Motioner i Första Kammaren, N:o 43

Motion 1895:43 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

11

N o 43.

Af herr Stridsberg, om utsträckning af tiden, inom hvilken i
Sverige patenterad uppfinning här bör bringas till utöfning.

Under den tid, 1884 års patentförordning'' varit gällande, hafva
klagomål framkommit öfver åtskilliga af dess bestämmelser, hvilka äro
för industrien och uppfinnarverksamheten synnerligen ofördelaktiga och
mer eller mindre skada deras berättigade intressen.

Eu af de bestämmelser, som i detta afseende i synnerhet tilldragit
sig uppmärksamheten, innehålles uti § 15 af nämnda förordning och
afser en patenterad uppfinnings utöfning inom viss tid efter det patent
beviljats. — Det utöfningstvång, som denna § ålägger uppfinnaren, nemligen
att han skall »i något väsentligt omfång» bragt sin uppfinning till
utöfning här i riket inom tre eller, med patentbyråns begifvande, inom
fyra år från det patentet beviljats, och att utöfningen sedermera icke
vid patenträttens förlust får afbrytas längre tid än ett år i sänder, är
onekligen en tryckande börda för uppfinnaren.

Visserligen förflyta i allmänhet några månader, innan ett sökt
patent beviljas, hvarigenom patenthafvaren beredes ett något större rådrum
för att förbereda uppfinningens utöfning. Men dels har en uppfinnare
i allmänhet ej en sådan ställning, att han kan våga att vidtaga
sådana åtgärder, innan han är säker om att erhålla patentet, och dels
kan det särskildt i vårt land, der kapitalisterna ännu endast i ringa mån
understödja uppfinnarearbetet, ofta dröja mycket längre tid än fyra år,
innan nödigt förlagskapital kan anskaffas äfven för ganska värdefulla
uppfinningar. Härtill kommer, att utöfningstvångets syftemål, som är
uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska industrien, ingalunda
uppnås genom föreskriften om utöfningstvånget. Den utöfning, som sker

12 Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

endast på grund af patentförordningens föreskrift, kommer i sjelfva verket
icke alls den inhemska industrien till godo. Den består nästan utan
undantag blott deruti, att patenthafvaren hvarje år i en verkstad eller
annorstädes låter utföra just så mycket af sin uppfinning, som lian anser
fordras för att densamma skall vara utöfvad »i något väsentligt omfång»,
hvarefter fabrikationen åter nedlägges. Så fortgår detta »försvarsarbete»,
hvilket för uppfinnaren kan vara ganska dyrbart, men för den svenska
industrien är fullkomligt värdelöst, år från år, till dess patenthafvaren
antingen af brist på medel måste låta sitt patent förfalla eller ock lyckas
få en verklig tillverkning i gång härstädes eller i utlandet

Att den i § 15 medgifna tre-, högst fyråriga utöfningsfriheten
oftast är alldeles otillräcklig, är tydligt för hvar och en, som vet, huru
lång tid det erfordras för ordnandet äfven af en relativt liten tillverkning
och spridning af nya produkter, och att detta är ännu mycket
svårare för uppfinnare, som i allmänhet ej sjelfva hafva medel att
explodera sina uppfinningar, utan vanligen måste anlita hjelp af andra
personer, torde äfven inses. På den korta tiden af tre å fyra år måste
uppfinnaren skaffa nödigt kapital, uppbygga fabrik, igångsätta densamma,
i stort utexperimentera sin metod och i väsentligt omfång utöfva uppfinningen.
Detta kan endast i sällsynta fall lyckas honom och i många
fall är det rent åt omöjligt.

Ty vid utöfningen af sådana uppfinningar, som afse väsentliga
förändringar och beröra stora ekonomiska intressen, såsom uppfinningar
inom arméns och flottans utrustningar, bergshandtering^!, kemisk-tekniska
storindustrien, fartygskonstruktioner m. fl., är eu uppfinnare i så hög
grad beroende af andras goda vilja och tillmötesgående, att han derförutan
ingenting kan uträtta för uppfinningens utöfning.

I så fall förlorar han emellertid sin patenträtt, och bestämmelsen
om utöfning gör derför uppfinnarens ställning osäker gent emot inkräktare,
som vid många tillfällen i all beqvämlighet kunna afvakta patents
förfallande på grund af bristande utöfning och derefter tillegna sig uppfinningen.

I öfrigt får jag vördsamt framhålla den orättvisa, som den i denna
§ stadgade utöfningsskyldigheten innebär i princip, då uppfinnaren derigenom
förhindras att efter sitt godtfinnande förfoga öfver sin egendom
och genom denna § ställes i en i rättsligt hänseende långt ogynsainmare
ställning än andra intellektuella arbetare, t. ex. konstnärer och författare,
hvilka för en mycket längre tid fått sig tillerkänd full och oinskränkt
eganderätt till produkterna af sitt andliga arbete.

Af det anförda synes framgå, att utöfningstvånget borde helt och

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

1-3

hållet afskaffas, men då ingen utsigt till dess fullständiga borttagande
torde för närvarande förefinnas, vill jag vördsamt hemställa, det § 15
ändras derhän, att tiden, inom hvilken en uppfinnare är skyldig att utöfva
en uppfinning, betydligt förlänges. Genom denna förändring skulle
dessutom vid sådana ofta högst genomgripande uppfinningar, som afse
förbättringar af annans patenterade uppfinning, de stridiga ordalydelserna
i patentförordningens §§ 15 och 22 blifva relativt ofarliga.

Uppfinnare, som gjort dylika förbättringar, äro nemligen enligt § 22
förbjudna att utan hufvudpatentegarens medgifvande tillverka de patenterade
föremål, till hvilka uppfinningen är anbragt, såvida de ej vilja
utsätta sig för att blifva dömda för patentbrott, men de äro å andra
sidan genom § 15 nära no g nödsakade att begå detta brott, så vida de
ej skola förlora sin egen pantenträtt.

Till ytterligare stöd för hvad jag här ofvan anfört tillåter jag mig
att erinra om de behjertansvärda uttalanden, som förekomma i byråchefens
för kongh patentbyrån underdåniga berättelse angående byråns
verksamhet åren 1885 —1888 (pag. 34—38). På der anförda skäl förordar
herr byråchefen kraftigt bland annat, att bestämmelserna angående
utaf ningen väsentligen förändras.

På grund af hvad jag sålunda anfört vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 15
af Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående patent;
gifven Stockholms slott den 16 maj 1884, måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 15-

Patenthafvare åligger att inom fem år från det
patentet beviljades — — —•.—r — — — \— utsträcka
nämnda tid till sex år, så ock--—----

patentet förverkadt. .

Vördsamt anhålles om remiss till lagutskottet.

Stockholm den 27 januari 1895.

. ■ ■'' ..■■■! ’ '' ‘ . ! < ■ ■ j '' i;'' * 1 Vt i å i .;: ■■ 11

Ernst Stridsberg.