Motioner i Första Kammaren, N:o 41

Motion 1891:41 Första kammaren

12

Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

»

N:o 41.

Af herr Bergman, om ändrade bestämmelser angående understöd
för utdikning af vattensjuka marker rn. m.

Åtta år hafva snart förflutit, sedan Riksdagen ändrade vilkoren för
erhållande af anslag och lån af statsmedel till utdikning af vattensjuka
och frostförande marker. Man har således hunnit att se verkningarne åt
detta Riksdagens beslut.

För dem, som möjligen icke erinra sig vilkoren för erhållande af
anslag och lån såväl närmast före som efter denna tid, vill jag i korthet
omnämna, att före år 1883 kunde till utdikning af vattensjuka, frostförande
marker och träsk erhållas såväl anslag utan återbetalningsskyldighet
till belopp af en tredjedel af kostnaden som äfven lån, likaledes
till belopp af en tredjedel af kostnaden. Man kunde således till samma
företag och samma jord erhålla både anslag och lån af statsmedel och
jordmånens beskaffenhet borde vara så bra som möjligt.

Men efter Riksdagens beslut år 1883, då den så kallade odlingslånefonden
om 1 million kronor per år stiftades, beviljas lån ur denna
fond visserligen till hela det belopp, hvartill kostnaden uppgår för vattenafledning
och afdikning af sådana vattensjuka marker, som med fördel
kunna odlas, men med skyldighet för jordegaren, att på egen bekostnad
verkställa odlingen.

För torrläggning af sådana vattensjuka marker, som icke kunna
med fördel odlas och tillika äro frostförande, kan anslag utan återbetalningsskyldighet
erhållas intill en tredjedel af kostnaden. Deremot kan
lån icke erhållas till någon del af kostnaden för utdikning af sådana
marker.

Det höjdes åtskilliga röster inom riksdagen emot fattandet af ett
sådant beslut, gällande äfven för nordliga Sverige, och bland andra af då

Motioner i Första Kammaren, N:o 41. 13

varande landshöfdingen Widmark, som förutsåg att odlingslånefonden icke
skulle blifva till någon fördel för Norrbottens län och att äfven frostfonden
föga skulle efterfrågas, då anslag ej kunde erhållas till torrläggning
af äfven de bästa myrar, och anslag och lån icke samtidigt kunde
erhållas till torrläggning af mindre goda myrar och träsk.

Hurudana verkningarna varit inom mellersta och södra Sverige vill
jag här icke söka besvara. De torde dock få anses varit temligen goda,
om man får döma deraf, att så snart beslutet blifvit kändt och förslag
hunnit utarbetas, hela eller i det närmaste hela millionen kronor åtgått
nästan alla år. Om någon minskning i efterfrågan under de senare åren
inträdt, torde orsakerna härtill varit dels de allmänt tryckta konjunkturerna,
dels den något höga räntan jemförd med bankernas.

Inom den nordliga delen af landet har deremot ett alldeles motsatt
förhållande egt rum. Ifrån det att afdikningarne voro i full gång
såväl inom Norrbottens som Vesterbottens län hafva de nu åtminstone
inom Norrbottens län nästan afstannat. Hvad odlingslånefonden angår
så har under alla dessa år, så vidt mig är bekant, endast en jordegare
inom Norrbotten begärt lån ur odlingsfonden, hvithet äfven beviljades,
men ej ens detta enda lån lyftades — i saknad af borgensmän, oaktadt
borgenssumman endast utgjorde några tusen kronor. Sannolikt ansågs
afkastningen icke kunna återbetala de dryga kostnaderna för såväl afdikning
som odling inom den föres knöla liden. Denna åsigt synas äfven
de kongl. styrelser, nemligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och landtbruksstyrelsen,
hvilka hafva till uppgift att granska i dylika frågor inkommande
förslag, börja omfatta. Från tillförlitligt håll är mig nemligen
bekant, hurusom styrelserna,''oaktadt odlingslägenheter beskrifvits att med
fördel kunna odlas, och lån blifvit af vederbörande landtbruksingeniör
tillstyrkt, likväl tvekat att inför Kongl. Magt yrka bifall till låneansökningen,
och synas de närma sig den åsigten, att åtminstone under närvarande
förhållanden, äfven om jorden i och för sig är mycket tjenlig till
odling, jorden, åtminstone större arealer, icke kan med fördel odlas, så
länge som kommunikationerna äro så svåra der uppe. Härtill bidraga
äfven de höga arbetsprisen inom de nordliga länen, hvilka för jordarbeten
i allmänhet stå 50 procent högre än i södra landet. Om således odlingslånefonden
med dess nuvarande vilkor icke hittills lyckats och icke heller
framdeles torde finna någon nämnvärd användning inom de norra orterna,
så måste man äfven tillstå, att icke heller frostfonden sedan 1883
blifvit så synnerligen mycket anlitad. Härifrån gör dock Jemtlands län
ett undantag, der under de senare åren icke så få anslag till utdikning
af frostförande marker blifvit sökta och äfven erhållits.

14 Motioner''^ Första Kammaren, Ko 41.

Inom Norrbottens län hafva afdikningarna deremot lidit ett betydligt
afbräck, sedan hvarken anslag eller lån synes kunna erhållas till
utdikningar af träsk för gräsodling, hvilket ännu är det slag af odling,
som norrbottningen helst och lättast företager sig. Fall hafva nemligen
inträffat sådana som följande:

Förslag till utdikning af träsk hafva blifvit insända till vederbörande
myndigheter med ansökan om anslag utan återbetalningsskyldighet,
men återkommit åtföljda af den förklaring, att företaget snarare
\mre att hänskjuta till odlingslånefonden.

Efter förnyad ansökning på denna väg har förslaget likväl återkommit
med förklaring, att företaget icke erbjöde någon säker garanti
för lånesummans beviljande. Ansökningarna om anslag af frostfonden
till utdikning af endast myrar hafva varit mycket få, dels emedan
befolkningen inne i landet, som nyss sagdt, ännu helst utdikar träsken
för gräsodling, dels emedan den i de flesta fall saknar tillgångar att på
eu gång tillskjuta de medel, i penningar eller arbete, som fordras utöfver
det anslag, som möjligen kan beviljas. Af de få ansökningar, som
till regeringen inkommit hafva endast några beviljats, andra hafva afslagits,
antingen emedan företaget varit för obetydligt eller kostnadssumman
för hög i förhållande till den fördel, företaget ansetts kunna
medföra.

Då härtill kommer att nedprutningen oftast förekommit i de icke
alls för högt beräknade kostnadsförslagen, beroende vare sig af brist på
medel, då anslaget för hela Sverige är endast 50,000 kronor, eller till
följd af olika åsigter hos vederbörande granskare af förslaget och undersökningsförrättaren,
så har, förklarligt nog, den öfvertygelsen allt mera
blifvit utbredd bland Norrbottens befolkning, att det är gagnlöst att försöka
erhålla någon verklig hjelp af staten i det mödosamma kulturarbetet
deruppe under och omkring polcirkeln.

Erfarenheten har sålunda tillräckligt visat att 1883 års Riksdags
åtgöranden i den föreliggande frågan, långt ifrån att verka välgörande
för Norrbotten, tvärt om fördröjt denna landsdels utveckling och tillbakahållit
dess odling och förkofran, och att de nu gällande vilkoren för erhållande
af lån eller anslag till utdikningar af vattensjuka marker måste
ändras, om de skola leda till landets afdikning och odling och till klimatets
förbättring.

Innan jag framställer något förslag till en sådan ändring, tillåter
jag mig i några drag skildra de förhållanden, hvarunder jordbruksbefolkningen
i Norrbotten arbetar, och hurudana de marker äro, som kunna

Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

15

blifva föremål för torrläggning vare sig ensamt för frostländighetens afhjelpande
eller derjemte för beredning till odling.

I en landsända, der vintern räcker i närmare 8 månader, der större
delen af landet ntgöres af mer eller mindre vattensjuka myr- och skogsmarker,
som äro i hög grad frostförande och försvåra odlingsarbetet, der
befolkningen, sedan man lemna! kustlandet, är så gles, att det stundom
är flere mil emellan hvarje by eller enstaka ställe, der arbetsstyrkan i
följd häraf är otillräcklig till några större företag, i ett land, der befolkningen
har att kämpa emot alla dessa svårigheter, ett hårdt klimat
och en svårtillgänglig jordmån, der behöfvas helt andra och kraftigare
åtgärder att lyfta jordbruket än i tätare befolkade och i klimatiskt
och ekonomiskt hänseende bättre gynnade trakter.

Om det nu vore en liten obetydlig del af Sverige, detta gälde,
med ett klimat och en jordmån, hvaraf intet vore att göra, så vore
icke så mycket att säga, om Riksdagen ansåge sig böra för vigtigare
pligter och ändamål skjuta denna fråga åt sidan, men det gäller här
— jag vågar säga —- den större delen af Sverige, ty ensamt Norrbottens
och Vesterbottens län utgör närmare en tredjedel af hela Sverige
och om vi tillika inbegripa Jemtlands län, Vesternorrlands län,
Gefleborgs län och Vermlands län, hvilka i klimatiska, ekonomiska
och odlingsförhållanden icke torde så vidt skilja sig från det nordligaste
Sverige, så utgör det ej mindre än af Sverige, hvarom det
här är fråga, och denna del af landet innesluter omätliga skatter, som
endast vänta att blifva tillvaratagna, jordmånen är bördig och klimatet
lägger intet hinder i vägen för odlingar, sedan nödiga afdikningar
blifvit gjorda. Alla våra sädesslag, råg, korn, hafre och äfven hvete, mogna
och lemna rika skördar hvarje år på sådana ställen, der kringliggande
frostländiga myrar blifvit utdikade, och efter de iakttagelser, jag gjort,
härjar frosten på sådana ställen icke oftare än i södra Sverige och i
norra Tyskland. Rågen lemnar ända till 20 kornet, kornet 10—12,
hafre 12—15—20 kornet och potatisen lemnar lika rika skördar som
i södra Sverige. Hvad gräs- och foderskördar beträffar, så torde få
ställen gifva rikare skördar än som erhålles i Torneådalen och andra
ställen, der jorden blifvit bearbetad och frosthärdarna blifvit tillintetgjorda.

Men det fordras dikning och återigen dikning, afdikningar inom
snart sagdt, hvarje by och hvarje hemman, och härtill fordras penningar
och arbetskrafter; odlingen skall sedan gå fram af sig sjelf och befolkningen
tillväxa, välmåga blifva rådande och större skatter tillskyndas
staten.

16 Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

Under närvarande förhållanden erhålles endast med svårighet om
ens något anslag till afdikning af en del af eu större myr, och befolkningen
har i allmänhet icke medel eller arbetskrafter att tillsläppa
hvad som erfordras utöfver den tredjedel, som kan erhållas till utdikning
af en större areal.

Till utdikningar af träsk, som inom Norrbottens län visat sig
medföra en stor fodertillgång och en ökad kreatursstock, synes numera
hvarken anslag eller lån kunna erhållas — och äfven om ett anslag
motsvarande en tredjedel af kostnaden skulle beviljas, vågar jordegaren
icke — om icke af oförstånd — mottaga det, med skyldighet att inom
viss bestämd tid sjelf bekosta återstoden, ty det skulle i de flesta fall
blifva hans ruin. Så vidt jag kunnat utröna, har icke hvarken anslag
eller lån beviljats till någon träskutdikning inom Norrbottens län, sedan
de nya vilkoren tillkommit år 1883, men det är mig bekant att förslag
till utdikningar af flere stora träsk med kringliggande myrar blifvit
af vederbörande landtbruksingeniör upprättade t. ex. sjön Saittajärvi
inom Pajala socken, sjön Meräsjärvi inom Wittangi socken, Iso- och
Vähämuskosjärvi inom Hietaniemi socken, sjön Pingisjärviinom Enontekis
lappmark, Renträsken, sjön Kälsjärvi m. fl. inom Neder-Kalix socken
m. fl. Hvar och en af dessa sjöar eller, såsom de der kallas, träsk
innehåller eu areal af flere hundra hektar och omgifvas likaledes hvar
och eu af hundratals, ja ända till tusentals hektar myrar, hvilka äro
belägna nästan i nivå med medelvattenytan i träsken, äro derför i allra
högsta grad vattensjuka och frostförande och kunna omöjligen afdikas
utan sjöns sänkning; och sådana sjöar och myrar finnas i oändlighet.
Förslag hafva sålunda blifvit upprättade, men då delegarne fått kännedom
om de höga kostnader, hvartill vattenafledningar och afdikningar''
stiga, och att de i lyckligaste fall endast kunna erhålla en tredjedel
deraf i anslag af statsmedel utan återbetalningsskyldighet, så hafva
egarne i de flesta fall afstått från tanken på möjligheten att utföra
företagen. Några eg are hafva, för att kunna utföra ett gagnande företag
— hellre än att söka ett otillräckligt anslag, hvarmed de icke
skulle kunna bringa företaget igenom utan att ruinera sig sjelfva, —
begärt lån ur odlingsfonden, t. ex. byn Altervattnet inom Öfver-Luleå
socken, Kaxtjern inom Piteå socken, men Kongl. Maj:t har — så vidt
jag blifvit rigtigt underrättad — afslagit dessa ansökningar, emedan
någon säker garanti icke ansågs finnas för lånens återbetalning.

Häri ligger äfven orsaken, hvarför den årliga anslagssumman
100,000 kronor, som Riksdagen år 1883 anvisade till en så kallad frostfond
så föga blef anlitad. Riksdagen fann till följd häraf efter några år

Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

17

för godt att nedsätta anslaget till 50,000 kronor, men knappast detta
torde helt och hållet hafva rönt efterfrågan, och ändock tyckas vederbörande
myndigheter, som hafva till uppgift att granska inkomna ansökningar,
göra allt för att nedpruta de upprättade kostnadsförslagen
för att göra hjelpen så liten och oantaglig som möjligt, under det att
fordringarna och kontrollen vid arbetets afsyning ändock alltid äro lika
stränga.

För den skull, om staten vill på ett kraftigt sätt understödja utdikningarna
inom nordliga Sverige, böra anslagen till utdikningar af
sådana frostförande marker, som ej med fördel kunna odlas, utgå med
högre del af kostnaden derför än enligt Riksdagens nu gällande beslut
och derjemte, då det är fråga om större vattenafledningar, jemväl lån
beviljas till någon del af kostnaden, derest företaget kan anses vara
af större allmänt gagn och delegarne sakna medel att tillsläppa allt
hvad som erfordras utöfver det beviljade anslaget.

På grund af hvad sålunda blifvit framhållet, får jag till Riksdagens
bepröfvande hemställa:

l:o) att till utdikning af vattensjuka och frostförande
marker företrädesvis i nordliga Sverige, hvilka
ej med fördel kunna odlas, anslag af statsmedel utan
återbetalningsskyldighet må beviljas till belopp, motsvarande
hälften af kostnaden, med skyldighet för
egaren att tillsläppa allt hvad derutöfver erfordras
till arbetets genomförande,

2:o) att, om för utdikning af vattensjuka och
frostförande marker, som ej med fördel kunna odlas,
större vattenafledningar och sänkning eller utdikning
af sjö måste företagas, lån af statsmedel jemväl måtte
beviljas till belopp, motsvarande en tredjedel af kostnaden,

3:o) att till vattenafledning och utdikning af
sådana vattensjuka marker, som med fördel kunna
odlas, lån ur den så kallade odlingslånefonden må beviljas
räntefritt i tre år, men i öfrigt under samma
vilkor som hittills, samt

4:o) att Riksdagen måtte anvisa medel härtill
genom att höja det nuvarande anslaget från 50,000
kronor till 200,000 kronor samt medgifva, att lånen
Bill. till Riksd. Vrot. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Haft. 3

18

Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

till de i mom. 2 härofvan afsedda företag må utgå
ur den befintliga så kallade odlingslånefonden, och
5:o) att i öfrigt gifva alla föreskrifter och bestämmelser,
som kunna blifva erforderliga för beviljande
af lån eller anslag af statsmedel till förenämnda ändamål.

Stockholm den 29 januari 1891.

C. O. Bergman.