Motioner i Första Kammaren, N:o 42 (Motion 1890:42 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

N:o 42.

Af herr Sandberg, med förslag till vissa bestämmelser angående
sparbanker.

Vid 1888 års riksdag väcktes motioner angående ändring af kong],
förordningen rörande sparbanker den 1 oktober 1875, i Första Kammaren
af herr V. Falk och i Andra Kammaren al herr A. W. Nilsson. Den
förstnämnde erinrade hurusom det på ett och annat ställe inträffat att sparbankens
styrelse och tjenstenit! för egen del emot tvifvelaktiga eller alldeles
värdelösa säkerheter upplånat en stor del af de under sparbankens
förvaltning varande medel. Till förebyggande för framtiden af sådana
fall, hvilka lätt kunde föranleda, att allmänhetens förtroende till sparbankerna
undergräfdes, föreslog bemälde motionär, att Riksdagen ville för sin
del besluta ett tillägg till förordningen om sparbanker af följande lydelse:
»Ledamot eller suppleant i styrelse för sparbank, som i nådiga förordningen
angående sparbanker den 1 oktober 1875 afses, så ock vid sådan styrelse
anstäld tjensteman, må icke såsom löftesman ikläda sig betalningsansvar
för lån af sparbankens under styrelsens förvaltning stälda medel.
Ej heller må lån utlemnas utan emot säkerhet af antingen inteckning i
fäst egendom inom hälften af medeltaxeringsvärdet för de tio sista åren
å landtfastighet eller inom halfva brandförsäkringsvärdet å stadsfastighet,
eller pant af statens, allmänna hypoteksbankens eller dermed närmast jemförliga
obligationer, eller annan realsäkerhet, som sparbankens styrelse
efter vanliga grunder pröfvar vara fullt betryggande mot förlust.»

Herr Nilsson har deremot i sm i Andra Kammaren afgifna motion
hufvudsakligen anfört: »De fria former, under hvilka vårt lands sparbanker
bildats och nått en förvånansvärd utveckling, bure visserligen vittne
om, att just denna frihet varit för deras verksamhet välgörande och gagnelig.
Det skulle derför icke vara-nyttigt, att binda deras verksamhet

Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

genom några allt för restriktiva lagbestämmelser. Men å andra sidan
syntes det likväl vara lagstiftarens oeftergifliga pligt att så långt möjligt
tillse, att de mångtusende personer, som i dessa banker insatte sina besparade
medel, alltid måtte ega trygghet för desammas återbekommande.
1 detta hänseende syntes den nu gällande förordningen af år 1875 innehålla
allt för otillräckliga bestämmelser, i synnerhet beträffande kontrollen
öfver sparbankernas förvaltning. Eu mera skärpt föreskrift härom borde
derför framför allt i förordningen inflyta, gående ut derpå, att sparbankerna
underkastades kontroll af tillsatte inspektörer och att en af Konungens
befallningshafvande tillförordnad person skulle deltaga i den årliga
granskningen af en sparbanks räkenskaper och förvaltning.- Likaledes
borde det i samma förordning stadgas, att medlem i styrelsen ej sjelf må
innehafva lån eller godkännas såsom löftesman för andra låntagare i den
sparbank, i hvars förvaltning han deltager. Det borde med visshet
kunna antagas, att en sålunda skärpt kontroll skulle af sparbanksstyrelserna
i allmänhet mottagas med belåtenhet. Der sparbankernas förvaltning
handhades med omsorg och samvetsgrannhet, blefve det ju en tillfredsställelse
att få sådant offentligen vitsordadt af vederbörande myndighet;
och der möjligen ett motsatt förhållande undantagsvis egde rum, der
vore det just af nöden att befintliga missförhållanden rättades och förvaltningen
ordnades på ett mera betryggande sätt.»

På grund häraf har motionären föreslagit, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om omarbetande af nu gällande förordning
angående sparbanker, särskilt och hufvudsakligen med fast afseende
på behofvet af ökad kontroll.

Uti lagutskottets den 6 april 1888 n:o 38 öfver dessa motioner afgulna
utlåtande har utskottet hemstält:

1) att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser om
förbud för ledamot af styrelse för sparbank och vid styrelsen anstäld
tjensteman att såsom löftesman ikläda sig betalningsansvar för lån af sparbankens
under styrelsens förvaltning strida medel;

2) att Riksdagen ville, i anledning af Herr Nilssons motion, för
sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående sparbanker den
1 oktober 1875.

Härigenom förordnas, att § 7 i förordningen angående sparbanker
den 1 oktober 1875 skall hafva följande ändrade lydelse:

14 Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

Kongl. Majrts befallningshafvande hav att antingen sjelf eller genom
ombud taga kännedom af sparbanks räkenskaper, protokoll och lånehandlingar;
att, derest grundad anledning förekommer till befarande af det i
§ 5 omförmälda missförhållande mellan tillgångar och insatta medel, förbjuda
fortsättning af sparbankens verksamhet samt förordna om densammas
ställande under utredning, till deltagande hvaruti då jemväl ett ombud
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande utses; äfvensom att, der tillgångarne
blifvit i strid mot § 4 använda, låta föra den talan om rättelse
häruti, hvartill omständigheterna föranleda.

Utskottets hemställan i de två särskilda punkterna biet vid behandling
af Riksdagen bifallen, hvarom Riksdagen den 2 maj 1888 aflat underdånig
skrifvelse till Kongl. Magt, på hvars pröfning ärendet ännu är
beroende.

Enär sparbankerna äro till för insättarnes skull och hafva till ändamål
att uppsamla de fattigares och mindre bemedlades besparingar, men
icke för att vara eu låneanstalt för ledamöter af sparbankens styrelse eller
för de tjensteman, hvilka styrelsen biträda, synes det vara lämpligt att
bemälda personer icke der få uppträda såsom låntagare, med mindre sådan
säkerhet för lånet ställes, som här nedan föreslås.

Då Riksdagen uti sin förenämnda underdåniga skrifvelse ansett ledamot
af bankens styrelse och dess tjensteman böra förbjudas att ikläda sig
borgen för lån åt sparbankens medel, torde följdrigtigt vara att nämnde
ledamot och tjensteman icke heller böra få erhålla lån af dylika medel
utan fullkomlig realsäkerhet.

Det är ledamot af denna kammare väl bekant att i senare tider
ganska känbara förluster och förvecklingar timat i åtskilliga socknesparbanker
genom bristande kontroll; och det torde, efter hvad erfarenheten
visat, medföra svårigheter för eu styrelseledamot att göra anmärkningar
emot den borgensansvarighet en annan ledamot i samma styrelse
erbjuder för låns erhållande.

Derjemte är det af vigt att icke någon sparbank hädanefter inrättas,
utan att densamma varder försedd med ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
faststäldt reglemente. Dessutom anser jag mig böra erinra att
nödigt synes vara, att ett utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande utsedt
ombud deltager uti de årliga revisionerna af sparbankens räkenskaper,
äfvensom att ett sådant ombud af allmänna medel tillerkännes traktamente
och reseersättning enligt fjerde klassen af gällande resereglemente.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt
hemställa att Riksdagen behagade för sin del besluta:

Motioner i Första Kammaren, N:o 42. 15

1) att icke någon sparbank må inrättas, utan att
den samma förses med ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
faststäldt reglemente;

2) att ledamot i sparbanks styrelse och vid styrelsen
anstäld tjensteman icke må erhålla lån från sparbanken
utan att såsom säkerhet aflemna antingen inteckning
i fast egendom inom hälften af medeltaxeringsvärdet
för de tio sista åren å landtfastighet eller inom
halfva brandförsäkringsvärdet å stadsfastighet eller pant
af statens, allmänna hypoteksbankens eller dermed
närmast jemförliga obligationer eller annan realsäkerhet,
som sparbankens styrelse efter i allmänhet antagnagrunder
pröfvar vara fullt betryggande mot förlust;

3) att uti de årliga revisionerna af sparbankens
räkenskaper ett af Kongl. Maj ds befallningshafvande
utsedt ombud skall deltaga; samt

4) att det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnade
ombud bör af allmänna medel tillerkännas traktamente
och reseersättning enligt fjerde klassen af gällande
resereglemente.

Derest dessa nu föreslagna bestämmelser komma att godkännas, kan
man hysa grundad förhoppning att socknesparbankerna skola omsorgsfullare
och med mera noggrannhet än hvad vid åtskilliga sådana banker
den senare tiden varit förhållandet uppfylla de fordringar, som man har
rätt att. på dem ställa och att denna institutions utveckling skall fortgå
på ett tillfredsställande sätt. &

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 27 januari 1890.

J. A. Sandberg.