Motioner i Första Kammaren, N:o 44

Motion 1897:44 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

1

N:o 44.

Af herr VOn Stapelmohr, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för personalen vid
statens jernvägar.

Enligt gällande aflöningsreglemente för embets- och tjensteman
samt betjente vid statens jernvägstrafik utgår aflöningen till stationskarl
och banvakt med arfvode, vexlande mellan 240 kronor och 660 kronor
för stationskarl samt mellan 240 kronor och 540 kronor för banvakt,
hvarförutom stationskarl och banvakt åtnjuta fri bostad med vedbrand
eller ock inqvarteringsersättning, äfvensom beklädnadsersättning.

Uti till Kongl. Maj:t ingifna ansökningar hafva stationskarlarne
och banvakterna anhållit om förbättrande af löneförmånerna, och hafva
banvakterna begärt att i aflöningsafseende likställas med stationskarlarne.
Efter det kongl. jernvägsstyrelsen afgifvit utlåtande öfver banvakternas
ansökning, aflät Kongl. Maj:t till 1892 års lagtima Riksdag proposition
om att banvakt måtte kunna uppflyttas i löneklass med årligt arfvodesbelopp
af 600 kronor. Denna kongl. proposition motiverades dermed,
att en förbättring af banvakternas aflöningsförmåner syntes vara af omständigheterna
påkallad, samt att detta särskildt vore förhållandet i fråga
om banvakterna å de nordligaste banlinierna, der lefnadsvilkoren vore
ogynsammare än eljest till följd af högre pris å lifsförnödenheter och
klimatiska förhållanden, hvilka icke blott försvårade tjenstgöringen, utan
äfven orsakade, att banvakterna icke kunde hemta något nämnv ärdt bidrag
till sitt uppehälle af de små planteringsland, som, der omständigheterna
sådant medgifvit, lagts till deras bostäder.

Såsom kändt är, biföll Riksdagen Kongl. Maj:ts proposition på
det sätt, att Riksdagen medgaf, att af jernvägstrafikmedel ett belopp
af högst 12,000 kronor finge under år 1893, efter kongl. jernvägsstyrelsens
bepröfvande, användas till förhöjning i vissa fall af de vid statens jernvägsBih.
till Riksd. Frot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 15 Höft. (N:o 44).

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

trafik anstälde banvakters löneförmåner utöfver det nu medgifva högsta
arfvodesbeloppet med högst 60 kronor för hvarje banvakt, som af förhöjningen
komme i åtnjutande. Detta beslut har under följande årens
riksdagar förnyats.

Med stöd af inom Riksdagen gjordt uttalande har kongl. jernvägsstyrelsen
låtit denna löneförbättring komma de i vissa trakter af Norrland
anstälda äldre banvakter till del.

I det förslag till nytt aflöningsreglemente, hvarmed kongl. jern vägsstyrelsen
på nådig befallning till Kongl. Maj:t inkommit, har kongl. jernvägsstyrelsen
upptagit aflöningsförmånerna till stationskarl varierande från 480
kronor till 660 kronor samt för banvakt från 480 kronor till 600 kronor
jemte fri bostad med vedbrand eller hyresersättning, beräknad till 20 procent
af årliga arfvodet, äfvensom beklädnadsersättning, hvarjemte kongl. jern vägsstyrelsen
föreslagit, att banvakt eller stationskarl, som med godt vitsord
tjenstgjort 15 år i Norrland, må kunna, om hans tjenstgöringsort är att
anse såsom särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen faststälda högsta
arfvodesbeloppet erhålla ett tilläggs arfvode af 60 kronor för år, hvilket
arfvode dock vid förflyttning till mindre dyr ort indroges.

Den af Kongl. Maj:t tillsatta komitén för afgifvande af förslag till
nytt aflöningsreglemente för jemvägsstaten med mera har föreslagit arfvode
åt stationskarl från 480 kronor till 660 kronor, med tilläggsarfvode åt
signalkarl, vexelkarl eller magasinskarl vid större station efter högst 60
kronor för år, samt åt banvakt från 480 kronor till 600 kronor, med
tilläggsarfvode för vakt vid rörlig bro under seglationstid efter 60 ä 120
kronor för år, jemte beklädnadsersättning samt fri bostad utan vedbrand
eller ock hyresbidrag, utgörande 20 procent af arfvodet för den, som är
stationerad i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund, och 15 procent
för den, som är stationerad annorstädes. Deremot har komitén icke velat
ansluta sig till kongl. jernvägsstyrelsens förslag om särskildt dvrortstillägg
för stationskarlar och banvakter i Norrland, enär ett sådant tillägg för
vissa grupper af betjening kunde framkalla anspråk på liknande förmån ej
blott från öfriga grupper af jernvägspersonalen, utan äfven från personalen
inom andra förvaltningsgrenar, samt, enligt komiténs mening, de af komitén
föreslagna lönevilkoren för stationskarlar och banvakter måste anses skäliga,
särskildt i jemförelse med hvad som bestås vederlikar inom privata jernvägsindustrien
eller näringslifvet i öfrig!

I den proposition (n:o 27) angående lönereglering för personalen
vid statens jernvägar, som Kongl. Maj:t aflåtit till Riksdagen, hafva

Motioner i Första Kammaren, N:o 44. 3

löneförmånerna för stationskarl och banvakt upptagits i öfverensstämmelse
med komiténs förslag, dock med någon ändring af rätten till bostad,
med hvilken, då den utgår i natura, skall följa fri vedbrand.

Kongl. Majrts proposition i nyssnämnda del kommer visserligen
att bereda stationskarlar och banvakter någon lättnad i deras erkändt
knappa lefnadsvilkor, men det synes mig dock, som om härvid hvarken
arten eller vidden af det arbete, som blifvit dessa betjente förelagdt,
eller de anspråk, som ställas på personalens egenskaper, eller hvad som
skäligen erfordras till en nödtorftig bergning för en stationskarl eller
banvakt med familj vunnit tillbörligt beaktande. Det är möjligt, att de
af Kongl. Maj:t föreslagna aflöningarna kunna vara i dessa afseenden
temligen afpassade efter lefnadskostnaderna inom de orter, der den talrikaste
delen af nämnda tjenstegrader är stationerad, men så tyckes mig
ej förhållandet vara beträffande dem, som hafva befattning vid de norrländska
banorna. Lefnadskostnaderna i Norrland äro högt uppdrifna,
hvartill i betydlig mån medverkat de dryga tullsatsema för lifsförnödenheter.
Tjenstgöringen der är till följd af ett strängt klimat med långa
vintrar särdeles betungande och ställer stränga kraf på betjeningens
krafter, vaksamhet och pligttrobet. Betjeningens ekonomiska ställning
är derför mycket nedtryckt och sådan, att bos mången nöden knappast
kan hållas från dörren. '' Gifvet är, att detta skall alstra missmod, för
att ej säga bitterhet, i sinnet bos betjeningen samt hafva ett förlamande
inflytande på arbetslust och arbetskraft, bvilket är så mycket mer att
beklaga, som det för trafikens säkerhet ligger mycken vigt på att betjeningen
är nitisk, spänstig och påpasslig.

Kongl. jernvägsstyrelsen har äfven behjertat dessa för ifrågavarande
befattningshafvare ogynsamma omständigheter och förordat den
lindring i näringsbekymren, som ofvan omförmälts. De skäl, som komitén
an dragit mot det föreslagna dyrortstillägget, kan jag ej finna ega giltighet.
Huru aflöningarna äro satta vid enskilda banor, kan jag icke yttra mig
om, men inom den norrländska industrien torde, i stort sedt, arbetsförmågan
hos personer med de egenskaper, som sökas hos stationskarlar
och banvakter, betinga högre ersättning, än som, med tillämpning af
Kongl. Maj.ts förslag, öfver hufvud taget skulle tillkomma dessa befattningshafvare.
Inom industrien vexla aflöningarna tid efter annan och följa i
beaktansvärd grad affärskonjunkturernas skiftningar, och inom densamma
märkes en fortgående rörelse att förbättra arbetarnes ställning, men ett
motsvarande tillgodoseende af stationskarlars ocli banvakters befogade

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

önskningar innefattas icke i Kongl. Maj:ts proposition, som går ut på
att för längre tidsföljd fastslå aflöningsförmåner, livilka redan nu äro
ytterst knappt afvägda.

Svårligen lärer ett afvisande af kongl. jernvägsstyrelsens på
erfarenhet och god omtanke om sina underordnades bästa grundade
förslag om ett visst dyrortstillägg kunna, såsom komitén sökt göra, försvaras
dermed, att ett bifall dertill kan framkalla anspråk af liknande
beskaffenhet icke blott från öfriga grupper af jernvägspersonalen, utan
äfven från personalen inom andra förvaltningsgrenar, då denna fråga om
ett efter kostnaderna för en nödtorftig bergning lämpadt arfvode väl bör
pröfvas för sig och med hänsyn till faktiska förhållanden och icke
ställas i samband med eller göras beroende af de anspråk, som framstälts
eller till äfventyrs komma att framställas från andra statens tjenstebafvare.
Ett dyrortstillägg i förevarande fall bör så mycket mindre
väcka betänkligheter, som det icke är utan motstycken hvarken bland
jernvägspersonalen eller inom andra statens förvaltningsgrenar, att aflöningsförmånerna
vexla efter tjenstgöringsorterna.

Huru vida Kongl. Maj:ts proposition i öfrigt träffat de för stationskarlar
och banvakter lämpliga arfvoden, vågar jag icke närmare uttala
mig om, men det förefaller mig dock, att arfvodena gifvits en nog så
snäf begränsning uppåt.

Med stöd af hvad jag anfört tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen, vid godkännande af Kongl. Majt:s
proposition, angående lönereglering för personalen vid
statens jernvägar, ville tillika besluta, att banvakt eller
stationskarl som med godt vitsord tjenstgjort femton
år i Norrland, kan, om hans tjenstgöringsort är att
anse såsom särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen
faststälda högsta arfvodesbeloppet erhålla ett
tilläggsarfvode af sextio kronor för år, bvilket arfvode
dock vid förflyttning till mindre dyr ort indrages.

Om remiss till statsutskottet anbålles.

Stockholm den 15 februari 1897.

I. von Stapelmohr.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1897.