Motioner i Första Kammaren, N:o 42 (Motion 1897:42 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

N:o 42.

Af herr Ljungberg, om ändring af 52 § i legostadgan.

Genom de lagbestämmelser, som af mig blifvit i särskild motion
föreslagna att tilläggas 23 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen, skulle
mycket vinnas för afböjande af onödiga och blott genom uppviglare
tillkomna strejker; men, såsom jag redan i nämnda motion anmärkt,
gifves det arbetsinställelser, genom hvilka ett helt samhälles ekonomiska
välfärd och sundhetstillstånd äfventyras, och fråga kan vara, och
har äfven till och med inom vår radikala press blifvit väckt, huruvida
icke samhället borde med lagstiftningens hjelp sätta sig i säkerhet för
så farliga stämplingar. Vår lag saknar icke exempel på lagbestämmelser
mot den enskildes godtycke eller egennytta, när det gäller allmän
välfärd. Men om det fall, som förekommer i kap. 15 § 4 byggningabalken,
att om någon, vid uppbåd till skogseld, kommer för
sent eller träder från sitt arbete och ställe förr än hemlof gifves, är
väl förtjent af straff (här dock alltför ringa), borde väl en strejk af
brandcorpsens eller vattenledningsverkets, renhållningsväsendets och
andra sådana för ett samhälles sundhet och välfärd nödvändiga arbetare
vara lika straffvärd och beläggas med böter eller fängelse. Då under
tjenstetiden tjenare ej eger afvika förr än tiden är ute, torde väl äfven
för arbetare, som med kännedom om sina pligter och sitt ansvar antagit
plats vid förenämnda inrättningar, den kontraherade arbetstiden
böra gälla utan afbrott.

Då det visat sig, att icke ens anställandet såsom lagstadde tjenare
kunnat hindra arbetare vid inrättning af ofvannämnda beskaffenhet att
inställa arbetet, helst vederbörande domstol af uttrycket i legostadgans

Bill. till Ililcsd. Prof. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 14 Käft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

6:e §, att husbonde åligger »tjenstehjon med försvarligt underhåll och
Renligt husrum förse», tagit sig anledning att förklara lagstadde arbetare,
som ej äro i husbondes kost och bostad, icke kunna betraktas
som husbondens tjenare, torde, om ej en sådan förklaring skall lemnas
öfver detta stadgande, att med dessa ord icke afses någon pligt att
lemna kost och bostad, der öfverenskommen ersättning derför lemnas,
det tillägg höra göras vid 1 mom. i 52 § legostadgan efter orden

»Afviker tjenstehjon--— miste halfva lönen och gälde skadan» :

»Samma lag vare för arbetare, kontraktsenligt anstälde vid inrättningar,
sådana som brandcorps, vattenledningsverk, renhållningsväsende
och liknande verk».

I det jag öfverlemnar detta förslag till Biksdagens och i första
rummet lagutskottets behjertande, hvarvid det formella i ämnet lätteligen
torde, der så anses nödigt, af samma utskott omredigeras, torde
jag blott behöfva påminna om den stora strejken i Stockholm i juli
1896, för att visa, hvilken hotande fara för ett helt stort samhälle, vissa,
ingalunda af nöd, utan af okynne, framkallade strejker kunna medföra.
Det hände nemligen, sedan arbetande vid Löfsta nedlagt arbetet och
renhållningskarlar från staden blifvit dit utskickade, att dessa vägrade
att arbeta, och då de på den grund afskedades, hotade arbetarne vid
gasverket, renhållningen och vattenledningen samt gatstensättarne att
nedlägga allt arbete, om ej de afskedade arbetarne återupptoges. Faran
afböjdes för denna gång genom en kompromiss; men blott eu vapenhvila
lärer ha inträda

Det torde äfven tillåtas mig att hemställa, huruvida icke lagstiftningen
borde hafva sin uppmärksamhet rigtad på nödvändigheten att
begränsa tiden för en arbetsinställelses fortvara, då en sådan vanligen
just genom sin långvarighet medför så oerhörda förluster för både
näringarne och arbetarne.

Det är mig icke bekant, hvad den i mer än 11 månader fortgående
strejken bland 8 å 900 arbetare i Norbergs bergslag kostade
dem, men jag har sett uppgifvet, att en betydligt kortare strejk i Köpenhamn,
år 1895, bland 400 sjömän medförde för dem en förlust af
SO—60,000 kronor; och af en tryckt berättelse om de arbetsinställelser,
som år 1883 (det stora strejkåret) egde rum i New-York, inhemtas, att
de 44,950 personer af olika yrken, som under det året instält arbetet,
hade förlorat 366,150 arbetsdagar till ett aflöningsvärde af 125,000
£:d st. (omkring 2,250,000 kr.); hvartill komma de ofantliga förluster,
arbetsgifvarne lidit.

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

Jag får derför hemställa, att 1 mom. i 52 § legostadgan må erhålla
följande lydelse:

»Afviker tjenstehjon ur tjenst förr än tjenstetid
ute är eller det redo för sig gjort, hafve husbonde
våld att hemta det åter, som i 45 § sägs; och blifve
tjenstehjon i tjensten till flyttningsdag eller kontraktstidens
slut samt miste halfva den betingade lönen och
gälde skadan. Samma lag vare för arbetare, kontraktsenligt
anstälde vid allmänna inrättningar, sådana som brandcorps,
vattenledningsverk, renhåttningsväsende och liknande
verk».

Stockholm i januari 1897.

C. E. Ljungberg.