Motioner i Första Kammaren. N:o 43 (Motion 1896:43 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren. N:o 43.

N:o 43.

Af herr von Stapelmohr, om meddelande af nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel med
läkemedel.

Uti en vid senaste riksdag väckt motion tillät jag mig hemställa,

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nya
bestämmelser angående utöfvande af läkareverksamhet och handel med
läkemedel».

Till stöd för motionen anförde jag, bland annat, följande:

»Genom åtskilliga tid efter annan under senare delen af 1600-talet
utgifna kongl. författningar synes handeln med läkemedel blifvit ett
privilegium för apotekarne, hvilka fingo sig ålagda vissa förpligtelser
beträffande sättet för läkemedlens beredning, beskaffenheten af dertill
afsedda ämnen och de pris, för hvilka läkemedlen skulle hållas allmänheten
till hända m. m. Collegium medicum erhöll bemyndigande att
hafva inseende öfver apotekarne och deras »officinas», och att genom
årliga visitationer vaka öfver att apotekarne noggrant fullgjorde sina
skyldigheter. Straff stadgades äfven för den, som olofligen ingrep i
apotekareyrket och sålde läkemedel af vissa slag.

Samtidigt med att apoteksväsendet ordnades, och delvis i samma
författningar, som rörde apotekarne, meddelades äfven bestämmelser
om läkareverksamheten och om obehörigt utöfvande deraf.

I »Kongl. Maj:ts förnyade nådiga privilegium för apotekaresocieteten
uti Sverige och dess underliggande provinser mot de af qvacklhh.
till Riktå. Prat. 1896. 1 Sand.J 2 Afd. 1 Band. 14 Käft. (Nät 43—49.) 1

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

salfvare och andre slike inritade missbruk af den 28 juni 1683», har
Kongl. Maj:t, »för att hålla Collegium medicum uti dess authoritet, och
apothekarne vid deras egentliga profession och rättighet», förklarat, »det
dem förutan under hvad titel, sken och pretext, det ock vara må, inga
qvacksalfvare, okulister, bråcksnidare, operatörer och materialister skola
understå och fördrista sig att sälja några sådana medicinska saker, som
uti Kongl. Maj:ts privilegio den 10 april 1675 stå specificerade och
egentligen höra till apotheken, hvarken hemligen uti husen eller uppenbarligen
dem, som detta i synnerhet tillkommer, till men och prejudice
i deras näring och handtering, vid straff och konfiscation af alla deras
varor tillgörandes», hvarjemte Kongl. Maj:t tillagt: »Thy blifver härmed
en gång för alla på det allvarligaste budet och befaldt, att alla slika
qvacksalfvare och landsstrykare skola härifrån staden och riket afhållas
och ingen under hvarjehanda pretext tillåtas att smörja på gemene man
sina förfalskade och bedrägliga kompositioner mången till stor skada
och helsans förlust vid onåd och straff ofvan förmäldt är».

»Kongl. Maj:ts medicinalordningar af år 1688 eller privilegier, som
Kongl. Maj:t förunnat Collegium medicum», innehålla straffbestämmelser
för obehörigt utöfvande af läkareverksamhet och olaglig handel med
läkemedel. I 19:de punkten af denna förordning säges det, bland
annat: »Ingen apothekare måste låta sig bruka till praktiserande, det

vare sig utom eller inom hus, mycket mindre gesällen, så att han inga
patienter sig påtager att besöka, ej heller dem till sig i huset vänjer
dersammastädes att rådfråga sig, fast mindre genom sina utskickade
dem betjena låter; — — — i vidrigt fall böte den, som dermed beträdes,
forsta gången 50 daler silfvermynt, halfparten till Colkii med.
fiscum och det öfriga till de fattiga; beslås någon andra gången dermed,
vare förfallen till dubbelt».

Straff för olaga handel med läkemedel finnes utsatt uti 31:sta
punkten, som innehåller: »Och på det att en god ordning måtte handhafvas,
bör man också hafva uppsigt på kryddkrämare, att desamma
icke handtera sådana saker, som dem icke egnar och bör; och emedan
Vi äfven fördenskull Våre apothekare förbudit att intet införskrifva utifrån
medicamenta composita, ty bör också mycket mindre sådant någon
kryddkrämare tillstädjas, eftersom slikt intet hörer till hans profession
och han sig på sådant intet förstår; kunnandes genom konfusioner i
det fallet mångahanda skador härröra; för den skull vele Vi ock, att
ingen kryddkrämare må hafva eller låta finna hos sig i dess bod till
salu det ringaste compositum medicamentum, chymicum eller galenicum,
såsom theriak, mithridat, orizeton etc.; skulle han finnas öfverträda sådan

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

Yår ordning, då böte en sådan första gången 50 daler silfvermynt och
sedermera förfares efter nämnda 19:de punkts innehåll».

Förbudet för apotekare att befatta sig med läkarepraktik ändrades
i viss mån genom »Kongl. Maj:ts resolution och förklaring den 1 augusti
1698 angående mål beträffande Collegium medicum, apothekaresocieteten
och barberareembetet». Denna resolution angifver äfven i
5:te punkten hvilka varor, som det, enligt 31:sta punkten i medicinalordningen,
tillkommer endast apotekare att försälja, nemligen »venena

abortiva, opiata, anodyna, confortantia etc.---eller slike medicinal saker,

det vare sig medicamenta composita eller simplicia eller chymica
eller galenica, som egentligen höra till apoteken, och kryddkrämare i
anledning af andra orters bruk icke tillkommer för hvarjehanda dervid
förelöpande missbruk och oredor att föryttra och försälja».

Straff för försäljning, utlemnande till annans begagnande eller
utbjudande till annan af veterligen förfalskade läkemedel, de der för
menniskans lif och helsa farliga äro, finnes bestämdt i 22 kap. strafflagen.

Under den långa tid, som förflutit sedan förenämnda privilegier
och resolutioner meddelades, hafva såväl den medicinska vetenskapen
och läkare verksamheten som ock apoteksväsendet utvecklats och gjort
sådana framsteg, att det med fullt fog kan sägas, att de i privilegierna
och resolutionerna gifna bestämmelser, hvilka ännu qvarstå och
hvilka hufvudsakligen hafva till syfte att till skydd och båtnad för allmänheten
ordna och begränsa läkareverksamheten och apoteksväsendet,
icke vidare på tillfredsställande sätt fylla ändamålet.

En del af de i 5:te punkten af Kongl. Maj:ts resolution den 1
augusti 1698 uppräknade latinska benämningar å läkemedel, som endast
apotekare ega försälja, lärer icke mera förekomma inom apoteksrörelsen,
och med en annan del af beteckningarna afses numera helt andra
varor, än då kongl. resolutionen såg dagen, hvarigenom en tvekan om
lagbudets rätta mening lätteligen kan uppstå och en osäkerhet vid lagtillämpningen
göra sig gällande.

Bötesbeloppet — 50 daler silfvermynt, motsvarande enligt i kongl.
brefvet den 20 december 1776 bestämd evalveringsgrund, 12 kronor
50 öre — var efter myntvärdet vid dess sättande högt nog för att
upprätthålla aktningen för lagen, men är till följd af penningvärdets
sjunkning icke vidare tillräckligt för att gifva tillbörlig kraft åt lagbuden.

Den oklarhet, som livilar öfver ifrågavarande bestämmelser, lägger
äfven svårigheter i vägen för de myndigheter, hvilka fått sig anförtrodt

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

att vaka öfver bestämmelsernas efterlefnad. Att så är, framgår otvetydigt
af de skiljaktiga slut, hvartill domstolarna kommit uti mål angående
brott mot lagstadgandena, och af den varsamhet, åklagare-myndigheten
iakttager vid åtalande af förseelser mot desamma. Förhållandena
äro dock för närvarande icke sådana, att ett kraftigt ingripande
mot en del oegentligheter just af sådan art, som man med berörda
stadganden velat förebygga, kan anses olämpligt eller af behofvet icke
påkalladt.»

I motionen, till hvilken jag i öfrigt hänvisar, erinrade jag derom,
att följderna af att lagstiftningen icke hållit jemna steg med utvecklingen
af den verksamhet, den afsåg att hägna och ordna, trädt i dagen
på ett sätt, som syntes mig beklagligt. Under de senare årtiondena
hade nemligen allt mer och mer tilltagit försäljning af ämnen, såsom
pulver, salfvor, tinkturer och andra kemisk-tekniska preparater, om
hvars beståndsdelar och beredning allmänheten vanligen lemnades i
okunnighet, men som i tidningar, anslag och cirkulärer högeligen lofprisades
för deras sjukdomar botande eller helsostärkande egenskaper;
att tillverkare eller försäljare deraf, hvilka oftast voro personer utan
insigt eller erfarenhet i läkemedels sammansättning och tillagning eller
uti sjukdomars orsaker, verkningar och behandlingssätt, sökte egga en
godtrogen och kritiklös allmänhets köplust genom braskande och öfverdrifna
meddelanden om varornas förträfflighet och ofelbarhet mot sjukdomar
och lidanden af den mest olikartade beskaffenhet; och att prisen,
som betingades för dessa varor, deraf den öfvervägande delen otvifvelaktigt
vore i det närmaste värdelös för de uppgifna ändamålen och
till och med kunde medföra skadliga verkningar, vore högt uppdrifna
och merendels mångfaldiga gånger öfverstigande varornas verkliga
handel svärden.

Härjemte framhöll jag: att på åtskilliga orter blomstrade qvacksalfveriet
eller obehöriga personers utöfvande af läkareverksamhet; att
förtroendet från allmänhetens sida till qvacksalfvare, äfven till sådana,
som syntes sakna hvarje förutsättning för ett rätt bedömande af sjukdomar,
ofta vore så stort, att det tillförde många af dem en omfattande
och inbringande praktik; att i många fall en dertill icke legitimerad
persons behandling af vissa åkommor och yttre skador väl vore på sin
plats och kunde verka godt, men att det vore önskligt att icke legitimerade
personers utöfvande af läkareverksamhet i någon mån reglerades,
så att faror af sjukdomars behandling på ett origtigt sätt minskades.

Denna motion, som af Första Kammaren remitterades till ett tillfälligt
utskott, blef af samma utskott tillstyrkt, hvaremot det af Andra

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

Kammaren tillsatta tillfälliga utskott, som fick motionen till förberedande
behandling till sig öfverlemnad, afstyrkte motionen. Hvardera
kammaren biföll sitt utskotts betänkande.

Af hvad Andra Kammarens utskott anfört i frågan äfvensom af
hvad under debatten i samma kammare yttrades synes mig framgå,
att äfven i Andra Kammaren den mening tagit insteg, att gällande
bestämmelser om utöfvande af läkareverksamhet och om handel med
läkemedel äro föråldrade och derför i behof af omarbetning, men att
kammaren tvekat att bifalla motionen i hela dess vidd af fruktan att
derigenom medverka till ett monopel för läkare och apotekare i afseende
på sjukdomsbehandling och försäljning af varor som läkemedel,
och det af kanske strängare natur, än som innebäres i de från senare
hälften af 1600-talet fortlefvande stadgandena derom.

Då således Andra Kammaren icke stält sig helt och hållet afvisande
mot motionen, vågar jag åter besvära Riksdagen med frågans
återupptagande.

Såsom Första Kammarens tillfälliga utskott anfört, hafva ifrågavarande
lagbestämmelser om läkareverksamhets utöfvande och om handel
med läkemedel tillkommit i en tid, då det ansågs nödigt och med samhällets
bästa öfverensstämmande att medelst privilegier och skråordningar
omgärda och understödja industriel verksamhet och annan handtering
för att främja dess uppkomst och utveckling. En granskning
af författningarna uti ifrågavarande hänseende gifver dock vid handen,
att i desamma ligger icke blott en önskan att underhjelpa och befordra
apoteks- och läkareverksamheten, utan äfven en afsigt att skydda allmänheten
mot ett ockrande på dess okunnighet om sjukdomars natur
och lämpliga behandling. Under första hälften af detta århundrade
började emellertid den mening vinna utbredning, att de å handeln och
näringarna hvilande banden icke befordrade, utan svarare verkade hinderlig!
för handelns och näringarnas goda utveckling och-för den enskilde
yrkesidkarens förvärf. Banden blefvo derför lossade och fingo
genom kongl. förordningon af den 18 juni 1864 i det närmaste bortfalla.
Den grundsats om frihet i näringarna, som nu erkändes, vågade
man dock ej utsträcka till apoteksrörelsen eller handeln med apoteksvaror,
utan blef denna rörelse uttryckligen undantagen från näringsfriheten,
och skulle för denna rörelse gälla hvad derom funnes särskildt
stadgadt.

Denna försigtighet var antagligen förestafvad deraf, att det ansågs
nödvändigt såväl att de personer, som idkade apoteksrörelse, hade insigt
och erfarenhet i hvad dertill hörde, som ock att en stark kontroll

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

hölles öfver att läkemedlen tillreddes med största omsorg och med användande
af de bästa ämnen eller ingredienser, så att läkemedlen skulle
hafva åsyftad Verkan och ej skadligt inflytande på den sjuke, hvars
organism till följd af sjukdom ofta är mycket känslig eller mottaglig
för dåliga eller underhaltiga läkemedels verkningar.

De föråldrade och otydliga författningar om apoteksväsendet och
handeln med läkemedel, som nu finnas, äro emellertid ej vidare tillräckliga
för att uppehålla en verksam kontroll, hvilket medfört, att på sidan om
apoteksrörelsen uppstått en stor industri för tillverkning af och handel
med läkemedel, dertill ofta användas ingredienser af mycket underhaltig
beskaffenhet för att affären skall lemna den möjligast största vinst, och,
såsom jag förut nämnt, begäras i allmänhet för dessa varor högst oskäliga
priser.

Det kan ju sägas, att det ej bör komma staten vid, om eller på
hvad sätt sådana affärer drifvas, då det bör vara allmänhetens ensak,
om den vill onödigtvis offra penningar på och mot sina lidanden använda
medel, hvilkas pris mångfaldiga gånger öfverstiga varans värde
och hvilkas begagnande är ändamålslöst och till och med kan hafva
menliga inflytelser, samt att lagstiftaren förty icke bör sätta sig till
målsman öfver allmänhetens görande och låtande i detta afseende; och
en sådan tanke tyckes ligga i Andra Kammarens utskotts uttalande,
att det syntes utskottet tydligt, att man hvarken kan förbjuda allmänheten
att köpa varor, som utgifvas för och försäljas som läkemedel,
och ej heller kan förbjuda sådana varors utbjudande. Hållbarheten af
en sådan uppfattning står dock ej utom allt tvifvel, ty en näring eller
verksamhet, hvars framgång hufvudsakligen är beroende på allmänhetens
lättrogenhet och på dess oförmåga att bedöma näringens produkter
äfvensom derpå, att utöfvaren genom ogrundade förespeglingar
och sanningslösa uppgifter förmår ingifva allmänheten en origtig föreställning
om varans kraft och värde, kan väl sägas, om ej öfverskrida,
dock stå på gränsen till svek och bedrägeri, och för sådant bör allmänheten
skyddas, synnerligast i fall varans användande kan medföra skada.

En liknande åsigt har fått uttryck i helsovårdsstadgan för riket af
den 25 september 1874, deri det stadgas, att födoämne eller dryckesvara,
som till följd af förskämning eller felaktig beredning eller af
annan orsak är skadlig för helsan eller otjenlig till menniskoföda, må
icke i stad till salu hållas eller för sådant ändamål dit införas, vid påföljd
af böter och att varan får anhållas och på den felandes bekostnad
oskadliggöras. Detta stadgande har varit af mycket gagn, och få torde
de vara, som ej erkänna detta.

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

Jag vill ingalunda förneka, att en del af de läkemedel, som af
andra än apotekare tillverkas och utbjudas, kan vara välgörande mot
vissa sjukdomar och mot kroppslig svaghet, men detta förhållande innefattar
icke fullgiltigt skäl för att låta all rörelse af ifrågavarande beskaffenhet
fortgå utan hvarje band eller kontroll.

Att till apoteken förvisa all handel med ämnen, som till läkemedel
brukas, låter naturligtvis sig ej göra, då en del sådana ämnen äfven
nyttjas till tekniska ändamål med mera, och ej heller lärer det vara
möjligt, att till apotheken inskränka all försäljning af preparater, som
omedelbart eller medelbart begagnas till helsans återvinnande eller stärkande.
Huru emellertid begränsningen af handeln med läkemedel skall
ske och huru kontrollen deröfver skall lämpligen ordnas, har jag af
lätt funna skäl icke kunnat klargöra för mig, men det står klart för
mig, att de nuvarande stadgandena om handel med läkemedel icke stå
väl tillsammans med apoteksrörelsens utveckling, allmänhetens berättigade
kraf på skydd mot bedrägligt förfarande och vår tids uppfattning
om lagstiftningsväsendet.

Att hvad här ofvan anförts rörande sättet för och omfattningen
af den köpenskap med läkemedel, som af icke dertill legitimerade personer
bedrifves, icke är öfverdrifvet eller tecknadt med för starka färger,
bestyrkes af närslutna bilaga, fogad till Första Kammarens 2:dra
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 (1895 års riksdag). För att gifva
saken en ännu skarpare belysning tillåter jag mig i korthet återgifva
ett i Farmaceutisk tidskrift för 1895 h. 7 intaget meddelande från en
framstående vetenskapsman vid ett af rikets universiteter: herr Z. i S.
annonserade i tidningar och kringsände tryckta prospekter om ett säkert
botemedel mot ägghvitsjukan. Medlet bestode af en dekokt af
örtsafter med blodrenande, magstärkande och läkande egenskaper, äfven
mycket välgörande för hemorroider, stranguri, bristande matlust, svag
mage och blodbrist. Alla, som användt medlet, hade återvunnit helsa
och krafter, till och med personer, som legat långa tider på sjukhus,
vid brunns- och badorter samt af läkare förklarats obotliga. Beedigade
intyg af botade funnes. På ett år hade 200 personer blifvit botade.
Två literbuteljer af läkemedlet jemte glas, emballage och bruksanvisning
kostade endast 5 kronor. Till fullständig bot, dragande omkring
3 veckors tid, åtginge 8 buteljer, som kostade 20 kronor.

Vid af meddelaren verkstäld kemisk undersökning af det underbara
medlet visade det sig, att det utgjordes af millefoliumdekokt, och
att till 2 liter åtgick 130 gram flores millefolii, som å apothek kosta
20 öre.

8 Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

»Att för en dylik dekokt», säger meddelaren, »låta, såsom herr Z.
gör, betala sig 5 kronor, bör säkerligen vara en affär alltför lönande
för att kunna få namn af menniskovänlig, så mycket mera som väl den
använda röllekan af honom sjelf utan kostnad hemtas från S.-traktens
bördiga ängar.» Vidare tillägger meddelaren: »Med dessa rader har
jag velat anföra ett exempel af de många på oförsynt qvacksalfveri,
hvilka, tack vare frånvaron af eu effektiv lagstiftning, kunna så godt
som ostörda fortgå inom landet, en lättrogen allmänhet till sanitär och
ekonomisk skada. Låtom oss hoppas, att en af behofvet påkallad skärpning
af lagbestämmelserna må inom en ej allt för aflägsen framtid blifva
verklighet.»

Beträffande åter ordnandet af läkareverksamheten, har jag ingalunda
förbisett, att icke få icke teoretiskt utbildade läkare hafva en
skarp blick för bestämmandet af en del sjukdomar och äro ganska väl
förtrogna med deras vård och behandling, särdeles i fråga om yttre
skador. Ej heller vill jag bestrida, att sådana personer mången gång
utöfva en gagnande och erkännansvärd verksamhet, synnerligen i orter,
der det för allmänheten är förenadt med betydande besvär och kostnader
att anlita legitimerade läkare, och jag anser mig så mycket mindre
böra fälla ett ogillande omdöme derom, som verksamheten ej sällan
framsprungit ur en varm medkänsla för andras lidanden, men detta förhållande
bör ej få bortskymma, att å andra sidan många af de icke
legitimerade, som utöfva läkareverksamhet, äro fullkomligt okunniga
om sjukdomars natur och rätta skötsel samt använda högst otjenliga
ämnen, som, i stället för att bättra, förvärra sjukdomen eller fördröja
dess botande. För att förvärfva kunder och förtjena penningar få falska
föregifvanden och lögnaktiga uppgifter tjena som medel. Att en
sådan verksamhet icke kan vara till nytta, utom tvärtom är till skada
för allmänheten, torde vara uppenbart. Man borde väl hafva berättigad
anledning att hoppas, det en stigande upplysning hos allmänhbten
skall uttränga sådana qvacksalfvare, men tyvärr tyckes lång tid komma
att förflyta, innan så blifver händelsen, ty det är icke allenast personer
med ringa bildning, utan äfven personer med god uppfostran, som
hylla och gynna sådana qvacksalfvare.

Den anmärkta skiljaktigheten i vilkoren och sättet för icke behörigen
qvalificerade personers utöfning af läkareverksamhet har alstrat
tvekan om den rigtning, i hvilken ny lagstiftning om läkarekonstens
utöfning bör gå: om läkarekonstens idkande fortfarande skall göras till
privilegium för de examinerade läkarne, eller om icke äfven icke examinerade
må tillåtas att under vissa förutsättningar och under viss

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

kontroll befatta sig med läkareyrket, eller om möjligen tiden kan vara
inne att frigöra läkareverksamheten från alla hindrande band. I saknad
af tillräcklig sakkännedom vågar jag ej angifva någon bestämd mening
i detta afseende. Fullt väl inser jag dock, att om den icke teoretiskt
utbildades läkareverksambet icke skall helt och hållet undertryckas,
hvilket nog strider mot en ganska utbredd mening, utan till visst omfång
eller i vissa fall tillstädjas, det möter stora vanskligheter att på
ett tillfredsställande sätt uppdraga gränserna för en sådan verksamhet,
men jag föreställer mig, att dessa svårigheter icke äro oöfvervinneliga.

Man må nu hysa hvilkendera åsigten som helst, så lärer det dock
vara oemotsägligt, att det är af behofvet påkalladt, att nuvarande bestämmelserna
ändras, så att den verksamhet, som bör och skall hägnas,
klart och tydligt utmärkes samt får ett kraftigt skydd, och den
verksamhet åter, som enligt rådande uppfattning må tolereras, icke
onödigtvis stämplas som lagbrott med ett straffhot öfver sig.

Vid behandlingen inom Första Kammaren af min vid senaste
riksdagen väckta motion anmärkte en ledamot af kammaren, att utdm
dem, jag särskildt fäst uppmärksamhet vid, funnes inom det medicinska
området åtskilliga andra, dessa nära stående, verksamhetsyttringar, som
äfven tarfvade reglering dels så, att redan gifna stadganden bragtes i
närmare öfverensstämmelse med nutidens rättsuppfattning och medicinska
vetenskapens utveckling, dels ock så att bestämmelser meddelades,
der sådana icke funnes. Att närmare beröra dessa af talaren omnämnda
och i nära samband med läkareverksamheten stående yrkesutöfningar
skulle göra denna motion för vidtgående och torde ej heller vara behöflig!,
ty det förefaller mig, som om detta samband skulle vara så
starkt, att ett lagstiftningsarbete, rigtadt närmast mot afhjelpandet af
de brister och oegentligheter, jag särskildt betonat, äfven skall framkalla
ett ordnande af åtskilliga andra yrkesutöfningar inom medicinska
området.

På grund häraf och då jag icke tilltror mig att antyda de hufvudgrunder,
efter Indika ordnandet af läkareverksamheten och handeln med
läkemedel lämpligen bör ske, helst en ny lagstiftning i ämnet synes
mig böra föregås af en allsidig och på sakkunskap byggd utredning
af en mängd frågan berörande omständigheter, får jag vördsamt förnya
min förra motion,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Eib till ltiksd. Rrot. 1836. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 14 Käft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel
med läkemedel.

Jag anhåller om remiss till utskott, åt hvilket jag öfverlemnar att
göra de ändringar eller inskränkningar i min framställning, hvartill förhållandena
möjligen kunna föranleda.

Stockholm den 26 januari 1896.

I. von Stapelmohr.

Bilaga.

Annonser och tillkännagifvanden om läkemedel och deras verkningar,
införda i allmänna tidningar.

»Elektriska helsosulan» — osvikligt medel mot snufva, influensa,
podager, gikt, hufvud- och reumatisk värk.

Vårt Land n:o 275/1894.

»Kisamors smärtstillande giktspiritus» — säkraste och tillförlitligaste
medel mot reumatiska åkommor (se nedan).

»Herrljunga tjärpastiller» — enda ofelbara medel mot asthma,
hosta, heshet och katarr.

Höganäs Tidning n:o 138/1894.

»Mor Annas rissmorning» — botar barn för engelska sjukan, skrofler,
bensvaghet, utslagssjukdomar.

Jemtlands Allehanda n:o 140/1894.

»Kloka gubbens giktlinement» — säkraste, billigaste och pålitligaste
medel mot gikt, reumatism, vrickning, magkramp och ömkyla m. m.

Stockholms-Tidningen n:o 1513/1894.

»Pastorskan Hägglöfs rissmorning» — botar säkert alla arter af
engelska sjukan samt skrofler, dålig mage, förtvinade lemmar, skrik
och allmän svaghet.

Sundsvalls-Posten n:o 175/1894.

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

11''

»Salubrin» — kraftigare än något hittills försökt medel mot tryck,
skafsår, frostskador, brännskador, insektsstyng, liktornar, hudsjukdomar
eller tuberkelsår.

Sundsvalls-Posten n:o 175/1804.

»Samaritkorset, elektriska» — botar reumatism, neuralgi och svåra
plågor i alla delar af kroppen, nervositet, svindel, sömnlöshet, lomhördhet,
andtäppa, ansigtsros, hufvudvärk, tandvärk och alla nervslappande
sjukdomar.

Gotlands Allehanda n:o 168/1894.

»Galvaniska hjertat» — afsedt att bota reumatism med flera åkommor
i menniskokroppen, särskildt reumatisk tandvärk.

Hudiksvalls Allehanda n:o 82/1894.

»Kejserl. kongl. patenterade Voltakorset» — botar gikt, reumatism,
lamhet, nervsvaghet, bleksot, asthma, hudsjukdomar, kramp, förbättrar
humöret och aptiten, åstadkommer sund sömn och välbefinnande, stannar
ofrivillig urinlåtning, återgifver lomhörda och döfva hörseln, lindrar
och botar på några timmar hufvud- och tandvärk.

Örnsköldsviks Tidning n:o 21.

»Åkta nervolja»
muskelsmärtor.

— borttager svår hufvudvärk samt nerv- och

Vårt Land n:o 275/1894.

»Ledolin» — absolut säkert medel mot hudutslag, eczem och
skrofler, reformar, mjell, finnar och fräknar, sår och brännskador, kikhosta,
inflammation i halsen, stenstockning, heshet, dålig mage, magsyra
m. m.

Sundsvalls-Posten n:o 174.

»Amerikansk samaritbalsam» — ovärderligaste medel mot många
åkommor, såsom gikt, reumatism, ryggslag och kramp m. m.

»Bleksotspulver» — osvikligt botemedel för äldre och yngre män
samt qvinnor mot bleksot, blodbrist och deraf härledande allmän
svaghet.

Jemtlands-Posten n:o 98.

»Fosfatpulver för barn» — bästa kända medel mot engelska sjukan,
sena tänder, trög benbildning.

Stockholms Dagblad n:o 198.

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

»Amilongs halsdekokt» — är ett utmärkt medel mot magsyra, magkatarr,
halsbränna samt dålig mage i allmänhet.

»Kisamors smärtstillande universal giktspiritus» — det är det enda
absoluta och specifika botemedlet mot reumatism, värk i rygg, höfter,
armar och ben, hufvud- och tandvärk, sträckning och vrickning, svullnad,
lamhet, styfhet, ömhet, influensa, magkramp, halsåkommor och
andra kroppssmärtor.

Jemtlands Allehanda n:o 140/1894.

»Åkta Säther olja» — för reumatisk värk, sensträckning, vrickning,
kramp.

Jemtlands-Posten n:o 44/1894.

»Pastorskan Anna Hägglöfs universalsmörjelse» (rissmorning). —
Den användes till yttre bruk för alla arter af engelska sjukan, ältan,
skabb, klåda, sårnader, utslag (icke veneriska), skrofler, skrik, brytningar,
oformligt hufvud, stor, hård och dålig mage, liten eller ingen matlust,
klena ögon, retligt, grinigt, envist och ojemnt lynne, blek hy och
orolig sömn, mjuk och svampig kropp, knölar på hand, finger, knä och
fotleder, oförmögenhet att gå, stå, krypa eller tala, krokiga ben, snedvridna
fötter, höfter och ryggrad samt orkeslöshet och allmän svaghet
eljest hos såväl äldre som barn.

Hudiksvalls Allehanda n:o 66/1894.