Motioner i Första Kammaren, N:o 42 (Motion 1891:42 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

N:o 42.

Af herr Söderberg, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om utredning rörande möjligheten att bereda mindre bemedlade
tillfälle att bilda egna jordbruk.

Härjemte vågar jag vördsamt hemställa, det Riksdagen ville
antaga det i bilagda framställning närmare motiverade förslag.

Stockholm den 29 januari 1891.

P. M. Söderberg.

Bilaga.

Arbetarefrågan är väl för närvarande det vigtigaste ärende, som
inom de civiliserade staterna står på dagordningen, hvarför också olika
förslag framkommit om vidtagande af sådana åtgärder, som kunna tillförsäkra
arbetarne en tryggad ställning både under kraftens och ålderdomens
dagar, på det giltig anledning ej må förefinnas för dem att
sluta sig till de socialistiska och andra samhällsupplösande läror, hvilka
allt mera spridas och synas afse att slita alla hittills i allmänhet för

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

heliga ansedda pligter mot Gud, nästan och fäderneslandet, och detta
tydligen i afsigt, att, då alla band blifvit slitna, skarorna sedermera
skola blifva sina ledares lättvunna byte.

Att arbetarnes klagomål visst icke alltid varit oberättigade, torde
väl få medgifvas, äfvensom att arbetsgivare mången gång, oaktadt
de fått sina tillverkningar väl betalda, visst icke lemnat sina arbetare
skälig andel af sin vinst, och derför har man ej heller stannat vid att
endast framlägga förslag om förbättring af arbetarnes ställning, utan
åtminstone i Tyskland redan stiftat lagar om ålderdoms- och olycksfallsförsäkring
m. m.

Kan en allmän försäkring af arbetarne äfven i vårt land åstadkommas,
utan att kostnaderna derför öfverstiga våra krafter, och blifva
så beskaffad, att den verkligen under sjukdomens och ålderdomens dagar
blifver skyddande emot nöd och elände, samt anser man sig genom
eu sådan åtgäi’d icke hafva gjort allt, som erfordras, så är jag den
förste att erkänna nyttan, ja nödvändigheten af att något i den vägen
företages; men jag vågar tro, att om den stora invandringen från
landsorten till våra städer och industriella etablissement ohejdad kommer
att fortgå hädanefter som under de senaste årtiondena, kunna
statsmagternas alla bemödanden uti ifrågavarande afseende svårligen
uppfylla de förhoppningar, som måhända sättas till desamma. Konkurrensen
inom de industriella och stadsnäringarna synes nemligen,
oaktadt förbättrade arbetsmetoder visserligen lemna tillfälle att producera
billigare än tillförene, ovilkorligen komma att allt mera sänka prisen
å fabriksalster, hvilket, om så blir fallet, väl icke heller torde böra förvåna,
då man besinnar, att industrien i en mängd fall alls icke är
beroende af väderleksförhållanden, jordmån och dylikt, utan kan drifvas
i huru stor skala som helst, endast afsättning för dess produkter beredes,
hvilket dock väl måste blifva allt svårare, ju mera konkurrensen
i följd af ständigt ökad produktion på verldsmarknaden tilltager. Vi
se ju redan nu, huru vår storartade tändsticks- och trämassefabrikation
i verkligen oroväckande grad hotas af allt starkare konkurrens, hvarjemte
priset å vårt jern högst betydligt sjunkit för att troligen aldrig
mera i någon betydligare mån höja sig, sedan tillverkningsmetoderna
numera möjliggöra frambringandet af med vårt nära nog fullt jemförligt
sådant af sämre råämnen, än dem vi i allmänhet ega.

Visserligen synes ställningen inom näringarna hafva förbättrats
under senaste tid, hvarför ock gynsammare vilkor kunnat lemnas arbetarne.
Detta har dock helt naturligt haft till följd, att eu mängd nya
sådana antagits inom flere industriella etablissement, hvilket förhållande,

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

i och för sig glädjande, dock torde böra mana till att nu i medgångens
tid allvarligt tänka på huru det kan ställa sig, då motgångens dagar
ånyo komma. Ju flere arbetare, som under den goda tiden blifvit engagerade
i industriens och städernas arbeten, desto flere blifva ock de,
som måste uppehållas äfven under mindre gynsamma förhållanden.

T Belgien, der industrien i förhållande till landets folkmängd väl
torde vara längst drifven, hafva arbetarne mången gång redan allt för
svårt fått vidkännas, hvarthän det leder, då alstren af deras arbete hafva
svårt att finna afsättning, och de arbetssökandes antal blifver så stort,
att aflöningarna kunna nedbringas till huru låga belopp som helst; och
intet skäl lärer väl finnas för det antagandet, att icke på den väg, som
den civiliserade verldens utveckling nu fortgår, förhållandena skola blifva
liknande uti andra land, ja äfven här. Då Europa, och deraf icke minst
vårt land, hvarje år kunnat undvara eller kanske rättare måst afbörda
sig de stora arbetareskaror, som främmande verldsdelar lyckligtvis hittills
kunnat mottaga och utvandringen vid minsta stockning inom näringarna
så betydligt brukat öka, synes mig att, derest denna utflyttning
icke kunnat ega rum, skulle vi redan nu egt eu alltför talrik arbetarebefolkning,
som icke här kunnat finna sin utkomst och i så fall
blifvit prisgifven åt nöd, förtviflan och agitatorer. Man kan göra sig
en föreställning om, huru talrik arbetareklassen nu skulle varit här,
derest icke så många sökt sin utkomst i andra länder, då antalet af
dem, som, hufvudsakligen tillhörande denna klass, sedan 1851 härifrån
emigrerat, utgör omkring en half million menniskor.

Ännu kunna visserligen Nordamerika och andra transatlantiska
länder mottaga Europas öfverflöd af arbetare, men den tid lärer väl allt
mera närma sig, då denna utväg blifver stängd, åtminstone i Förenta
Staterna, der det ena lagförslaget, afsedt att hämma invandringen, aflöser
det andra; och Brasilien m. fl. tropiska länder torde väl aldrig till följd
af klimatiska förhållanden kunna blifva .lämpliga emigrationsorter för
vårt folk. Visserligen hoppas jag, att bibehållandet af den egna marknaden
för våra näringar skall lyckas bereda flera och bättre arbetsförtjenster,
än om den hålles öppen för alla, men det synes mig ock klart,
att, om än uteslutande svenska fabrikanter finge fylla landets behof af
sådana industriaister, som bär kunna tillverkas, vore vi icke i stånd att
anskaffa stadigt arbete åt en mycket tahukare arbetarestam, än den som
inom vår industri redan finnes, så vida icke afsättning för deras tillverkningar
med visshet kunde allt fortfarande påräknas i andra länder,
hvilket dock framgent lärer blifva allt svårare. Kändt är, att jordens
mägtigaste handelsstat, England, redan nu skulle hafva illa stäldt för sin

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

industri, derest detta land icke uti sina kolonier egde en så väldig afsättning
för sina alster.

Enligt mitt förmenande kunna och höra vi icke utan oro se den
tid allt hastigare närma sig, då industrien och städerna äfven i vårt land
vunnit en sådan utveckling, att, trots alla bemödanden i motsatt retning,
aflöningarna måste sänkas till det yttersta för de arbetare, hvilka
der påräknat att finna sin utkomst, allra helst om någon utväg ej kan
finnas att motverka den allt starkare inströmningen af för städernas
och industriens arbeten alldeles icke lämpliga arbetare, hvilka såsom
landtmän mången gång skulle slagit sig väl ut, men inom de yrken,
hvaråt de egnat sig, sjelfva föra en bekymmersam tillvaro och dertill
bidraga att göra lifvet surt för verkligt skickliga förutvarande yrkesarbetare,
men jag vågar tro, att denna oro blefve öfverflödig, och att
vi derjemte skulle kunna och få bibehålla de utvandrareskaror, hvilka
i fjerran länder, ofta äfven der bland skog och vildmark under mödor
och bekymmer, se möjlighet att förskaffa sig de egna hem och arbetsfält,
som deras knappa tillgångar icke lemna dem utsigt att under nuvarande
förhållanden här någonsin kunna förvärfva, om vi, som, lyckligare
än de flesta af Europas öfriga länder, ega ofantliga sträckor af
för odling tjenliga områden, begagnade den utväg, naturen synes anvisat
oss, och sökte bereda så många af våra arbetare som möjligt tillfälle
att på för dem antagliga vilkor och, på sätt de nog helst önska,
nemligen med utsigt att med full eganderätt kunna besittas, förvärfva
så pass mycken dels odlad, dels odlingsbar jord, att de, om ock genom
träget arbete derå, skulle kunna försörja sig och sina familjer, hvarför,
åtminstone i vissa delar af landet, icke torde erfordras så synnerligen
mycket, att döma af de ringa behof våra nuvarande smärre jordbrukare
visa och den förnöjsamhet de ådagalägga, trots de, för att finna
sin utkomst, måste ansti-änga sig måhända trägnare än öfrige kroppsarbetare.

Enligt min tanke skulle sådan upplåtelse af jord lättast kunna låta
sig verkställa derigenom, att kronodomänerna, i den mån de blifvit lediga
från arrendatorer, och sedan för kronans räkning större, icke odlingsbara
skogslotter uudantagits, sönderdelades i mindre gårdar, hvilka
emot en på 40 å 50 år stöld afbetalning och på i öfrigt så billiga vilkor
som möjligt försåldes till sådana personer, som antingen icke förut
ega några hemman eller endast mycket små sådana, möjligen med förmånsrätt
för dem, hvilka innehaft fast anställning vid jordbruk samt der
inhemtat erfarenhet och på samma gång bistått de förutvarande landtmännen,
samt genom att hvarje år afsätta ett visst belopp att användas

Motioner i Första Kammaren, N;o 42.

till inköp och sönderdeluing af större enskilda egendomar, då sådana
för billigt, pris kunna erhållas, hvarjemte med skäl torde kunna ifrågasättas,
huru vida icke, på samma gång landets enligt min åsigt vigtigaste
intresse blefve tillgodosedt, presterskapets sannskyldiga bästa skulle
främjas, derest de åt detsamma nu anslagna jordbruken blefve för ifrågavarande
ändamål upplåtna, sedan lämpliga områden för boställshus och
trädgårdar samt, der sådan finnes, möjligen husbehofsskog undantag^,
emot det att försäljningsbeloppen användes till ecklesiastikstatens förmån,
boställshusens underhåll, in. in. Att våra prester i allmänhet icke
hafva synnerlig håg för jordbruksskötseln synes mig otvetydigt framgå
deraf, att de allra fleste hafva sina jordbruk utarrenderade.

Kunde någon starkare inflyttning af svensk jordbrukande befolkning
till nordligaste delarne af vårt land åstadkommas, vågar jag tro, det statens
väl och bästa derigenom i hög grad skulle främjas, äfven om fritt
upplåtande af odliugslägenheter och husbehofsskog på vissa vikor, samt
bidrag från statsverket för upptagande af större vattenaflopp och vägar
erfordrades för sådant ändamåls vinnande.

Jag tror mig veta, att såväl enskilda personer som ock eu del
föreningar i vårt land hufvudsakligen eller uteslutande fästa sig vid de
ekonomiska resultaten inom jordbruket och derför, att de antaga, det
större gods böra kunna skötas bättre och billigare än mindre gårdar
samt derför ock lemna större inkomster, hårdt hålla på de förra. Huru
vida detta deras antagande öfverensstämmer med verkliga förhållandet
vågar jag ej afgöra, men vågar deremot påstå, att den trygghet i socialt
hänseende, som en talrik bofast klass af mindre jordbrukare bereder
ett land minst i vårt upprörda tidehvarf i någon mån kan uppvägas af
de bättre ekonomiska resultat, som ett och annat större landtbruk möjligen
kan framvisa, hvarför det icke heller är likgiltigt, hvilka som ega
den svenska jorden, endast de äro kapitalstarka, såsom det så lättvindigt
ofta yttrades under tullstridens dagar, då man vågade hänsyfta på
de sociala faror, allmogens ruinerande kunde komma att medföra. Dessutom
torde väl erfarenheten hafva gifvit vid handen, att, då en mindre
bemedlad person erhållit ett litet stycke mark, han i de allra flesta fall
uppodlar och fruktbargör äfven sådana marker, som i andra händer finge
ligga oanvända, och sådant, som man ju ser i alla bygder af vårt land,
lemnar ju ingen liten nationalvinst. Jag tror ock, att utsigten för våra
arbetare att på för dem möjliga vilkor kunna erhålla »sitt eget» skulle
sporra mången att till uppsättning af inventarier m. m. å detta inbespara
af sin arbetsförtjenst, sådant som annars användes till mindre nödiga
ändamål, går till krogen och dylikt.

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

Man torde med skäl kunna ifrågasätta, huru vida statens väl och
bästa bättre främjas genom de likt svampar uppstående aktiebolag, hvilka
slå under sig ofantliga arealer af Sveriges jord, som sedan i många fall
får ligga otillgänglig för odling, antagligen afsedd att tillförsäkra sina
egare tillgång på skog. Att sådana bolag äfven bestå af utländingar
gör förhållandet ännu betänkligare.

Att jag icke står ensam om min åsigt om hvad som bör göras
för att allt mera fästa ett folk vid dess fädernesland, synes mig framgå
deraf, att regeringen i Rumänien till 1889 års parlament framlade ett
förslag i samma syfte som detta, hvilken förslag ock af representationen
antogs; att Englands nuvarande regering i Irland allt mera börjat tilllämpa
det af mig här föreslagna sättet, hvithet och redan nu vunnit
underhusets bifall och dessutom med största ifver söker att utom Storbritanniens
gränser förvärfva ofantliga kolonier för att uti dessa kunna
bereda hem åt de massor af arbetsföra personer, som i hemlandet icke
kunna finna sin utkomst, hvarjemte i Danmark föreningar lära uppstått
med syfte att söka anskaffa jordbruk åt de s. k. »husmännen)).

Vid de förslag, som flere gånger inom vår riksdag varit å bane
att försälja mindre kronodoroäner (hvilket ju ock delvis skett) har lämpligheten
af en sådan åtgärd ifrågasatts derför, att dessa egendomar ansågos
utgöra statens säkraste tillgångar. Jag medgifver villigt, att så
äfven för närvarande är fallet, men anser, att vårt fosterland skulle just
genom dessa egendomars styckande förvärfva sig en för dess framtida
bestånd och säkerhet emot såväl inre hvälfningar som främmande förtryck
ännu mycket värdefullare egendom genom åstadkommande af
några tusen nya sjelfegande bönder, hvilkas bördor statsmagterna i händelse
af hårda år skulle vara i stånd att i början för tillfället lätta.

Stora gods komma väl kanske att i alla tider finnas, men icke
kan jag finna, att landet skulle lida någon skada, derest deras storlek
och antal åtminstone icke tilltoge, helst sedan å en stor del af dem
arrendatorer och torpare utbytts emot statkarlssystemet, hvilket väl icke
är synnerligen egnadt att sprida lycka och förnöjsamhet. Torpare och
arrendatorer äro väl i allmänhet i den ställning, att de böra intressera
sig för landets förkofran vida mer än större delen af våra öfriga arbetare,
men, oafsedt att de förres antal årligen synes aftaga, ehuru den
odlade jordvidden ständigt ökas, lärer väl knappast rimligtvis kunna
fordras, att de, som ofta på obestämd tid bruka jord, som icke är eller
kan blifva deras, skola hysa samma intresse för landets välgång som
de, hvilka, derest de på det här af mig föreslagna eller annat liknande
sätt få sig ett eget jordbruk, vid hvarje verkstäld afbetalning å den

Motioner i Första Kammaren, N:o 42. 25

skuld, hvari de till staten häftade, veta sig eller sina barn allt mera
blifva egare af den jord, hvarå de nedlägga sina arbetskrafter.

Att mången fruktar tillväxten af de sjelfegande allmogemännens
antal — arbetareagitatorerna, emedan derigenom en mängd lättvunna
byten skulle gå dem ur händerna, och kanske flere, som ega mycket
af denna verldens goda, derför att de möjligen tro sig befara, att allmogens
starka tillväxt i en framtid skulle kunna komma att kringskära
deras företrädesrättigheter — förefaller mig icke osannolikt; men, om
man vid aktgifvande på de strömningar, som gå genom massorna i
våra dagar starkare än någonsin tillförene, obetingadt får erkänna, att
eganderättens och ordningens säkraste värn ligger just i vår bofasta
befolkning, vore det då icke bättre och klokare, att, om ock endast af
omtanke för eget väl, i tid göra sådana medgifvanden, som kunna stärka
detta värn och derigenom hela statsbyggnaden, än att genom egennyttigt
tillbakahållande få se magten förflyttad på sådana, som icke bruka
taga minsta hänsyn till andras rättigheter, ehuru de både i tal och skrift
vidt orda om dem?

Att för hvarje ny kris allt större skaror strömma under socialisternas
och de andra upplösningsmännens fanor, måste sorgligt nog erkännas,
hvarför ock det yttrande, Rysslands kejsare lärer fält till furst
Bismarck, att »kanske nästa strider, de civiliserade staterna få att utkämpa,
blifva inom dem sjelfva», torde vara fullt berättigad!, och otroligt
förefaller mig ej, att de väldiga krigshärar, hvilka i vår tid mest
af allt suga folkens »must och märg» och till hvilkas pligt att upprätthålla
lag och rätt så mången sätter sin lit, minst lika fort, som de
dertill äro tillreds, kunna blifva bundsförvanter till dem, som, skyende
allt som hindrar deras sträfvan att med hvilka medel som helst höja
sig till magtens tinnar, under föregifvande att vilja främja »jemlikhet
och broderskap», städse bemöda sig att uppegga sina medmenniskor till
hat och våld mot allt bestående.

Att antalet jordegare i vårt land under 25 år eller åren 1855—
1881 sjunkit från 6,5 till omkring 5,8 procent och sedan dess än ytterligare,
på samma gång handtverkare och icke i tjenst varande arbetare,
hvilka år 1855 utgjorde 5,4 procent, 1880 stigit till omkring 7,5 procent
af landets hela befolkning, synes mig visa, att jordbrukarnes antal
relativt är i ständigt nedgående, ehuru i Sveriges 72,000,000 tunnland
utmark ofantliga för odling tjenliga sträckor finnas. Att antalet egendomar
med öfver 200 tunnland inegor, hvilka 1855 antagligen utgjorde
2,088, år 1880 vuxit till 2,557, deribland de ofantliga bruks- och skogsafverkningsbolags
egendomar, som under senaste år bildats, synes mig
Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sand, 2 Afd. 1 Band. 11 Käft. 4

26 Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

på ett tydligt sätt jäfva det ganska allmänt gängse antagandet, att de
mindre egendomarnas antal tilltager på de störres bekostnad.

Den önskan, som först i våra dagar mera öppet framträda ehuru
den nog funnits hos alla tiders menniskor, att kunna bestämma öfver
sin tid och sina krafter samt att ega ett hem, som de kunna kalla sitt,
och på hvilket de för egen och de sinas räkning kunna nedlägga sina
arbetskrafter, lärer väl icke böra anses som ett ondt tidens tecken, ty
med utsigt att i någon mån kunna förverkligas eggar den menniskan
till sådana ansträngningar, som hon i tjenst eller arbete hos andra ytterst
sällan visar. Jag anser mig böra påstå, att ju mera bofast folk
vår landsbygd eger, ju större afsättning inom landet för sina alster
skola också våra fabriks- och industriidkare erhålla, åtminstone för så
vidt vi fortsätta den nu inslagna vägen att skydda våra näringar, och
i följd deraf tillfälle att aflöna sina arbetare väl, hvarigenom så väl en
stor del af dessa som ock de, hvilka begagna de tillfällen, som kunna
erbjudas att förvärfva egen jord, skola, äfven om någon ändring i vår
gällande grundlag icke vidtages, erhålla politisk rösträtt. Visserligen
är sant, att statsmagterna gjorde något för uppnående af här ifrågavarande
syftemål, då de beslutade försälja sådana kronodomäner i mellersta
och södra Sverige, för hvilka arrendeafgiften icke öfverskrede
200 kronor, och sådana i de norrländska länen, som betingade ett 500
kronor understigande arrendebelopp, men då dessa hemman vid försäljning
för kronans räkning skola betalas med det högsta pris, som å
offentlig auktion kan erhållas, samt till fullo liqvideras inom 6 år, och
köparen derjemte skall vara så qvalificerad, att han kan anskaffa godkänd
borgen för köpevilkorens fullgörande, torde härigenom föga hafva
vunnits för tillfredsställandet af den stora, verkligen obemedlade befolkningens
önskningar i ofvanberörda afseende, och de, hvilka såsom
köpare af dylik kronojord måste vara i stånd att afbetala kanske minst
1,000 kronor om året å sin egendom och dertill så solida, att de kunna
anskaffa fullgod borgen för återstoden, de behöfva icke någon hjelp
af statsmagterna och blifva ej deras handtlangare, hvilka synas vilja
vända upp och ned på allt bestående; dertill ega de för mycket att
förlora.

Att jag icke här vågar inlåta mig på att uppställa något bestämdt
förslag om sättet för anskaffande af jord till mindre bemedlade personer,
hvilka som skulle ega förmånsrätt att erhålla sådan, de garantier
staten bör fordra till sin säkerhet, huru många frihetsår böra beviljas
nybyggare, amorteringsårens antal, m. m., samt slutligen, huru
förekommas skall, det sålunda upplåtna mindre jordbruk åter samman -

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

slås till större gods, det må ursäktas mig, men torde väl knappast böra
förvåna, helst stora komitéer haft årslånga arbeten för utredandet af
i min tanke vida mindre vigtiga och svårlösta frågor än den, jag härmed
ånyo vågat framlägga, hvarför jag ock vidhåller min åsigt, att
Kongl. Maj:t, som bäst kan afgöra, huru vida en lösning af denna fråga
har den vigt för fäderneslandets lugna utveckling, som jag hade den
tillfredsställelsen att se 1890 års Andra Kammare och äfven, åtminstone
i någon mån, 1889 års statsutskott tillmäta densamma, nog skall tillmötesgå
en af Riksdagen gjord anhållan om erforderlig utredning, då
Kongl. Maj:t torde vara i tillfälle använda för sådant ändamål dugliga
förmågor.

Då stärkandet af den grundval, hvarpå vår statsbyggnad sedan
uråldriga tider tryggt livilat, Sveriges allmoge, åtminstone så mycket,
att denna icke snart måtte utgöras af ett försvinnande fåtal bland landets
öfriga samhällsklasser, enligt min tanke är det vigtigaste och för
oss naturligaste steg till verkligt framåtskridande som kan tagas, vågar
jag, uppmuntrad af det beslut, Andra Kammaren fattade i denna fråga
sistlidne riksdag, samt under den förutsättning, att Första Kammarens
afslag å densamma endast härrörde från det formfel, som insmugit sig
uti dess tillfälliga utskotts betänkande öfver ärendet, och ehuru andra
frågor, afsedda att hejda eller möjligen leda de sociala strömningarna
i vårt land, antingen föreligga eller snart äro att förvänta, ånyo vördsamt
hemställa,

det Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vida icke
genom statsmagternas försorg tillfällen kunde beredas
dem bland våra mindre bemedlade och obemedlade
samhällsmedlemmar, som sådant önska, att på vilkor,
som gjorde det för dem möjligt, och hufvudsakligen
å inom fäderneslandet ännu befintliga stora odlingsbara
utmarker, bilda egna jordbruk, utan att statsverket
derigenom blefve synnerligen betungadt, utom
möjligen för väganläggningar och stora vattenafledningar.

Stockholm den 29 januari 1891.

P. M. Söderberg.