Konungens befallningshafvande anser det derför vara af bchofvet
påkalladt., att i sammanhang med inmutningsrättens upphäfvande
Kongl. Maj:t inrymmes rätt att antingen lemna tillstånd till nya inmutningar
å sönade utmål och å förut inmutadt område, der inmutningsrätten
gått förlorad, eller ock att på viss tid utarrendera mark, som
för idkande af grufrörelse behöfves.

Äfven torde fall lätt kunna ifrågakomma, då det är af största vigt
för eu Kikare af grufrörelse att kunna för samma rörelse erhålla för -

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

foganderätt öfver mark, som är belägen intill utmål. Konungens befallningshafvande
anser derför, att Kongl. Maj:t äfven under denna förutsättning
bör ega befogenhet att meddela inmutningsrätt eller upplåtelse
å mark för viss längre tid.

Då den så kallade blodstenen eller omagnetisk jernmalm icke kan
upptäckas med samma lätthet som svartmalm eller magnetisk jernmalm,
är Konungens befallningshafvande mycket tveksam, huruvida någon
skilnad bör göras med afseende å de olika slagen af jernmalm, men då
det på grund af företagna undersökningar är att antaga, att icke blodsten
i större mängd finnes inom Norrbotten, synes det Konungens befallningshafvande,
att icke tillräckligt talande skäl förefinnas att göra
någon skilnad mellan de olika slagen af jernmalm.

Den hufvudsakligaste anledningen, hvarför Konungens befallningshafvande
anser sig icke böra förorda, att inmutningsrätten upphäfves
beträffande andra mineralfyndigheter än jernmalm, är, på sätt förut antydts,
att förekomsten af dylika mineralfyndigheter icke är tillräckligt
känd. De redan verkstälda undersökningarne hafva icke, såsom beträffande
jernmalmen, åtminstone den magnetiska jernmalmen, lemnat
sådant resultat, att man vet, hvarest mineral finnas i tillräcklig mängd
och af brytvärd beskaffenhet. För tillgodogörandet af de mineralrikedomar,
som ännu antagas vara förborgade inom Norrbotten, synes det
Konungens befallningshafvande vara af vigt, att inmutningsrätten bibehålies
såsom en sporre och en belöning för upptäckande af dessa förborgade
mineralfyndigheter. Konungens befallningshafvande fruktar nemligen,
att den enskilda företagsamheten icke annars skulle göra do
undersökningar och de uppoffringar, som erfordras för att upptäcka och
bringa i dagen de ännu mer eller mindre okända mineralfyndigheter,
Indika kunna blifva till gagn för Norrbottens läns fortsätta utveckling.

Landskansli i Luleå den 27 mars 1902.

Karl J. Bergström.

S. Lilja.

Likheten med originalet intyga

C. A:son Leijonhufvud. Torsten Burén.

STOCKHOT,M. P. A. NYMANS EFTERTRÄIURKS TRYCKERI 1902.